Oh dear, oh dear, Robert Lucas is talking nonsense – again

30 November, 2012 at 13:17 | Posted in Economics | 7 Comments

In a recent interview Robert Lucas says he “now believe that the evidence on postwar recessions … overwhelmingly supports the dominant importance of real shocks.”

So, according to Lucas, changes in tastes and technologies should be able to explain the main fluctuations in e.g. unemployment that we have seen during the  last six or seven decades.

Let’s look at the facts and see if there is any strong evidence for this allegation. Just to take a couple of examples, let’s look at Sweden and Portugal:

SwedenPortugal-Unemployment

and at the situation in the eurozone:

unemployment

What shocks to tastes and technologies drove the unemployment rate up and down like this in these countries? Not even a Nobel laureate could in his wildest imagination come up with any warranted and justified explanation solely based on changes in tastes and technologies. Lucas is just making himself ridiculous.

Advertisements

Rational expectations – assuming we know what in fact we never know

30 November, 2012 at 10:23 | Posted in Economics | Comments Off on Rational expectations – assuming we know what in fact we never know

In a laboratory experiment run by James Andreoni and Tymofiy Mylovanov and presented here, the researchers induced common probability priors, and then told all participants of the actions taken by the others. Their findings are very interesting, and says something rather profound on the value of the rational expectations hypothesis in standard neoclassical economic models:

We look at choices in round 1, when individuals should still maintain common priors, being indifferent about the true state. Nonetheless, we see that about 20% of the sample erroneously disagrees and favors one point of view. Moreover, while other errors tend to diminish as the experiment progresses, the fraction making this type of error is nearly constant. One may interpret disagreement in this case as evidence of erroneous or nonrational choices.

Next, we look at the final round where information about disagreement is made public and, under common knowledge of rationality, should be sufficient to eliminate disagreement. Here we find that individuals weigh their own information more than twice that of the five others in their group. When we look separately at those who err by disagreeing in round 1, we find that these people weigh their own information more than 10 times that of others, putting virtually no stock in public information. This indicates a different type of error, that is, a failure of some individuals to learn from each other. This error is quite large and for a nontrivial minority of the population.

Setting aside the subjects who make systematic errors, we find that individuals still put 50% more weight on their own information than they do on the information revealed through the actions of others, although this difference is not statistically significant.

So in this experiment there seems to be some irrational idiots who don’t understand that that is exactly what they are. When told that the earth is flat they still adhere to their own beliefs of a circular earth. It is as if people thought that the probability that all others are idiots with irrational beliefs is higher than the probability that the earth is circular.

Now compare these experimental results with rational expectations models, where the world evolves in accordance with fully predetermined models where uncertainty has been reduced to stochastic risk describable by some probabilistic distribution.

The tiny little problem that there is no hard empirical evidence that verifies these models doesn’t seem to bother its protagonists too much. When asked in an interview by George Evans and Seppo Honkapohja (Macroeconomic Dynamics (2005, vol.9, 561-583) if he thought “that differences among people’s models are important aspects of macroeconomic policy debates”, Thomas Sargent replied:

The fact is you simply cannot talk about their differences within the typical rational expectations model. There is a communism of models. All agents within the model, the econometricians, and God share the same model.

One might perhaps find it odd to juxtapose God and people, but I think Leonard Rapping – himself a former rational expectationist – was on the right track (Arjo Klamer, The New Classical Macroeconomics 1984, p 234):

Frankly, I do not think that the rational expectations theorists are in the real world. Their approach is much to abstract.

Building models on rational expectations either means we are Gods or Idiots. Most of us know we are neither. So, God may share Sargent’s model, but it certainly isn’t my model.

Paul Krugman on the most important book ever written in the history of economics

29 November, 2012 at 21:22 | Posted in Economics | Comments Off on Paul Krugman on the most important book ever written in the history of economics

 

Sturegatan redux

29 November, 2012 at 20:39 | Posted in Varia | Comments Off on Sturegatan redux

På allmän begäran repriseras denna lilla TV-pärla på nytt för alla er som vill veta var intelligensreserven i landet bodde när det begav sig på 60-talet.

