LARS P. SYLL

Too big to fail?

Så pinsamt, så pinsamt

Nils Gottfries är professor i nationalekonomi i Uppsala och en av vår regering anlitad expert på arbetsmarknadsfrågor.

I Erik Sandbergs synnerligen sevärda dokumentär Lönesänkarna som igår sändes på SVT (missade du den, så finns den på SVT Play) intervjuas Gottfries, som i den senaste långtidsutredningen gett regeringen Reinfeldt rådet att sänka lönekostnaderna för att öka sysselsättningen (ett råd som alla regeringar i vårt land redan följt under de senaste tre decennierna …)

Vad Gottfries visade sig inte ha en susning om var dock att denna politik inte alls haft någon effekt, utan att tvärtom arbetslösheten fortsatt ligga på en mycket hög nivå och att löntagarnas andel av BNP trendmässigt sjunkit under trettio års tid. Professor Gottfries, experten, hävdade bestämt att andelen varit konstant.

Först när journalisten konfronterat Gottfries med data som klart visar att så inte är fallet är han beredd att medge att han nog hade fel men sagt som han sagt av “pedagogiska” skäl.

Snacka om att bli ertappad med brallorna nere.

För Gottfries – och alla andra – rekommenderar jag att kika på följande diagram:

Källa

Källa

“Irrational exuberance” på svensk bostadsmarknad

De kvalitetsjusterade bostadspriserna steg enligt Valueguard/KTH mycket kraftigt i januari. De genomsnittliga bostadspriserna har aldrig legat högre i Sverige.

I hela landet steg bostadspriserna i genomsnitt 4.14 % (3.08 % för bostadsrätter och 4.66 % för villor).

Bör vi vara oroliga? Ja, tyvärr tror jag det. Eller som cornucopia? uttrycker det:

Det här kommer sluta mycket illa. Frågan är om vi nu ser det sista rycket i den maniska fasen innan bubblan kraschar brutalt?

Kanske kan det också vara intressant att fundera över vad Paul Krugman skrev igår apropå den amerikanska bobubblan …

at the time when evil liberals were supposedly forcing helpless bankers to lend into a housing bubble, leading to crisis, pretty much the very same people now claiming that it was all the government’s fault were vehemently denying that there was a bubble — and asserting that the only reason anyone even imagined that there might be a housing crisis looming was the malign impact of the biased liberal media.

It’s really pretty awesome.

Visst har vi en bobubbla!

De svenska hushållen verkar se allt ljusare på bostadsmarknaden. I SEB:s senaste Boprisindikator – för  februari 2013 – svarade 44 % av de tillfrågade hushållen att de tror på stigande bostadspriser under det kommande året (jämfört med 36 % i januari-mätningen).

SEB:s boprisindikator – som visar på differensen mellan andelen hushåll som tror på stigande priser och andelen som tror på fallande priser – ligger nu på den högsta nivån (+24) sedan juni 2011.

Trots finanskris och oro över euron så kommer detta troligen att innebära att svenskarna fortsätter att låna mer och mer för att köpa bostäder – och ytterligare spär på den skuldvolym som bara under de senaste tre åren ökat med över 30 %.

Varje sansad bedömare inser att detta är problem som måste lösas innan bostadsbubblan spricker. I annat fall är det hög risk för att låt-gå-politiken kommer att gå igen som svinhugg – och då är det de arbetslösa, bostadslösa och skuldsatta som får ta smällarna.

Hushållens skuldsättning bottnar främst i den ökning av tillgångsvärden som letts av ökad långivning till hushållen och den därav uppkomna bostadsbubblan. På lång sikt är det självklart inte möjligt att bibehålla denna trend. Tillgångspriserna avspeglar i grunden förväntningar om framtida avkastning på investeringar. Om tillgångspriserna fortsätter öka snabbare än inkomsterna blir effekten ökad inflation med vidhängande nedjustering av tillgångarnas realvärde.

Med den skuldkvot vi ser hushållen tagit på sig riskerar vi få en skulddeflationskris som kommer att slå oerhört hårt mot svenska hushåll.

