Paul Krugman vs Pure Stupidity

31 May, 2012 at 21:09 | Posted in Economics, Politics & Society | 1 Comment

Is that all British conservatives can come up with trying to take a debate with Paul Krugman on austerity politics in Great Britain and elsewhere today? Holy Moses! What a walkover. I don’t think I’ve ever heard so much stupidity during eight minutes before on BBC.

Advertisements

Miljöpartiet vacklar om vinstdrivna skolor

29 May, 2012 at 12:40 | Posted in Education & School | 1 Comment

Internationella jämförelser visar att det valfrihetssystem med vinstdrivande skolor, som vi har i Sverige, driver fram skolor som är allt mindre likvärdiga. Detta ligger i linje med marknadens logik, som syftar till att elever ska välja de skolor som man uppfattar som bättre, medan de sämre skolorna ska slås ut. Mindre likvärdiga skolor betyder i sin tur sämre resultat. Just likvärdiga skolor är till exempel utmärkande för Finland, som har goda skolresultat, medan stora skillnader mellan skolor utmärker till exempel USA, med sämre skolresultat. Vi kan inte förvänta oss annat i Sverige än att skolresultaten blir sämre i takt med att våra skolor blir allt mindre likvärdiga.

Den viktigaste åtgärden för att få till stånd likvärdiga skolor i Sverige är att skapa ett system, som inte bygger på att skolor ska konkurrera ut varandra. Ett första, centralt steg är att förbjuda vinstuttag, eftersom vinstdrivna skolor inte kan förväntas samarbeta effektivt med andra skolor i ett gemensamt uppdrag för en god kvalitet på hela skolan. Ett sådant samarbete kan däremot fungera med verksamheter som drivs non-profit med elevens bästa och samhällsuppdraget i fokus.

Miljöpartiet vill att skolföretag ska ha inskrivet i bolagsordningen att vinster inte är huvudsyfte och att det inte ska vara möjligt att ta ut vinst ur företag när man har tummat på kvaliteten. Frågan är vad det betyder att vinst inte ska vara huvudsyfte och på vilket sätt man kan kontrollera att ett företag inte har tummat på kvaliteten? Hur bedrivs en verksamhet med det oklara, dubbla målet att värna både vinst och kvalitet? Hur görs avvägningen? Hur stora resurser ska läggas på att kontrollera kvaliteten och vem avgör vilken kvalitet som är tillräcklig för att dela ut vinst?

Det finns redan idag möjlighet att organisera en verksamhet i en bolagsform som inte syftar till vinst (se här). Miljöpartiet borde bestämma sig. Antingen tror man att skolmarknaden fungerar. Då kontrolleras kvalitetsnivån av konsumenterna, som på alla andra marknader där företag bedriver verksamhet. Eller också tror man inte att marknaden kan garantera kvalitet. Då lämpar det sig bättre att ha en annan modell är aktiebolag som arrangörer av utbildning.

Lena Sommestad

Neoliberal Double Standards

29 May, 2012 at 08:24 | Posted in Economics, Politics & Society | Comments Off on Neoliberal Double Standards

Unlearning economics has a nice piece on the imaginary ‘free market‘, that “itself a highly contradictory concept, and one that causes its proponents to ignore anything inconvenient to their worldview, has helpfully offered up another 23 examples of its followers either flat out contradicting themselves, or holding a clear double standard in two similar situations.”

Amusing and well worth reading! I especially appreciated these examples:

6. We were upgraded – proof that austerity works. We were downgraded – this is why we need more austerity.

8. We emphasise choice and market diversity, but model the economy as a single person with set preferences who responds robotically to incentives, and as such does not have any real choice.

13. We will emphasise that all government spending creates crowding out, but remain silent when cuts do not crowd in.

22. Bankers cannot be blamed for the crisis; they were simply responding to incentives. Poor people, however, can be blamed for taking out mortgages.