Tänk så mycket som kan sägas i bara en mening …

Subventionerad privatundervisning – en klassfråga

28 November, 2012 at 21:43 | Posted in Education & School | 2 Comments

Mycket tyder i dagsläget på att alliansregeringen kommer att få stöd i Riksdagen för förslaget om att låta RUT-avdraget också omfatta privatundervisning.

Alltid lika läsvärde utbildningsekonomen Jonas Vlachos  har sina dubier om denna typ av subvention till privatundervisning – inte minst ur ett rättviseperspektiv och drömmen om en likvärdig skola för alla:

I genomsnitt ligger [i den vanliga skolan] undervisningskostnaden på ca 60 kronor per elevtimme. Går man in på privatundervisningsföretaget My Academys hemsida ser man att subventionen som utgår till privatundervisning ligger på mellan 199 och 249 kronor per elevtimme …

Subventionen till privatundervisning är alltså tre till fyra gånger högre per elevtimme än det belopp som läggs på övrig offentligfinansierad undervisning …
 

 
Ibland hävdas det att ingen förlorar på att några skaffar sig extraundervisning med hjälp av skatteavdrag. Även om man ignorerar kostnaden för skattebetalarna så bortser detta synsätt från att antagningen till attraktiva gymnasie- och högskoleutbildningar baseras på hur väl man lyckas jämfört med andra. Att den som har privatekonomiskt utrymme kan stärka sin konkurrenskraft gentemot andra elever genom att ta del av en betydande offentlig utbildningssubvention, delfinansierad av familjer med snävare privatekonomiska ramar, är minst sagt problematiskt för utbildningssystemets likvärdighet.

Tillägg 29/11: Att detta är en het potatis kan man lätt konstatera genom att titta på kommentarspåret på ekonomistas.

Ljusnande framtid? Inte för gymnasielärare!

28 November, 2012 at 20:59 | Posted in Education & School | Comments Off on Ljusnande framtid? Inte för gymnasielärare!

Institutet för Privatekonomi och Saco presenterade häromdagen sin rapport om högskoleutbildningar lönar sig – En ljusnande framtid…? 

Rapporten visar dels hur köpkraften – tre, sex och trettio år efter examen – för olika akademikergrupper utvecklats i jämförelse med industriarbetare, och dels om senare examinerade fått det bättre eller sämre jämfört med tidigare examinerade.

Tyvärr ingen rolig läsning för landets gymnasielärare:

Samarbetet mellan Institutet för Privatekonomi och Saco bekräftar den bild som framkommit bland annat i Saco:s livslöneundersökningar. Inte minst i flera kvinnodominerade yrken är lång utbildning fortfarande särdeles dåligt betald.
 

 
Den mest oroande tendensen är att den stora gruppen gymnasielärare i flera avseenden har en markant svagare utveckling än andra grupper. Den senast undersökta kullen gymnasielärare har i stort sett oförändrad reallön jämfört med sina äldre kollegor, vilket avviker från de flesta andra grupper, och har dessutom tappat jämfört med industriarbetaren. Det är en djupt oroande utveckling för en yrkesgrupp som har en nyckelroll för landets framtid.

Grodors plums och ankors plask

27 November, 2012 at 18:51 | Posted in Varia | 3 Comments

I en debattartikel i DN (25/11) diskuterade Anna Ekström och Claes-Göran Aggebo Skolverkets riktlinjer för gudstjänster och skola. I ett svar skriver biskopen i Linköpings stift, Martin Modéus, igår i DN bl.a. följande:

Att staten är sekulär, vilket nog de flesta i Sverige uppskattar, innebär inte att samhället är det. Det kan inte vara statens uppgift att osynliggöra religionen och kollektivt misstänkliggöra den. Skolverket ställer sig inte neutrala, vilket man försöker påskina, utan tar här aktiva steg för att befrämja sekularism, vilket i praktiken är en annan religion. Det är en modernistisk fördom att man kan skapa ett religionsfritt samhälle. Sekularismen är lika mycket religion. Att tolka livet och medvetet utelämna Gud är inte ett mindre religiöst förhållningssätt än att räkna med Gud. Det är ett annat religiöst förhållningssätt.

