KI riktar skarp kritik mot finansministern och regeringen

31 August, 2011 at 20:14 | Posted in Economics | Comments Off on KI riktar skarp kritik mot finansministern och regeringen

Konjunkturinstitutet för i dagens konjunkturlägesrapport fram berättigad kritik mot finansminister Anders Borg för den alltför försiktiga ekonomiska politik han bedriver i ett ekonomiskt svårt läge. Precis som yours truly hävdar KI att Borgs och regeringens försiktighet kommer att resultera i onödigt hög arbetslöshet och sämre tillväxt. Enligt KI borde regeringen kunna satsa 20 miljarder kronor mer än vad man gör i ofinansierade åtgärder nästa år.

En regerings första uppgift när recessionen står för dörren är att att stimulera ekonomin. Finansminister Anders Borg verkar ha glömt detta fundamenta. Det är bra att KI påminner honom!

Advertisements

Lööfs meritlista – i klass med idolen Margaret Thatchers

31 August, 2011 at 15:56 | Posted in Politics & Society | 1 Comment

 

 
 
 
 
 
.
.
.
.
Centerpartiets kommande partiledare har en meritlista som säkert skulle imponera på en Reagan eller Thatcher. Ett axplock av vad fru Lööf argumenterat och motionerat för på senare år:

  • Inför plattskatt (lägre skatt för höginkomsttagare)
  • Avskaffa lagen om anställningsskydd
  • Inskränk strejkrätten
  • Inför marknadshyror
  • Sälj ut SvT och SR
  • Sverige bör gå med i NATO
  • Bygg ut kärnkraften

Och nej, det här var inte Timbros eller Johan Norbergs önskelista, utan som sagt, den kommande centerledarens.

Med den ledaren behöver nog inte centern längre bekymra sig om hur det ska nå väljare bortom Stureplan …

Stureplansmaffian vann – Annie Lööf föreslås bli ny (c)-ledare

31 August, 2011 at 12:11 | Posted in Politics & Society | 1 Comment

SvT Debatt ringde i förmiddags och undrade om jag kunde tänka mig skriva något med anledning av att centerns valberednig nu förslår Annie Lööf att bli partiledare. Det kunde jag. Här är artikeln.

Tillägg: Även om yours truly och Uppsala Nya Tidning – se artikel nedan –  inte har någon samsyn när det gäller ekonomisk krisbekämpning så verkar vi vara fullt överens om vad för slags “liberal” Annie Lööf är. Den läsvärda ledaren finner du här.

9789144014340_large

Sänkt restaurangmoms – regeringens djärva krislösning

30 August, 2011 at 20:16 | Posted in Economics | Comments Off on Sänkt restaurangmoms – regeringens djärva krislösning

När vi trodde att alliansregeringen hade uttömt sin arsenal av skattesänkningar och andra påfund för att i sin omvända Robin Hood-politik spä på  ojämlikheten ytterligare, så överraskade de oss igen. Ur rockärmen trollade de fram krislösningsreceptet framför alla andra  – sänkt restaurangmoms! Verkligen imponerande. Och här är artikeln som också visar att den passar som fot i strumpa i alliansens fördelningsprofil.

Panik och krasch i den finansiella världen

29 August, 2011 at 14:25 | Posted in Economics | Comments Off on Panik och krasch i den finansiella världen


För er som tröttnat på tidningars och televisionens ytligheter kring finanskrisen föreslår jag läsning av Charles Kindlebergers klassiska  skildring av de finansiella krisernas historia – Manier, panik och krascher (Pontes Förlag, 1999).  Utifrån ett digert empiriskt material visar boken övertygande att finansiella kriser utgör en en del av vårt ekonomiska system och en följd av de djupareliggande instabiliteter som kännetecknar själva det finansiella systemet. [Och yours truly har skrivit en utförlig inledning där han kopplar Kindlebergers framställning till teoretiska landvinningar hos Keynes och Minsky.]

Uppsala Nya Tidning ute och reser om krishanteringen

29 August, 2011 at 12:04 | Posted in Economics | 3 Comments

I dag har Uppsala Nya Tidning (UNT) en ledare där man kritiserar yours truly, Paul Krugman och Nouriel Roubini för att vara alldeles för pessimistiska om utsikterna att skuldkrisen kan övervinnas med sparpaket och budgetsanering.

Paul Krugmans och min kritik (se mina tidigare inlägg här på bloggen och på newsmill) om att det är hopplöst att försöka banta sig ur krisen och samtidigt försöka få fart på ekonomin har man inte mycket till övers för. Varför? Jo, vi kan ju alltid öka exporten till Asien och Latinamerika!  Och när alla Europas krisande länder ska slå sig in på de marknaderna, hur går det då?  Tänkte inte på det …

Antagligen får man väl se det uppmålade framtidsscenariot som en del av UNT:s  “framtidssagor” som utlovas driva på återhämtningen “de närmaste åren”.

UNT skriver vidare:

Pålsson Syll har rätt så till vida att Spaniens ekonomi inte kommer att växa drastiskt tack vare ökad handel med Uzbekistan. Men återhämtningen kommer, det är bara det att den tar längre tid.

