Paul Krugman vs Pure Stupidity

31 May, 2012 at 21:09 | Posted in Economics, Politics & Society | 1 Comment

Is that all British conservatives can come up with trying to take a debate with Paul Krugman on austerity politics in Great Britain and elsewhere today? Holy Moses! What a walkover. I don’t think I’ve ever heard so much stupidity during eight minutes before on BBC.

Advertisements

Miljöpartiet vacklar om vinstdrivna skolor

29 May, 2012 at 12:40 | Posted in Education & School | 1 Comment

Internationella jämförelser visar att det valfrihetssystem med vinstdrivande skolor, som vi har i Sverige, driver fram skolor som är allt mindre likvärdiga. Detta ligger i linje med marknadens logik, som syftar till att elever ska välja de skolor som man uppfattar som bättre, medan de sämre skolorna ska slås ut. Mindre likvärdiga skolor betyder i sin tur sämre resultat. Just likvärdiga skolor är till exempel utmärkande för Finland, som har goda skolresultat, medan stora skillnader mellan skolor utmärker till exempel USA, med sämre skolresultat. Vi kan inte förvänta oss annat i Sverige än att skolresultaten blir sämre i takt med att våra skolor blir allt mindre likvärdiga.

Den viktigaste åtgärden för att få till stånd likvärdiga skolor i Sverige är att skapa ett system, som inte bygger på att skolor ska konkurrera ut varandra. Ett första, centralt steg är att förbjuda vinstuttag, eftersom vinstdrivna skolor inte kan förväntas samarbeta effektivt med andra skolor i ett gemensamt uppdrag för en god kvalitet på hela skolan. Ett sådant samarbete kan däremot fungera med verksamheter som drivs non-profit med elevens bästa och samhällsuppdraget i fokus.

Miljöpartiet vill att skolföretag ska ha inskrivet i bolagsordningen att vinster inte är huvudsyfte och att det inte ska vara möjligt att ta ut vinst ur företag när man har tummat på kvaliteten. Frågan är vad det betyder att vinst inte ska vara huvudsyfte och på vilket sätt man kan kontrollera att ett företag inte har tummat på kvaliteten? Hur bedrivs en verksamhet med det oklara, dubbla målet att värna både vinst och kvalitet? Hur görs avvägningen? Hur stora resurser ska läggas på att kontrollera kvaliteten och vem avgör vilken kvalitet som är tillräcklig för att dela ut vinst?

Det finns redan idag möjlighet att organisera en verksamhet i en bolagsform som inte syftar till vinst (se här). Miljöpartiet borde bestämma sig. Antingen tror man att skolmarknaden fungerar. Då kontrolleras kvalitetsnivån av konsumenterna, som på alla andra marknader där företag bedriver verksamhet. Eller också tror man inte att marknaden kan garantera kvalitet. Då lämpar det sig bättre att ha en annan modell är aktiebolag som arrangörer av utbildning.

Lena Sommestad

Neoliberal Double Standards

29 May, 2012 at 08:24 | Posted in Economics, Politics & Society | Comments Off on Neoliberal Double Standards

Unlearning economics has a nice piece on the imaginary ‘free market‘, that “itself a highly contradictory concept, and one that causes its proponents to ignore anything inconvenient to their worldview, has helpfully offered up another 23 examples of its followers either flat out contradicting themselves, or holding a clear double standard in two similar situations.”

Amusing and well worth reading! I especially appreciated these examples:

6. We were upgraded – proof that austerity works. We were downgraded – this is why we need more austerity.

8. We emphasise choice and market diversity, but model the economy as a single person with set preferences who responds robotically to incentives, and as such does not have any real choice.

13. We will emphasise that all government spending creates crowding out, but remain silent when cuts do not crowd in.

22. Bankers cannot be blamed for the crisis; they were simply responding to incentives. Poor people, however, can be blamed for taking out mortgages.

23. Capitalists always seek to undermine competition and free enterprise. Capitalism is a great system.

 

 

 

Vår tids moguler

28 May, 2012 at 18:35 | Posted in Economics | Comments Off on Vår tids moguler


 
I ekonomihistorikern Lennart Schöns Vår världs ekonomiska historia (SNS 2010) läste jag häromdagen följande avsnitt om mogulimperiet i 1700-talets Indien:

Det var förmodligen ännu viktigare att en liten överklass lade beslag på i stort sett hela överskottet … och att de viktigaste investeringarna med den säkraste avkastningen gick ut på att behålla makten att lägga beslag på överskottet … Överklassen inom mogulimperiet – bestående av mogulens hov, lokala prinsar, skatteindrivare och adelsmän – utgjorde ungefär 1 procent av befolkningen men lade beslag på 15 procent av alla inkomster.

Intressant.

I Sverige år 2012 lägger motsvarande 1 procent av befolkningen beslag på, inte riktigt 15 procent,  men nästan 10 procent av alla inkomster.

Sveriges Top 1% – vår tids moguler!?

Moderat krishantering

28 May, 2012 at 16:47 | Posted in Varia | Comments Off on Moderat krishantering


Berglin är rätt på det som vanligt …

Finanskrisernas lösning och barnvaktskooperativ

28 May, 2012 at 15:10 | Posted in Economics | Comments Off on Finanskrisernas lösning och barnvaktskooperativ

Anta att du har ett kooperativ där en grupp föräldrar ställer upp och sitter barnvakt mot betalning i form av andelsbevis (kuponger) som berättigar innehavaren en timmes barnvakt. Anta vidare att systemet garanterar att varje förälder sitter barnvakt lika många timmar som man själv använder barnvakt.

Problemet med denna form av barnvaktssystem är att det kräver tillräckligt många kuponger i cirkulation. Risken finns att föräldrar som för tillfället inte har behov av barnvakt bjuder ut sina tjänster i större omfattning för att kunna ackumulera reserver av kuponger för användning i framtiden, när man tror sig ha mer behov av barnvakt.