Och detta grodors plums och ankors plask ska man behöva läsa år 2012! Det är som om ingenting skulle ha hänt i det här landet sedan 1800-talets mitt. Herre du milde!

Hayek’s political philosophy

26 November, 2012 at 11:59 | Posted in Economics, Politics & Society | Comments Off on Hayek’s political philosophy

Hayek’s most famous piece of political philosophy was, as we now know, completely wrong. In The Road to Serfdom, Hayek claimed that Keynesian-style macroeconomic management would lead to totalitarianism; in reality, nothing of the sort has ever happened. America, Europe, Japan, Korea, and others became solidly Keynesian after World War 2, and while macroeconomic management didn’t always work as advertised, it nowhere and never led to the advent of totalitarian regimes.

It’s also interesting that Hayek, despite hating the Nazis and totalitarianism in general, seems to have been somewhat influenced by many of the early 20th century Central European ideas that led to the rise of Nazism itself. For example, he repeatedly asserts that people are not created equal, making reference to “superior people,” and stating that he would prefer an economically libertarian dictator to a democratic government that restricted economic freedom. This foreshadowed the unfortunate libertarian support for dictators like Augusto Pinochet, as well as more recent libertarian flirtations with “scientific racist” ideas.

Noahpinion

The power of knowledge

26 November, 2012 at 11:06 | Posted in Varia | 2 Comments

 

The illusions of conservative economics

25 November, 2012 at 23:19 | Posted in Economics | 1 Comment

Just as I was wondering how to start this review, along came the Sunday New York Times Magazine with a short article by Adam Davidson with the title “Made in Austria: Will Friedrich von Hayek be the Tea Party’s Karl Marx?” One Tea Party activist reported that his group’s goal is to fill Congress with Hayekians. This project is unlikely to go smoothly if the price of admission includes an extensive reading of Hayek’s writings. As Davidson remarks, some of Hayek’s ideas would not go down well at all with the American far right: among them is a willingness to entertain a national health care program, and even a state-provided basic income for the poor.

The source of confusion here is that there was a Good Hayek and a Bad Hayek. The Good Hayek was a serious scholar who was particularly interested in the role of knowledge in the economy (and in the rest of society). Since knowledge—about technological possibilities, about citizens’ preferences, about the interconnections of these, about still more—is inevitably and thoroughly decentralized, the centralization of decisions is bound to generate errors and then fail to correct them. The consequences for society can be calamitous, as the history of central planning confirms. That is where markets come in. All economists know that a system of competitive markets is a remarkably efficient way to aggregate all that knowledge while preserving decentralization.

The Good Hayek also knew that unrestricted laissez-faire is unworkable. It has serious defects: successful actors reach for monopoly power, and some of them succeed in grasping it; better-informed actors can exploit the relatively ignorant, creating an inefficiency in the process; the resulting distribution of income may be grossly unequal and widely perceived as intolerably unfair; industrial market economies have been vulnerable to excessively long episodes of unemployment and underutilized capacity, not accidentally but intrinsically; environmental damage is encouraged as a way of reducing private costs—the list is long. Half of Angus Burgin’s book is about the Good Hayek’s attempts to formulate and to propagate a modified version of laissez-faire that would work better and meet his standards for a liberal society. (Hayek and his friends were never able to settle on a name for this kind of society: “liberal” in the European tradition was associated with bad old Manchester liberalism, and neither “neo-liberal” nor “libertarian” seemed to be satisfactory.)

The Bad Hayek emerged when he aimed to convert a wider public. Then, as often happens, he tended to overreach, and to suggest more than he had legitimately argued. The Road to Serfdom was a popular success but was not a good book. Leaving aside the irrelevant extremes, or even including them, it would be perverse to read the history, as of 1944 or as of now, as suggesting that the standard regulatory interventions in the economy have any inherent tendency to snowball into “serfdom.” The correlations often run the other way. Sixty-five years later, Hayek’s implicit prediction is a failure, rather like Marx’s forecast of the coming “immiserization of the working class.”