Ja, den här typen av panglossiansk framtidsprognoser har ju inte precis varit någon bristvara på senare tid. Kruxet med dem är bara att de inte bygger på någon som helst evidens. De är inget annat än uttryck för hopp för vilket det inte finns någon annan grund än tro.

UNT lovar precis som regeringen guld och gröna skogar – bara vi sitter stilla i båten och stormen bedarrat någon gång i framtiden. Eftersom yours truly – till skillnad från UNT – kan sin Keynes, ges denne sista ordet:

But this long run is a misleading guide to current affairs. In the long run we are all dead. Economists set themselves too easy, too useless a task if in tempestuous seasons they can only tell us that when the storm is long past the ocean is flat again.

Nationalekonomin i kris

28 August, 2011 at 22:28 | Posted in Economics | Comments Off on Nationalekonomin i kris

Härom dagen skrev yours truly om  nationalekonomernas ansvar för den ekonomiska krisen här på bloggen. Berkeleyprofessorn J Bradford DeLong skriver insiktsfullt på samma tema i en lysande artikel  på Project Syndicate:

It is the scale of the catastrophe that astonishes me. But what astonishes me even more is the apparent failure of academic economics to take steps to prepare itself for the future. “We need to change our hiring patterns,” I expected to hear economics departments around the world say in the wake of the crisis.

The fact is that we need fewer efficient-markets theorists and more people who work on microstructure, limits to arbitrage, and cognitive biases. We need fewer equilibrium business-cycle theorists and more old-fashioned Keynesians and monetarists. We need more monetary historians and historians of economic thought and fewer model-builders …

Yet that is not what economics departments are saying nowadays.

Perhaps I am missing what is really going on. Perhaps economics departments are reorienting themselves after the Great Recession in a way similar to how they reoriented themselves in a monetarist direction after the inflation of the 1970’s. But if I am missing some big change that is taking place, I would like somebody to show it to me.

Perhaps academic economics departments will lose mindshare and influence to others – from business schools and public-policy programs to political science, psychology, and sociology departments. As university chancellors and students demand relevance and utility, perhaps these colleagues will take over teaching how the economy works and leave academic economists in a rump discipline that merely teaches the theory of logical choice.

Or perhaps economics will remain a discipline that forgets most of what it once knew and allows itself to be continually distracted, confused, and in denial. If that were that to happen, we would all be worse off.

Det här är mycket oroande

27 August, 2011 at 20:23 | Posted in Economics | 11 Comments

Sverige har sedan flera år internationellt sett extremt hög skuldsättning i hushållssektorn och höga bostadspriser. Förra gången krisen bankade på dörren – åren 2008 och 2009 – klarade vi oss hyfsat eftersom arbetslösheten inte i någon större grad steg när bank- och finanssektorn krisade. Den här gången är det inte mycket som tyder på att vi med regeringens ekonomiska politik kommer att undvika väsentligt högre arbetslöshet.

Med den skuldkvot vi ser hushållen tagit på sig – med finanssektorns goda minne och starkt kopplad till en bostadsbubbla som varken regering eller riksbank riktigt velat ta på allvar – riskerar den skulddeflationskris som regeringen med sin passivitet nu bäddar för att slå oerhört hårt mot svenska hushåll.

Hushållen kommer att få betala ett högt pris för regeringens brist på visioner och förmåga att bedriva realistisk, expansiv, ekonomisk politik som kan hålla den ekonomiska kräftgången stången. Alliansregeringen lär få betala i riksdagsvalet år 2014.

Tillägg 29/8: Några läsare har hört av sig och undrat om det verkligen är så farligt med skuldkvoter kring 150-160%. Mitt svar: när det var som värst och helvetet brakade lös i USA år 2008 låg skuldkvoten på 130%. Jag tror det är svar nog.

Varför ekonomerna är medansvariga till dagens ekonomikris

27 August, 2011 at 09:46 | Posted in Economics | Comments Off on Varför ekonomerna är medansvariga till dagens ekonomikris

Oxfordprofessorn John Kay har en mycket vis och lärorik artikel om varför ekonomerna gått bort sig i redskapsboden. Nödvändig läsning för alla som vill förstå varför den traditionella – neoklassiska – nationalekonomin akivt bidragit till att orsaka dagens ekonomiska kris snarare än att bidra till att lösa den.

Tillägg: Att neoklassiska nationalekonomer inte bidragit så mycket med konstruktiva lösningar på depressionsekonomins problem  framstår kanske som mindre  konstigt om man tar del av vad deras idag främsta företrädare – Robert Lucas – hävdade redan år 1983 (i ett tal inför den amerikanska ekonomföreningen):

My thesis in this lecture is that macroeconomics in this original sense has succeeded: its central problem of depression-prevention has been solved, for all practical purposes, and has in fact been solved for many decades.

Och detta från en man som byggt hela sin karriär på antagandet om att människor är hyperrationella “robotimitationer” med rationella förväntningar och nästintill perfekt förmåga att behandla information. Mirabile dictu!

Nej, Anders Borg – det här är inte alls vad Keynes skulle gjort!

