LARS P. SYLL

The ‘global saving glut’ fable

Svenska ekonomiprofessorer — inga lysande makroekonomer

Man blir riktigt trött när Calmfors börjar svänga med rökelsekaren runt den kanske mest helgade ikonostasen från 90-talet i den svenska ekonomiska ortodoxa kyrkan, ”det finanspolitiska ramverket”, med sitt ”överskottsmål” och sitt ”skuldankare” …

Calmfors, liksom många andra ekonomiska kommentatorer och beslutsfattare, framför allt vår finansminister, rabblar den ”utantill läxa” som säger att ”överskottsmålet har tjänat oss väl”. Vår låga skuldkvot har gjort att staten har kunnat plocka ur sina ”lador” nu när coronapandemin har slagit hårt mot de offentliga utgifterna och inkomsterna …

Här kan man höra ekot av förre statsministern Göran Perssons gammaltestamentliga läxa om ”den som är att i skuld är icke fri”. Men Göran Persson har aldrig varit någon lysande makroekonom, vilket tyvärr också kan sägas om många svenskar som uppbär professorstitlar i ämnet.

Skulder är nämligen grundbulten i hela den moderna ekonomin.  Utan skulder stannar ekonomin upp helt …

För svensk del så är det faktiskt så att vår samhällsekonomis funktion och stabilitet skulle må mycket bättre av en mycket högre statlig skuldsättning än den vi har idag. Om man hyfsat friktionsfritt vill sänkta skuldsättningen i den privata sektorn så måste staten öka sin upplåning.

Per Lindvall/Realtid

Egentligen är det märkligt att den ekonomiska mainstreamteorins företrädare inget verkar vilja lära av historien och åter under senaste tiden stått tämligen handfallna inför coronakrisens härjningar runtom i världen. Speciellt erfarenheterna av den stora depressionen under mellankrigstiden borde annars vara lärorika.

När depressionen drabbade 1930-talets industrivärld visade sig den ekonomiska teorin inte vara till någon större hjälp att komma ur situationen. Den engelske nationalekonomen John Maynard Keynes såg behovet av att utveckla en ny teori som på bröt mot den etablerade sanningen. I The General Theory of Employment, Interest and Money (1936) presenterade han sitt alternativ.

Vad som behövs nu är upplyst handling grundad på relevant och realistisk ekonomisk teori av det slag som Keynes står för.

Den överhängande faran är att vi inte får fart på konsumtion och kreditgivning. Förtroende och effektiv efterfrågan måste återupprättas.

Ett av de grundläggande feltänken i dagens diskussion om statsskuld och budgetunderskott är att man inte skiljer på skuld och skuld. Även om det på makroplanet av nödvändighet är så att skulder och tillgångar balanserar varandra, så är det inte oväsentligt vem som har tillgångarna och vem som har skulderna.

Länge har man varit motvillig att öka de offentliga skulderna eftersom ekonomiska kriser i mångt och mycket fortfarande uppfattas som förorsakad av för mycket skulder. Men det är här fördelningen av skulder kommer in. Om staten i ett läge med risk för skulddeflation och likviditetsfällor ‘lånar’ pengar för att bygga ut järnvägar, skola och hälsovård, så är ju de samhälleliga kostnaderna för detta minimala eftersom resurserna annars legat oanvända. När hjulen väl börjar snurra kan både de offentliga och de privata skulderna betalas av. Och även om detta inte skulle uppnås fullt ut så förbättras det ekonomiska läget därför att låntagare med dåliga balansräkningar ersätts med de som har bättre.

 I stället för att ”värna om statsfinanserna” bör man se till att värna om samhällets framtid. När numera t.o.m. IMF insett att det är kontraproduktivt att föra en åtstramningspolitik med syfte att minska statsskulden, är det minst sagt bedrövligt att regeringar och ekonomiprofessorer ännu inte insett att problemet med en statsskuld i en situation med nästintill negativa räntor inte är att den är för stor, utan för liten.

Nu har regeringen i dagarna utlovat att man ska skjuta till 100 miljarder kronor — och låta statsskulden öka — i nästa års budget för att få fart på ekonomin efter coronaepidemin. Det är bra (även om summan även inberäknar en mer tveksam satsning på skattesänkningar).  Man skulle nästan kunna få för sig att ‘vi är alla keynesianer nu.’ Men låt oss inte ropa hej än. Först behöver vi se att det här verkligen är ett paradigmskifte, så att det inte blir som tidigare — när väl den värsta krisen är över, är det ‘business as usual’ och Göran Perssons mantra ”den som är satt i skuld är icke fri” dammas av igen.