23. Capitalists always seek to undermine competition and free enterprise. Capitalism is a great system.

 

 

 

Vår tids moguler

28 May, 2012 at 18:35 | Posted in Economics | Comments Off on Vår tids moguler


 
I ekonomihistorikern Lennart Schöns Vår världs ekonomiska historia (SNS 2010) läste jag häromdagen följande avsnitt om mogulimperiet i 1700-talets Indien:

Det var förmodligen ännu viktigare att en liten överklass lade beslag på i stort sett hela överskottet … och att de viktigaste investeringarna med den säkraste avkastningen gick ut på att behålla makten att lägga beslag på överskottet … Överklassen inom mogulimperiet – bestående av mogulens hov, lokala prinsar, skatteindrivare och adelsmän – utgjorde ungefär 1 procent av befolkningen men lade beslag på 15 procent av alla inkomster.

Intressant.

I Sverige år 2012 lägger motsvarande 1 procent av befolkningen beslag på, inte riktigt 15 procent,  men nästan 10 procent av alla inkomster.

Sveriges Top 1% – vår tids moguler!?

Moderat krishantering

28 May, 2012 at 16:47 | Posted in Varia | Comments Off on Moderat krishantering


Berglin är rätt på det som vanligt …

Finanskrisernas lösning och barnvaktskooperativ

28 May, 2012 at 15:10 | Posted in Economics | Comments Off on Finanskrisernas lösning och barnvaktskooperativ

Anta att du har ett kooperativ där en grupp föräldrar ställer upp och sitter barnvakt mot betalning i form av andelsbevis (kuponger) som berättigar innehavaren en timmes barnvakt. Anta vidare att systemet garanterar att varje förälder sitter barnvakt lika många timmar som man själv använder barnvakt.

Problemet med denna form av barnvaktssystem är att det kräver tillräckligt många kuponger i cirkulation. Risken finns att föräldrar som för tillfället inte har behov av barnvakt bjuder ut sina tjänster i större omfattning för att kunna ackumulera reserver av kuponger för användning i framtiden, när man tror sig ha mer behov av barnvakt.

Över tiden kan detta resultera i en kumulativ process som gör att alldeles för få kuponger cirkulerar. De som vill ackumulera kuponger efterfrågar ingen barnpassning, de som behöver barnpassning har svårt att hitta barnvaktsuppdrag, vilket i sin tur gör att föräldrar är ännu ovilligare att spendera sina reserver o s v. Lågkonjunktur för barnvaktskooperativet är ett faktum. Orsak: för låg effektiv efterfrågan. Istället för att konsumera barnvaktstid ackumulerar man kuponger.

Hur tar man sig ur denna lågkonjunktur? Man ökar helt enkelt utbudet på kuponger! Genom att utfärda fler kuponger, ökar kupongreserverna hos föräldrarna, som därigenom blir både mer villiga att sitta barnvakt och efterfråga banvakt o s v. Genom att trycka fler kuponger vänder man konjunkturnedgången.

Men ibland händer det likväl att vissa föräldrar kanske behöver mer barnvakt på kort tid än vad de hinner ackumulera i form av kuponger att betala med. Kooperativet kan då bestämma att föräldrar kan låna ett extra antal kuponger mot att man i framtiden betalar tillbaka dessa. För att systemet inte ska utnyttjas av rent okynne bestämmer man också att låntagarna utöver de lånade kupongerna betalar tillbaka ett antal ytterligare kuponger (ränta).

I normalfallet fungerar detta väl. Men om säsongsvariationen är stor (alla vill kanske helst ha barnpassning på våren) skulle man kunna hamna i en situation där även om kuponglånen kunde betalas tillbaka med noll procents ränta så skulle det finnas fler föräldrar som vill sitta barnvakt än föräldrar som efterfrågar barnvakt. Kooperativet befinner sig i en likviditetsfälla och lågkonjunkturen står åter för dörren.

Vad gör man? Man sätter priset på barnvaktstjänsten rätt – så klart. Värdet på de kuponger som tjänas in under ”lågsäsong” skrivs helt enkelt ner om föräldrar håller på dem till ”högsäsong”. Det innebär att föräldrar har incitament att spendera sina barnvaktskuponger snabbare istället för att lägga dem på hög (tesaurera), eftersom kupongernas reala värde minskar över tiden. Ungefär som pengar när man har inflation. Nedskrivning – och redan förväntningen om en framtida nedskrivning – av kupongernas respektive pengarnas värde innebär på så vis att man kan ta sig ur likviditetsfällan och få fart på kooperativ och ekonomi.

