LARS P. SYLL

Spekulationsbubblor

Här kan du lyssna på programmet.

Ekonomiquiz

För de som gillar att testa sina ekonomikunskaper — varför inte testa det här ekonomiquizet på Malmö universitet?

Behind the model

But if we have independent reasons to believe that there is more going on in the phenomena under investigation than a mathematical model can suggest – that is, that the phenomena in question are not in fact mechanical in the required sense – then mathematical modeling will prove misleading … Moreover, as will be discussed, the empirical assessment of such models using econometric methods will not be sufficient to reveal that mismatch.

These problems cannot themselves be addressed through reforms to mathematical methods. That would simply be to produce a more refined version of the wrong tool for the job, like sharpening one’s knife when what is needed is a spoon … We as scientists must remain sensitive to information about the phenomena in which we are interested that lies outside our models’ conceptual maps. In the case of economics, what this requires is a new field dedicated to qualitative empirical methods that would play a similar role to that played by econometrics in the matter of quantitative empirical methods.

Highly recommended reading!

Using formal mathematical modelling, mainstream economists sure can guarantee that the conclusions hold given the assumptions. However, the validity we get in abstract model worlds does not warrantly transfer to real-world economies.

In their search for validity, rigour and precision, mainstream macro modellers of various ilks construct microfounded DSGE models that standardly assume rational expectations, Walrasian market clearing, unique equilibria, time invariance, linear separability and homogeneity of both inputs/outputs and technology, infinitely lived intertemporally optimizing representative household/ consumer/producer agents with homothetic and identical preferences, etc., etc. At the same time, the models standardly ignore complexity, diversity, uncertainty, coordination problems, non-market clearing prices, real aggregation problems, emergence, expectations formation, etc., etc.

Behavioural and experimental economics — not to speak of psychology — show beyond any doubt that ‘deep parameters’ — peoples’ preferences, choices and forecasts — are regularly influenced by those of other participants in the economy. And how about the homogeneity assumption? And if all actors are the same — why and with whom do they transact? And why does economics have to be exclusively teleological (concerned with intentional states of individuals)? Where are the arguments for that ontological reductionism? And what about collective intentionality and constitutive background rules?

The rigour and precision in formal logic focus have a devastatingly important trade-off: the higher the level of rigour and precision, the smaller the range of real-world applications. So the more mainstream economists insist on formal logic validity, the less they have to say about the real world.

And as Spiegler has it — to think we solve the problem by reforms to mathematical modelling is nothing but “a more refined version of the wrong tool for the job, like sharpening one’s knife when what is needed is a spoon.”

Why Krugman and Stiglitz are no real alternatives to mainstream economics

Little in the discipline has changed in the wake of the crisis. Mirowski thinks that this is at least in part a result of the impotence of the loyal opposition — those economists such as Joseph Stiglitz or Paul Krugman who attempt to oppose the more viciously neoliberal articulations of economic theory from within the camp of neoclassical economics. Though Krugman and Stiglitz have attacked concepts like the efficient markets hypothesis … Mirowski argues that their attempt to do so while retaining the basic theoretical architecture of neoclassicism has rendered them doubly ineffective.

First, their adoption of the battery of assumptions that accompany most neoclassical theorizing — about representative agents, treating information like any other commodity, and so on — make it nearly impossible to conclusively rebut arguments like the efficient markets hypothesis. Instead, they end up tinkering with it, introducing a nuance here or a qualification there … Stiglitz’s and Krugman’s arguments, while receiving circulation through the popular press, utterly fail to transform the discipline.

Paul Heideman

Despite all their radical rhetoric, Krugman and Stiglitz are — where it really counts — nothing but die-hard mainstream economists, just like Milton Friedman, Robert Lucas or Greg Mankiw.

The only economic analysis that Krugman and Stiglitz  — like other mainstream economists — accept is the one that takes place within the analytic-formalistic modelling strategy that makes up the core of mainstream economics. All models and theories that do not live up to the precepts of the mainstream methodological canon are pruned. You’re free to take your models — not using (mathematical) models at all is considered totally unthinkable —  and apply them to whatever you want — as long as you do it within the mainstream approach and its modelling strategy. If you do not follow this particular mathematical-deductive analytical formalism you’re not even considered doing economics. ‘If it isn’t modelled, it isn’t economics.’