Avskaffa överskottsmålet!

Socialdemokraterna bör utfärda ett absolut välfärdslöfte. Inte någonstans i en enda kommun eller region, i en enda skola, på ett enda äldreboende eller sjukhus får coronakrisen leda till nedskärningar.

Välfärdslöftet ska vara glasklart: Ingen enda anställd i välfärden ska förlora arbetet av resursbrist, istället ska välfärden stärkas. Socialdemokratin blir välfärdsgaranten på riktigt.

Men då måste man ge dödshjälp åt överskottsmålet.

Daniel Suhonen / Aftonbladet

Vad många politiker och mediala ‘experter’ inte verkar (vilja) förstå är att det finns en avgörande skillnad mellan privata och offentliga skulder. Om en individ försöker spara och dra ner på sina skulder, så kan det mycket väl vara rationellt. Men om alla försöker göra det, blir följden att den aggregerade efterfrågan sjunker och arbetslösheten riskerar ökar.

En enskild individ måste alltid betala sina skulder. Men en stat kan alltid betala tillbaka sina gamla skulder med nya skulder. Staten är inte en individ. Statliga skulder är inte som privata skulder. En stats skulder är väsentligen en skuld till den själv, till dess medborgare.

En statsskuld är varken bra eller dålig. Den ska vara ett medel att uppnå två övergripande makroekonomiska mål — full sysselsättning och prisstabilitet. Vad som är ‘heligt’ är inte att ha en balanserad budget eller att hålla nere statsskulden. Om idén om ‘sunda’ statsfinanser leder till ökad arbetslöshet och instabila priser borde det vara självklart att den överges. ‘Sunda’ statsfinanser är osunt.

Ett lands statsskuld är sällan en orsak till ekonomisk kris, utan snarare ett symtom på en kris som sannolikt blir värre om inte underskotten i de offentliga finan­serna får öka.

Den ­svenska utlandsskulden är historiskt låg. Med tanke på de stora utmaningar som Sverige står inför i coronavirusets kölvatten är fortsatt tal om “ansvar” för statsbudgeten minst sagt oansvarigt. I stället för att ”värna om statsfinanserna” bör en ansvarsfull rege­ringen se till att värna om samhällets framtid. När numera t.o.m. IMF insett att det är kontraproduktivt att föra en ekonomisk politik med syfte att minska statsskulden, är det minst sagt bedrövligt när en regering inte insett att problemet med en statsskuld i en situation med nästintill negativa räntor inte är att den är för stor, utan för liten.

One of the most effective ways of clearing up this most serious of all semantic confusions is to point out that private debt differs from national debt in being external … A variant of the false analogy is the declaration that national debt puts an unfair burden on our children, who are thereby made to pay for our extravagances. Very few economists need to be reminded that if our children or grandchildren repay some of the national debt these payments will be made to our children or grandchildren and to nobody else. Taking them all together​ they will no more be impoverished by making the repayments than they will be enriched by receiving them.

Abba Lerner The Burden of the National Debt (1948)

Uncertainty, learning, and rational expectations

The rational expectations hypothesis presupposes — basically for reasons of consistency — that agents have complete knowledge of all of the relevant probability distribution functions. And when trying to incorporate learning in these models — trying to take the heat of some of the criticism launched against it up to date — it is always a very restricted kind of learning that is considered. A learning where truly unanticipated, surprising, new things never take place, but only rather mechanical updatings — increasing the precision of already existing information sets – of existing probability functions.

Nothing really new happens in these ergodic models, where the statistical representation of learning and information is nothing more than a caricature of what takes place in the real world target system. This follows from taking for granted that people’s decisions can be portrayed as based on an existing probability distribution, which by definition implies the knowledge of every possible event (otherwise it is in a strict mathematical-statistically sense not really a probability distribution) that can be thought of taking place.

But in the real world it is — as shown again and again by behavioural and experimental economics — common to mistake a conditional distribution for a probability distribution. Mistakes that are impossible to make in the kinds of economic analysis — built on the rational expectations hypothesis — that mainstream economists are such adamant propagators for. On average rational expectations agents are always correct. But truly new information will not only reduce the estimation error but actually change the entire estimation and hence possibly the decisions made. To be truly new, information has to be unexpected. If not, it would simply be inferred from the already existing information set.

In rational expectations models new information is typically presented as something only reducing the variance of the parameter estimated. But if new information means truly new information it actually could increase our uncertainty and variance (information set (A, B) => (A, B, C)).

