Greklands skuldkris 2.0

30 June, 2011 at 10:38 | Posted in Economics, Politics & Society | 1 Comment

Greklands parlament sa igår ja till det nya, omfattande, sparpaket som IMF och EU ställt som krav för att landet skulle få nya nödlån. Världen över reagerade börserna med att gå upp (Stockholmsbörsen med 2.6 %, Dow Jones 0.6%). Men finns det verkligen fog för dessa glädjeskutt? Egentligen inte. Höjda skatter, minskade statsutgifter och utförsäljning av statliga bolag är knappast det stoff som Grekland – och övriga världen – kan bygga sin tillväxt och framtid på. Men varför tvingar man då Grekland till dessa åtgärder?

I grunden handlar det om att man till varje pris ska rädda storbankerna och övriga euroländer från att vara med att betala kostnaderna för ett allt tydligare havererat experiment – euron. I stället är det främst Greklands uppväxande generation som ska få betala med arbetslöshet, sänkt välfärd och ökad fattigdom.

Men i morgon är det andra euroländer – Belgien, Spanien, Irland, Italien och Portugal – som står på tur att ytterligare dra åt svångremmen och hoppa ner i de iskalla stålbad IMF och EU kräver för att “rädda” de nödställda ekonomierna. Allt för att rädda ett prestigeprojekt som i grunden varit dödfött ända sedan det sjösattes för snart tio år sedan

Tiden ömsar skinn och då vill Europas medborgare  inte bara stå vid sidan om och titta på. Efter flera år med en utveckling kännetecknad av de multinationella företagens och storbankernas ökade makt och politikens “offentliga självmord” står det nu ännu klarare att samhällets förändring i demokratisk riktning kräver ett ökat deltagande av dessa medborgare och de motkrafter som vill ersätta den nyliberalt inspirerade utveckling ovanifrån som IMF , EU – och inte minst EMU – symboliserar.

De marknadsapologeter som alla glatt traskade patrull under 1980- och 1990-talen och lanserade euron under frejdiga rop om den fria och globala marknadens saliggörande verkan krävs nu med rätta ta ansvar för dess förödande konsekvenser. Euroexpeerimentets kostnader blir för varje dag allt tydligare. Då är det dags att skicka räkningen för dess sönderslagna krukor.

Finansmarknader och lättrörliga värdepapper ska inte tillåtas rasera välfärd och sysselsättning. Ändå är det just det som sker idag och som får Greklands medborgare att gå ut på gator och torg och demonstrera sin ilska och frustration. Det är dessa medborgare – inte IMF eller EU – som är Papandreous största utmaning. Tilltron till det politiska etablissemanget – som så uppenbart misslyckats skydda medborgarna från finansmarknadernas och storbankernas roffarmentalitet  – är i snabbt avtagande.

När jag dagligen i nyhetssändningar ser bilder på våldsamma protester från euroländer i kris kan jag därför inte låta bli att tänka på Churchills ord:

This is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.

Tillägg: Denna artikel publicerades den 30/6 – med rubriken”Våldsamheterna i Grekland är bara början” – på newsmill.

Advertisements

Greklands påtvingade sparkrav räddar inte euron

27 June, 2011 at 17:30 | Posted in Economics, Politics & Society | 2 Comments

En av de främsta orsakerna bakom den grekiska tragedin är de avreglerade finansmarknaderna och bankernas oansvariga utlåning. Och som vanligt när festen är slut och den oundvikliga krisen sedan kommer, så är det inte spekulanterna och de alltför ivriga lånegivarna som ska betala kalaset. Nej, när räddningspaketen och nödlånen ska betalas – med god ränta till storbankerna – så är det medborgarna som ska ta över riskerna och rädda bankernas investeringar och vinster.

Så länge det går bra ska privata intressenter hämningslöst få hösta in sina vinster. När krisen sedan infinner sig ska lika självklart förlusterna göras offentliga. Det är en märklig logik. Alla kostnader ska bäras av en redan skuldtyngd offentlig sektor. Samtidigt sägs från IMF och EU att en av orsakerna till problemen bottnar i en för stor och oansvarig offentlig sektor. Hur ska man ha det egentligen?