Robert Solow

Four Horsemen – on the fundamental flaws of our economic system

24 November, 2012 at 23:35 | Posted in Economics, Politics & Society | Comments Off on Four Horsemen – on the fundamental flaws of our economic system

 

Mainstream macroeconomics – a complete shambles

23 November, 2012 at 16:01 | Posted in Economics | 1 Comment

Simon Wren-Lewis has a piece on his blog on how teaching macroeconomics after the crisis looks:

I was asked the other day how macroeconomics teaching at Oxford had changed as a result of the Great Recession of 2008-9 … [A]lthough the crisis has added material, nothing has really been thrown away as a consequence of what has happened. We have not, either individually or collectively, decided that the Great Recession implies that some chunk of what we used to teach is clearly wrong and should be jettisoned as a result … As Paul Krugman has pointed out many times, recent developments have in many ways been a vindication of the basic Keynesian model that lies at the heart of any undergraduate macro course … The mess we are currently in is due in part to policy makers ignoring this basic macroeconomic analysis.

This is really gobsmacking.

First of all because I find this rather self-congratulatory and complacent attitude unwarranted.

But also – re Krugman – because it, at least to my reading, seems to be in bad accordance with what Krugman has repeatedly said after the finance crisis, e. g. in his speach at the Eastern Economic Association:

One can make excuses for the failure of the economics profession to foresee that the 2008 financial crisis would happen. It’s much harder to make such excuses for much of the profession’s failure to realize that such a thing could happen …

[T]o argue, or even to think about, the possibility that the old evils could manifest themselves in new forms would have been to question the whole basis of decades of policy, not to mention the foundations of a very lucrative industry.

We’ve entered a Dark Age of macroeconomics, in which much of the profession has lost its former knowledge, just as barbarian Europe had lost the knowledge of the Greeks and Romans.

How did all this knowledge get lost? … First, success in academic economics came from publishing “hard” papers — meaning papers that used rigorous and preferably difficult mathematics … Successive cohorts of students were trained only in the newly rigorous version of macro, which had lost touch with the field’s previous intellectual achievements …

Some economists are pushing forward with new macroeconomic models … But as I’ve said, our big problem was not lack of models … The biggest problem we had as a profession wasn’t failure to keep up with a changing world, it was failure to remember what our fathers learned.

And re the policymakers ignorance, I would rather say like Keynes:

Practical men, who believe themselves to be quite exempt from any intellectual influences, are usually the slaves of some defunct economist.

As an appendage I can’t restrain myself (having a Ph. D. in both economics and economic history) from citing Brad DeLong‘s complaint about economists obviously not being able – or wanting – to learn from history:

We economists who are steeped in economic and financial history – and aware of the history of economic thought concerning financial crises and their effects – have reason to be proud of our analyses over the past five years. We understood where we were heading, because we knew where we had been …

Those who said that there would be no downturn, or that recovery would be rapid, or that the economy’s real problems were structural, or that supporting the economy would produce inflation (or high short-term interest rates), or that immediate fiscal austerity would be expansionary were wrong. Not just a little wrong. Completely wrong.

Of course, we historically-minded economists are not surprised that they were wrong. We are, however, surprised at how few of them have marked their beliefs to market in any sense. On the contrary, many of them, their reputations under water, have doubled down on those beliefs, apparently in the hope that events will, for once, break their way, and that people might thus be induced to forget their abysmal forecasting track record.

Occasional links has some similar thoughts on the subject:

It is extraordinary to sit here in the midst of the crisis and read the self-satisfied pronouncements of economists about the state of the discipline …

At the level of teaching, where is the history of the theories and debates that have taken place in macroeconomics since at least the publication of John Maynard Keynes’s General Theory? And what about the theories other than the neoclassical and Keynesian versions of IS/LM—where do they fit into the curriculum?

As far as the theory is concerned, what role does uncertainty play in their models? And how do crises occur endogenously, rather than as the result of some exogenous disturbance in either the real or financial side? And what about the role of inequality in determining the level and rates of growth of prices, output, and employment (not to mention the external sector)? And, finally, what’s the explanation of how alternative economic policies are adopted and implemented, other than as irrational mistakes?

[N]either macroeconomics nor microeconomics is in good shape. They weren’t before the crisis began and they’re not now, in the midst of the Second Great Depression. Both areas need to be fundamentally rethought.

Economics in the crisis remains in crisis.