That isn’t pluralism.

That’s a methodological reductionist straightjacket.

So, even though we have seen a proliferation of models, it has almost exclusively taken place as a kind of axiomatic variation within the standard ‘Urmodell’, which is always used as a self-evident benchmark.

Krugman and Stiglitz want to purvey the view that the proliferation of economic models during the last twenty-thirty years is a sign of great diversity and an abundance of new ideas.

But it’s not that simple.

Although mainstream economists like to portray mainstream economics as an open and pluralistic ‘let a hundred flowers bloom,’ in reality, it is rather ‘plus ça change, plus c’est la même chose.’

Applying closed analytical-formalist-mathematical-deductivist-axiomatic models, built on atomistic-reductionist assumptions to a world assumed to consist of atomistic-isolated entities, is a sure recipe for failure when the real world is known to be an open system where complex and relational structures and agents interact. Validly deducing things in models of that kind doesn’t help us understand or explain what is taking place in the real world we live in. Validly deducing things from patently unreal assumptions — that we all know are purely fictional — makes most of the modelling exercises pursued by mainstream economists rather pointless. It’s not the stuff that real understanding and explanation in science is made of. Just telling us that the plethora of mathematical models that make up modern economics  “expand the range of the discipline’s insights” is nothing short of hand waving.

No matter how many thousands of technical working papers or models mainstream economists come up with, as long as they are just ‘wildly inconsistent’ axiomatic variations of the same old mathematical-deductive ilk, they will not take us one single inch closer to giving us relevant and usable means to further our understanding and possible explanations of real economies.

Ricardiansk ekvivalens och budgetunderskott

Få frågor inom politik och ekonomi diskuteras nu för tiden så mycket — och förstås så lite — som offentlig skuld. Många höjer sina röster och uppmanar till att minska skulden, men få förklarar varför och på vilket sätt en minskning av skulden skulle främja en bättre ekonomi eller ett rättvisare samhälle. Dessutom finns det inga gränser för alla de katastrofer som en stor offentlig skuld förväntas leda till — arbetslöshet, inflation, högre räntor, lägre produktivitetstillväxt, ökade bördor för kommande generationer osv., osv.

Människor bryr sig vanligtvis mycket om budgetunderskott och skulder inom offentlig sektor och är generellt sett oroade och negativa till det. Genom att dra paralleller till den egna hushållsekonomin betraktas skulder som en indikation på en nära förestående risk för obestånd och därmed en källa till fördömelse. Men även om ingen kan tvivla på den politiska och ekonomiska betydelsen av offentlig skuld, råder det emellertid ingen enighet bland ekonomer om huruvida skuld spelar roll, och i så fall varför och på vilket sätt. Och ännu mindre vet man vad som är den ‘optimala’ storleken på offentlig skuld.

Genom historien har offentliga skulder gått upp och ner, ofta ökat under perioder av krig eller stora förändringar inom grundläggande infrastruktur och teknologi, för att sedan minska under perioder när saker och ting har stabiliserats.

Fördelarna och nackdelarna med offentlig skuld har diskuterats så länge som fenomenet självt har funnits, men trots det har det inte varit möjligt att nå någon form av samförstånd i frågan. Man har vanligtvis inte ens kunnat enas om huruvida offentlig skuld är ett problem, och om det är det — när det är det eller hur man bäst hanterar det. Några av de mer framträdande skälen till detta bristande samförstånd är frågans komplexitet, sammanblandningen av egenintressen, ideologi, psykologiska rädslor, osäkerheten vid beräkning och uppskattning av intergenerationella effekter osv., osv.

Under merkantilismens era ansågs offentlig skuld vanligtvis vara positiv (se exempelvis Berkeley, Melon, de Pinto), en syn som senare upprepades under 1800-talet av ekonomer som Adolf Wagner, Lorenz von Stein och Carl Dietzel. Statens huvudsakliga mål var att kontrollera och fördela nationens resurser, ofta genom regleringar och kraftfulla statliga ingripanden. Som en följd av ökad offentlig skuld skulle omsättningen av pengar och kredit öka mängden kapital och bidra till nationernas välstånd. Offentlig skuld betraktades i grunden som något som flyttades från “den högra handen till den vänstra handen”. Ekonomi behövde helt enkelt en stat som var beredd att låna betydande summor pengar och finansiella värdepapper och bli skuldsatt i processen.