Nedskärningar, lönesänkningar, utförsäljning av offentliga företag, krympning av välfärdssektorn är villkor som EU och IMF ställer på Grekland och andra krisande euroländer för att komma i åtnjutande av hjälpinsatser. Men den som tror att den politiken kommer att lösa Greklands problem är ute och reser!

Så länge euron finns kvar kommer den ekonomiska utvecklingen i olika länder att hämmas. Lösningen är att återgå till nationella valutor. Men det lär vi nog inte få se. Och därför kommer EU och IMF att behöva fortsätta med nödlån och räddningsplaner så länge man inte på allvar vågar ta tjuren vid hornen och medge att problemet i grunden handlar om att en gemensam valuta innebär att väldigt olika länder är sammanbundna av en enda valuta och att detta bara fungerar om länderna tvärtom är väldigt lika.

Räddningspaketen grundar sig på antagandet att de krisande euroländerna ska få ordning på sina ekonomier. Men hur ska det gå till när länder som t ex Grekland uppenbart inte är konkurrenskraftiga nog att hävda sig på en global marknad? Hur ska man utan att kraftigt höja produktiviteten (mycket svårt) och/eller sänka produktionskostnaderna (socialt mycket svårt) kunna få fart på ekonomin?

Den medicin som EU och IMF föreslår löser inga av dessa problem. Dels kommer antagligen patienten – det grekiska folket – med rätta vägra att svälja medicinen. Och även om man sväljer medicinen kommer den att leda till en situation med bara förlorare där länder i ett ”race to the bottom” försöker övertrumfa varandra i åtstramningar och nedskärningar.

Att tvinga Greklands regering att mitt under en ekonomisk recession minska på sina underskott genom att skära i kostnader och höja skatter är dömt att misslyckas. Minskade löner, högre skatter och lägre efterfrågan gör ju bara arbetslösheten och budgetunderskotten ännu större! Det skulle också innebära att ett land med en av Europas mest ojämlika inkomstfördelningar och högsta fattigdomstal skulle bli ännu mer ojämlikt och fattigt.

Ett av EMU:s fundamentala problem är att dess konstruktion mer eller mindre tvingar länder till att förlita sig på att lösa sina ekonomiska problem med att ensidigt satsa på en exportledd ekonomisk utveckling. I det nollsummespelet kan inte alla bli vinnare. Några förlorar. Idag är det Grekland. Vem blir det i morgon?

Tillägg: En längre version av denna artikel publicerades den 28 juni på newsmill.

Hotet mot lärarnas sommarlov ett hot mot Sverige

25 June, 2011 at 13:04 | Posted in Education & School | Comments Off on Hotet mot lärarnas sommarlov ett hot mot Sverige

Min artikel Hotet mot lärarnas sommarlov ett hot mot Sverige publicerades på newsmill idag.

AD:s dom ett dråpslag mot skolan

22 June, 2011 at 18:39 | Posted in Education & School | 3 Comments

Arbetsdomstolen fastslog i en dom i dag att Sollentuna kommun inte bröt mot kollektivavtalet när den för två år sedan utökade lärarnas undervisningstid vid Häggviksskolan. Arbetstidsutökningen var – enligt AD:s dom – förenligt med avtalet.

AD:s dom innebär att kommuner kan komma att öka lärarnas undervisningstid när man så finner nödvändigt. Detta är ett hårt slag mot alla som vill skapa en skola med hög kvalitet. Det kommer otvetydigt att göra läraryrket ännu mindre attraktivt än vad det redan blivit under de senaste tjugo åren av kommunalt huvudmannaskap.

Självklart kommer undervisningskvaliteten att försämras när kommunerna nu kommer att försöka pressa lärarna ännu hårdare på deras arbetstid. Men de stora förlorarna är dagens ungdomar och det framtida Sveriges möjligheter att hävda sig i en kunskapsdriven ekonomisk utveckling.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) jublar förstås. “Det är ett bra besked från AD. Domen är klargörande, och vi ser att den avtalstolkning som SKL och kommunerna har gjort var korrekt”, påstår man.