Över tiden kan detta resultera i en kumulativ process som gör att alldeles för få kuponger cirkulerar. De som vill ackumulera kuponger efterfrågar ingen barnpassning, de som behöver barnpassning har svårt att hitta barnvaktsuppdrag, vilket i sin tur gör att föräldrar är ännu ovilligare att spendera sina reserver o s v. Lågkonjunktur för barnvaktskooperativet är ett faktum. Orsak: för låg effektiv efterfrågan. Istället för att konsumera barnvaktstid ackumulerar man kuponger.

Hur tar man sig ur denna lågkonjunktur? Man ökar helt enkelt utbudet på kuponger! Genom att utfärda fler kuponger, ökar kupongreserverna hos föräldrarna, som därigenom blir både mer villiga att sitta barnvakt och efterfråga banvakt o s v. Genom att trycka fler kuponger vänder man konjunkturnedgången.

Men ibland händer det likväl att vissa föräldrar kanske behöver mer barnvakt på kort tid än vad de hinner ackumulera i form av kuponger att betala med. Kooperativet kan då bestämma att föräldrar kan låna ett extra antal kuponger mot att man i framtiden betalar tillbaka dessa. För att systemet inte ska utnyttjas av rent okynne bestämmer man också att låntagarna utöver de lånade kupongerna betalar tillbaka ett antal ytterligare kuponger (ränta).

I normalfallet fungerar detta väl. Men om säsongsvariationen är stor (alla vill kanske helst ha barnpassning på våren) skulle man kunna hamna i en situation där även om kuponglånen kunde betalas tillbaka med noll procents ränta så skulle det finnas fler föräldrar som vill sitta barnvakt än föräldrar som efterfrågar barnvakt. Kooperativet befinner sig i en likviditetsfälla och lågkonjunkturen står åter för dörren.

Vad gör man? Man sätter priset på barnvaktstjänsten rätt – så klart. Värdet på de kuponger som tjänas in under ”lågsäsong” skrivs helt enkelt ner om föräldrar håller på dem till ”högsäsong”. Det innebär att föräldrar har incitament att spendera sina barnvaktskuponger snabbare istället för att lägga dem på hög (tesaurera), eftersom kupongernas reala värde minskar över tiden. Ungefär som pengar när man har inflation. Nedskrivning – och redan förväntningen om en framtida nedskrivning – av kupongernas respektive pengarnas värde innebär på så vis att man kan ta sig ur likviditetsfällan och få fart på kooperativ och ekonomi.

Vad säger oss då denna lilla parabel? Jo, att inflation kan hjälpa oss ta oss ur ekonomiska lågkonjunkturer och depressioner. Inflation får oss att spendera nu – vare sig det gäller barnvaktskuponger eller pengar – och ökar den effektiva efterfrågan och får fart på både kooperativ och ekonomin.

Litteraturtips:
Keynes, John Maynard (1994(1936)): Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar, Pontes.
Krugman, Paul (2009): Krisen – orsaker, verkan, åtgärder, Leopards Förlag.

Därför finns det anledning vara skeptisk till HSV:s utvärderingsmodell

28 May, 2012 at 11:18 | Posted in Education & School | Comments Off on Därför finns det anledning vara skeptisk till HSV:s utvärderingsmodell

Det stora problemet generellt när det gäller den utvärderingsmodell HSV anammat och som så tungt vilar på en parameter –examensarbetenas kvalitet – är att det långt ifrån är säkert att att man kan fånga in utbildningskvalitet med ett enda, homogent mått. När det gäller traditionella ”akademiska” och ”teoretiska” utbildningar kan man kanske argumentera för att problemet inte är oöverkomligt, men vi har ju en massa mer praktiskt inriktade professionsutbildningar också på våra universitet – civilekonom-, socionom- och lärarutbildningar t ex. Är det verkligen säkert/troligt att man blir en bra lärare, socialarbetare eller revisor bara för att man skrivit ett bra examensarbete? Just när det gäller professionsutbildningarna känner nog många som i åratal jobbat med olika former av kvalitetssäkringsarbete för våra utbildningar att examensarbetesfixeringen är ett alltför trubbigt verktyg. Det känns lite som att man egentligen vill mäta något annat, men väljer en proxyvariabel och hoppas att det ändå ska vara någorlunda OK. Ett hopp för vilket det nog inte finns någon annan grund än tron.

Här saknas en gedigen diskussion om vilka ”warranted and relevant evidence” HSV har för sin utvärderingsmodell. ENQA – The European Association for Quality Assurance in Higher Education – har ju också fört fram allvarlig kritik om brister i det nya svenska utvärderingssystemet och att det svenska systemet inte längre överensstämmer med den gemensamma standarden ESG. Denna kritik bör tas på fullt allvar!

Det finns alltid en uppenbar fara i att basera kvalitetsutvärderingssystem – och resursfördelning som det ju i slutändan här faktiskt delvis också handlar om – på enkla ”objektiva” mått när det vi vill mäta/premiera i själva verket har flera och komplexa dimensioner. Ofta har utbildningar en distinkt karaktär av ”fleruppgiftsverksamhet” som svårligen på ett adekvat sätt låter sig reduceras till en, mätbar, homogen entitet. HSV:s olika bedömargrupper gör säkert så gott de kan, men problemet ligger ju i grunden i utvärderingsmodellens ”egenlogik”. Kvalitetsevidens är oerhört svåra att ens definiera, och när det gäller implementering av desamma är problemen än större. Att x fungerar för y i t är inget otvetydigt belägg för att x fungerar för w i z. Här finns en inte så liten övertro på utvärderingsinstrumentens träffsäkerhet från HSV:s sida.

Till detta kan man ju också eventuellt lägga en typ av rättviseaspekter, om exempelvis hur de olika utgångslägena för de olika utbildningarna när det gäller bakgrundsfaktorer som etnicitet, socioekonomisk bakgrund o d ska vägas in i “effektvärderingarna”. Den obligatoriska skolan har ju en lagstiftad kompensatorisk komponent, men när det gäller högskoleutbildning tror jag inte det föreligger någon sådan, så kanske är det därför HSV negligerar den aspekten.

