LARS P. SYLL

Euroåtstramarna verkar inte ens själva tro på sina åtgärdspaket

När man ser på de prognoser ECB och IMF gör för hur den statsfinansiella situationen kommer att se ut för europeriferiländerna den närmsta framtiden, verkar det inte – se diagrammet nedan – som om de själva ens tror på att deras “austerity measures” ger acceptabla resultat:

Why anti-stimulus arguments do not apply

There are good arguments for saying that if monetary policy is free to do its job, then countercyclical fiscal policy is both unnecessary and welfare reducing. I have written on the subject. But having written those papers, I could see immediately the importance of that proviso about monetary policy. At the zero lower bound for interest rates (in a liquidity trap), monetary policy is clearly not free to do its job, and so different conclusions apply. See Eggertson and Woodford (2004). If the argument assumes that, despite the zero bound, monetary policy can do all that is required, then this should be said so explicitly, because it is somewhat counterfactual.

 

For exactly the same reasons, these arguments against countercyclical fiscal policy do not apply to individual countries in a monetary union. If monetary policy is set by the ECB, it cannot ensure output is at its natural level (‘full employment’) in each individual Eurozone country. There is a large literature on this, which I have contributed to, but a standard reference would be Gali and Monacelli (2008). There, as in most of this literature, countercyclical fiscal policy in the face of country specific shocks is welfare improving.

Austerity measures aggravate the euro crisis

Simon Wren-Lewis – economics professor at Oxford University – gets it basically right on the counterfinality of solving the euro crisis with austerity measures:

We can put it this way. If the problem is simply one of government debt, and we have good reason to believe there is too much debt in most Eurozone countries (including Germany), then general austerity is the order of the day. Whereas the markets believe Germany will undertake austerity of their own free will, in other countries neither the markets nor the ECB believe this, so we need a continuing but controlled crisis to force these countries to act. However, if the problem is external imbalances and competitiveness, we have a danger of ‘competitive austerity’. We need more austerity outside Germany than within Germany to correct imbalances between the two. The more Germany adopts a contractionary fiscal policy the further countries outside Germany are forced to go. The end result is not only general stagnation within the Eurozone, but recession so acute in some countries that political turmoil may follow, possibly leading to the breakup of the Eurozone.

 

In other circumstances, competitive austerity might not be a problem, because the ECB could counteract any general stagnation by reducing interest rates. There are two reasons why this is not a way out today. First, by raising interest rates last year, the ECB appears to be too preoccupied by short term inflation, so they may not act when they should. Second, and more fundamentally, they are close to a zero lower bound, and so have lost the ability to prevent a second recession through monetary policy. So unlike the case where the problem is risk premia on government debt, the ECB cannot be sure to act effectively in a Eurozone recession.

 

This suggests that the key problem for the Eurozone is similar to that faced by the US, the UK and others. Too much austerity in the short term is holding back or even killing the recovery from the last recession, because monetary policy has lost its power in a liquidity trap. In these other countries this excessive austerity will ‘only’ result in significantly higher unemployment for many years to come. In the Eurozone the consequences could be more dramatic.   

Macroeconomic policies – a question of class war?

Stumbling and mumbling – Chris Dillow – has a thought-provoking piece on the austerity policies so often pursued nowadays by governments in Europe:

Macroeconomic policy, then, is not only made by rank amateurs – not one of the five Treasury ministers in the Commons has a postgraduate qualification in economics and only one has significant experience in financial work. It is made by amateurs who seem immune to feedback. Errors are only to be expected.

Which raises a paradox. The job of running the economy is entrusted to anyone.  But the job of running companies requires people of such rare and delicate talent that only multi-million salaries will attract and motivate them.

Why the inconsistency? I suppose you could argue – Robert Lucas style (pdf) – that the benefits of good macroeconomic stabilization policy are small, as are the costs of bad policy, so it doesn‘t matter much who runs macro policy …

An alternative argument is that fiscal policy is not meant to be competent, but is instead meant to reflect the preferences of voters, and democracy is an intrinsic good, not an instrumental one.

There is, though, a third possibility. The purpose of macroeconomic policy is not to stabilize the economy or to raise growth, but is instead merely an ideological cover for shrinking the state. And that justification for multi-million salaries is merely ideological cover for kleptocracy. It’s just class war.