Det fanns också en tydlig politisk dimension i frågan, och vissa författare var medvetna om att regeringens lån och skuldsättning kunde ha en politiskt stabiliserande effekt. Investerare hade ett egenintresse av stabila regeringar (låg ränta och låg riskpremie) och var därför instinktivt lojala mot regeringen.

Inom den klassiska ekonomin — i fotspåren av David Hume — framförde särskilt Adam Smith, David Ricardo och Jean-Baptiste Say mer negativa åsikter om offentlig skuld. En god budget var en balanserad budget. Om regeringen lånade pengar för att finansiera sina verksamheter skulle det bara leda till att privata företag och investeringar trängdes ut. Staten ansågs generellt sett vara oförmögen att betala sina skulder, och den verkliga bördan skulle därför i huvudsak falla på skattebetalarna som i slutändan fick betala för regeringens oansvarighet. Argumentationens moraliska karaktär var en framträdande egenskap — “antingen måste nationen förstöra den offentliga kreditvärdigheten, eller så kommer den offentliga kreditvärdigheten att förstöra nationen” (Hume 1752).

Senare under 1900-talet skulle ekonomer som John Maynard Keynes, Abba Lerner och Alvin Hansen återigen inta en mer positiv syn på offentlig skuld. Offentlig skuld var normalt sett inget att frukta, särskilt om den finansierades inom landet självt (men även utländska lån kunde vara gynnsamma för ekonomin om de investerades på rätt sätt). Vissa medlemmar i samhället skulle äga obligationer och tjäna ränta på dem, medan andra skulle betala skatten som i slutändan finansierade räntan på skulden. Men skulden ansågs inte vara en nettobörda för samhället som helhet, eftersom skulden i princip upphävde sig själv mellan de två grupperna. Om staten kunde emittera obligationer till en låg räntesats kunde arbetslösheten minskas utan att det nödvändigtvis ledde till starkt inflationstryck. Och den intergenerationella bördan var ingen verklig börda enligt denna grupp av ekonomer, eftersom skulden genom sina effekter på investeringar och sysselsättning faktiskt skulle vara nettovinnare om den användes på lämpligt sätt. Det kunde naturligtvis finnas oönskade negativa fördelningsmässiga sidoeffekter för kommande generationer, men det ansågs mestadels vara ett mindre problem eftersom (Lerner 1948) “om våra barn eller barnbarn betalar av en del av den nationella skulden kommer dessa betalningar att göras till våra barn och barnbarn och till ingen annan.”

Central för den Keynesianskt influerade synen är den grundläggande skillnaden mellan privat och offentlig skuld. Att blanda samman dem är ett exempel på ett ”atomistiskt felslut”, vilket i grund och botten är en variation av Keynes sparparadox. Om en individ försöker spara och minska sina skulder kan det vara bra och rationellt, men om alla försöker göra det skulle resultatet bli lägre sammanlagd efterfrågan och ökad arbetslöshet.

En individ måste alltid betala sina skulder. Men en regering kan alltid betala tillbaka gamla skulder med nya genom att emittera nya obligationer. Staten är inte som en individ. Offentlig skuld är inte som privat skuld. Statsskuld är i grunden en skuld till sig själv, till sina medborgare. Räntan som betalas på skulden betalas av skattebetalarna å ena sidan, men å andra sidan går räntan på obligationerna som finansierar skulderna till dem som lånar ut pengarna.

Abba Lerners essä “Functional Finance and the Federal Debt” fastställer vägledande principer för regeringar att anta i sina ansträngningar att använda ekonomiska, särskilt finansiella, åtgärder för att upprätthålla full sysselsättning och välstånd i ekonomier som kämpar med kroniska problem med att bibehålla tillräckligt hög aggregerad efterfrågan.