26 August, 2011 at 22:42 | Posted in Economics, Politics & Society | 5 Comments

Finansminister Anders Borg lät idag  meddela att regeringen skriver ner prognosen för BNP-tillväxten till 1,3 procent år 2012. Enligt Borg kommer då det finansiellt sparandet att vara obefintligt och arbetslösheten att öka till nästan 8% . Det ser med andra ord ovanligt mörkt ut för svensk ekonomi.

Som yours truly under sommaren påpekat vid flera tillfällen – i ett läge där man som nu regeringen spår att  lågkonjunkturen blir mycket utdragen – är det sämsta man kan göra att bara vara passiv och som Borg prata om att “reformutrymmet är ytterst begränsat” och  “att det behövs säkerhetsmarginaler i det här läget”. 

Vad svensk ekonomi  behöver  i detta ytterst prekära läge är rejäla stimulanser och offensiva investeringssatsningar som kan hålla emot den skulddeflationsdrivna ekonomiska kollaps som nu hotar övermäktiga svensk ekonomi.

Mot denna bakgrund blir det därför också nästintill komiskt när Borg hävdar att regeringen “gör nu det som Keynes skulle ha rekommenderat.” Nej, det där har finansministern fått fullständigt om bakfoten. Keynes förordnade en kontracyklisk politik. Inte att som regeringen ägna sig åt procyklisk förstärkning av konjunkturerna.

Alliansregeringen bedriver idag en ekonomisk politik där det inte  finns plats för vare sig Keynes eller en realistisk, expansiv, ekonomisk politik som kan hålla den ekonomiska kräftgången stången.  För att kunna driva en sådan politik behövs nog andra krafter vid rodret.

Som övligt i dessa sammanhang lovar regeringen och Borg guld och gröna skogar – bara vi sitter stilla i båten och stormen bedarrat någon gång i framtiden. Eftersom yours truly – till skillnad från Anders Borg – kan sin Keynes, ges denne sista ordet:

But this long run is a misleading guide to current affairs. In the long run we are all dead. Economists set themselves too easy, too useless a task if in tempestuous seasons they can only tell us that when the storm is long past the ocean is flat again.

Tepåsehögerns tio budord

26 August, 2011 at 13:25 | Posted in Economics, Politics & Society | 2 Comments

1 Du ska inga andra gudar ha än Marknaden.

2 Fria och avreglerade marknader är alltid mycket bättre än blandekonomier där man försöker reglera och påverka  den ekonomiska utvecklingen.

3 Inflation är alltid ett större ont än arbetslöshet.

4 Statliga utgifter och expansiv ekonomisk politik är alltid av ondo.

5 Skatter är stöld och bör därför alltid vara så låga som möjligt.

6 Ekonomiska och finansiella kriser uppkommer aldrig på grund av marknadsmisslyckanden. De beror tvärtom alltid på klåfingriga politiker som inte förstått hur bra det är med effektiva marknader.

7 All slags omfördelning av tillgångar, inkomster, förmögenhet och välfärd via skatter och välfärdspolitik är helt förkastligt.

8 Fackföreningar och arbetslivslagstiftning som inskränker de fria marknadernas spel är alltid av ondo.

9 Offentliga utgifter bör alltid vara så små som möjligt.

10 Offentlig verksamhet är alltid mindre effektiv än privat och bör så snabbt som möjligt säljas ut till privata företag.

Det är bättre att ha vagt rätt än exakt fel

26 August, 2011 at 08:33 | Posted in Economics | Comments Off on Det är bättre att ha vagt rätt än exakt fel

Efterkrigstidens matematiseringsvåg har gjort traditionella – neoklassiska – ekonomer alltför fixerade vid formella, matematisk-deduktiva modeller. Ställda inför kritiken att de inte löser verkliga problem, reagerar man ofta som Saint-Exupérys Store Geograf, som på den Lille Prinsens frågor svarar att han är för upptagen med sitt vetenskapliga arbete för att kunna säga något om verkligheten. Ställd inför den ekonomiska teorins uppenbart bristande relevans och förmåga att tackla problem i verkligheten, retirerar man till modellernas underbara värld.

Modellantaganden om jämvikt, rationalitet och kalkylerbara risker är i regel i dålig överensstämmelse med verkligheten – där ojämvikt, irrationalitet och genuin osäkerhet är legio. Detta väljer dock många neoklassiska nationalekonomer att blunda för och hävdar att antagandenas realism är betydelselös så länge teorins förutsägelser är korrekta.

Men när förutsägelserna sällan eller aldrig slår in, vad gör man då? Det naturliga vore kanske att se sig om efter andra, bättre teorier. Bygga nytt. Men nationalekonomerna drar i stället oftast åt skyddsbältet ännu hårdare om teorins kärna och reparerar. Man går in i redskapsboden – och stannar där inne. Där hänger man sig i världsfrånvändhet åt avancerade ekonom(etr)iska analyser som inte tillför någon substantiellt ny kunskap om verklighetens ekonomi. Medan de ekonomiska problemen ute i verkligheten växer, leker man glatt vidare med den matematiska verktygslådans senaste inneprylar.