The line of repentant mainstream neoclassical economists ought to be long, and it’s abolutely outrageous that we haven’t seen even one single prominent economist who has had the courage and integrity to admit that he or she got things completely wrong.

Keynes vs. Hayek on BBC Radio 4

22 November, 2012 at 17:58 | Posted in Economics | 3 Comments

John Maynard Keynes and Friedrich Hayek are regarded as two of the twentieth century’s greatest economists. Modern day followers came together at LSE to debate the ideas of their intellectual heroes. The event was chaired by Paul Mason.

Teflon econometrics

22 November, 2012 at 14:25 | Posted in Statistics & Econometrics | 1 Comment

At least since the time of Keynes’s famous critique of Tinbergen’s econometric methods, those of us in the social science community who have been unpolite enough to dare questioning the preferred methods and models applied in quantitive research in general and econometrics more specifically, are as a rule met with disapproval. Although people seem to get very agitated and upset by the critique – just read the commentaries on this blog if you don’t believe me – defenders of “received theory” always say that the critique is “nothing new”, that they have always been “well aware” of the problems, and so on, and so on.
 

 
So, for the benefit of all mindless practitioners of econometrics and statistics – who don’t want to be disturbed in their doings – eminent mathematical statistician David Freedman has put together a very practical list of vacuous responses to criticism that can be freely used to save one’s peace of mind:

We know all that. Nothing is perfect … The assumptions are reasonable. The assumptions don’t matter. The assumptios are conservative. You can’t prove the assumptions are wrong. The biases will cancel. We can model the biases. We’re only doing what evereybody else does. Now we use more sophisticated techniques. If we don’t do it, someone else will. What would you do? The decision-maker has to be better off with us than without us … The models aren’t totally useless. You have to do the best you can with the data. You have to make assumptions in order to make progress. You have to give the models the benefit of the doubt. Where’s the harm?

Utvärderingseländet – snart på ett universitet nära dig

21 November, 2012 at 20:48 | Posted in Education & School | Comments Off on Utvärderingseländet – snart på ett universitet nära dig

Jan Björklund har rätt då han varnar för “alltför ryckig finansiering, kortsiktighet, osäkra anställningsvillkor och alltför stor byråkrati” – farsoter som idag i alltför hög grad plågar svenska forskare. Förutom byråkratisk tidsspillan leder det i många fall till att vi forskare duckar för de riktigt svåra, riskfyllda och långsiktiga utmaningarna …

VAD VILL DÅ Björklund göra åt detta problem som han så insiktsfullt identifierat? Svaret är minst sagt överraskande: han vill utsätta oss forskare för ännu fler och större utvärderingar! Utöver alla de utvärderingar i samband med anslagsansökningar och liknande som redan idag tillhör en forskares vardag, vill Björklund utsätta oss för ännu en, där dessutom de enskilda lärosätenas framtid ska stå på spel. Han skriver att forskningen ska “granskas med fyra- eller femårsintervall” och att “resultatet sedan [ska] ligga till grund för resursfördelningen mellan lärosätena för att främja kvalitet” …

Förutom att ha motsatt verkan på forskningen jämfört med den som Björklund i sin retorik säger sig eftersträva, så kommer hans reform att resultera i byråkratisering och resursslöseri.

Det är bara att kika på hur det har gått i Storbritannien, där det system han föreslår redan är genomfört. Det har resulterat i en jättelik byråkratisk apparat, inte bara på central nivå, utan även på de enskilda universiteten, som startat hela avdelningar av administratörer avsatta att förse centralmakten med de uppgifter som begärts in, så rosaskimrande framställda som möjligt …

SVENSKA universitetsledningar tenderar numera att prioritera lärosätets intäkter högre än allt annat, inklusive klassiska akademiska ideal som bildning och fri forskning. Därför fruktar vi att ett genomförande av Jan Björklunds planer kommer att leda till samma slags vansinne i Sverige som vi nu ser i Storbritannien. När ska vi få en utbildningsminister som förstår att långsiktig forskning med sikte på stora genombrott kräver ett visst mått av arbetsro?