Börjar det inte bli hög tid att befria SKL från allt som har med svensk skola att göra?
Börjar det inte bli dags att avskaffa det kommunala huvudmannaskapet för skolan?
Börjar det inte bli dags för lärarfacken att sätta hårt mot hårt?

Mångkulturalism och intolerans

22 June, 2011 at 17:34 | Posted in Politics & Society | Comments Off on Mångkulturalism och intolerans

Min artikel Mot dem som i handling är intoleranta ska vi inte vara toleranta är fortfarande den mest millade artikeln på newsmill!

 En av dem som influerat mig mest i synen på “normativ” mångkulturalism och tolerans är filosofen Michael Walzer.

Normativ mångkulturalism och intolerans

21 June, 2011 at 10:57 | Posted in Politics & Society | Comments Off on Normativ mångkulturalism och intolerans

Min artikel Mot dem som i handling är intoleranta ska vi inte vara toleranta är idag den mest lästa artikeln på newsmill.

Om att inte tolerera intolerans

19 June, 2011 at 17:58 | Posted in Politics & Society | Comments Off on Om att inte tolerera intolerans

Bör vi som medborgare i ett modernt demokratiskt samhälle tolerera de intoleranta? Både ja och nej.

Människor i vårt land som kommer från länder eller tillhör grupperingar av olika slag – vars fränder och trosbröder kanske sitter vid makten och styr med brutal intolerans – måste självklart omfattas av vår tolerans. Men lika självklart är att denna tolerans bara gäller så länge intoleransen inte tillämpas i vårt samhälle. Att mobba, hota eller trakassera oliktänkande – vare sig de tillhör den egna gruppen eller ej – är aldrig något som kan tolereras. Däremot måste vi acceptera att alla människor kan riskera att uteslutas ur sin grupp (företagsledaren som förskingrar, politikern som skattefuskar, pastorn som begår äktenskapsbrott m m).

Kultur, identitet, etnicitet, genus, religiositet får dock aldrig accepteras som grund för intolerans i politiska och medborgerliga hänseenden. I ett modernt demokratiskt samhälle måste människor som tillhör dessa olika grupper kunna räkna med att samhället också skyddar dem mot intoleransens övergrepp. Alla medborgare måste ha friheten och rätten att också ifrågasätta och lämna den egna gruppen. Mot dem som inte accepterar den toleransen måste vi vara intoleranta. De som med hot, tvång eller våld försöker förhindra andra människor att förverkliga sina legitima mål, har förverkat sin rätt att mötas med tolerans.

I Sverige har vi länge okritiskt omhuldat en ospecificerad och odefinierad mångkulturalism. Om vi med mångkulturalism menar att det i vårt samhälle finns flera olika kulturer ställer detta inte till med problem. Då är vi alla mångkulturalister. Men om vi med mångkulturalism menar att det med kulturell tillhörighet och identitet också kommer specifika moraliska, etiska och politiska rättigheter och skyldigheter, talar vi om något helt annat. Då talar vi om normativ multikulturalism. Och att acceptera normativ mångkulturalism, innebär också att tolerera oacceptabel intolerans, eftersom den normativa mångkulturalismen innebär att specifika kulturella gruppers rättigheter kan komma att ges högre dignitet än samhällsmedborgarens allmänmänskliga rättigheter – och därigenom indirekt bli till försvar för dessa gruppers (eventuella) intolerans. I ett normativt mångkulturalistiskt samhälle kan institutioner och regelverk användas för att inskränka människors frihet utifrån oacceptabla och intoleranta kulturella värderingar.

Den normativa mångkulturalismen innebär precis som främlingsfientlighet och rasism att individer på ett oacceptabelt sätt reduceras till att vara passiva medlemmar av kultur- eller identitetsbärande grupper. Men tolerans innebär inte att vi måste ha en värderelativistisk inställning till identitet och kultur. De som i vårt samhälle i handling visar att de inte respekterar andra människors rättigheter, kan inte räkna med att vi ska vara toleranta mot dem. De som med våld vill tvinga andra människor att underordna sig en speciell grupps religion, ideologi eller ”kultur” är själva ansvariga för den intolerans de måste bemötas med.