Den alltid lika läsvärde Paul Krugman var inne på liknande kritiska tankar häromdagen. Under rubriken Irregular Economics skriver han:

Why, exactly, are we to have such faith in “regular economics”? What is the compelling evidence that the vision of a competitive, efficient economy allocating resources to the right uses is actually a good description of the world we live in?

I mean, it’s a lovely model, and one I, like everyone else in economics, use a lot. But I would not have said that it’s a model backed by lots of evidence. We do know that demand curves generally slope down; it’s a lot harder to give good examples of supply curves that slope up (as a textbook author, believe me, I’ve looked); and it’s a very long way from there to the vision of Pareto efficiency and all that which Barro wants us to take as the true economics. Realistically, imperfect competition, market failure, and more are everywhere.

Meanwhile, there’s actually a lot of evidence for a broadly Keynesian view of the world. Not, to be fair, for fiscal policy, mainly because clean fiscal experiments are rare. But there’s huge evidence for sticky prices, lots of evidence that monetary shocks have real effects — and it’s hard to produce a coherent model in which that’s true that doesn’t also leave room for fiscal policy.

In short, there’s no reason at all to consider microeconomics the “real” economics and macroeconomics some kind of flaky impostor. Yes, micro is a lot more rigorous — but if it’s rigorously wrong, who cares?

I stället för att göra matematik och overkliga modellantaganden till självändamål är vi nog mer betjänta av ekonomer som försöker bidra till lösandet av verkliga problem. Och då gäller – som alltid – John Maynard Keynes devis:

It is better to be vaguely right than precisely wrong

Läs Hyman Minsky!

25 August, 2011 at 22:45 | Posted in Economics | Comments Off on Läs Hyman Minsky!


Som ung forskarstipendiat i USA i början på 1980-talet hade jag förmånen att ha vår tids främsta finanskristeoretiker – Hyman Minsky – som lärare.

Ett centralt inslag både i hans forskning och föreläsningar var betydelsen av skulddeflationsprocessen för att förstå finanskriser. I ett centralt avsnitt i boken John Maynard Keynes (Columbia University Press, 1975) – som inte alls är en biografi över den store ekonomen utan först och främst ett synerligen ambitiöst försök att utarbeta en övergripande finanskristeori – skriver Minsky (s 137):

We are dealing with an economy where external finance and thus debt exist … As the contractual commitments on inherited debt do not decline as wage income and quasi-rents fall, the proportion of wage incomes and quasi-rents committed by contracts increases: the burden of debt increases in a deflation. Under these circumstances, we can expect the willingness to go into debt to finance investment to decrease; the purchase of investment goods that are financed by monetary changes will decline.

Furthermore, as prices and wages fall, the realization spreads that speculative capital gains can be earned by holding money … A wage deflation can be expected to lead to a fall in investment below the level at which the initial excess supply of labor existed. Downward wage flexibility, in a situation with unemployment, will make things worse.

Hyman Minsky var en stor inspirationskälla för mig när jag som ung forskare började intressera mig för finansiell ekonomi. Det är han fortfarande. Och hans finanskristeori är i dag aktuellare än någonsin.

Standardmodellerna gäller inte längre

25 August, 2011 at 15:33 | Posted in Economics | 2 Comments

Vad många politiker – och ekonomer – inte riktigt förstår är att standardmodellerna inte är applicerbara i den skulddeflations- och likviditetsfällekris som vi har idag. Detta leder tyvärr till att den ekonomiska klokskap som idag vägleder olika policyförslag på vägen ut ur krisen i stort bara gör läget värre!

I normalfallet brukar vi i våra makromodeller laborera med aggregerade efterfrågekurvor som lutar nedåt. Det innebär att om priser sjunker så minskar efterfrågan på pengar, räntan sjunker, efterfrågan ökar och ekonomins hjul börjar snurra.

Men i en skulddeflations- och likviditetsfällekris – som den vi har i dag – gäller detta inte längre!

Där är det – som Keynes, Fisher och Minsky visat – tvärtom stor risk för att den aggregerade efterfrågeskurvan lutar uppåt. Anledningen till detta är att räntan redan ligger i närheten av noll och att prissänkningar bara ytterligare gör den överhängande skuldbördan ännu tyngre. Att sänka priser (inflationen) och löner riskerar då att resultera i ännu lägre efterfrågan på varor och tjänster, öka arbetslöshet, och bromsa ekonomins hjul ytterligare.

Detta borde dagens beslutsfattare och ekonomer känna till. Keynes och Fisher skrev om det på 1930-talet. Minsky på 1980-talet.

Kanske borde det vara dags för lite doktrinhistoriskt kunnande också bland dagens nationalekonomer? Eller tror de fortfarande att ekonomiska teorier ska värderas som ägg – genom att titta på datumstämpeln?

Den ekonomiska politiken – ett solklart underkänt

25 August, 2011 at 09:45 | Posted in Economics | 2 Comments

Just nu verkar det som om de flesta regeringar och finansminstrar runt om i världen fått fullständigt hjärnsläpp. Land efter land – senast Frankrike häromdagen – låter nu skriva ner tillväxtprognoserna och annonsera om kraftfulla åtstramningspaket. Alltså – precis tvärtemot det vi lär ut till våra förstaterminsstudenter i nationalekonomi!