Olle Häggström m fl

Neoclassical economics and the debt crisis

21 November, 2012 at 14:51 | Posted in Economics | 4 Comments

In this new Swedish Television documentary on the economic crisis and the responsibility of neoclassical economics in bringing it on, there are some great interviews – in English – with  Dirk Bezemer (starting at 14:00), Robert Lucas (17:00), and Steve Keen (19:00). The self-proclaimed emperor of social sciences has never been shown to be more naked than in this absolutely marvelous documentary:

Lärarutbildningens förfall

21 November, 2012 at 11:13 | Posted in Education & School | 1 Comment

Med en gedigen lärarutbildning skulle eventuella brister och kunskapsluckor kunna täppas till. Men samtidigt som de blivande lärarnas betygspoäng sjunkit har antalet lektioner på utbildningen minskat rejält. Någon officiell statistik finns dock inte att tillgå. Lärarnas tidning har därför tagit del av en intern rapport från Högskoleutredningen 1992 som visar att en blivande mellanstadielärare i slutet av 1970-talet kunde få upp till 24 timmars undervisning per vecka. 1990 hade den genomsnittliga schemalagda undervisningstiden sjunkit till 14 timmar.

Och 20 år senare, 2010, fick enligt TCO:s mätningar en klar majoritet av lärarstudenterna mindre än 9 timmar lärarledd undervisning i veckan.

Sammantaget innebär det att undervisningstiden för en stor grupp lärarstudenter har minskat med minst 60 procent på 30 år.

Vad får den förändrade rekryteringsbasen och den nedbantade lärarutbildningen för konsekvenser — för lärarutbildningen, för skolan och för samhället? …

Donald Broady hymlar inte med att han anser att det är negativt, både för utbildningen och för skolan, att lärarstudenterna rekryteras från mindre kulturellt bemedlade familjer.

— Lärarutbildningen blir sämre. Lärosätena anpassar utbildningen till studenterna och sänker ribban. Eftersom i stort sett alla som söker tas in vill man få dem igenom utbildningen på något sätt, säger han.

Han menar att detta kommer att få negativa följder för skolan i ett samhälleligt perspektiv som inte bara handlar om kvaliteten på undervisningen.

— Ett växande antal skolor kommer att framstå som oacceptabla för överklassen och en stor del av medelklassen när de fylls med lärare som framstår som alltför okunniga. Så snart föräldrarna får hem det första felstavade veckobrevet kommer de att gå till rektorn och säga: »Denna lärare får inte komma i närheten av mitt barn.« Konsekvensen blir att den svenska skolan klyvs socialt.

— Min förutsägelse är att de bemedlade finner egna utbildningsvägar, särskilda skolor för eliterna, som egentligen är det normala i de flesta andra länder.

Lärarutbildning – bygge i förfall?

Tillägg 30/11: Ovan citerade artikel har väckt stor uppmärksamhet och puffas för även på exempelvis ekonomistas. Välförtjänt!

Den kommunaliserade skolan och lärarutbildningens kris

21 November, 2012 at 08:31 | Posted in Education & School | 4 Comments

Sedan länge är det känt och påtalat att många av de utbildningar som bedrivs vid landets högskolor och universitet idag har en mager kost att leva på. Resultatet blir därefter – få lärarledda föreläsningar i rekordstora studentgrupper.

Till detta kommer explosionen av nya studentgrupper som går vidare till universitetsstudier. Detta är på ett sätt klart glädjande. Idag har vi lika många doktorander i vårt utbildningssystem som vi hade gymnasister på 1950-talet! Men denna utbildningsexpansion har tyvärr i mycket skett till priset av försämrade möjligheter för studenterna att tillgodogöra sig högskoleutbildningens kompetenskrav. Många har fallit till föga och sänkt kraven.

Tyvärr är de studenter vi får till universitet och högskolor över lag allt sämre rustade för sina studier. Omstruktureringen av skolan i form av decentralisering, avreglering och målstyrning har tvärtemot politiska utfästelser inte levererat. Den pålagda professionaliseringen av lärarkåren har snarare resulterat i deprofessionalisering i takt med att resurser minskat och uppgifter och ansvarsområden ökat.

I takt med den eftergymnasiala utbildningsexpansionen har en motsvarande kunskapskontraktion hos stora studentgrupper ägt rum. Den skolpolitik som lett till denna situation slår hårdast mot dem den utger sig för att värna – de med litet eller inget ”kulturkapital” i bagaget hemifrån.