Vad säger oss då denna lilla parabel? Jo, att inflation kan hjälpa oss ta oss ur ekonomiska lågkonjunkturer och depressioner. Inflation får oss att spendera nu – vare sig det gäller barnvaktskuponger eller pengar – och ökar den effektiva efterfrågan och får fart på både kooperativ och ekonomin.

Litteraturtips:
Keynes, John Maynard (1994(1936)): Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar, Pontes.
Krugman, Paul (2009): Krisen – orsaker, verkan, åtgärder, Leopards Förlag.

Därför finns det anledning vara skeptisk till HSV:s utvärderingsmodell

28 May, 2012 at 11:18 | Posted in Education & School | Comments Off on Därför finns det anledning vara skeptisk till HSV:s utvärderingsmodell

Det stora problemet generellt när det gäller den utvärderingsmodell HSV anammat och som så tungt vilar på en parameter –examensarbetenas kvalitet – är att det långt ifrån är säkert att att man kan fånga in utbildningskvalitet med ett enda, homogent mått. När det gäller traditionella ”akademiska” och ”teoretiska” utbildningar kan man kanske argumentera för att problemet inte är oöverkomligt, men vi har ju en massa mer praktiskt inriktade professionsutbildningar också på våra universitet – civilekonom-, socionom- och lärarutbildningar t ex. Är det verkligen säkert/troligt att man blir en bra lärare, socialarbetare eller revisor bara för att man skrivit ett bra examensarbete? Just när det gäller professionsutbildningarna känner nog många som i åratal jobbat med olika former av kvalitetssäkringsarbete för våra utbildningar att examensarbetesfixeringen är ett alltför trubbigt verktyg. Det känns lite som att man egentligen vill mäta något annat, men väljer en proxyvariabel och hoppas att det ändå ska vara någorlunda OK. Ett hopp för vilket det nog inte finns någon annan grund än tron.

Här saknas en gedigen diskussion om vilka ”warranted and relevant evidence” HSV har för sin utvärderingsmodell. ENQA – The European Association for Quality Assurance in Higher Education – har ju också fört fram allvarlig kritik om brister i det nya svenska utvärderingssystemet och att det svenska systemet inte längre överensstämmer med den gemensamma standarden ESG. Denna kritik bör tas på fullt allvar!

Det finns alltid en uppenbar fara i att basera kvalitetsutvärderingssystem – och resursfördelning som det ju i slutändan här faktiskt delvis också handlar om – på enkla ”objektiva” mått när det vi vill mäta/premiera i själva verket har flera och komplexa dimensioner. Ofta har utbildningar en distinkt karaktär av ”fleruppgiftsverksamhet” som svårligen på ett adekvat sätt låter sig reduceras till en, mätbar, homogen entitet. HSV:s olika bedömargrupper gör säkert så gott de kan, men problemet ligger ju i grunden i utvärderingsmodellens ”egenlogik”. Kvalitetsevidens är oerhört svåra att ens definiera, och när det gäller implementering av desamma är problemen än större. Att x fungerar för y i t är inget otvetydigt belägg för att x fungerar för w i z. Här finns en inte så liten övertro på utvärderingsinstrumentens träffsäkerhet från HSV:s sida.

Till detta kan man ju också eventuellt lägga en typ av rättviseaspekter, om exempelvis hur de olika utgångslägena för de olika utbildningarna när det gäller bakgrundsfaktorer som etnicitet, socioekonomisk bakgrund o d ska vägas in i “effektvärderingarna”. Den obligatoriska skolan har ju en lagstiftad kompensatorisk komponent, men när det gäller högskoleutbildning tror jag inte det föreligger någon sådan, så kanske är det därför HSV negligerar den aspekten.