Truly new information give birth to new probabilities, revised plans and decisions – something the rational expectations hypothesis cannot account for with its finite sampling representation of incomplete information.

In the world of rational expectations, learning is like being better and better at reciting the complete works of Shakespeare by heart — or at hitting bull’s eye when playing dart. It presupposes that we have a complete list of the possible states of the world and that by definition mistakes are non-systematic (which, strictly seen, follows from the assumption of ‘subjective’ probability distributions being equal to the ‘objective’ probability distribution). This is a rather uninteresting and trivial kind of learning. It is a closed world learning, synonymous to improving one’s adaptation to a world which is fundamentally unchanging. But in real, open world situations, learning is more often about adapting and trying to cope with genuinely new phenomena.

The rational expectations hypothesis presumes consistent behaviour, where expectations do not display any persistent errors. In the world of rational expectations we are always, on average, hitting the bull’s eye. In the more realistic, open systems view, there is always the possibility (danger) of making mistakes that may turn out to be systematic. It is because of this, presumably, that we put so much emphasis on learning in our modern knowledge societies.

So, where does all this leave us? I think John Kay and Mervyn King sum it up pretty well:

The disregard of radical uncertainty by a generation of economists condemned modern macroeconomics to near irrelevance … Keynes’ critique of ‘getting on the job’ without asking ‘whether the job is worth getting on with’ would prove to be as true of the new macroeconomic theorising as of the older econometric modeling …

Over forty years, the authors have watched the bright optimism of a new, rigorous approach to economics dissolve into the failures of prediction and analysis which were seen in the global financial crisis of 2007-08. And it is the pervasive nature of radical uncertainty which is the source of the problem.

Economics and information

A balloonist, lost, sees someone walking down a country lane. The balloonist lowers the balloon and shouts down to the the walker:

“Where am I?”

“About 20 feet above the ground,” comes the reply.

After a moment’s pondering, the balloonist says:

“You must be an economist.”

“How did you know?”

“Your information is perfectly correct and totally useless.”

Grossman-Stiglitz-paradoxen visar att om marknaden vore effektiv – om priser fullt ut reflekterar tillgänglig information – skulle ingen aktör ha incitament att skaffa den information som priserna förutsätts bygga på. Om å andra sidan ingen aktör är informerad skulle det löna sig för en aktör att införskaffa information. Följaktligen kan marknadspriserna inte inkorporera all relevant information om de nyttigheter som byts på marknaden. Självklart är detta för (i regel marknadsapologetiska) mainstreamekonomer synnerligen störande. Därav ‘tystnaden’ kring artikeln och dess paradox!

Grossman & Stiglitz – precis som senare Frydman & Goldberg gör i Imperfect Knowledge Economics (Princeton University Press 2007) – utgår från och förhåller sig till Lucas et consortes. Deras värdering av det informationsparadigm som rationella förväntningar bygger på sammanfaller också så vitt jag kan bedöma helt med min egen. Det är ur relevans- och realismsynpunkt nonsens på styltor. Grossman-Stiglitz-paradoxen är kraftfull som ett yxhugg mot den neoklassiska roten. Det är därför den så gärna ”glöms” bort av neoklassiska ekonomer.

Kruxet med ”effektiva marknader” är – som Grossman & Stiglitz på ett lysande sätt visar – att de strikt teoretiskt bara kan föreligga när information är kostnadsfri. När information inte är gratis kan priset inte perfekt återspegla mängden tillgänglig information (nota bene – detta gäller vare sig asymmetrier föreligger eller ej).

Den i mitt tycke intressantaste funderingen utifrån Grossman & Stiglitz blir vad vi har för glädje av teorier som bygger på ”brusfria” marknader, när de inte bara är hopplöst orealistiska utan också visar sig vara teoretiskt inkonsistenta.

Trams är trams om än i vackra dosor.

Rethinking public debt

Public debt is normally — as emphasized again and again by MMT economists — nothing to fear, especially if it is financed within the country itself (but even foreign loans can be beneficent for the economy if invested in the right way). Some members of society hold bonds and earn interest on them, while others pay taxes that ultimately pay the interest on the debt. The debt is not a net burden for society as a whole since the debt ‘cancels’ itself out between the two groups. If the state issues bonds at a low-interest rate, unemployment can be reduced without necessarily resulting in strong inflationary pressure. And the inter-generational burden is also not a real burden since — if used in a suitable way — the debt, through its effects on investments and employment, actually makes future generations net winners. There can, of course, be unwanted negative distributional side effects for the future generation, but that is mostly a minor problem since when our children and grandchildren ‘repay’ the public debt these payments will be made to our children and grandchildren.