När tillväxten och sysselsättningen hänger på repen och likviditetsfällan håller på att smälla igen är det sista vi behöver åtstramning. Tvärtom måste vi se till att stimulera ekonomin genom att föra en expansiv ekonomisk politik.

Det här lärde Keynes oss redan på 1930-talet. Hur många ekonomiska kriser till ska det behöva ta innan dagens pellejönsar till beslutsfattare också lär sig?

Annie Lööfs unkna hyllning av Ayn Rand

24 August, 2011 at 19:57 | Posted in Politics & Society | 13 Comments

Vad har Alan Greenspan , Johan Norberg och centerpartiets favorittippade kommande partiledare, Annie Lööf, gemensamt? Jo de hyllar alla den fullständiga och iskalla egoismens företrädare framför alla andra – Ayn Rand.
.

Att välkända nyliberaler som Greenspan och Norberg vurmar för Ayn Rands övermänniskoideal är kanske inte så förvånande. Att Annie Lööf också gör det och kallar Rand “en av 1900-talets största tänkare” kanske förvånar en del. För mig är det bara ytterligare en bekräftelse på vad jag under flera år hävdat och skrivit om centerpartiet.

I takt med att moderaterna under Fredrik Reinfeldt rört sig mot den politiska mitten har centerpartiet under Maud Olofsson rört sig lika tydligt åt höger. I dag är det centerpartiet som är högerpartiet. Och ett nyliberalt sådant.

Under Maud Olofssons partiledarskap har centerpartiet genomgått en nyliberal utveckling utan motstycke. Förr var det jordbruk, kärnkraft och decentralisering som partiet profilerade sig kring. Nu är det kraftiga skattesänkningar, marknadshyror och ifrågasättande av svensk arbetsrätt och fackföreningar som gäller. Och genomgående är det nyliberala argument som ligger till grund för politiken.

Det nya centerpartiet har till och från diskuterat möjligheten av att ersätta den svenska socialpolitikens grundpelare – inkomstbortfallsprincipen – med ett system byggt på vad man kallar “grundtrygghet”. Vad den typen av socialpolitiska system leder till hade vi under många år möjlighet att studera i USA. De utan resurser hänvisades till undermålig vård och omsorg utan tillräckligt försäkringsskydd och låga ersättningsnivåer. Det är vad som döljer sig bakom blomsterspråket. Detta är ingen ny politik. Det är samma gamla unkna manchesterliberala syn som styrde svensk välfärdspolitik fram till 1930-talet.

Ser man på den nyliberala idétraditionen så har man där alltid varit nogsam med att inskränka definitionen av människors rättigheter till att nästan uteslutande handla om äganderätt och rätten att sköta sig själv. Rätten till välfärd lyser fullständigt med sin frånvaro. Frihet blir här mest en fråga om frånvaro av inblandning från samhällets sida. Kanske är detta frihet för marknadens övermänniskor. Men för alla oss andra som inte accepterar nyliberalismens omvärdering av alla värden? För alla gamla, sjuka och fattiga? Var det verkligen en frihetsinskränkning som gjorde det möjligt för den fattige arbetargrabben från Kirseberg att via en frikostig utbildningspolitik bli dubbeldoktor och professor? Utgör det verkligen en frihetsinskränkning för uteliggarna om kommuner försöker förse dem med hyggligt boende? Och är det verkligen en frihetsinskränkning för vanligt folk att ha hyresrätter som gör det möjligt också för dem att bo centralt utan att betala skyhöga marknadshyror? Är det inte i själva verket mer troligt att deras verkliga frihet ökar och att de känner tacksamhet och stolthet över de som en gång byggde upp det välfärdssamhälle som Maud Olofsson och Annie Lööf är ute efter att rasera.

Är Ayn Rands unkna iskalla egoism verkligen det stoff vanliga centerväljares drömmar är gjorda av? Jag hoppas och tror inte det. Därför är det också bra att vi nu vet var vi har Annie Lööf. Receptet borde skriva sig självt för riktiga centerpartister – se till att någon annan än denna nyliberala egoismens Stureplansmegafon blir vald till partiledare.

The Poor’s Free Ride Is Over

23 August, 2011 at 14:50 | Posted in Economics, Politics & Society | Comments Off on The Poor’s Free Ride Is Over

Här är videon som varken tepåsehögern eller Johan Norberg var med och sponsrade!

Johan Norberg om krisen – ren marknadsapologetik

23 August, 2011 at 13:54 | Posted in Economics | 4 Comments

Den nyliberale idédebattören Johan Norberg har idag – i DN – skrivit en artikel om dagens ekonomiska kris. Som de flesta andra kommer han fram till att problemen till stor del handlar om ohållbarheten framför alla andra – euron. Precis som yours truly kommer Norberg också fram till att räddningspaketen inte kommer att räcka, utan att flera länder antagligen måste lämna eurosamarbetet.

