Lärarutbildningens kris

28 February, 2013 at 20:09 | Posted in Education & School | 1 Comment

Yours truly har idag en artikel – Kunskap och lärarutbildningens kris – i nättidningen Skola och samhälle. Läs den!

tomma-klassrum

Advertisements

Inference to the Best Explanation

28 February, 2013 at 09:18 | Posted in Theory of Science & Methodology | Comments Off on Inference to the Best Explanation

 

If you only have time to read one book on IBE, this is the one:
Peter Lipton, Inference to the Best Explanation, 2nd edition, Routledge, 2004.

Too big to fail?

28 February, 2013 at 08:52 | Posted in Economics | Comments Off on Too big to fail?

 

On Bayesianism, uncertainty and consistency in “large worlds”

25 February, 2013 at 14:36 | Posted in Theory of Science & Methodology | Comments Off on On Bayesianism, uncertainty and consistency in “large worlds”

The view that Bayesian decision theory is only genuinely valid in a small world was asserted very firmly by Leonard Savage when laying down the principles of the theory in his path-breaking Foundations of Statistics. He makes the distinction between small and large worlds in a folksy way by quoting the proverbs ”Look before you leap” and ”Cross that bridge when you come to it”. You are in a small world if it is feasible always to look before you leap. You are in a large world if there are some bridges that you cannot cross before you come to them.

consistencyAs Savage comments, when proverbs conflict, it is pro-verbially true that there is some truth in both—that they apply in different contexts. He then argues that some decision situations are best modeled in terms of a small world, but others are not. He explicitly rejects the idea that all worlds can be treated as small as both ”ridiculous” and ”preposterous” … Frank Knight draws a similar distinction between making decision under risk or uncertainty …

Bayesianism is understood [here] to be the philosophical principle that Bayesian methods are always appropriate in all decision problems, regardless of whether the relevant set of states in the relevant world is large or small. For example, the world in which financial economics is set is obviously large in Savage’s sense, but the suggestion that there might be something questionable about the standard use of Bayesian updating in financial models is commonly greeted with incredulity or laughter.

Someone who acts as if Bayesianism were correct will be said to be a Bayesianite. It is important to distinguish a Bayesian like myself—someone convinced by Savage’s arguments that Bayesian decision theory makes sense in small worlds—from a Bayesianite. In particular, a Bayesian need not join the more extreme Bayesianites in proceeding as though:

• All worlds are small.
• Rationality endows agents with prior probabilities.
• Rational learning consists simply in using Bayes’ rule to convert a set of prior
probabilities into posterior probabilities after registering some new data.

Bayesianites are often understandably reluctant to make an explicit commitment to these principles when they are stated so baldly, because it then becomes evident that they are implicitly claiming that David Hume was wrong to argue that the principle of scientific induction cannot be justified by rational argument …

Bayesianites believe that the subjective probabilities of Bayesian decision theory can be reinterpreted as logical probabilities without any hassle. Its adherents therefore hold that Bayes’ rule is the solution to the problem of scientific induction. No support for such a view is to be found in Savage’s theory—nor in the earlier theories of Ramsey, de Finetti, or von Neumann and Morgenstern. Savage’s theory is entirely and exclusively a consistency theory. It says nothing about how decision-makers come to have the beliefs ascribed to them; it asserts only that, if the decisions taken are consistent (in a sense made precise by a list of axioms), then they act as though maximizing expected utility relative to a subjective
probability distribution …

A reasonable decision-maker will presumably wish to avoid inconsistencies. A Bayesianite therefore assumes that it is enough to assign prior beliefs to as decisionmaker, and then forget the problem of where beliefs come from. Consistency then forces any new data that may appear to be incorporated into the system via Bayesian updating. That is, a posterior distribution is obtained from the prior distribution using Bayes’ rule.

The naiveté of this approach doesn’t consist in using Bayes’ rule, whose validity as a piece of algebra isn’t in question. It lies in supposing that the problem of where the priors came from can be quietly shelved.

Savage did argue that his descriptive theory of rational decision-making could be of practical assistance in helping decision-makers form their beliefs, but he didn’t argue that the decision-maker’s problem was simply that of selecting a prior from a limited stock of standard distributions with little or nothing in the way of soulsearching. His position was rather that one comes to a decision problem with a whole set of subjective beliefs derived from one’s previous experience that may or may not be consistent …

But why should we wish to adjust our gut-feelings using Savage’s methodology? In particular, why should a rational decision-maker wish to be consistent? After all, scientists aren’t consistent, on the grounds that it isn’t clever to be consistently wrong. When surprised by data that shows current theories to be in error, they seek new theories that are inconsistent with the old theories. Consistency, from this point of view, is only a virtue if the possibility of being surprised can somehow be eliminated. This is the reason for distinguishing between large and small worlds. Only in the latter is consistency an unqualified virtue.