Kanske är de här trenderna och problemen speciellt tydliga inom den del av vårt universitets- och högskoleväsende som ägnar sig åt lärarutbildning.

Lärarstudenter rekryteras i dag i allt större utsträckning från studieovana hem. Lärarstudenters betyg och resultat på högskoleprov har också minskat under en längre tid. Samtidigt som rekryteringen av lärarstudenter med höga studieresultat således försvårats, har det i allt högre grad ställts krav på lärarutbildningens akademiska nivå. Hur vi med knappare resursramar ska kunna lösa dilemmat med högre krav på meritmässigt allt mer svagpresterande studenter är svårt att se.

Enligt Högskoleverkets egen statistik har lärarprogrammen genomgående lågt söktryck med i genomsnitt knappt över en sökande per plats, vilket självklart återspeglas i betygskraven. Detta innebär också att studenter med högre betyg saknar utmaningar och söker sig till andra utbildningar.

Lärarnas relativlöner har minskat under en längre tid. För 50 år sedan tjänade en folkskollärare i genomsnitt nästan lika mycket som en ingenjör. Idag är en grundskolelärarlön i snitt 65 procent av en civilingenjörslön. För 50 år sedan tjänade en läroverkslärare i genomsnitt 35 procent mer än en ingenjör. Idag är en gymnasielärarlön i snitt 75 procent av en civilingenjörslön.

Den allmänna lärarlönenivån måste öka. Men detta är bara möjligt om kommunernas kamrerarattityd till skolan blir ett minne blott och staten också är beredd att satsa på det som på sikt ger högre tillväxt och välfärd i ett kunskapssamhälle – kunskap! Ingen kan ta del av modern utbildningspolitisk forskning utan att inse hur huvudlös de senaste decenniernas skolpolitik varit när det gäller dessa fundamenta. Skolans problem går i grunden inte att lösa utan att höja lärares relativlöner och ge dem drägliga arbetsvillkor. Detta är inte möjligt att uppnå med kommunalt huvudmannaskap. Historien förskräcker.

Egentligen är det märkligt att lärarlönetappet ohämmat fått fortgå så länge. Få åtgärder torde ha större långsiktig avkastning än att satsa på att få duktiga lärare som kan förmedla kunskaper till nästkommande generationer.

Här har vi så klart också ett av huvudskälen till de problem som svensk skola brottas med i dag. Varför skulle högpresterande studenter annat än undantagsvis välja att söka sig till en utbildning som leder in i ett yrke som idag kännetecknas av låg lön och avsaknad av all prestige och status? Före kommunaliseringen av skolan skulle man kanske kunna hävda att lärares arbetsvillkor delvis kunde kompensera för dessa brister. Men nu när fyra av tio yrkesverksamma lärare på grund av låga löner och bristande arbetsvillkor överväger att byta till arbete utanför skolan, finns inga sådana motverkande kompensationer.

I detta läge behövs rejäla mediciner. Och då räcker tyvärr inte – i och för sig vällovliga – åtgärder som införande av lärarlegitimering och fler gymnasielektorer. Anledningen är helt enkelt att dessa åtgärder – som jag mestadels ställer mig positiv till – inte berör de fundamentala problem som jag här har berört.

Låt oss tala och tala tydligt! Det vi idag kan se av kommunaliseringens och friskolornas konsekvenser borde leda till krav på att staten tar ett större ansvar för svensk skola. Om förstatligande är svårt att svälja, borde man åtminstone kunna återgå till det system av öronmärkta statliga pengar till skolan som fanns fram till år 1993. Och ge lärare bättre lön och arbetsvillkor så kommer också bättre studenter att söka sig till lärarutbildningarna. Först då kan vi få en skola som är bäst i klassen.

Kjell-Olof Feldts och finansdepartementets ekonomistiska perspektiv var tillsammans med Ingvar Carlsson och Göran Perssons vision om en kommunaliserad skola med om att på 1980-talet driva fram ett beslut som flera socialdemokrater idag erkänner har resulterat i att en lång svensk tradition inom arbetarrörelsen kring skapande av en likvärdig skola idag fullständigt kapsejsat.

