LARS P. SYLL

Det är hög tid att sätta stopp för det nya klassamhället

Ojämlikheten ökar i Sverige. Att det är så beror i hög grad på politiska beslut – som att exempelvis skära i a-kassa och sjukfärsäkring. Men det är också ett uttryck för ett ideologiskifte som under trettio års tid förvandlat Sverige från ett föregångsland vad gäller jämlikhet till att bli ett av de länder där inkomst- och förmögenhetsklyftorna ökar mest i världen.

För dem som inte tror att det är så illa i Sverige när det gäller inkomst- och förmögenhetsfördelning, föreslår jag att kika lite närmre på diagrammet nedan över hur genomsnittsinkomsterna (uttryckt i 2009 års prisnivå) för de övre 0.1% och de lägsta 90% utvecklats sedan 1980 i Sverige:

.

                 Källa: The World Top Incomes Database

Det är hög tid att sätta stopp för det nya klassamhället. Det är hög tid att se till att klyftorna slutar växa i det svenska samhället. Det är hög tid att det nyliberala systemskiftet i Sverige upphör!

Juridikprofessor Joakim Nergelius pratar strunt om europakten

I dagens Sydsvenska Dagladet har Joakim Nergelius – professor i juridik vid Örebro universitet – en mer än vanligt floskulös artikel om det svarta hål av utanförskap som sägs vänta Sverige om vi inte tillträder Markozys nya Europluspakt.

I linje med det folkpartistiska eurostolleriet – främst företrätt av partiets ekonomisk-politiske talesperson Carl Bastiat Hamilton och EU-minister Birgitta Ohlsson – tycker Nergelius uppenbarligen att Sverige av “solidaritetsskäl” borde “delta i överenskommelsen och i det framtida arbetet med att stärka euron”. Att vi år 2003 röstat mot euron viftar han lättsinnigt undan med att omröstningen juridiskt sett var “helt betydelselös”. 

Han påstår också – och nu börjar det bli nästintill tragikomiskt – att

euron haft många positiva effekter genom att dämpa inflation och avskaffa devalveringar. Euron är, trots sina svagheter, en naturlig utveckling och fördjupning av den inre marknaden. Med förbättrad övervakning kan den lägga grunden för en sund ekonomisk återhämtning i Europa.

Man tar sig för pannan. Herre du min milde! Och detta grodors plums och ankors plask ska tas för argument! 

Den föreslagna “finanspolitiska stabilitetsunionen”  innebär att utbrytarunionens ekonomiska politik ytterligare kommer att verka procykliskt. Istället för att hjälpa till och lösa krisande länders problem kommer den att entydigt förvärra dem, eftersom det inte ges något som helst utrymme för att öka efterfrågan i delar av unionen när den sjunker i andra delar av unionen. Utan sådana balanserande motkrafter går en valutaunion mot en säker undergång. Att tro att ökad centralstyrning av ekonomisk politik skulle långsiktigt lösa eurons problem är en tro för vilken det inte finns någon annan grund än hoppet.

Problemet handlar i grunden om att en gemensam valuta innebär att väldigt olika länder är sammanbundna av en enda valuta och att detta bara fungerar om länderna tvärtom är väldigt lika.

Brysselöverenskommelsen grundar sig på antagandet att de krisande euroländerna ska få ordning på sina ekonomier. Men hur ska det gå till när länder som t ex Grekland, Spanien, Portugal och Italien uppenbart inte är konkurrenskraftiga nog att hävda sig på en global marknad? Hur ska man – utan möjligheter att föra en expansiv ekonomisk politik – kunna få fart på ekonominutan att kraftigt höja produktiviteten (hur det nu ska gå till) eller sänka produktionskostnaderna (vilket leder till social oro och instabilitet)?

Den medicin som utbrytarunionen föreslår löser inga av dessa problem. Dels kommer antagligen patienterna – europeriferländernas medborgare –  med rätta vägra att svälja medicinen. Och även om man sväljer medicinen kommer den att leda till en situation med bara förlorare där länder i ett ”race to the bottom” försöker övertrumfa varandra i åtstramningar och nedskärningar.

Att tvinga europeriferiländernas regeringar att mitt under en ekonomisk recession minska på sina underskott genom att skära i kostnader och höja skatter är dömt att misslyckas. Minskade löner, högre skatter och lägre efterfrågan gör ju bara arbetslösheten och budgetunderskotten ännu större!

När Spanien, Portugal, Italien, Irland och Grekland stramar åt får detta så klart återverkningar även på övriga EU-länders ekonomier. Efterfrågan minskar, lönerna minskar, statsinkomsterna minskar och deflationsspiral snurrar på. Vem ska då köpa de exportprodukter som man tror ska få fart på tillväxten? Vad som behövs är ju att på något sätt få efterfrågan att riktas mot länderna med underskott. Men hur får vi Tyskland och Frankrike att spendera euro och direktinvestera i europeriferiländerna med den självpåtagna  ekonomisk-politiska tvångströja utbrytarunionen erbjuder?