Det verkar som om flera av de som deltagit i de olika bedömargrupperna delar de kritiska synpunkter som förs fram här. Ännu mer glädjande är det förstås om dessa kritiska synpunkter också kommer HSV till del. Kvalitetsgranskningar och den ”ranking” de resulterar i tror jag de flesta av oss som jobbat med kvalitetssäkringsfrågor tar tämligen lätt på, men eftersom det ju också de facto påverkar resursallokeringen får detta ju faktiska konsekvenser för medeltilldelningen och kan därför inte helt negligeras. Kritik från de som själva leverarar rapporterna har alltid extra tyngd. Så – skicka budskapet vidare!

A Godlike Voice (II)

28 May, 2012 at 10:11 | Posted in Varia | Comments Off on A Godlike Voice (II)

 

A Godlike Voice (I)

28 May, 2012 at 09:34 | Posted in Varia | Comments Off on A Godlike Voice (I)

Famous actor Richard Burton was known for executing perfect diction. Brilliant with the spoken word and a master of consonant placement, listening to his beautiful, clear and resonant voice is still exhilarating.

A voice of beauty is a joy for ever.

Ska vi tänka själva eller randomisera?

27 May, 2012 at 17:32 | Posted in Theory of Science & Methodology | Comments Off on Ska vi tänka själva eller randomisera?

Vad är det som är så speciellt med ramdomiserade studier (”randomized controlled trials,” RCT)? Bland de forskare som förspråkar RCT framhålls ofta att införandet av en ny policy/åtgärdsprogram – betygssystem, skatter, medicinsk behandling, fattigdomsbekämpning m m – ska vara väglett av bästa möjliga evidens och att RCT tillhandahåller just detta. En ideal RCT bevisar att detta åtgärdsprogram kausalt bidrog till ett visst utfall, i en viss grupp, i en viss population. Om villkoren för en ideal RCT är uppfyllda följer med deduktiv nödvändighet att åtgärdsprogrammet kausalt medverkade till utfallet hos åtminstone några av enheterna i studien. Själva undersökningens design borgar för att undersökningsresultaten är tillförlitliga utan att man behöver explicitgöra kausala bakgrunds- och stödfaktorer. Randomiseringen garanterar att dessa bakgrunds-och stödfaktorer är ”lika-fördelade” för både ”behandlingsgruppen” och ”kontrollgruppen”, vilket gör att man inte behöver känna till vilka dessa kausala bakgrunds- och stödfaktorer är. Man behöver inte ens känna till om de över huvud existerar.

Till grund för RCT ligger att man (givet ett antal förenklande antaganden som vi inte ska problematisera här) kan beskriva den underliggande kausala principen för implementering av policy/åtgärdsprogram av olika slag på följande vis:

Yi <= Ai + A2Y0i + A3BiXi + A4Zi,

där <= betecknar en kausal orsaksverkan från högerledskvantiteterna på vänsterledskvantiteten, Yi är utfallet, Xi är policyvariabeln, Ai är konstanter som anger hur stor den effekt de efterföljande variablerna har på Yi är, Yoi är utfallsvariabelns ”basnivå” för i, Bi är alla de olika faktorer som bidrar till att Xi kausalt ger upphov till en effekt på Yi, Zi representerar alla andra faktorer som utöver Xi additivt bidrar till att påverka Yi.

Här föreligger som bekant många olika källor till felbedömningar när vi utifrån denna kausalmodell ska implementera en policy. Robert Lucas visade på 1970-talet i flera ekonometrikritiska artiklar hur tron att man kan påverka Xi för att ändra utfallet Yi kan slå fel, genom att implementeringen påverkar den föregivet stabila underliggande kausala strukturen (här främst representerade av Bi och Zi). Xi interagerar med andra variabler på ett sätt som kan innebära att policyimplementeringen de facto ger upphov till en ny struktur där de tidigare föreliggande relationerna helt enkelt inte längre (oförändrat) är för handen.

I normalfallet är de ansvariga för policyförändringar i första hand intresserade av vad förändringen i genomsnitt bidrar med i utfallet i den studerade populationen. Förutsättningarna för att kunna göra en sådan bedömning avhänger på ett kritiskt sätt möjligheterna av att på något vis hantera (kontrollera för) interaktionen mellan policyvariabeln och de kausala bakgrunds- och stödfaktorerna.