Det verkar som om flera av de som deltagit i de olika bedömargrupperna delar de kritiska synpunkter som förs fram här. Ännu mer glädjande är det förstås om dessa kritiska synpunkter också kommer HSV till del. Kvalitetsgranskningar och den ”ranking” de resulterar i tror jag de flesta av oss som jobbat med kvalitetssäkringsfrågor tar tämligen lätt på, men eftersom det ju också de facto påverkar resursallokeringen får detta ju faktiska konsekvenser för medeltilldelningen och kan därför inte helt negligeras. Kritik från de som själva leverarar rapporterna har alltid extra tyngd. Så – skicka budskapet vidare!

A Godlike Voice (II)

28 May, 2012 at 10:11 | Posted in Varia | Comments Off on A Godlike Voice (II)

 

A Godlike Voice (I)

28 May, 2012 at 09:34 | Posted in Varia | Comments Off on A Godlike Voice (I)

Famous actor Richard Burton was known for executing perfect diction. Brilliant with the spoken word and a master of consonant placement, listening to his beautiful, clear and resonant voice is still exhilarating.

A voice of beauty is a joy for ever.

Ska vi tänka själva eller randomisera?

27 May, 2012 at 17:32 | Posted in Theory of Science & Methodology | Comments Off on Ska vi tänka själva eller randomisera?

Vad är det som är så speciellt med ramdomiserade studier (”randomized controlled trials,” RCT)? Bland de forskare som förspråkar RCT framhålls ofta att införandet av en ny policy/åtgärdsprogram – betygssystem, skatter, medicinsk behandling, fattigdomsbekämpning m m – ska vara väglett av bästa möjliga evidens och att RCT tillhandahåller just detta. En ideal RCT bevisar att detta åtgärdsprogram kausalt bidrog till ett visst utfall, i en viss grupp, i en viss population. Om villkoren för en ideal RCT är uppfyllda följer med deduktiv nödvändighet att åtgärdsprogrammet kausalt medverkade till utfallet hos åtminstone några av enheterna i studien. Själva undersökningens design borgar för att undersökningsresultaten är tillförlitliga utan att man behöver explicitgöra kausala bakgrunds- och stödfaktorer. Randomiseringen garanterar att dessa bakgrunds-och stödfaktorer är ”lika-fördelade” för både ”behandlingsgruppen” och ”kontrollgruppen”, vilket gör att man inte behöver känna till vilka dessa kausala bakgrunds- och stödfaktorer är. Man behöver inte ens känna till om de över huvud existerar.

Till grund för RCT ligger att man (givet ett antal förenklande antaganden som vi inte ska problematisera här) kan beskriva den underliggande kausala principen för implementering av policy/åtgärdsprogram av olika slag på följande vis:

Yi <= Ai + A2Y0i + A3BiXi + A4Zi,

där <= betecknar en kausal orsaksverkan från högerledskvantiteterna på vänsterledskvantiteten, Yi är utfallet, Xi är policyvariabeln, Ai är konstanter som anger hur stor den effekt de efterföljande variablerna har på Yi är, Yoi är utfallsvariabelns ”basnivå” för i, Bi är alla de olika faktorer som bidrar till att Xi kausalt ger upphov till en effekt på Yi, Zi representerar alla andra faktorer som utöver Xi additivt bidrar till att påverka Yi.

Här föreligger som bekant många olika källor till felbedömningar när vi utifrån denna kausalmodell ska implementera en policy. Robert Lucas visade på 1970-talet i flera ekonometrikritiska artiklar hur tron att man kan påverka Xi för att ändra utfallet Yi kan slå fel, genom att implementeringen påverkar den föregivet stabila underliggande kausala strukturen (här främst representerade av Bi och Zi). Xi interagerar med andra variabler på ett sätt som kan innebära att policyimplementeringen de facto ger upphov till en ny struktur där de tidigare föreliggande relationerna helt enkelt inte längre (oförändrat) är för handen.

I normalfallet är de ansvariga för policyförändringar i första hand intresserade av vad förändringen i genomsnitt bidrar med i utfallet i den studerade populationen. Förutsättningarna för att kunna göra en sådan bedömning avhänger på ett kritiskt sätt möjligheterna av att på något vis hantera (kontrollera för) interaktionen mellan policyvariabeln och de kausala bakgrunds- och stödfaktorerna.

RCT löser (idealt) detta genom att via randomisering dela in populationen i en behandlingsgrupp och en kontrollgrupp och därigenom mer eller mindre garantera att fördelningen av Yo, Bi och Zi är desamma i dessa båda grupper. Om det efter en (ideal) implementering av den nya policyn föreligger en skillnad i Yi mellan de två grupperna, måste det föreligga en genuin kausal orsak-verkan-relation hos åtminstone någon eller några av de individer som ingår i populationen. Poängen är här alltså att även om vi inte vet vad som ingår i Bi och Zi, så kan vi ändå uttala oss om policy-variabelns inverkan på utfallet i kausala termer.

Låt oss anta att vi har lyckats genomföra en ideal RCT och alltså kan vara säkra på att den enda kausala verkan som föreligger är begränsad till att vara den mellan policyvariabeln X och dess inverkan på utfallsvariabeln Y. Vad vi då har lyckats etablera är att i en specifik undersökt situation, i en viss population, så är den genomsnittliga behandlingseffekten lika med differensen mellan utfallen för behandlings- respektive kontrollgruppen (detta innebär att en behandling kan innebära att många får det mycket ”sämre” och att några få får det ”bättre”, men att det i genomsnitt blir ”bättre”). Behandlingseffekten W kan då skrivas som

W = A3E[Bi](XT – XK),

där E[] är en förväntningsvärdesoperator (genomsnitt) och XT och XK är värdet på behandlingsvariabeln i behandlings- respektive kontrollgruppen.