The real issue … is not whether it is possible to shift a burden (either in the present or in the future) from some people to other people, but whether it is possible by internal borrowing to shift a real burden from the present generation, in the sense of the present economy as a whole, onto a future generation, in the sense of the future economy as a whole … The latter is impossible because a project that uses up resources needs the resources at the time that it uses them up, and not before or after.

This basic proposition is true of all projects that use up resources … The proposition holds as long as the project​ is financed internally, so that there are no outsiders to take over the current burden by providing the resources and to hand back the burden in the future by asking for the return of the resources.
It is necessary for economists to keep repeating​ this basic proposition because one of their main duties is to keep warning people against the fallacy of composition. To anyone who sees only a part of the economy it does seem possible to borrow from the future because he tends to assume that what is true of the part is true of the whole.

Abba Lerner

Public debt is neither good nor bad. It is a means to achieve two over-arching macroeconomic goals — full employment and price stability. What is sacred is not to have a balanced budget or running down public debt per se, regardless of the effects on the macroeconomic goals. If ‘sound finance,’ austerity and balanced budgets means increased unemployment and destabilizing prices, they have to be abandoned.

MMT:s inflationary bias

A view yours truly often encounters when debating MMT is that there is an inflationary bias in MMT and that its framework ignores expectations.

Hmm …

It is extremely difficult to recognize that description. Given its roots in the writings of Keynes, Lerner, and Minsky, it is, to say the least, rather amazing to attribute those views to MMT. Let me just quote one source to show how ill-founded the critique is on this issue:

MMT recommends a different approach to the federal budgeting process, one that integrates inflation risk into the decision-making process so that lawmakers are forced to stop and think about whether they have taken the necessary steps to guard against inflation risk before approving any new spending. MMT would make us safer in this respect because it recognizes that the best defense against inflation is a good offense. We don’t want to allow excessive spending to cause inflation and then fight inflation after it happens. We want agencies like CBO helping to evaluate new legislation for potential inflation risk before Congress commits to funding new programs so that the risks can be mitigated preemptively. At its core, MMT is about replacing an artificial (revenue) constraint with a real (inflation) constraint.

Les problèmes clés de l’UE

Ouf ! La réunion des dirigeants des Etats de l’Union européenne (UE) n’a finalement pas accouché d’une souris. Le plan de relance qui vient d’être décidé est une avancée politique et institutionnelle très importante … Un tabou est tombé, celui du refus de principe de toute solidarité financière entre les Etats membres face à la crise.

Mais surtout, ce plan est inscrit dans la logique néolibérale de l’UE, et il l’est même triplement. D’abord, comme ses Etats-membres, l’UE empruntera sur les marchés et sera donc dépendante d’eux et des conditions qu’ils lui consentiront. La Banque centrale européenne (BCE), « indépendante », pièce maîtresse de l’ordre néolibéral, reste la banque des seuls marchés. Elle n’est pas celle des Etats, bien qu’elle tire d’eux son autorité !

Ensuite, dans le diagnostic que ce plan porte : le Nord, « frugal », se cotise et manifeste sa solidarité envers le Sud, dépensier et peu efficace. C’est là se tromper totalement, car le vrai problème reste non traité. La réalité, c’est que le mode de fonctionnement de l’UE, empêchant toute harmonisation vers le haut des règles sociales et fiscales, interdit toute véritable convergence des économies ; aussi l’euro est-il depuis l’origine bâti sur une incomplétude. Une monnaie unique ne peut se construire sans une législation pleinement harmonisée. Faute de cela, c’est la loi de la jungle, celle en l’occurrence du dumping fiscal et social. Faute d’harmonisation, c’est un alignement forcé par le bas qui se profile pour les réticents …

Sans rupture avec le dogme de la non-harmonisation par le haut des législations, il ne pourra y avoir de convergence que par le bas. L’essentiel des difficultés des finances publiques des pays du Sud vient de là. Quoi qu’on en dise, il n’y a pas de modèle social et fiscal européen, mais un choc permanent entre deux modèles : celui des pays du nord de l’Europe, jouant sur les excédents commerciaux, et celui qui s’est historiquement édifié dans les pays latins, qui permet à ces derniers d’absorber les excédents du Nord, sans lequel les pays soi-disant vertueux connaîtraient les affres de la récession.

Pierre Khalfa, Dominique Plihon, Jacques Rigaudiat, Aurélie Trouvé / Le Monde