Mot denna bakgrund är det fullt begripligt att den svenska regeringen inte tillträder den så kallade Europluspakten. Därför ger det inte heller intryck av vett och sans i verktygslådan när Nergelius och folkpartistiska eurofundamentalister ondgör sig över att Sverige inte vill vara en tjänande syster som ska städa upp där andra lortar ner. Som nationalekonom kan man inte annat än stegra sig inför dessa oförnuftets profeter och deras tyckmyckentrutade utbasunerande av tankeludd och katastrofrecept som ”steg på rätt väg”. 

Och när det kommer till “solidaritet” finns det bara ett svar – av solidaritet med Europas medborgare och för att försvara demokratin bör Sveriges riksdag avvisa den föreslagna pakten.

Privatisering är inte lösningen på vårdsektorns kostnadsproblem

Paul Krugman förklarar varför vinstdrivande privata företag inte är lösningen på vårdsektorns kostnadsproblem ( här kan du läsa vad jag skrev om samma sak för ett par veckor sedan):

What Wyden did was to give cover to the fundamental fallacy of right-wing attempts to dismantle Medicare: the claim that market competition is the key to reducing health care costs. We have overwhelming evidence on this — and it just isn’t true. Looking both within the United States and across countries, if you ask which systems are best at cost control, the ranking looks like this:

Government provision as well as financing (socialized medicine) > single payer > market competition

Why doesn’t the market work here? Ken Arrow explained it all half a century ago. Patients by and large don’t have the information to evaluate medical treatments; in any case, they mainly buy insurance rather than medical care directly; and insurers profit not by providing the most cost-effective care, but by trying to insure people who won’t need care.

And it’s not as if market competition hasn’t been given a try; in this country it has been tried over and over, by politicians who won’t take no for an answer.

…

So why would anyone who isn’t a right-wing ideologue propose that kind of degradation? Inquiring minds want to know.

Vad betyder egentligen den nya europakten?

Som yours truly skrivit om tidigare (här) är det ytterst tveksamt om den nya Markozy europakten bidrar till att lösa euroländernas kris. Roger Mörtvik – samhällspolitisk chef på TCO – verkar dela den uppfattningen. På utredarna.nu skriver han:

Ingen har väl missat att Euron är i en allvarlig kris. Problemet med krisen är inte bara att det är svårt att komma överens om lösningarna. De problem som diskuteras är dessutom i hög grad konflikt med varandra. Å ena sidan har vi fått en kris där stora underskott i framförallt Grekland, Italien och Spanien, skapar ökad osäkerhet i banksystemet och riskerar att leda till en djup ekonomisk svacka med stora globala återverkningar. Å andra sidan har vi en tillväxt- och sysselsättningskris där flera länder har för låg tillväxt och massarbetslöshet.

Detta beror i sin tur på att Euron helt enkelt inte lyckats skapa förutsättningar för att balansera efterfrågan i de olika länderna. Med gemensam ränta blir en enda vägen till samordnad efterfrågeutveckling att hålla tillbaka löne- och arbetskraftskostnaderna samt att strama åt finanspolitiken.

En lösning som nyligen presenterats är att alla euroländer – och de övriga EU-länder som vill – ska åta sig att strama åt och samordna den ekonomiska politiken. TCO och LO gick ut i fredags och avrådde Sverige från att ansluta sig till överenskommelsen. Detta av den enkla anledningen att det är väldigt viktigt för Sverige att det går bra för Euroområdet och vilken utveckling EU har. Åtgärder som kan leda till en bättre ekonomisk och social utveckling i Europa är nödvändigt. Men då krävs att det är bra åtgärder som inte inskränker Sveriges möjligheter att fåra en bra ekonomisk politik.

I det dokument som är överenskommet är det inte helt tydligt vad medlemsländerna har kommit överens om. Men det som framgår – om man inte menar att det är något annat som avses – är en kraftigt ökad ambition att samordna den ekonomiska politiken och strama åt ländernas budgetar.

Portalparagrafen säger att länderna ska ”…(move) towards a genuine ”fiscal stability union” in the euro area… ” att man behöver  ”significantly stronger coordination of economic policies in areas of common interest.” Detta  uttolkas bland annat som att ”general government budgets shall be balanced or in surplus; this principle shall be deemed respected if, as a rule, the annual structural deficit does not exceed 0.5% of nominal GDP.  Such a rule will also be introduced in Member States’ national legal systems at constitutional or equivalent level. The rule will contain an automatic correction mechanism that shall be triggered in the event of deviation.  Detta mål ska sen grundlagsfästas i varje land som går med.