Om jag inte missminner mig var det en viss finansminister som satt i riksdagen för trettio år sedan och rimmade på temat ”ett jävla skit” som man ”baxat ända hit”. Samma sak kan sägas om kommunaliseringen av svensk skola. Det är dags att sätta stopp nu. Den kommunaliserade skolan har baxat färdigt!

Debt-deflation and austerity

20 November, 2012 at 21:24 | Posted in Economics | 4 Comments

Some of my readers have asked me if there really is any difference between solving the liquidity trap by lowering real wages via inflation or by lowering nominal wages. Are they not equivalent measures?

No, they are not!
As John Maynard Keynes wrote in General Theory (1936):

The method of increasing the quantity of money in terms of wage-units by decreasing the wage-unit increases proportionately the burden of debt; whereas the method of producing the same result by increasing the quantity of money whilst leaving the wage-unit unchanged has the opposite effect. Having regard to the excessive burden of many types of debt, it can only be an inexperienced person who would prefer the former … If a sagging rate of interest has to be brought about by a sagging wage-level … there is … a double reason for putting off investment and thus postponing recovery.

Or as Irving Fisher – the originator of the debt-deflation theory – wrote in Debt-Deflation Theory of Great Depressions (Econometrica, 1933):

In summary, we find that: (1) economic changes include steady trends and unsteady occasional disturbances which act as starters for cyclical oscillations of innumerable kinds; (2) among the many occasional disturbances, are new opportunities to invest, especially because of new inventions; (3) these, with other causes, sometimes conspire to lead to a great volume of over-indebtedness; (4) this in turn, leads to attempts to liquidate; (5) these, in turn, lead (unless counteracted by reflation) to falling prices or a swelling dollar; (6) the dollar may swell faster than the number of dollars owed shrinks; (7) in that case, liquidation does not really liquidate but actually aggravates the debts, and the depression grows worse instead of better, as indicated by all nine factors; (8) the ways out are either laissez faire (bankruptcy) or scientific medication (reflation), and reflation might just as well have been applied in the first place.

Austerity policies will only bring our economies deep into the kind of debt-deflationary depressions that Fisher and Keynes warned us of in the 1930s.

Bara en tidsfråga innan bostadsbubblan spricker

19 November, 2012 at 23:41 | Posted in Economics, Politics & Society | 7 Comments

Bolånetillväxten i Sverige har under lång tid varit bland de största i världen.Detta är djupt oroande. Det är hög risk för att låt-gå-politiken kommer att gå igen som svinhugg. Och det är de arbetslösa, bostadslösa och skuldsatta som får ta smällarna – som vanligt när den nyliberala lekstugan tar slut!

Realprisutvecklingen för hus sedan 1986 ser ut så här:

Källa: SCB och egna beräkningar

Reala huspriser (KPI-deflaterade nominalpriser) har för tidsspannet i min graf fördubblats! 

Sverige har sedan åtminstone mitten på 1990-talet haft en klart stigande trend när det gäller tillgångspriser. Det syns också i den internationellt sett extremt höga skuldsättningen i hushållssektor:

Källa: SCB och egna beräkningar

Hushållens skuldsättning bottnar främst i den ökning av tillgångsvärden som letts av ökad långivning till hushållen och den därav uppkomna bostadsbubblan. På lång sikt är det självklart inte möjligt att bibehålla denna trend. Tillgångspriserna  avspeglar i grunden förväntningar om framtida avkastning på investeringar.

Med den skuldkvot vi ser hushållen tagit på sig – med finanssektorns goda minne och starkt kopplad till en bostadsbubbla som regering, riksbank och finansinspektion länge inte riktigt velat ta på allvar – riskerar den skulddeflationskris som regeringen med sin passivitet under lång tid bäddat för att slå oerhört hårt mot svenska hushåll.

Drömmen om ett eget boende kan mycket väl visa sig bli en mardröm. Men då har väl – som vanligt – mäklare, banker och alla “ansvarsfulla” politiker och myndighetschefer hoppat av karusellen och svurit sig fria från allt ansvar!

Next Page »

Create a free website or blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.