Om vi ska värna om det moderna demokratiska samhällets landvinningar måste samhället vara intolerant mot den intoleranta normativa mångkulturalismen. Och då kan inte samhället själv omhulda en normativ mångkulturalism. Hedersrelaterade mord, kvinnoförtryck, lemlästningar, åsiktsförtryck, barnomskärelse, kroppsstympningar m m, ska inte åtnjuta vår tolerans bara för att de eventuellt äger rum i någon speciell ”kultur” eller grupp. I ett modernt demokratiskt samhälle måste Rule of Law gälla – och gälla alla!

Mot dem som i vårt samhälle vill tvinga andra att leva efter deras egna religiösa, kulturella eller ideologiska trosföreställningar och tabun, ska samhället vara intolerant. Mot dem som vill tvinga samhället att anpassa lagar och regler till den egna religionens, kulturens eller gruppens tolkningar, ska samhället vara intolerant. Mot dem som i handling är intoleranta ska vi inte vara toleranta.

I allt tal om kulturella värden bör vi aldrig förlora ur sikte den frihetens kultur, som förmår att förena respekt för individen med hävdande av en medborgargemenskap som garanterar lika rättigheter för alla. Förnuft och frihet är inget att skämmas för. Förnuft och frihet är nu och i framtiden, liksom i det förflutna, de nödvändiga hörnstenarna för varje samhällsbygge värt respekt.
               P Bauhn & D Demirbag-Sten, Till frihetens försvar, Norstedts, 2010

Historiens dom över Maud Olofsson kommer att bli hård

17 June, 2011 at 14:31 | Posted in Varia | 2 Comments

Det är inte var dag man toppar newsmill med två artiklar. I dag är dock en sådan dag. Här är min artikel om Maud Olofsson.

Krisen i Grekland visar att EMU-kritikerna haft rätt

17 June, 2011 at 11:48 | Posted in Economics, Politics & Society | 2 Comments

I dag har jag en artikel på newsmill om den grekiska tragedin och EMU.

En lisa för själen (V) – Gunnar Ekelöf

16 June, 2011 at 22:11 | Posted in Varia | Comments Off on En lisa för själen (V) – Gunnar Ekelöf

Den som inte hoppas
skall inte förtvivla.
Den skall inte tvivla
som ingenting tror.
Men den som söker mål
och den som söker mening
ger draken dess etter
och riddaren hans svärd.

Amartya Sen on neo-liberalism

16 June, 2011 at 14:01 | Posted in Economics, Politics & Society | Comments Off on Amartya Sen on neo-liberalism

Amartya Sen is one of the most influential economists and philosophers today. Sen has for decades directed severe criticism against neo-liberalism, and in this study I analyze what kind philosophical-ideological-political- economic doctrine neo-liberalism is, and how to position Sen’s incisive critique of it.

Timbros mumbo jumbo (IV) – nytt lästips

15 June, 2011 at 18:09 | Posted in Politics & Society | 1 Comment


Vad är det egentligen Timbro propagerar för? Den alltid synnerligen läsvärde Lars Bäck har tittat lite närmre på propagandamaskinens nyliberala budskap.

Johan Norbergs nyliberala lekstuga i Malmö

15 June, 2011 at 10:57 | Posted in Politics & Society | 2 Comments

I kväll ska nyliberalen Johan Norberg et consortes i “kultursällskapet” Polaris “göra världen vackrare och mer upplyst”  i Malmö. Det ska enligt uppgift ske genom att fira friheten och förhåna förmynderiet. På Sydsvenskans fråga om inte friheten har en baksida, svarar Norberg att mer ansvar åt individen ingalunda missgynnar samhällets svaga. “Tvärtom. För stor tilltro till myndigheter riskerar att urholka det personliga ansvar som alla har för sina medmänniskor”.