För vem är detta relevant? Om vi implementerar X här för oss – kan vi verkligen vara säkra på att vi får samma genomsnittliga effekt? Nej. Eftersom E[Bi] är ett genomsnitt över alla de olika faktorer som bidrar till att Xi kausalt ger upphov till en effekt på Yi, måste vi nämligen också veta hur dessa faktorer är fördelade i den nya populationen. Här finns inga som helst a priori skäl att anta att fördelningen av den typen av bakgrunds- och stödfaktorer skulle se likadan ut här hos oss som där för dem i den ursprungliga RCT-populationen.

Detta innebär att man kan ifrågasätta om RCTs är evidentiellt relevanta när vi exporterar resultaten från ”experimentsituationen” till en ny målpopulation. Med andra konstellationer av bakgrunds- och stödfaktorer säger oss den genomsnittliga effekten av en behandlingsvariabel i en RCT troligen inte mycket, och kan därför inte heller i någon större utsträckning vägleda oss i frågan om vi ska genomföra en  y policy/åtgärdsprogram eller ej.

RCT borgar helt enkelt inte för att en föreslagen policy är generellt tillämpar. Inte ens om man kan anföra goda skäl för att betrakta policyvariabeln som strukturellt stabil, eftersom stabilitetskravet främst måste gälla BiXi och inte Xi.

Förespråkare för RCT brukar åberopa ett antagande om att målpopulationen måste vara ”lik” den ursprungliga RCT-populationen för att berättiga ”exportlicensen”. Men ett sådant åberopande för oss inte speciellt långt eftersom det sällan specificeras i vilka dimensioner och i vilken utsträckning ”likheten” ska föreligga.

Så även om man lyckats genomföra en ideal RCT, så innebär detta dock inte att man därigenom har några som helst skäl att tro att undersökningsresultaten är externt valida i meningen att de förbehållslöst utgör en broslagning från att det fungerade i population A till att det också kommer att fungera i population B.

När man genomför en RCT ”laddar” man så att säga tärningarna. Men om man ska implementera ett åtgärdsprogram i en annan population än den i vilken RCT genomfördes (kastar andra tärningar) hjälper detta oss föga. Vi måste fråga oss hur och varför fungerar policyn/åtgärdsprogrammet. Att det fungerar i en kontext garanterar inte att det fungerar i en annan kontext, och då kan frågor om hur och varför hjälpa oss en bra bit på vägen att förstå varför ett åtgärdsprogram som fungerar i population A inte fungerar i population B. Inte minst när det gäller sociala och ekonomiska åtgärdsprogram spelar kausala bakgrunds- och stödfaktorer ofta en avgörande roll. Utan kunskap om dessa är det hart när omöjligt att förstå varför och hur ett åtgärdsprogram fungerar – och därför för oss RCT realiter inte så långt som dess förespråkar vill ge sken av.

Att i slutna system eller kliniska experiment anta att man befinner sig i nästintill ideala försöksvillkor låter sig kanske göras, men att i öppna system eller sociala och ekonomiska sammanhang tro sig ha nästintill full kontroll över alla kausala alla bakgrunds- och stödvariabler är oftast just inget annat än en tro. När det då visar sig inte fungera, har vi ingen vägledning av RCT.

Det är som när diskmaskinen slutat fungera hemma i köket. I normalfallet fungerar den problemfritt. Och vi vet att miljontals andra har diskmaskiner som också fungerar. Men när de inte fungerar får vi kalla på en reparatör eller själva undersöka maskinen och se om vi kan hitta felet. Vi försöker lokalisera var i maskineriet det har hängt upp sig, vilka mekanismer som fallerar o s v. Kanske glömde vi bara slå på strömmen. Eller kanske motorn havererat på grund av dålig ventilation och underhåll. I vilket fall som helst hjälper det oss föga att veta att maskinen under ideala förhållanden fungerar. Här måste vi börja tänka själva och inte bara förlita oss på att maskinen brukar fungera när den lämnar produktionsbandet (som ju är konstruerat just för att maskinerna ska fungera). Att tillverkaren gör stickprov för att säkerställa statistiskt acceptabla felmarginaler hjälper inte mig när min maskin ”lagt av”.

Här framgår också skillnaden mellan vad jag kallar att tänka själv och RCT väldigt tydligt. När åtgärdsprogrammet inte visar sig fungera på det sätt RCT gett oss skäl tro, har förespråkarna inget mer att komma med än att kanske föreslå ännu fler RCT. Då är det nog mer framkomligt att tänka själv och fundera över vad som gått fel och inte förlita sig på att fler ideala randomiseringar på något magiskt sätt ska lösa problemet. För det gör de inte. Hur många gånger du än släpper kritan framme vid tavlan så faller den aldrig i golvet om det står ett bord i vägen. Då är det bättre att tänka själv kring varför och hur. Då kan vi flytta bordet och visa att gravitationskraften de facto får kritan att falla till golvet.

RCT kan aldrig utgöra annat än en möjlig startpunkt för att göra relevanta bedömningar av om policy/åtgärdsprogram som fungerat där för dem är effektiva här för oss. RCT är inget trumfkort. Det utgör ingen ”gold standard” för att besvara kausala policy-frågor.
För att kunna ge goda argument för att vad som fungerar där för dem också ska fungera här för oss måste vi ha empiriska evidens och kunskaper om kausala variabler som bidrar till att generera det eftersökta utfallet. I annat fall kan vi inte på ett adekvat sätt bedöma om resultaten i RCT där för dem är relevanta här för oss.

 

Litteraturtips
Cartwright, Nancy (2007): “Are RCT’s the Gold Standard?”, Biosocieties, 2, 11-20.

Cartwright, Nancy (2011): “Will this Policy Work for You? Predicting Effectiveness Better: How Philosophy Helps”, Presidential Address, PSA 2010. http://www2.lse.ac.uk/CPNSS/projects/orderProject/documents/Publications/CartwrightPSA.pdf

Cartwright, Nancy & Stegenga, Jacob (2011): “A Theory of Evidence for Evidence-Based Policy”, Proceedings of the British Academy, 171, 289-319.

Deaton, Angus (2009): “Instruments of development: Randomization in the tropics, and the search for the elusive keys to economic development”, NBER Working Paper No. 14690. http://www.nber.org/papers/w14690

Leamer, Edward (2010): “Tantalus on the Road to Asymptopia”, Journal of Economic Perspectives, 24, 31–46.