Men vad betyder egentligen “ the annual structural deficit does not exceed 0.5% of nominal GDP” som är det centrala i överenskommelsen? Låt oss anta att det betyder det som står, (vilket nog är det som man vill att marknaden ska tolka in i texten). Då betyder det en grundlagsfäst omfattande åtstramningspolitik i att budgeten varje enskilt år ska ha ett maximalt underskott på 0,5 procent av BNP. Och visst, i goda tider, men en tillväxt och efterfrågan som är väl spridd över EU kommer ett sådant mål att minska underskotten över tid med automatik. Men å andra sidan, en så extrem åtstramningspolitik skulle i sig leda till att stabiliseringspolitik och stora investeringar i infrastruktur, utbildning, välfärd etc. i princip omöjliggörs, vilket sänker tillväxten och den sociala utvecklingen i Europa.

SNS-rapport om ökade inkomstklyftor utan “bett”

Den här hösten har diskussionerna gått heta världen över om de ökade inkomst- och förmögenhetsklyftor som uppstått i kölvattnet på de senaste trettio årens avregleringar, privatiseringar och nymodernt tygellös girighet. Inte minst Occupy Wall Street rörelsen har satt fingret på denna marknadsfundamentalismens ömma punkt.

Men även vi i forskarvärlden har kommit att ägna mer uppmärksamhet åt fenomenet. I går presenterade SNS Välfärdsrapport 2011 en ny genomgång – Inkomstfördelningen i Sverige – om vad forskningen säger om inkomstfördelningen i Sverige och hur den utvecklats över tiden och i relation till andra jämförbara länder. 

I rapporten – författad av Anders Björklund och Markus Jäntti – slås det fast att inkomstskillnaderna i Sverige ökat från år 1980 till idag. Den främsta orsaken ligger i de ökade skillnaderna i kapitalinkomster (snarare än i förändrade löner, skatter eller transfereringar).

Detta visste vi dock sedan tidigare, så något speciellt nytt har –  ur denna synpunkt sett – denna forskningsrapport egentligen inte att komma med. Och när den ska försöka sig på att förklara varför inkomstklyftorna ökat de senaste tre decennierna blir analysen rätt torftig.

Som man ropar får man svar. Tyvärr väljer författarna att fokusera på inkomstskillnaderna mellan de övre 10% och de lägsta 10%. Men fokus i debatten har främst handlat om den översta 1%  där våra nyrika fallskärmsdirektörer befinner sig. Även om det inte per se är något fel på det vetenskapliga hantverket, så använder man sig tyvärr av modellansatser som fokuserar på faktorer – förändrade attityder, globaliseringen och förändringar i befolkningssammansättningen – som är så allmänt formulerade att de inte har något “bett” i relation till de frågor som får folk att bli upprörda och gå ut på gator och torg för att ventilera sin ilska och frustration. Statistiska dekomponeringar av inkomstfördelningsutvecklingen ger inte mycket av svar på frågor om drivkrafterna bakom utvecklingen. Ett i mina ögon lite irriterande – och apologetiskt –  drag i rapporten är också att den gång på gång gör stort väsen av att utvecklingen i Sverige inte är lika illa som i den anglosaxiska världen, enkannerligen i USA. Detta är dock föga trösterikt när vi ju så entydigt sett hur inkomst- och förmögenhetsutvecklingen i Sverige under tre decennier fört oss bort från vad som en gång var en hyllad “svensk modell”.

I slutkapitlet hoppas man att författarna ska våga närma sig det som står i fokus för den pågående samhällsdebatten kring fördelnings- och jämlikhetsfrågor. Men i stället väljer man att presentera en modellexercis – byggd på en norsk förlaga – som inte bara är hopplöst abstrakt och allmänt hållen, utan som författarna själva medger inte riktigt passar in på den svenska utvecklingen. Varför då använda den? –  blir så klart den naturliga frågan man som läsare ställer sig. 

Nej, ska jag rekommendera aktuell läsning om den ny ojämlikheten får det nog bli OECD:s  Divided We Stand: Why Inequality Keeps Rising eller Atkinson, Picketty och Saez  Top Incomes in the Long Run of History.

Teknokraternas åtstramningspolitik löser inte ett smack av eurons problem

Precis som yours truly – se här och här –  börjar allt fler bli trötta på allt mumbo jumbo om teknokrater som ska ingjuta förtroende hos folk och lösa eurokrisen med en fullständigt kontraproduktiv åtstramningspolitik. Paul Krugman skriver idag:

I guess in Europe today “technocratic” is a synonym for “delusional”. Look, more austerity isn’t going to convince the bond markets that Italy is just fine, let alone cut interest rates sufficiently to make contractionary policies expansionary. In fact, austerity — at least if not accompanied by major policy changes in Frankfurt — is probably self-defeating, because it will hurt the Italian economy more than it helps the short-term budget picture. Italy faces an immediate crisis of self-fulfilling panic, and a huge medium-term adjustment problem as it tries to get costs and prices back in line with core Europe. The only plausible way to resolve these problems is via much more liberal policy from the ECB, in the form of bond purchases now and an implicit (but understood) willingness to let inflation run a bit high for an extended period. The story optimists were telling themselves was that all this austerity stuff was to provide cover for the ECB to do the necessary. But this now looks like wishful thinking; Europe’s delusional technocrats apparently still believe that one more turn of the austerity screw will do the trick.