Så långt är det väl inga konstigheter i analysen. Men man slås som vanligt av att när Norberg och hans åsiktsfränder håller i pennan – när det kommer till krisernas etiologi så är det alltid politikerna som är problemet. Aldrig dessa fria och avreglerade marknader som nyliberalerna sedan Friedman, Thatcher och Reagan hyllat som Guds gåva till mänskligheten. 

Norberg avslutar sin artikel med en vädjan om att vi inte ska sätta vår tilltro till hoppet om superpolitiker som alltid likt Stålmannen räddar oss. Det hade varit bättre om han självkritiskt  snarare uppmanat oss att aldrig mer lyssna till verklighetsfrämmande nyliberala drömmar om marknadens tusenåriga rike.

Så länge Norberg inte erkänner detta svarta hål i sin argumentation kan han inte heller föra oss en enda millimeter framåt i förståelsen av de djupare liggande orsakerna till dagens kris. Av det följer också att hans krislösningsförslag allvarligt haltar.

Norberg säger sig vara rädd för att en expansiv ekonomisk politik ska resultera i inflation och ta pengarna från sparare och pensionärer. Här är pudelns kärna. Och här har Norberg fel!

Det enda som i grunden kan bryta den begynnande deflationsspiralens destabilisering av hela världsekonomin – som Norbergs policyförslag bara ytterligare skulle elda på  – är finanspolitisk stimulans, återkapitalisering av banker och en  kraftfull reglering av finansmarknader med höga krav på reservkvoter.

Men detta vägrar Norberg inse, därför att det dels skulle tvinga honom att erkänna penningpolitikens maktlöshet när likviditetsfällan smäller igen, och dels erkänna att en avreglerad nyliberal ekonomis grundläggande problem handlar om Marknaden och inte om Politiken! 

Rekordlåga statsobligationsräntor – tydligt kristecken

22 August, 2011 at 15:18 | Posted in Economics | 10 Comments

Räntan på 10-åriga statsobligationer 2011/03/07 – 2011/08/18


Källa: Riksbanken

Den svenska 10-åriga statsobligationsräntan är nu första gången på nästan hundra år nere på under 2 procent. Det innebär att om Riksbanken håller fast vid sitt inflationsmål under det kommande decenniet blir realavkastningen på obligationerna lika med noll.

Även i USA sjönk räntan på de tio-åriga statsobligationerna till under 2 procent. En mer solklar indikator på hur illa det står till med ekonomin och framtidsutsikterna är svår att hitta. De låga 10-årsräntorna är ett kvitto på hur lågt ställda förväntningarna på Sveriges, USA:s och världens ekonomi är idag.

Vad tepåsehögern inte vill att du ska veta (II)

22 August, 2011 at 00:38 | Posted in Economics | 3 Comments

I fall någon såg videon i mitt förra inlägg och till äventyrs trodde att så illa är det väl i allafall inte i Sverige när det gäller inkomst- och förmögenhetsfördelning, föreslår jag att kika lite närmre på diagrammet nedan över hur genomsnittsinkomsterna (uttryckt i 2009 års prisnivå) för de övre 0.1% och de lägsta 90% utvecklats sedan 1980 i Sverige:

Källa: The World Top Incomes Database

Vad tepåsehögern inte vill att du ska veta

21 August, 2011 at 23:17 | Posted in Economics, Politics & Society | 1 Comment

Likviditetsfällan slår igen (II)

21 August, 2011 at 18:27 | Posted in Economics | Comments Off on Likviditetsfällan slår igen (II)

Några av mina kära läsare har redan hört av sig och undrat om mitt recept på likviditetsfällan verkligen skiljer sig från den neoklassiska klokskapen. Sjunkande reallöner – via inflation eller lönesänkningar – går väl på ett ut?

Nej, det är just det tankefelet vi måste komma bort ifrån om vi ska få bukt med dagens ekonomiska moras. Som Keynes skriver i General Theory (1936, s 268-69):

The method of increasing the quantity of money in terms of wage-units by decreasing the wage-unit increases proportionately the burden of debt [kursiv – LPS]; whereas the method of producing the same result by increasing the quantity of money whilst leaving the wage-unit unchanged has the opposite effect. Having regard to the excessive burden of many types of debt, it can only be an inexperienced person [läs: neoklassiska ekonomer] who would prefer the former … If a sagging rate of interest has to be brought about by a sagging wage-level … there is … a double reason for putting off investment and thus postponing recovery.

Med det massiva skuldöverhäng världsekonomin dras med sedan åminstone år 2008 är skuldbördan ett centralt inslag i problembilden även idag. Som teorins upphovsman själv – Irving Fisher – skriver i Debt-Deflation Theory of Great Depressions (Econometrica, 1933, s 349):

In summary, we find that: (1) economic changes include steady trends and unsteady occasional disturbances which act as starters for cyclical oscillations of innumerable kinds; (2) among the many occasional disturbances, are new opportunities to invest, especially because of new inventions; (3) these, with other causes, sometimes conspire to lead to a great volume of over-indebtedness; (4) this in turn, leads to attempts to liquidate; (5) these, in turn, lead (unless counteracted by reflation) to falling prices or a swelling dollar; (6) the dollar may swell faster than the number of dollars owed shrinks; (7) in that case, liquidation does not really liquidate but actually aggravates the debts, and the depression grows worse instead of better, as indicated by all nine factors; (8) the ways out are either laissez faire (bankruptcy) or scientific medication (reflation), and reflation might just as well have been applied in the first place.