The Winner Takes It All – Sweden Euphoria

26 May, 2012 at 23:54 | Posted in Varia | Comments Off on The Winner Takes It All – Sweden Euphoria

Loreen – and Sweden – won the 2012 Eurovision Song Contest
 

Promentory

26 May, 2012 at 22:04 | Posted in Varia | Comments Off on Promentory

 

Into Eternity

26 May, 2012 at 20:47 | Posted in Varia | Comments Off on Into Eternity

The Hours

26 May, 2012 at 19:26 | Posted in Varia | Comments Off on The Hours

 

C’est extra

26 May, 2012 at 19:10 | Posted in Varia | Comments Off on C’est extra

 

Quand on n’a que l’amour

26 May, 2012 at 18:48 | Posted in Varia | Comments Off on Quand on n’a que l’amour

 

Avec le temps

26 May, 2012 at 18:11 | Posted in Varia | Comments Off on Avec le temps

 

Greg Mankiw – a closet Minskyite!?

26 May, 2012 at 17:51 | Posted in Economics | Comments Off on Greg Mankiw – a closet Minskyite!?

In his Macroeconomics textbook, Greg Mankiw  is skeptical of the real business cycle theory and its assumption of money neutrality. Instead he argues for sticky prices and wages causing business cycles fluctuations.

So far, so good. And now he also says on his blog that

it is worth remembering that the Clinton boom was in large measure driven by the dot-com bubble, which was coming to an unhappy conclusion during President Clinton’s last year in office.

Hmmm …

Strange. Why? Because nowhere in his textbook or his published papers do I find any mention of financial bubbles being a driving force of economic change.

Rising asset prices driving the economy is usually something we associate with names  like Keynes, Fisher, Kindleberger, Shiller and Minsky.

But maybe Greg  has been a closet Minkyite all the time. Mirabile dictu!

 

Oh du stolta, jämlika skola – vart tog du vägen?

26 May, 2012 at 12:42 | Posted in Education & School | Comments Off on Oh du stolta, jämlika skola – vart tog du vägen?

Skolnivåeffekten – mätt utifrån betyg – med avseende på socioekonomisk bakgrund har enligt Skolverkets rapport Likvärdig utbildning i svensk skola? ökat kraftigt under de senaste femton åren. Den har mer än fördubblats sett över hela tidsperioden. Skolnivåeffekten – mätt utifrån läsförståelse – med avseende på socioekonomisk bakgrund har också enligt PISA ökat substantiellt.

Till stor del beror denna ökade segregation antagligen på att det har skett en ökad sortering av elever mellan skolor utifrån variabler som studiemotivation, engagemang, kamrateffekter och lärarförväntningar, vilka sammantaget gör att vilken skola man går på har fått allt större betydelse i Sverige av idag.

Allt detta går stick i stäv med att staten inte bara ska se till att utbildningen ska ha likvärdig kvalitet, utan också ska verka kompensatoriskt. I den nya skollagens första kapitel §4 står det klart och tydligt:

I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.

Om man nu ute i våra kommuner över huvud verkligen haft denna strävan, vilket nog kan betvivlas på många håll, har man kapitalt misslyckats under de senaste femton åren!

Detta är ytterligare ett skäl att se till och föra tillbaka huvudmannaskapet för svensk skola till staten, eftersom kommunerna uppenbarligen inte klarat av att leva upp till skollagens krav på en likvärdig skola.

Här finns – så klart – inga garantier. Men eftersom det kommunala huvudmannaskapet på område efter område inom skolan visat sig vara förödande, måste vi våga tänka om. Likvärdigheten under det statliga huvudmannaskapet fungerade bättre, så varför inte ge det en ny chans? 

Paul Krugman – a false prophet?

26 May, 2012 at 11:03 | Posted in Economics | Comments Off on Paul Krugman – a false prophet?

Well, at least according to The Telegraph, he is. But I guess that says more of the newspaper than it says of the Nobel laureate in economics. The Telegraph has a great obituaries section that I often find amusing to read. Reading this article, however, rather gives a bad taste in the mouth:

But fear not – salvation is at hand. Next week, there comes to these shores a Messiah, a prophet of great wisdom and understanding whose teachings promise to vanquish despair and “end this depression”. He is Prof Paul Krugman, a superstar polemicist who has been described by The Economist as “the most celebrated economist of his generation”. Actually, “celebrated” is not exactly the right word, for Krugman divides opinion like no other. To his followers, he’s a saint; to his detractors, he’s a false prophet with satanic intent.

Krugman may appear loud and radical, but he follows a fairly standard Keynesian text. By his own admission, the social cost of the present downturn doesn’t come anywhere close to the Great Depression of the interwar years, or not yet. None the less, there are parallels, and we already meet Keynes’s classic definition of a depression as a “chronic condition of subnormal activity for a considerable period without any marked tendency either towards recovery or towards complete collapse”.

In such circumstances, monetary policy can help, but only up to a point. In a depression, even those with the balance sheet strength to spend and invest won’t do so, whatever the encouragement offered through ultra-low interest rates. It follows that governments should step into the breach and do the job instead, as a kind of spender of last resort. They can worry about the accumulated debt later, once output has picked up again.

To Krugman, it’s understandable that policymakers screwed up so monumentally in the Great Depression; they didn’t understand what was going on and there was no template for the circumstances they found themselves in. To his mind, there is no excuse this time around; it’s textbook stuff, which is being wilfully ignored.

But haven’t we already tried borrowing to stimulate? And what did it deliver other than fiscal ruin, which in the eurozone periphery is so serious that markets have stopped lending altogether? Krugman has an answer for these questions, too. It’s not the policy that was wrong, merely that the stimulus wasn’t big and sustained enough. As for the eurozone, again, it wasn’t the policy, but the euro. Countries with their own currencies and central banks won’t run into this kind of problem. In extremis, they can always print the money.