På grund av denna inneboende brist tenderade moderna stater att ha strukturella och långvariga problem med att upprätthålla full sysselsättning. Enligt Lerners principer för funktionell finansiering har den privata sektorn en tendens att inte generera tillräckligt med efterfrågan på egen hand, och därför måste regeringen ta på sig ansvaret för att se till att full sysselsättning uppnås. Det främsta verktyget för att göra detta är öppna marknadsoperationer – särskilt försäljning och köp av räntebärande statsskuldväxlar.

Även om Lerner verkar ha haft uppfattningen att idéerna som ingår i funktionell finansiering i princip kan tillämpas i alla typer av ekonomier, erkände han också betydelsen av institutionella arrangemang för att forma genomförbarheten och praktisk implementering av det.

Funktionell finansiering är kritiskt beroende av att nationella stater kan beskatta sina medborgare, ha en egen valuta och obligationer. Som blev tydligt under ”den stora recessionen” har EMU inte kunnat införa dessa strukturer, eftersom, som Hayek redan konstaterade 1939, “en regering genom överenskommelse är bara möjlig om vi inte kräver att regeringen agerar inom områden där vi kan få verklig överenskommelse.” Den monetära institutionella strukturen i EMU gör det mycket osannolikt, för att inte säga omöjligt, att detta någonsin kommer att bli ett “system” där funktionell finansiering anpassas.

För funktionell finansiering var de val som regeringar gör för att finansiera de offentliga underskotten och följdskulderna viktiga, eftersom finansiering med obligationer ansågs vara mer expansivt än att använda skatter också. Enligt Lerner syftar offentlig skuld till att uppnå en räntenivå som gör att investeringar gör full sysselsättning möjlig. På kort sikt kan detta leda till underskott, men han hävdade bestämt att det inte fanns någon anledning att anta att tillämpningen av funktionell finansiering för att upprätthålla full sysselsättning innebar att regeringen alltid måste låna pengar och öka den offentliga skulden. Tillämpningen av funktionell finansiering skulle ha en tendens att balansera budgeten på lång sikt, eftersom garantin för permanent full sysselsättning kommer att göra privata investeringar mycket mer attraktiva och följaktligen kommer större privata investeringar att minska behovet av underskott.

För både Keynes och Lerner var det uppenbart att staten hade förmågan att främja full sysselsättning och en stabil prisnivå – och att den borde använda sina befogenheter för att göra det. Om det innebar att den var tvungen att ta på sig skulder och (mer eller mindre tillfälligt) underbalansera sin budget — så låt det vara så! Offentlig skuld är varken bra eller dåligt. Det är ett medel för att uppnå två övergripande makroekonomiska mål – full sysselsättning och prisstabilitet. Det som är heligt är inte att ha en balanserad budget eller minska den offentliga skulden per se, oavsett effekterna på de makroekonomiska målen. Om “sund finansiering”, åtstramning och balanserade budgetar innebär ökad arbetslöshet och destabiliserande priser måste de överges.

Mot denna resonemang har förespråkare för teorin om Ricardiansk ekvivalens hävdat att det är ovidkommande om den offentliga sektorn finansierar sina utgifter genom skatter eller genom att utfärda obligationer, eftersom obligationer förr eller senare måste betalas tillbaka genom att höja skatterna i framtiden.

Robert Barro (1974) försökte ge påståendet en fast teoretisk grund, genom att argumentera för att ersättningen av ett budgetunderskott med nuvarande skatter inte har någon inverkan på den totala efterfrågan, och att budgetunderskott och beskattning har ekvivalenta effekter på ekonomin.

Om den offentliga sektorn tar på sig extra utgifter genom underskott, förväntar sig skattebetalarna enligt hypotesen att de kommer att behöva betala högre skatter i framtiden — och ökar därför sina besparingar och minskar sin nuvarande konsumtion för att kunna göra det, vilket resulterar i att den totala efterfrågan inte skiljer sig från vad som skulle hända om skatterna höjdes idag.

Ricardiansk ekvivalens innebär i grund och botten att finansiering av offentliga utgifter genom skatter eller skulder är ekvivalent, eftersom skuldfinansiering måste återbetalas med ränta, och aktörer – utrustade med rationella förväntningar – skulle endast öka sparandet för att kunna betala de högre skatterna i framtiden, vilket leder till att totala utgifter förblir oförändrade.

Varför?

Continue Reading Ricardiansk ekvivalens och budgetunderskott…