Om EU:s regeringar och deras riksbanker – och republikanska tepåsepolitiker i USA – fortsätter på den inslagna åtstramningspolitiken kommer vi att hamna djupt i den skulddepression som Fisher och Keynes varnade för redan på 1930-talet.

Ska det verkligen behöva vara så svårt att lära av historien? Jag tror inte det – om bara viljan finns!

Likviditetsfällan på väg slå igen – vad är ursäkten denna gången?

21 August, 2011 at 15:19 | Posted in Economics | Comments Off on Likviditetsfällan på väg slå igen – vad är ursäkten denna gången?

Räntorna världen över är med snabb fart på väg utför. Och precis som för tre år sedan håller likviditetsfällan på att slå igen. Vad är ursäkten denna gången?

När Japan upplevde det på 1990-talet kunde man med visst fog hävda att detta inte var att vänta i en modern ekonomi. Och i USA på 1930-talet kunde man ju sanningsenligt säga att man inget kunde förutse utifrån den makroteori som då var för handen. Men idag?

Det finns helt enkelt ingen ursäkt. Däremot finns en förklaring – ett övermått av dumdryga ekonomer och politiker som väljer att stoppa huvudet i sanden.

Likviditetsfällan uppstår i en ekonomi när expansionär ekonomisk politik inte har några realekonomiska effekter på grund av att räntorna redan är nere på nästan noll. Expansionspolitiken resulterar bara i ett ökat penningutbud som dock inte ger några effekter. När räntorna redan är extremt låga får ytterligare räntesänkningar inga effekter på investeringarna. Ingen är intresserad av att betala för att låna ut pengar. Efterfrågan och sysselsättningen förblir instängda i likviditetsfällan på låg nivå.

Hade ekonomer och politiker försöker lära av historien och lyssna till kloka budskap som Stockholmsskolan och Keynes förde fram redan på 1930-talet hade vi inte åter behövt befinna oss i detta moras. Men av något slags perverterad vilja att till vilket pris som helst hålla inflationen på två procent eller lägre har den nationalekonomiska klokskapen – och politiker som alltför villigt låter sig förföras av de matematiska modellernas glans – än en gång lyckats baxa in ekonomin i fällan.

Receptet skriver sig själv – och yours truly har för säkerhets skull flera gånger både här och annorstädes skrivit ut det – tillåt inflationen att öka!

Om vi t ex sätter ett inflationsmål på 5 % skulle riksbanken med lätthet kunna få till stånd en negativ realränta genom att hålla nominalräntorna kring nollsträcket. skulle den monetära expansionpolitiken kunna få effekter. skulle likviditetsfällan inte slå igen.

Grekland sjunker

19 August, 2011 at 18:58 | Posted in Economics, Politics & Society | Comments Off on Grekland sjunker

Den grekiske finansministern meddelar idag att tillväxtprognosen för landet pekar på – 5% för år 2011.
Och häromdagen meddelade flera euroländer att de vill ha säkerheter för fortsatta lån till Grekland.
Visst är emu är fantastiskt? Eller …

Europa har tio år av elände att vänta sig

19 August, 2011 at 00:40 | Posted in Economics | Comments Off on Europa har tio år av elände att vänta sig


I SVT:s Aktuellt intervjuades igår Paul Krugman. Liksom yours truly kunde han inte annat än intyga att det var ett stort misstag att införa euron. Antagligen var detta också en bidragande orsak till hans framtidsprognos för Europa – minst tio år med ekonomisk kris:

-Detta är inte för alltid, men det kommer nog vara i ett antal år. Min gissning är att vi fortfarande inte kommer att se en full återhämtning inom de närmaste fem åren. Jag förutsäger inte världens undergång, men jag tror att vi åtminstone kommer att få tio riktigt dåliga år.

Paul Krugman sade också till SVT att den av Sarkozy och Merkel diskuterade Keynes-Tobin-skatten på finansiella transaktioner kan vara bra:

-Jag lutar åt att det kan vara bra. En sån skatt är mer populär i Europa än i USA, även om det var den amerikanska ekonomen Tobin som kom på idén. Men det grundläggande problemet är fortfarande den bristande designen av eurosystemet, eller rättare sagt bristen på förutsättningar för en framgångsrik valuta.

 

Läsning för Stefan Ingves och Anders Borg (II)

18 August, 2011 at 18:41 | Posted in Economics, Politics & Society | 3 Comments


Om nu inte regering och riksbank har vett nog att värna om den effektiva efterfrågan, så kanske man som second best alternativ kunde ta och fundera på Keynes – medvetet polemiska – förslag i The General Theory of Employment, Interest, and Money:

If–for whatever reason–the rate of interest cannot fall as fast as the marginal efficiency of capital would fall with a rate of accumulation corresponding to what the community would choose to save at a rate of interest equal to the marginal efficiency of capital in conditions of full employment, then even a diversion of the desire to hold wealth towards assets, which will in fact yield no economic fruits whatever, will increase economic well-being. In so far as millionaires find their satisfaction in building mighty mansions to contain their bodies when alive and pyramids to shelter them after death, or, repenting of their sins, erect cathedrals and endow monasteries or foreign missions, the day when abundance of capital will interfere with abundance of output may be postponed. “To dig holes in the ground,” paid for out of savings, will increase, not only employment, but the real national dividend of useful goods and services. It is not reasonable, however, that a sensible community should be content to remain dependent on such fortuitous and often wasteful mitigations when once we understand the influences upon which effective demand depends.

