LARS P. SYLL

EU-ländernas regeringar – i knät på banker och finansbolag

Den i förra veckan överenskomna nya räddningsplanen för Grekland har i vissa finanskretsar hyllats som en jättesuccé. Egentligen är det inte så konstigt. I stället för att de som i hög grad bidragit till krisen – finansbolag och banker – får betala, så lyckas man i ett slag föra över gigantiska summor från EU-ländernas skattebetalare till en redan rik övre percentil av de rikaste i världen.

Varför dessa gåvor till finanssektorn som EU-ländernas skattebetalare ska betala merparten av? Jag är inte så säker på att skattebetalarna verkligen, om de fick nödig information om överenskommelsens sanna innebörd, är så pigga på att ställa upp på den dealen. Som det nu är blir det som att spela på hästar och sitta med en bong och veta att hur det än går så förlorar man alltid. Den bongen är värdelös. Kräv att få en ny och bättre där du åtminstone har chans att bli winner och inte bara sucker.

Den privata sektorns bidrag till räddningsplanen är synnerligen modest och nästan alla pengar går till kreditorer och inte till grekiska medborgare. Och varför ska man över huvud bjuda in finanssektorns toppar att vara med och utforma den här typen av räddningspaket? Är det inte som att be tjuvar att vara med och utforma företagens säkerhetsanordningar? Det hade varit mycket billigare – och effektivare – om man i stället för att staten (skattebetalarna) ska gå in med fulla garantier till spekulerande banker och finansbolag, hade gått in som (temporära) delägare i utbyte för de pengar man lånar ut. På sikt skulle det kunna innebära att allmänheten går skadeslös ur krisen. Att man i EU inte ens övervägt denna lösning är i sig väldigt talande. I stället för att låta spekulanterna själva ta smällarna av sin verksamhet, lämpar man med frejdiga hurrarop över bördan på dem som man redan tidigare via sina massiva felinvesteringar skörtat upp.

Det är lätt att få intrycket att EU:s regeringar sitter i knät på mäktiga och – tydligen – inflytelserika banker och finansbolag. Hur detta är möjligt mot bakgrund av den fullständiga inkompetens finanssektorns representanter givit prov på sedan finanskrisen började sina härjningar år 2008 övergår till och med ens vildaste fantasi.

De här räddningspaketen kommer inte – som jag påpekat tidigare här på bloggen – att rädda de krisande euroländerna. Vad som kanske är än mer intressant är att marknaden uppenbarligen delar min pessimism! Räntegapet mellan eurons kärnländer och dess periferiländer har trots räddningspaketen bara fortsatt att öka under veckan som gått. Och flera av kärnländernas räntor har störtdykt – vilket om något klart ger en indikation på att man inte tror att IMF, ECB och EU-ländernas åtgärder kommer att räcka. Framtidsutsikterna ser bleka ut och räntorna sjunker för att om möjligt ge styrfart åt den nära framtidens havererade ekonomier med bristande tillväxt och sysselsättning.

För att rädda de krisande euroländerna krävs helt andra lösningar. Främst större krav på kapitalkontroll, rekapitalisering och (temporära) nationaliseringar av stora delar av bank- och finanssektorn. Som det ser ut nu verkar detta inte vara aktuellt. Det gör mig rädd. För det troligaste alternativet är att EU-ländernas skattebetalare tröttnar på att ständigt ta smällarna och gör revolt mot finanssektorn och dess marionettregeringar. Och var den stenen slutar rulla är det ingen som vet.

Euroländernas överenskommelse – den sista spiken i kistan!

Texten till den överenskommelse som euroländerna enades om igår för att lösa de monumentala problem många av länderna brottats med de senaste åren, är nu publicerad.

En genomläsning av STATEMENT BY THE HEADS OF STATE OR GOVERNMENT OF THE EURO AREA AND EU INSTITUTIONS visar egentligen bara en sak – man har ingen som helst lösning i sikte. Tvärtom. Man kör på i samma förödande hjulspår som tidigare. I en synnerligen talande passus skriver man:

As far as our general approach to private sector involvement in the euro area is concerned, we would like to make it clear that Greece requires an exceptional and unique solution.
…
All other euro countries solemnly reaffirm their inflexible determination to honour fully their own individual sovereign signature and all their commitments to sustainable fiscal conditions and structural reforms.

När man läser den typen av skrivning finns bara en fråga att ställa sig: vilket land står nu på tur att genomgå det grekiska stålbadet? Italien? Spanien?

Och än värre blir det. I en passus som osökt får en att tänka på 1920-talets förkeynesianska makropolitiska stollerier skriver man:

All euro area Member States will adhere strictly to the agreed fiscal targets, improve competitiveness and address macro-economic imbalances. Public deficits in all countries except those under a programme will be brought below 3% by 2013 at the latest.

Som nationalekonom kan man bara ta sig för pannan.

Om nu alla euroländer ska dra ner, spara och förbättra sin konkurrensförmåga så kan man ju undra: i relation till vad? Om alla drar åt svångremmen – vem ska då köpa de konkurrensförstärkta produkterna? Var ska den effektiva efterfrågan komma ifrån?

Nej, gårdagens överenskommelse är verkligen ingen långsiktig lösning på eurons kris. Tvärtom. Den kommer bara att ytterligare förvärra euroländernas kräftgång. Den kris man nu definitivt bäddar för med denna fullständigt kontraproduktiva policyöverenskommelse kan på sikt äventyra hela EU:s framtid. Och allt detta bara för att man inte vågar se sanningen i vitögat och ge upp det förfelade euroexperimentet.

Än en gång besannas mina värsta farhågor – det enda vi lär av historien är att politiker och makthavare inget lär av den!

Euro – one size does not fit all

Sedan finanskrisen år 2008 har det stått väldigt klart att en storlek inte passar alla när det gäller penningpolitik i euro-området.

Medan Grekland, Irland, Portugal och Spanien – euro-periferin – brottas med stora ekonomiska problem och egentligen skulle behöva en negativ ränta för lång tid framåt, har Österrike, Belgien, Finland, Frankrike, Tyskland, Nederländerna – euro-kärnan – överlag så smått börjat återhämta sig och skulle behöva en höjd ränta.

Kruxet är bara att ECB och euron förutsätter en gemensam ränta. Och då brukar det bli de stora, mäktiga euro-kärnländernas behov som bestämmer ECB:s ekonomisk-politiska överväganden. Räntan höjs – och euro-periferiländerna får då självklart ännu svårare att ta sig ur problemen med stora underskott, bristande konkurrensförmåga, hög arbetslöshet och stagnerande tillväxt.

När man utvärderar ekonomisk politik – och framför allt penningpolitik – brukar ekonomer numera använda sig av något som kallas Taylorregeln. Den är ett slags tumregel som talar om hur centralbanker ska sätta sina styrräntor för att uppnå sina inflationsmål. Hur ser då denna ut för euro-kärnan respektive euro-periferin? Som figuren nedan visar – väldigt olika (i figuren visar den röda kurvan ECB:s faktiska räntepolitik, den svarta streckade kurvan den ränta som vore mest lämpad för euro-kärnländerna och den heldragna kurvan den ränta som är mest lämpad för euro-periferiländerna):

Källa: FRBSF Economic Letter 2011-18

Om nu uppenbarligen inte en storlek passar alla – varför då frivilligt ta på sig en sådan tvångströja i form av euron?