Konjunkturrådets rapport 2012

Konjunkturrådets rapport 2012, som presenterades i förra veckan, har gett upphov till en del intressanta ekonomisk-politiska diskussioner.

Bland annat föreslog man införandet av ett golv för statens investeringsutgifter (i analogi med det nuvarande systemet med utgiftstak för de offentliga utgifterna). Skälen till detta är dels att de svenska infrastruktur- och fastighetsinvesteringarna är ovanligt låga sett ur ett internationellt perspektiv, och dels att det snäva finanspolitiska ramverk vi infört i Sverige under de senaste tjugo åren ger litet utrymme för ett långt blickfält vad avser de offentliga utgifternas sammansättning, vilket tenderar leda till att nödiga investeringar skjuts på framtiden.

Ett annat förslag som Konjunkturrådet för fram är att Riksbanken bör få ansvar för den finansiella makrostabiliteten – något som inte direkt mötts med jubel från Anders Borg och andra i regeringskretsen.

Det i mitt tycke intressantaste i rapporten är dock inte dessa förslag – som jag per se inte kan uppbåda några tungt vägande invändningar mot givet den normpolitik som nu gäller – utan den analys som görs i rapportens kapitel 2, där man diskuterar rationalen bakom regelverk för ekonomisk politik. Här kommer man nämligen mer explicit in på hur den ekonomiska politiken bäst förs i en “extrem situation” – en situation som den vi har idag. Inte ens den mest utrerade normpolitiken klarar sig utan en viss grad av flexibilitet.

Här visar det sig också att man landar väldigt nära de resonemang som en del (post)keynesianska forskare (inklusive yours truly) fört kring hur penning- och finanspolitik ska bedrivas när vi befinner oss i en situation nära ”zero lower bound” och likviditetsfällor gör det svårt att föra en nödig expansiv finanspolitik. Här visar det sig nämligen ofta vara optimalt att göra avvikelser från uppställda inflationsmål och tillämpa undantagsklausuler som ger centralbanker flexibilitet nog att avvika från den normpolitiskt styrda låginflationspolitiken.

Som flera forskare kunnat visa kan multiplikatoreffekterna mycket väl vara större än ett i dylika likviditetsfällor och att en skattesänkning därför (s 63) ”är kontraproduktiv eftersom den höjer realräntan och stimulerar sparandet i den privata sektorn” – ett resultat som ifrågasätter politiken ”i de länder som har genomfört skattesänkningar, däribland Sverige.” I likviditetsfällor ger helt enkelt offentliga utgifter regelmässigt större ”bang for the buck” än skattesänkningar.

Konjunkturrådet vidhåller dock att det i mer normala lägen inte finns någon anledning att överge det normala finanspolitiska regelverket. Men om nu likviditetsfällor och skulddeflation är återkommande inslag i vår samhällsekonomi borde detta vara en klen tröst för inflationshökar i riksbanker och finansdepartement. Då tror jag inte heller att det räcker att som Konjunkturrådet säga att (s 65) ”en viss försiktighet kan emellertid vara att föredra.”

Vi lever i en ekonomiskt brydsam och omtumlande tid. Då räcker det inte med halvmessyrer och harhjärtade förslag som endast på marginalen ändrar på de institutionella ramverken. Så även om förslagen som förs fram är i rätt riktning givet det rådande ramverket, så hjälper det antagligen föga eftersom det med stor sannolikhet är så att ramverket per se själv bidrar till att omöjliggöra en adekvat krisbekämpning i en “extrem situation” som den vi lever i idag.

.

Tillägg: Det kan ju också vara värt notera att Konjunkturrådet efter att ha gått igenom en del av forskningen kring nivån på inflationsmålet rätt så godtyckligt konkluderar (s 163) att Riksbankens inflationsmål på 2% “inte bör höjas”.  Paul Krugman och IMF delar – med rätta – inte detta smått religiösa vidhållande av målet på just 2%:

But why is the inflation target only 2 percent?

Actually, I understand why; the inflation hawks are still a powerful force that must be appeased. But the truth is that recent experience has made an overwhelming case for the proposition that the 2 percent or so implicit target prior to the Great Recession was too low, that 4 or 5 percent would be much better. Even the chief economist at the IMF says so …

The thing is, if we’re going to lock in a formal inflation target, now would be a good time to get it right, instead of waiting until the memory of the crisis fades and everyone gets complacent again.