Eller:

If the Treasury were to fill old bottles with banknotes, bury them at suitable depths in disused coalmines which are then filled up to the surface with town rubbish, and leave it to private enterprise on well-tried principles of laissez-faire to dig the notes up again (the right to do so being obtained, of course, by tendering for leases of the note-bearing territory), there need be no more unemployment and, with the help of the repercussions, the real income of the community, and its capital wealth also, would probably become a good deal greater than it actually is. It would, indeed, be more sensible to build houses and the like; but if there are political and practical difficulties in the way of this, the above would be better than nothing.

Läsning för Stefan Ingves och Anders Borg

18 August, 2011 at 11:28 | Posted in Economics | Comments Off on Läsning för Stefan Ingves och Anders Borg

Adam Posen, medlem av Bank of England’s Monetary Policy Board, vågar – för att tala med Johan Åkerman – ha ett längre  blickfält än ECB och de flesta riksbanker runt om i Europa. Även om inflationen på kort sikt är ett (övergående) problem har han insett vikten av en expansiv politik för att hantera den realekonomiska kris (med sjunkande tillväxt och ökande arbetslöshet) som vi alla nu vet att finanskrisen är på väg in i. Läs om Posens förslag här.

Merkel-Sarkozy föreslår åter en Keynes-Tobin-skatt

17 August, 2011 at 10:31 | Posted in Economics, Politics & Society | Comments Off on Merkel-Sarkozy föreslår åter en Keynes-Tobin-skatt

Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy träffades igår i Paris för förtroliga samtal om den pågående ekonomiska krisen i euroländerna.

Kom något gott ut av det mötet? Jag är tveksam.

I ett nästintill skrattretande löjligt uttalande påstår Merkel och Sarkozy att den stabilitetsfond som skapats för att hejda krisen är tillräckligt stor. Vem tror de att de lurar eller lugnar med sådant trams?

Efter mötet lät man i vaga ordalag också meddela att man i september ämnar föreslå – för vilken gång i ordningen vet jag inte – en slags Keynes-Tobin-skatt på finansiella transaktioner. Tanken med en sådan skatt är i grunden god (se tidigare inlägg här på bloggen där jag argumenterat för detta), men om, som det verkar, skatteintäkterna främst ska gå till att gödsla en redan överviktig EU-byråkrati förfelas ju delvis syftet med skatten. Grundidén måste vara att finanssektorn – och inte skattebetalarna – med dessa medel själva får stå för kostnaderna när de systembetingade kriserna infinner sig. “Polluter pays” är en rimlig princip också i finanssektorn!

Borg och Reinfeldt borde lyssna på en av världens rikaste

16 August, 2011 at 16:58 | Posted in Economics, Politics & Society | Comments Off on Borg och Reinfeldt borde lyssna på en av världens rikaste

En av världens rikaste – Warren Buffett –  har skrivit en artikel i New York Times. Han tycker att det pjoskas för mycket med de superrika och att de betalar på tok för lite i skatt.

Får man rekommendera herrar Borg och Reinfeldt att göra ett litet uppehåll i sina evinnerliga självgratulationer och i stället läsa och fundera över om Buffett kanske också har ett budskap till Sveriges alliansregering?

Vad historien lär

16 August, 2011 at 08:31 | Posted in Economics | 4 Comments

För alla som ännu inte förstått att det är efterfrågan – och inte skuldkvoter på 80 eller 100 %  –  som är problemet, föreslås läsning av Christina Romers artikel The Hope That Flows From History. Ekonomisk historia och “naturliga experiment” kan vara lärorika.

One reason the Depression dragged on so long was that the rapid recovery of the mid-1930s was interrupted by a second severe recession in late 1937. Though many factors had a role in the “recession within a recession,” monetary and fiscal policy retrenchment were central. In monetary policy, the Fed doubled bank reserve requirements and the Treasury stopped monetizing the gold inflow. In fiscal policy, the federal budget swung sharply, from a stimulative deficit of 3.8 percent of G.D.P. in 1936 to a small surplus in 1937.

The lesson here is to beware of withdrawing policy support too soon. A switch to contractionary policy before the economy is fully recovered can cause the economy to decline again. Such a downturn may be particularly large when an economy is still traumatized from an earlier crisis.

The recent downgrade of American government debt by Standard & Poor’s makes this point especially crucial. It would be a mistake to respond by reducing the deficit more sharply in the near term. That would almost surely condemn us to a repeat of the 1937 downturn. And higher unemployment would make it all that much harder to get the deficit under control.

Next Page »

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.