Det här är typiskt för libertarianer och nyliberaler som Norberg. För dessa anhängare av Marknadens tusenåriga rike handlar mänskliga rättigheter bara om den egna äganderätten och friheten att få sköta sig själv. Att människor skulle kunna ha en rätt till välfärd föresvävar inte dessa den iskalla egoismens försvarare. För dessa Ayn Rand adepter handlar rättigheter och frihet främst om att “slippa ha att göra med myndigheterna” och att få “leva i frihet från statsingrepp”.

Detta är kanske frihet för marknadens övermänniskor, men för alla oss andra, vi som inte accepterar nyliberalernas omvärdering av alla värden? För gamla, sjuka och fattiga? Upplever verkligen uteliggaren det som en frihetsinskränkning att kommunen försöker förse honom med en hygglig bostad? Var det verkligen en frihetsinskränkning som gjorde det möjligt för den fattige arbetargrabben från Backarna att via en frikostig utbildningspolitik först bli doktor flera gånger om och sedan professor? Snarare är det väl så att deras verkliga frihet ökade och att de känner stolthet och tacksamhet över de som en gång byggde upp vårt välfärdssamhälle – numer  tyvärr illa tilltygat på grund av politiker som lyssnar till det tankeludd som saluförs av Norberg et consortes.

Samhällets ingripande innebär inte nödvändigtvis att friheten inskränks. Att som Norberg och hans nyliberala gelikar bara prata om abstrakt frihet betyder ingenting. Vad som verkligen betyder något är – för att tala med nobelpristagaren i ekonomi, Amartya Sen – våra förmågor. För vad har den rörelsehindrade för glädje av rörelsefrihet om ingen möjliggör för honom att utnyttja denna frihet? Vad har vi för glädje av pressfriheten om det inte finns någon tidning att trycka sina åsikter i?

Låt nyliberalerna i Polaris ha sin fest för sig själva. Själv ska jag tillbringa kvällen med att läsa och fundera över vad en riktig liberal, Isaiah Berlin, skriver i For Essays on Liberty:

Vargarnas frihet har ofta betytt fårens död. Den ekonomiska individualismens och ohämmade kapitalistiska konkurrensens blodbesudlade historia behöver inte särskilt understrykas  … Den obegränsade laissez-faire-politiken och de sociala och juridiska system som tillät och uppmuntrade den ledde till brutala kränkningar av friheten … Sådana system uppfyller inte de minimiförutsättningar som krävs för att något meningsfullt mått av frihet skall kunna utövas av individer eller grupper  och utan vilket en sådan frihet är av begränsat eller inget värde för dem som teoretiskt kanske besitter den

Utvärderingsmonstret i skolan (IV)

14 June, 2011 at 21:45 | Posted in Varia | Comments Off on Utvärderingsmonstret i skolan (IV)

Kolla in den här mycket pedagogiska videon om vikten (?) av utvärdering av skolan!

DN ute och reser om skolan (II)

14 June, 2011 at 14:09 | Posted in Education & School | 4 Comments

På DN:s ledarsida hävdades i går – apropå den svenska skolans kräftgång – att 

den avgörande skillnaden mellan Sverige och Finland är att medan vi har varit besatta av formerna har finländarna lyckats behålla fokus på huvudsaken: att varje lärare hela tiden följer upp hur eleverna utvecklas och snabbt sätter in de åtgärder som krävs för att alla ska nå målen

Visst har den finska förmågan att snabbt upptäcka svaga elever och att snabbt sätta in stödåtgärder betydelse. Men det finns andra viktiga skillnader som i större utsträckning bidrar till att förklara skillnaderna i resultat mellan svensk och finsk skola. Till exempel:

• I Finland satsas mer på små klasser.

• I Finland har man inte bara skolplikt utan också läroplikt, vilket innebär att eleverna inte bara är skyldiga att vistas i skolan utan också är skyldiga att tillägna sig kunskaper.

• I Finland kan lärare fokusera på att vara just lärare – eftersom det finns mycket personal som tar hand om de andra uppgifterna i en skola – och inte något slags trivselvaktmästare.

• I Finland värderas utbildning till lärare högt och inte minst kraven på lärarstudenter är högt ställda.

• I Finland finns nästan inga friskolor och skillnaderna i resultat mellan olika skolor är överlag små.