Easy peasy, then. What’s not to like? Well, I’m sorry, but I just don’t buy it. It may or may not be possible for a vast, largely internalised economy such as the US, with its reserve currency status, to run double-digit deficits into the indefinite future without adverse consequences, but for the UK it is a much more questionable policy.

Paul Krugman’s message is seductive, but it’s also unrealistic. If only the solutions to our plight were as simple as he thinks.

HSV:s utvärderingsmodell – ett mene tekel för alla utbildningsanordnare i landet

24 May, 2012 at 16:33 | Posted in Education & School | Comments Off on HSV:s utvärderingsmodell – ett mene tekel för alla utbildningsanordnare i landet

Daniel Waldenström har i dag en läsvärd och kritisk artikelekonomistas om HSV:s utvärderingsmodell för högskoleutbildningar:

Konkurrensen mellan högskolor om studenter, personal och resurser kräver att offentlig sektor tar ansvar för kvalitetskontroll. Men Högskoleverkets senaste utvärdering av svensk nationalekonomi är tyvärr ett exempel på motsatsen. Och felet ligger i den missriktade utvärderingsmodell som HSV använder.

När HSV:s kvalitetsutvärdering av nationalekonomiämnet vid svenska universitet och högskolor kom för en månad höjdes på många ögonbryn … Granskningen innehåller såväl intervjuer med folk på alla nivåer som genomgång av kursmaterial, utbytesprogram, räkenskaper och uppsatser. 

Men när betygen slutligen skulle sättas på respektive utbildning var det i princip endast en av dessa faktorer som spelade roll: uppsatsernas kvalitet. Detta är ingen tillfällighet, utan bygger på HSV:s nya bedömningsmodell som helt utgår från att högskolornas kvalitet är lika med hur bra uppsatser deras studenter skriver. Att så också skett framgår också tydligt i rapportens “Bilaga 1: Samlat omdöme” (även om bedömarnas utlåtanden längre bak i rapporten innehåller mer nyanserad diskussion och information).

Bedömningsmodellen är uppenbart problematisk. I en debattartikel i senaste numret av SULF:s tidning Universitetsläraren kritiserar förre universitetskanslern Anders Flodström just HSV:s uppsatsbaserade bedömningsmodell och även regeringen som varit dess största tillskyndare.

“Detta är inte ett utvärderingssystem som kan säga något om utbildningarnas kvalitet. Det är ett system som med välkänt icke-reliabla metoder bedömer kvalitet på utbildningarnas studenter. Ett system som med största sannolikhet skulle generera annorlunda resultat om bedömningarna upprepades med hjälp av en ny uppsättning bedömare. Ett system vars drivkraft blir att rekrytera ”bättre” studenter istället för att fortsätta den utveckling mot moderna, studentcentrerade och kompetensbaserade utbildningar som Bolognaprocessen initierat och drivit under tio års tid.”

Case-Shiller Home Price Indices

24 May, 2012 at 15:15 | Posted in Economics | Comments Off on Case-Shiller Home Price Indices

Cyclically adjusted stock prices/earnings index

24 May, 2012 at 15:11 | Posted in Economics | Comments Off on Cyclically adjusted stock prices/earnings index


Source: Robert Shiller

Slö, slapp, lat, loj och likgiltig? Det gör inget – allt är lärarens fel!

23 May, 2012 at 12:24 | Posted in Education & School | Comments Off on Slö, slapp, lat, loj och likgiltig? Det gör inget – allt är lärarens fel!

Nancy Cartwright – Pufendorf Lectures in Lund

23 May, 2012 at 08:08 | Posted in Theory of Science & Methodology | Comments Off on Nancy Cartwright – Pufendorf Lectures in Lund

Nancy Cartwright – Professor of Philosophy at the Department of Philosophy, Logic and Scientific Method at the London School of Economics and Political Science (LSE) and at the University of California, San Diego (UCSD) – gives the Pufendorf Lectures in Lund, 2012.

All lectures take place 3 – 5 p m in room 104, Kungshuset, Lundagård.

Tuesday 29 May. Lecture 1: A theory of evidence for use
Wednesday 30 May. Lecture 2: Of what use are randomized controlled trials (RCTs)?
Thursday 31 May. Lecture 3: The power of causal powers
Friday 1 June. Lecture 4: Nomological machines: Putting causal powers to use

[I have written posts relating to Nancy e. g. here, here, here]

Ödesdiger arbetslöshet i Sverige

22 May, 2012 at 20:46 | Posted in Economics | 1 Comment


Källa: SCB

Varje person som går arbetslös är ett misslyckande och ett fruktansvärt slöseri med människors tid och energi!

A review of Krugman’s “End This Depression Now”

21 May, 2012 at 17:26 | Posted in Economics | Comments Off on A review of Krugman’s “End This Depression Now”

Michael Hudson – Distinguished Research Professor of Economics at the University of Missouri, Kansas City – has a piece, well worth reading, on Krugman’s latest book:

Paul Krugman is widely appreciated for his New York Times columns criticizing Republican demands for fiscal austerity. He rightly argues that cutting back public spending will worsen the economic depression into which we are sinking. And despite his partisan Democratic Party politicking, he warned from the outset in 2009 that President Obama’s modest counter-cyclical spending program was not sufficiently bold to spur recovery.

These are the themes of his new book, End This Depression Now. In old-fashioned Keynesian style he believes that the solution to insufficient market demand is for the government to run larger budget deficits. It should start by giving revenue-sharing grants of $300 billion annually to states and localities whose budgets are being squeezed by the decline in property taxes and the general economic slowdown.

All this is a good idea as far as it goes. But Mr. Krugman stops there – as if that is all that is needed today. So what he has done is basically get into a fight with intellectual pygmies. Thus dumbs down his argument, and actually distracts attention from what is needed to avoid the financial and fiscal depression he is warning about.

Here’s the problem: To focus the argument against “Austerian” advocates of fiscal balance, Mr. Krugman hopes that economists will stop distracting attention by talking about what he deems not necessary. It seems not necessary to write down debts, for example. All that is needed is to reduce interest rates on existing debts, enabling them to be carried.