Det är djupt bekymmersamt att svenska hushåll är beredda att ta på sig så stora lån som man gör idag. Det är hög tid att den nästan exponentiella skuldsättningsutvecklingen bromsas. I annat fall kan drömmen om ett eget boende mycket väl visa sig bli en mardröm.

År 1638 kunde priset på en tulpanlök i Nederländerna vara så högt att det motsvarade två årslöner. Och hushållen var övertygade om att priserna bara skulle fortsätta att öka och öka. Som alla andra bubblor sprack dock även denna bubbla – ”tulpanmanin” – och lämnade mängder av utblottade och ruinerade människor efter sig. Liknande ting utspelade sig i exempelvis Mississippibubblan år 1720 och i IT-bubblan för tio år sedan. Hur svårt ska det vara att lära av historien?

Det är minst sagt skrämmande att bostadsbubblan bara fortsätter att växa. När den väl spricker – vilket den gör – blir krisen desto värre.

Think the unthinkable

As Adair Turner, chairman of the Financial Services Authority, argued in an important lecture this week, even greater attention needed to be paid to the “how” of monetary policy in exceptional times than to its targets. In particular, he argued, money creation was a legitimate and powerful tool, in such circumstances …

I agree with Lord Turner that the even more important question is how to make any policy effective. This, inevitably, raises questions about how monetary policy works in an environment of ultra-low interest rates. Lord Turner thinks the unthinkable: namely, monetary financing of the fiscal deficit. So should policy makers. They have to think afresh. If not now, when?

Martin Wolf

Robert Lucas on the slump

In a recent lecture on the US recession – Robert Lucas gave an outline of what the New Classical school of macroeconomics today thinks on the latest downturn in the US economy and its future prospects.

Lucas starts by showing that real US GDP has grown at an average yearly rate of 3 per cent since 1870, with one big dip during the Depression of the 1930s and a big – but smaller – dip in the recent recession.

After stating his view that the US recession that started in 2008 was basically caused by a run for liquidity, Lucas then goes on to discuss the prospect of recovery, maintaining that past experience would suggest an “automatic” recovery, if the free market system is left to repair itself to equilibrium unimpeded by social welfare activities of the government.

As could be expected there is no room for any Keynesian type considerations on eventual shortages of aggregate demand discouraging the recovery of the economy. No, as usual in the New Classical macroeconomic school’s explanations and prescriptions, the blame game points to the government and its lack of supply side policies.

Lucas is convinced that what might arrest the recovery are higher taxes on the rich, greater government involvement in the medical sector and tougher regulations of the financial sector. But – if left to run its course unimpeded by European type welfare state activities -the free market will fix it all.

In a rather cavalier manner – without a hint of argument or presentation of empirical facts – Lucas dismisses even the possibility of a shortfall of demand. For someone who already 30 years ago proclaimed Keynesianism dead – “people don’t take Keynesian theorizing seriously anymore; the audience starts to whisper and giggle to one another” – this is of course only what could be expected. Demand considerations are simply ruled out on whimsical theoretical-ideological grounds, much like we have seen other neo-liberal economists do over and over again in their attempts to explain away the fact that the latest economic crises shows how the markets have failed to deliver. If there is a problem with the economy, the true cause has to be government.

While Greg Mankiw’s – one of the leading “New Keynesians” – only comment to this was a rather uninformative “I don’t always agree with Lucas, but I almost always find him thoughtful and thought-provoking,” Paul Krugman’s comment was more adroit:

[A]s is obvious to everyone but the hermetic inhabitants of the freshwater world, the attempt to explain business cycles in terms of rational expectations and frictionless markets has failed; and Keynesian economics continues to be very useful. But to concede that, to even consider the possibility that we’re in a demand-shortfall slump of the kind Keynes diagnosed, would be an incredible comedown for Lucas.

My rational expectation is that 30 years from now, no one will know who Robert Lucas was. John Maynard Keynes, on the other hand, will still be known as one of the masters of economics.