RCT löser (idealt) detta genom att via randomisering dela in populationen i en behandlingsgrupp och en kontrollgrupp och därigenom mer eller mindre garantera att fördelningen av Yo, Bi och Zi är desamma i dessa båda grupper. Om det efter en (ideal) implementering av den nya policyn föreligger en skillnad i Yi mellan de två grupperna, måste det föreligga en genuin kausal orsak-verkan-relation hos åtminstone någon eller några av de individer som ingår i populationen. Poängen är här alltså att även om vi inte vet vad som ingår i Bi och Zi, så kan vi ändå uttala oss om policy-variabelns inverkan på utfallet i kausala termer.

Låt oss anta att vi har lyckats genomföra en ideal RCT och alltså kan vara säkra på att den enda kausala verkan som föreligger är begränsad till att vara den mellan policyvariabeln X och dess inverkan på utfallsvariabeln Y. Vad vi då har lyckats etablera är att i en specifik undersökt situation, i en viss population, så är den genomsnittliga behandlingseffekten lika med differensen mellan utfallen för behandlings- respektive kontrollgruppen (detta innebär att en behandling kan innebära att många får det mycket ”sämre” och att några få får det ”bättre”, men att det i genomsnitt blir ”bättre”). Behandlingseffekten W kan då skrivas som

W = A3E[Bi](XT – XK),

där E[] är en förväntningsvärdesoperator (genomsnitt) och XT och XK är värdet på behandlingsvariabeln i behandlings- respektive kontrollgruppen.

För vem är detta relevant? Om vi implementerar X här för oss – kan vi verkligen vara säkra på att vi får samma genomsnittliga effekt? Nej. Eftersom E[Bi] är ett genomsnitt över alla de olika faktorer som bidrar till att Xi kausalt ger upphov till en effekt på Yi, måste vi nämligen också veta hur dessa faktorer är fördelade i den nya populationen. Här finns inga som helst a priori skäl att anta att fördelningen av den typen av bakgrunds- och stödfaktorer skulle se likadan ut här hos oss som där för dem i den ursprungliga RCT-populationen.

Detta innebär att man kan ifrågasätta om RCTs är evidentiellt relevanta när vi exporterar resultaten från ”experimentsituationen” till en ny målpopulation. Med andra konstellationer av bakgrunds- och stödfaktorer säger oss den genomsnittliga effekten av en behandlingsvariabel i en RCT troligen inte mycket, och kan därför inte heller i någon större utsträckning vägleda oss i frågan om vi ska genomföra en  y policy/åtgärdsprogram eller ej.

RCT borgar helt enkelt inte för att en föreslagen policy är generellt tillämpar. Inte ens om man kan anföra goda skäl för att betrakta policyvariabeln som strukturellt stabil, eftersom stabilitetskravet främst måste gälla BiXi och inte Xi.

Förespråkare för RCT brukar åberopa ett antagande om att målpopulationen måste vara ”lik” den ursprungliga RCT-populationen för att berättiga ”exportlicensen”. Men ett sådant åberopande för oss inte speciellt långt eftersom det sällan specificeras i vilka dimensioner och i vilken utsträckning ”likheten” ska föreligga.

Så även om man lyckats genomföra en ideal RCT, så innebär detta dock inte att man därigenom har några som helst skäl att tro att undersökningsresultaten är externt valida i meningen att de förbehållslöst utgör en broslagning från att det fungerade i population A till att det också kommer att fungera i population B.

När man genomför en RCT ”laddar” man så att säga tärningarna. Men om man ska implementera ett åtgärdsprogram i en annan population än den i vilken RCT genomfördes (kastar andra tärningar) hjälper detta oss föga. Vi måste fråga oss hur och varför fungerar policyn/åtgärdsprogrammet. Att det fungerar i en kontext garanterar inte att det fungerar i en annan kontext, och då kan frågor om hur och varför hjälpa oss en bra bit på vägen att förstå varför ett åtgärdsprogram som fungerar i population A inte fungerar i population B. Inte minst när det gäller sociala och ekonomiska åtgärdsprogram spelar kausala bakgrunds- och stödfaktorer ofta en avgörande roll. Utan kunskap om dessa är det hart när omöjligt att förstå varför och hur ett åtgärdsprogram fungerar – och därför för oss RCT realiter inte så långt som dess förespråkar vill ge sken av.

