LARS P. SYLL

Ett ljus i radiomörkret

I dessa tider — när ljudrummet dränks i den kommersiella radions pubertalflams — har man nästan gett upp.

Men det finns ljus i mörkret.

I programmet Text och musik med Eric Schüldt — som sänds på söndagsförmiddagarna i P2 mellan klockan 11 och 12 — kan man lyssna på seriös musik och en programledare som verkligen har något att säga och inte bara låter foderluckan glappa. Att få höra någon med intelligens och känsla tala om saker som vi alla går och bär på djupt inne i våra själar — men nästan aldrig vågar prata om — är en lisa för själen.

Jag har i flera år nu lyssnat på Erics program varje söndag. En helg utan hans tänkvärda och ofta lite melankoliska funderingar och vemodiga musik har blivit otänkbart.

I dag kunde man bland annat höra filmmusik av vår egen Stefan Nilsson, vars musik till Ingmar Bergmans och Bille Augusts Den goda viljan är bland det vackraste och mest suggestiva i filmmusikväg som gjorts.

Me and Jane Austen in Karlsbad (personal)

Back in the 80’s yours truly had the pleasure of studying German in Vienna. A wonderful town full of history and Kaffeehäuser.

A couple of years ago, I was invited to give a series of lectures at University of Vienna and at Vienna University of Economics and Business Administration. I spent an absolutely fabulous week with visits to Café Central, Hofburg, Vienna State Opera, Belvedere, Pratern, etc., etc. 

Afterwards, yours truly — of course — could not resist the temptation to make a stopover in Karlsbad (Karlovy Vary). If you like to walk right into a novel by Jane Austen — and your wallet isn’t too thin — it’s a highly recommendable place. Hopefully,​​ when the present pandemic is all over, I will get time off for a new visit. 

Keynes only regret

Your’s truly won’t have to share Keynes regret.

Champagne is one of the few things in life he never says no to.

Boken jag aldrig ger bort

Just nu håller min institution på och flyttar till nya lokaler nere vid hamnbassängen i Malmö.

Flyttar är bra tillfällen att passa på och göra sig av med, eller ge bort, en massa papper och böcker som med tiden bara kommit att värma tjänsterummets hyllor. Ett och annat skönlitterärt alster har också fått göra bekantskap med soplårorna. Men en bok som jag alltid haft på hedersplats i mitt rum varken slängs eller ges bort. Den boken lämnar mig först när den sista resan står för dörren.

Malmö, staden där jag föddes och växte upp i, har kanske inte så många fina skildrare som exempelvis Stockholm. Men vi har några stycken — Torbjörn Flygts Underdog, Mats Olssons De ensamma pojkarna,  Fredrik Ekelunds Malmö stuv, kom! och Kristian Lundbergs Yarden. Alla dessa är bra och läsvärda Malmöskildringar. Men den bästa boken om Malmö är — fortfarande och utan konkurrens — Jacques Werups Hemstaden. 

Det var en match mellan MFF och HIF, arvfienden från Helsingborg, årets match. Jag var knappt tio år och MFF kunde för mig ‘aldrig’ förlora. Men HIF ledde med 2-0 en halvtimme in i andra halvlek, ‘Kajan’ stod i mål för ‘di blåe’, Tore Svensson hade blivit skadad och på den tiden fanns inga nya spelare att ta in. Kalle Svensson i HIF-målet gjorde fantomräddningar och tiden gick. Smågrabbarna bakom målen på matcherna de åren, det vore otänkbart idag, tänk hundratals fanatiker nästan inne på planen, i ryggen på målvakterna, hängande i nätmaskorna. Nåväl, en och annan vuxen låg också där, en och annan komplett fotbollstokig vuxen, och det var just en sådan som fällde det minnesvärda yttrandet.

När domaren blåste frispark för HIF, jublade en helsingborgare, en halvvuxen grabb som nästlat sig in bland MFF-supportrarna. Det blev dödstyst bakom målet men bums kom repliken: ‘Adu, gå po match i en sån rockajävel’. En säkert fyrtioårig man hade fällt yttrandet och han granskade helsingborgsgrabben med yttersta förakt. Pojken hade verkligen en lustig rock, urmodig och bondsk! Alla lymlarna bakom målet skrattade naturligtvis grymt ut den tafatte tonåringen.

‘Gå po match i en sån rockajävel!’ Det dödligt trångsynta men också sinnet för detaljens storslagenhet. Av sådant består en hel art av malmöitisk humor, ofta skändlig men aldrig möjlig att förväxla med dumhet hos upphovsmannen. Det är den sortens småsinta eller storsinta sinne för skämt som i årtusenden kommer att rädda mången malmöbo från att gå på minor i jämmerdalen.

En sån bok kan man så klart aldrig göra sig av med.

Det är nu fem år sedan Jacques gick bort — och det talas och skrivs alldeles för lite om honom.

Att boken, som kom ut 1981, ännu inte kommit i nytryck är inget annat än en kulturskandal!

De evige tre

.

.

Requiem (personal)

Sad, sad, sad, news reached me today.

In loving memory of my dear mother-in-law, Ritva Syll, who passed away last night.

.

Bleu

.

Though I speak with the tongues of angels,
If I have not love…
My words would resound with but a tinkling cymbal.
And though I have the gift of prophesy…
And understand all mysteries…
and all knowledge…
And though I have all faith
So that I could remove mountains,
If I have not love…
I am nothing.

C’n’est pas votre argent qui f’ra mon bonheur

.

Rösten vi aldrig glömmer

.

.

.

En av våra riktigt stora sångare — Svante Thuresson — har gått ur tiden.

Musik som glömskan inte rår på.

RIP.

Only the best is good enough

.

Bille August’s and Ingmar Bergman’s masterpiece.

With breathtakingly beautiful music by Stefan Nilsson.

Via con me

“Non perderti per niente al mondo lo spettacolo di arte varia di un uomo innamorato di te.”

Ô Solitude

.

All Along The Watchtower (personal)

In loving memory of my brother Peter, a big Jimi Hendrix fan.