Mr. Krugman also does not advocate shifting taxes off labor onto property. The implication is that California can afford its Proposition #13 – the tax freeze on commercial property and homes at long-ago levels, which has fiscally strangled the state and led to an explosion of debt-leveraged housing prices by leaving the site value untaxed and hence free to be pledged to banks for larger and larger mortgage loans instead of being paid to the public authorities. There is no hint in Mr. Krugman’s journalism of a need to reverse the tax shift off real estate and finance (onto income and sales taxes), except to restore a bit more progressive taxation.

The effect of Mr. Krugman’s suggestions is for the government to subsidize the existing financial and tax structures, leaving the debts intact and ignoring the largely regressive, unfair and inefficient system of taxation. It is unfair because the profits of the rich – and even worse, their asset-price (“capital”) gains are taxed at lower rates and riddled with tax loopholes and giveaways. The wealthy benefit from the windfall gains delivered by the public infrastructure investment advocated by Mr. Krugman, but there is not a word about the public recouping this investment. Governments are indeed able to create their own money as an alternative to taxing, but some taxes – above all, on windfall gains, like locational value resulting from public investment in roads or other public transportation – are justified simply on grounds of economic fairness.

So it is important to note what Mr. Krugman does not address these issues that once played so important a role in Democratic Party politics, before the Wall Street faction gained control via the campaign financing process – even before the Citizens United case. For over a century, economists have recognized the need for financial and fiscal reform to go together. Failure to proceed with a joint reform has led the banking and financial sector – along with its major client base, the real estate sector – to scale back property taxes and “free” the economy with taxes so that the revenue can be pledged to the banks as interest to carry larger loans. The effect is to load the economy at large down with private and public debt.

In Mr. Krugman’s reading, private debts need not be written down or the tax system made more efficient. It is to be better subsidized – mainly with easier bank credit and more government spending. So I am afraid that his book might as well have been subtitled “How the Economy can Borrow its Way Out of Debt.” That is what budget deficits do: they add to the debt overhead. In Europe, which has no central bank permitted to monetize the deficit spending, this pays interest to transfers to the bondholders (and their descendants). In the United States, the Federal Reserve can monetize this indebtedness – but the effect is to subsidize domestic debt service.

Mr. Krugman has become censorial regarding the debt issue over the last month or so. In last Friday’s New York Times column he wrote: “Every time some self-important politician or pundit starts going on about how deficits are a burden on the next generation, remember that the biggest problem facing young Americans today isn’t the future burden of debt.”

Unfortunately, Mr. Krugman’s failure to see today’s economic problem as one of debt deflation reflects his failure (suffered by most economists, to be sure) to recognize the need for debt writedowns, for restructuring the banking and financial system, and for shifting taxes off labor back onto property, economic rent and asset-price (“capital”) gains. The effect of his narrow set of recommendations is to defend the status quo – and for my money, despite his reputation as a liberal, that makes Mr. Krugman a conservative. I see little in his logic that would oppose Rubinomics, which has remained the Democratic Party’s program under the Obama administration.

Many of Mr. Krugman’s readers find him the leading hope of opposing even worse Republican politics. But what can be worse than the Rubinomics that Larry Summers, Tim Geithner, Rahm Emanuel and other Wall Street holdovers from the Democratic Leadership Committee have embraced?

Perhaps I can prod Mr. Krugman into taking a stronger position on this issue. But what worries me is that he has moved sharply to the “Rubinomics” wing of his party. He insists that debt doesn’t matter. Bank fraud, junk mortgages and casino capitalism are not the problem, or at least not so serious that more deficit spending cannot cure it. Criticizing Republicans for emphasizing structural unemployment, he writes: “authoritative-sounding figures insist that our problems are ‘structural,’ that they can’t be fixed quickly. … What does it mean to say that we have a structural unemployment problem? The usual version involves the claim that American workers are stuck in the wrong industries or with the wrong skills.”

Using neoclassical sleight-of-hand to bait and switch, he narrows the meaning of “structural reform” to refer to Chicago School economists who blame today’s unemployment as being “structural,” in the sense of workers trained for the wrong jobs. This diverts the reader’s attention away from the pressing problems that are genuinely structural.

Argentina och Grekland – samma problem, samma lösning!

20 May, 2012 at 19:24 | Posted in Economics, Politics & Society | Comments Off on Argentina och Grekland – samma problem, samma lösning!

Det är sällan läsning av DN:s ledarsida är särskilt givande. Men idag är ett undantag. Peter Wolodarski har en riktigt bra krönika om euron och Greklands framtid. Överraskningarnas tid är tydligen inte över:

För drygt tio år sedan befann sig Argentina i en ekonomisk kris, som på flera sätt påminner om den nuvarande situationen i Grekland … Precis som i Grekland framkallade krisen i Argentina ekonomiska, politiska och sociala omvälvningar. Landets BNP backade med tvåsiffriga tal och arbetslösheten skenade. Fem i tolv vädjade den styrande klassen om både internationellt och inhemskt stöd för att lösa problem som man under lång tid ignorerat.

En annan likhet med Grekland är den roll som omvärlden spelade. Internationella valutafonden (IMF), som höll i plånboken, krävde i likhet med dagens EU/IMF att Argentina skar ned ordentligt i sina utgifter för att få nya lån.

Situationen blev ohållbar, med återkommande demonstrationer och våldsamheter. När människor i panik började tömma sina bankkonton och skicka pengar utomlands nådde krisen sitt klimax. Regeringen bestämde sig efter några veckor för att ställa in betalningarna och överge kopplingen till dollarn.

Värdet på peson rasade, inflationen skenade men Argentinas ekonomi fick en rejäl stimulans och kunde tillfälligt återhämta sig. Omvälvningarna skedde dock till ett högt pris: såväl besparingar som inkomster decimerades och fattigdomen exploderade. Dessutom sköts reformerna av den argentinska ekonomin på framtiden …

Frågan är när eftertankens kranka blekhet ska börja påverka synen på dagens Grekland.