Att i slutna system eller kliniska experiment anta att man befinner sig i nästintill ideala försöksvillkor låter sig kanske göras, men att i öppna system eller sociala och ekonomiska sammanhang tro sig ha nästintill full kontroll över alla kausala alla bakgrunds- och stödvariabler är oftast just inget annat än en tro. När det då visar sig inte fungera, har vi ingen vägledning av RCT.

Det är som när diskmaskinen slutat fungera hemma i köket. I normalfallet fungerar den problemfritt. Och vi vet att miljontals andra har diskmaskiner som också fungerar. Men när de inte fungerar får vi kalla på en reparatör eller själva undersöka maskinen och se om vi kan hitta felet. Vi försöker lokalisera var i maskineriet det har hängt upp sig, vilka mekanismer som fallerar o s v. Kanske glömde vi bara slå på strömmen. Eller kanske motorn havererat på grund av dålig ventilation och underhåll. I vilket fall som helst hjälper det oss föga att veta att maskinen under ideala förhållanden fungerar. Här måste vi börja tänka själva och inte bara förlita oss på att maskinen brukar fungera när den lämnar produktionsbandet (som ju är konstruerat just för att maskinerna ska fungera). Att tillverkaren gör stickprov för att säkerställa statistiskt acceptabla felmarginaler hjälper inte mig när min maskin ”lagt av”.

Här framgår också skillnaden mellan vad jag kallar att tänka själv och RCT väldigt tydligt. När åtgärdsprogrammet inte visar sig fungera på det sätt RCT gett oss skäl tro, har förespråkarna inget mer att komma med än att kanske föreslå ännu fler RCT. Då är det nog mer framkomligt att tänka själv och fundera över vad som gått fel och inte förlita sig på att fler ideala randomiseringar på något magiskt sätt ska lösa problemet. För det gör de inte. Hur många gånger du än släpper kritan framme vid tavlan så faller den aldrig i golvet om det står ett bord i vägen. Då är det bättre att tänka själv kring varför och hur. Då kan vi flytta bordet och visa att gravitationskraften de facto får kritan att falla till golvet.

RCT kan aldrig utgöra annat än en möjlig startpunkt för att göra relevanta bedömningar av om policy/åtgärdsprogram som fungerat där för dem är effektiva här för oss. RCT är inget trumfkort. Det utgör ingen ”gold standard” för att besvara kausala policy-frågor.
För att kunna ge goda argument för att vad som fungerar där för dem också ska fungera här för oss måste vi ha empiriska evidens och kunskaper om kausala variabler som bidrar till att generera det eftersökta utfallet. I annat fall kan vi inte på ett adekvat sätt bedöma om resultaten i RCT där för dem är relevanta här för oss.

 

Litteraturtips
Cartwright, Nancy (2007): “Are RCT’s the Gold Standard?”, Biosocieties, 2, 11-20.

Cartwright, Nancy (2011): “Will this Policy Work for You? Predicting Effectiveness Better: How Philosophy Helps”, Presidential Address, PSA 2010. http://www2.lse.ac.uk/CPNSS/projects/orderProject/documents/Publications/CartwrightPSA.pdf

Cartwright, Nancy & Stegenga, Jacob (2011): “A Theory of Evidence for Evidence-Based Policy”, Proceedings of the British Academy, 171, 289-319.

Deaton, Angus (2009): “Instruments of development: Randomization in the tropics, and the search for the elusive keys to economic development”, NBER Working Paper No. 14690. http://www.nber.org/papers/w14690

Leamer, Edward (2010): “Tantalus on the Road to Asymptopia”, Journal of Economic Perspectives, 24, 31–46.

Next Page »

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.