• I Finland har man en tydlig kunskaps- och ämnesfokusering i skolan. I Sverige fokuserar man mer på elevernas välmående, vilket kan leda till lägre krav och mindre disciplin. Svenska elever trivs överlag på grund av detta bättre i skolan än vad finländska elever gör. Det är bättre med en hyfsat trivsam kunskapsskola än en slapp och kravlös trivselskola.

• I Finland har man en mer sammanhållen undervisning och inte lika individualiserad som i Sverige. I Finland är skolsegregationen minimal.

• I Finland är det mer av disciplin och ordning i klassrummet och läraren åtnjuter överlag en naturlig respekt från sina elever.

Att vi skulle kunna lära av Finland och verkligen satsa på skolan – vilket kommer att kosta mycket pengar och tid  – med ett  kommunalt huvudmannaskap – med dess kamrerarinställning till skolan – är nog en tro för vilken det inte finns någon annan grund än hoppet.

DN ute och reser om skolan

13 June, 2011 at 14:20 | Posted in Education & School | 5 Comments

På DN:s ledarsida kommenteras idag Helena von Schantz förslag på återinförande av studentexamen och förstatligande av skolan. Även om jag kan dela dubierna vad gäller ett eventuellt återinförande av studentexamen, är DN definitivt ute och reser när det gäller huvudmannaskapet för skolan. DN skriver:

både återförstatligande och återinförande av studentexamen är svar som ligger på en alltför ytlig nivå. Den avgörande skillnaden mellan Sverige och Finland är att medan vi har varit besatta av formerna har finländarna lyckats behålla fokus på huvudsaken: att varje lärare hela tiden följer upp hur eleverna utvecklas och snabbt sätter in de åtgärder som krävs för att alla ska nå målen.

Omfattande skolforskning har övertygande visat att det kommunala huvudmannaskapet är en av de viktigaste orsakerna bakom den svenska skolans kräftgång de senaste decennierna. Att Finland med ett kommunalt huvudmannaskap klarat av att hålla en hög internationell kvalitet och nivå på sin skola är inget som kausalt kan tillskrivas det kommunala styret. Snarare är det ett faktum att man trots kommunstyret lyckats så väl. DN:s  favoritförklaring – att i Finland “varje lärare hela tiden följer upp hur eleverna utvecklas och snabbt sätter in de åtgärder som krävs” – känns väl om något, simplistisk och ytlig.

Nej, DN måste nog droppa sina ideologiska skygglappar och inse att en och annan helig ko måste slaktas om vi ska få rätt på svensk skola. Folkpartiet insåg redan för nästan tio år sedan att när skolfakta sparkar så får man vara så god att ändra kurs – även om det eventuellt skulle stå i strid med ideologin. När ska moderaterna, kristdemokraterna och centern – och DN – våga ta det steget ?

Skolsegregationens betydelse

11 June, 2011 at 10:55 | Posted in Education & School | Comments Off on Skolsegregationens betydelse

Emma Leijsne har en bra artikel i dagens Sydsvenskan om skolsegregationens effekter på studieresultaten i svensk skola (själv har jag skrivit om det bl a här). Läs den!

Johnny Munkhammar ute och reser om barnfattigdom

9 June, 2011 at 17:12 | Posted in Politics & Society | 6 Comments


I en mer än vanligt usel artikel försöker moderaten Johnny Munkhammar på newsmill idag att blanda bort korten kring de nya avslöjandena om barnfattigdomens utbredning i dagens Sverige. Precis som alla andra nyliberala marknadsfundamentalister inom borgerligheten vägrar Munkhammar inse att låga löner och jobbskatteavdrag inte garanterar  barns välfärd. Ett välfärdssamhälle klarar sig inte utan skyddsnät. I stället för att bara vara ute och resa, borde Munkhammar resa till USA och se hur barn till “the working poor” har det i ett land där man omsatt de nyliberala drömmarna i verklig politik!