Att en oansvarig politik bäddat för moraset håller nog de flesta med om. Att andra EU-länder efterlyser strukturreformer och ekonomiskt ansvarstagande är begripligt. Men mer relevant just nu är att den ordinerade krismedicinen, i praktiken ekonomisk svält, fungerar lika illa i Grekland som i Argentina 2001.

Åtstramningarna har än så länge bara förstärkt nedgången, vilket i sin tur gjort det svårare att ta sig ur skuldfällan. Marknaden har inte belönat Grekland med lägre räntor – ett huvudargument för det kortsiktiga saneringstänkandet – utan oroar sig i stället för att landet ska ställa in betalningarna och lämna euron.

Denna självförstärkande negativa spiral har i sin tur ökat stödet för landets politiska extremer och lett till omfattande social oro …

Det är inte ”irrationellt” av väljarna att straffa de partier som ligger bakom Greklands problem och de senaste årens misslyckade krispolitik. Eller som den irländske ekonomen Kevin O’Rourke frågade retoriskt härom­dagen: Varför ska man fortsätta på en kurs som ändå leder mot ett haveri? Sannolikheten är hög att Grekland, precis som Argentina, till slut ”löser sina problem” genom att ställa in betalningarna, och kanske även lämnar euroområdet.

Det är en riskfylld och farlig väg för hela Europa. Men om alternativet är att fortsätta med de senaste årens tuffa diet, utan hopp om en snar vändning, är det tydligt vad grekerna kommer att välja …

Men Berlin måste också överge sin egen dogm om att eurokrisen kommer att lösas genom att Sydeuropa svälter sig till återhämtning. Inget talar för att besparingarna får fart på tillväxten inom överskådlig tid eller att väljarna accepterar utvecklingen. Inte heller marknaderna lugnas av strategin, som möter ständiga hinder och trycker ned ekonomierna under vattenytan.

Om Tyskland vidhåller sin linje är risken att fler länder ställer in betalningarna och att den europeiska valutaunionen bryts sönder. De ekonomiska och politiska riskerna med ett sådant utfall är oöverskådliga.

Detta är farliga tider som ställer Europas politiker inför usla val. Problemet är att möjligheterna att göra något åt krisen kraftigt beskurits av de senaste årens senfärdiga och halvdanna agerande.

Återstår för omvärlden att fortsätta skriva av skulder, samtidigt som ECB tillåter högre inflation och ser till att det europeiska banksystemet fortsätter att fungera.

Tyskland behöver acceptera större kreditförluster, släppa sin fixering vid prisstabilitet och bidra till åtgärder som hjälper den europeiska ekonomin att växa. Landet har trots allt varit med om att orsaka eurokrisen, genom att i ett decennium tjänstvilligt exportera kapital och låga räntor till Sydeuropa. En skuldkris har två parter, inte bara den som lånar pengarna …

Drygt tio år efter Argentinas bankrutt är historien nära att upprepa sig som en europeisk tragedi, fast med större efterdyningar.

Listen to Keynes – cancel the Greek debt now!

20 May, 2012 at 16:52 | Posted in Economics | Comments Off on Listen to Keynes – cancel the Greek debt now!

Almost 100 years ago, a young official in the UK Treasury sought to advise European policy makers on how daunting external debts might best be managed. There was, he argued, a limit to the national capacity to service debts. Those expecting further payments were bound to be disappointed. More than that, efforts by creditors to insist on further debt payments would be politically dangerous. “If they do sign,” he wrote to a friend, “they can’t possibly keep some of the terms, and general disorder and unrest will result everywhere.” He recommended a round of debt cancellation among European countries, a plan that would – at the stroke of a pen – remove much of the problem. When he was ignored by creditor governments, John Maynard Keynes quit his post to write the Economic Consequences of the Peace.

In today’s Europe, of course, the tables are decisively turned. It is not Germany that is suffering under an unsustainable sovereign debt burden, but its southern eurozone partners …

Underpinning the German position is the belief that resolving debt problems is the sole responsibility of the debtor. Keynes, by contrast, held that both creditors and debtors should share the task of getting economies out of holes they had jointly dug …

The economic effects of this policy are becoming clearer by the day: Europe has essentially stopped growing – and there is little hope of growth resuming in the near term. Nor, evidently, have the debt problems been solved. Since the collateral for sovereign debt is citizens’ capacity to pay tax, recession and unemployment undermine the capacity to service debts and national credibility in capital markets, as shown again this week by rising yields in southern European debt markets.

The political consequences are, if anything, worse. Talks to form a Greek government have collapsed. This is unsurprising: no government pledged to unalloyed austerity in response to its debt obligations can face its voters with confidence.

Yet Greece is only an extreme example. Centrist governments across the Mediterranean are increasingly seen by their citizens as powerless. They have no independent monetary policy; no capacity to devalue; no right to impose capital controls; limited ability to support failing national enterprises; and now they are mandated to tighten fiscal policy …

It is a historical irony that European countries that avoided a repeat of the Great Depression after the banking crisis are now driving into the blind cul-de-sac that led to extremism in that earlier disaster. German historical memory has vivid recall of the hyperinflation of 1920-23. But it is possible to forget it was deflation and the Great Depression that brought Hitler to power in 1933.

One of the lessons of history is that sovereign debts must be managed in ways that do not destroy either the economy or the political centre ground …

If this means project spending – financed off-balance sheet by jointly guaranteed liabilities or by higher taxes, so be it. If it means substantial restructuring of sovereign debts swapped into indexed debt or growth bonds, or with grace periods until countries resume growth, so be it. If it requires shifting some of the burden of debt finance on to older generations who own the debt, that political issue must also be faced.

Eurozone countries must be allowed to grow again. For a country in such desperate straits as Greece, however, orderly exit from the euro to regain competitiveness looks to be the best option. But it is in the interest of both Greece and its creditors that the resulting devaluation be controlled. We must not add currency wars to our present pile of problems.

Marcus Miller  & Robert Skidelsky

End this depression now!

18 May, 2012 at 12:57 | Posted in Economics | Comments Off on End this depression now!
Next Page »

Create a free website or blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.