Michael Walzer on free markets and morality

9 June, 2011 at 14:24 | Posted in Economics, Politics & Society | Comments Off on Michael Walzer on free markets and morality

EMU i dödsryckningar

9 June, 2011 at 13:40 | Posted in Economics, Politics & Society | Comments Off on EMU i dödsryckningar

Varje dag kan vi via medierna se hur konflikterna och problemen med EMU tydliggörs. Grekiska, spanska och portugisiska tragedier utspelar sig nu inför våra ögon, därför att EMU-tvångströjan bara kommer i en storlek och uppenbarligen inte passar alla. Nationer och deras ekonomier är i nästintill fritt fall. Precis som i flera andra euroländer klarar man inte – med de handlingsrestriktioner som den monetära gemenskapen sätter – att på ett adekvat sätt ta sig ur den sociala och ekonomiska kris man hamnat i.

Förvisso är deras problem inte bara – eller huvudsakligen – en effekt av EMU-medlemskapet. Självklart har dessa EMU-länder många självförvållade problem. Kritiken handlar om att dessa problem delvis emanerar ur – och förvärras av – EMU-medlemskapets autonomibegränsningar. Ett medlemskap som inte underlättar problemlösandet, eftersom deflationspolitik och frånvaro av möjlighet att bedriva egen valuta- och penningpolitik gör det näst intill omöjligt att få fart på efterfråga och export.

Ledande ekonomer runtomkring i världen – som till exempel Paul Krugman och Greg Mankiew – har de senaste två åren varnat för att hela EMU-projektet kommer att gå om intet. Men i stället för att fundera över om inte timade nödhjälper och massdemonstrationer borde vara en tankeställare, hänger sig en del politiker och ekonomer åt en makaber uppvisning i konsten att vara både blinda och döva för det stålbadsliknande test som EMU nu genomgår.

Hela argumentationen visar med eftertryck att EMU inte bara är ett ekonomiskt projekt, utan i minst lika stor utsträckning ett politiskt. Det som nyliberalismen inte klarade av på 1980-och 1990-talen ska nu EMU åstadkomma. Men vill vi verkligen avhända oss ekonomisk-politisk autonomi och tvingas sänka löner och sociala skyddsnät så fort det börjar knaka i ekonomins fogar? Är ökade löneklyftor och en federal överstat verkligen det stoff våra drömmar är gjorda av?

I stället för äreräddning av EMU med hänvisning till ekonomiska modeller – som till stor del bygger på diskutabla vetenskapsteoretiska och metodologiska antaganden – borde man se sig om i verklighetens euroland.

Fakta sparkar. De senaste årens ekonomiska utveckling visar att valutaunionen knappast leder till någon ekonomisk nettofördel. Om vi jämför Sverige och euroländerna kan Sverige uppvisa bättre siffror på nästan alla centrala ekonomiska områden. Om vi tittar på tillväxt, inflation och sysselsättning utgör euron helt enkelt inget argument för att ge upp vår ekonomisk-politiska självständighet. Vår rätt att själva bestämma över hur vi på bästa sätt skall kunna möta en oviss framtid och kunna föra en ekonomisk politik som motsvarar våra behov – finns det ingen anledning att sälja ut för en gemensam valuta som så tydligt visat sig vara ett i grunden feltänkt och gigantiskt misslyckande.

Den mycket prekära utveckling som vi idag ser i Grekland, Portugal, Spanien, Italien och Irland visar på den hämsko som EMU utgör när dessa kristyngda ekonomier ska försöka hitta en väg ut ur krisen. Förmågan att ta sig ur finanskrisens efterdyningar blir onödigt långdragen och låg. Att inte fullt ut ha möjlighet att bedriva en egen ekonomisk politik skapar ett hårt tryck på statsbudgeten och bäddar för de missnöjesyttringar som vi ser rada upp sig i land efter land.

Historien borde förskräcka. Den här sortens förkeynesiansk deflationspolitik provades under 1920- och 1930-talen och var antagligen den främsta enskilda orsaken till depressionen. Ekonomierna tog sig inte ur moraset förrän dåtidens dårskap – guldmyntfoten – kastades på historiens gravhög. EMU kommer snart att vila i samma hög.

Next Page »

Create a free website or blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.