Ken Binmore

Lecturing Wall Street Bankers

20 February, 2013 at 18:20 | Posted in Varia | 1 Comment

 

Sporadic blogging from Berlin

16 February, 2013 at 16:39 | Posted in Varia | 2 Comments

Berlin has lately become a second hometown to me. Time for a new sojourn there. Regular blogging will be resumed late next week.

Winter is not my season. I’m already longing for when the view from my library once again looks like this:

clemens

Grodors plums och ankors plask i Svenska Dagbladet

16 February, 2013 at 10:57 | Posted in Economics, Politics & Society | 3 Comments

Svenska Dagbladet är en bra tidning – om man bara slapp dessa pellejönsar som skriver på dess ledarsida.

Efter den uppmärksammade SVT dokumentären Lönesänkarna (som jag hade en post om igår) skriver en av tidningens ledarskribenter, Ivar Arpi, idag att på “1970-talet var kapitalandelen, jämfört med löneandelen, nästan noll” och att sedan 1970-talet har “det stora flertalet fått det bättre –  även de med lägst inkomster.”

Och detta grodors plums och ankors plask ska man behöva läsa år 2013. Herre du milde!

Snacka går ju alltid, men det är ändå bättre om man vet vad man pratar om. Så här ser det nämligen ut:

Källa: SWIID 3.0

(Ju lägre Ginikoefficient, desto jämlikare inkomstfördelning. Sedan 1981 har ojämlikheten i inkomstfördelningen i Sverige trendmässigt ökat brant.)

Källa: IFN, Roine och Waldenström 2008
Grafik: Idégrafik

I den ekonomisk-politiska debatten hör man ofta marknadsfundamentalismens förespråkare likt svenska Dagbladets ledarskribenter säga att ojämlikhet inte är något problem. Anledningen sägs i huvudsak vara två.

Pro primo – hästskitsteoremet – enligt vilket sänkta skatter och ökad välfärd för de rika ändå så småningom sipprar ner till de fattiga. Göd hästen och fåglarna kan äta sig mätta på spillningen.

Pro secondo – att så länge alla har samma chans att bli rika är ojämlikheten oproblematisk.

Hästskitsteoremet (“trickle-down effect”) visade omfattande forskning redan under Thatcher-Reagan-eran hörde mytvärlden till.

Och för några år sedan visade  Alan Krueger – ekonomiprofessor vid Princeton-universitetet – med sin Gatsbykurva att även det andra försöket till försvar av ojämlikhet hör hemma i sagornas värld:

[På den vertikala axeln visas hur mycket en enprocentig ökning i din fars inkomster påverkar dina förväntade inkomster (ju högre tal, desto lägre förväntad social rörlighet), och på den horisontella axeln visas Ginikoefficienten, som mäter ojämlikhet (ju högre tal, desto högre ojämlikhet)]

Tydligare än så här går det knappt att se att jämlika länder också är de med störst social rörlighet – och att det därför börjar bli dags att ta itu med de ökade inkomst- och förmögenhetsklyftorna. Så även i Sverige, där nyreviderade data från SCB visar hur utvecklingen av disponibel inkomst per konsumtionsenhet (exklusive kapitalvinst efter deciler, samtliga personer 1995-2010, medelvärden i tusen kr per k.e. i 2010 års priser) de senaste åren har sett ut:

Källa: SCB och egna beräkningar

Och än värre är det om man tittar på förmögenhetsutvecklingen.

Ojämlikheten ökar i Sverige. Att det är så beror i hög grad på politiska beslut – som att exempelvis skära i a-kassa och sjukfärsäkring. Men det är också ett uttryck för ett ideologiskifte som under trettio års tid förvandlat Sverige från ett föregångsland vad gäller jämlikhet till att bli ett av de länder där inkomst- och förmögenhetsklyftorna ökar mest i världen.

För dem som i likhet med  Ivar Arpi inte tror att det är så illa i Sverige när det gäller inkomst- och förmögenhetsfördelning, föreslår jag att kika lite närmre på diagrammet nedan över hur genomsnittsinkomsterna (uttryckt i 2009 års prisnivå) för de övre 0.1% och de lägsta 90% utvecklats sedan 1980 i Sverige:

.

Källa: The World Top Incomes Database

Det är hög tid att sätta stopp för det nya klassamhället. Det är hög tid att se till att klyftorna slutar växa i det svenska samhället. Det är hög tid att det nyliberala systemskiftet i Sverige upphör!

Så pinsamt, så pinsamt

15 February, 2013 at 17:26 | Posted in Economics | 1 Comment

Nils Gottfries är professor i nationalekonomi i Uppsala och en av vår regering anlitad expert på arbetsmarknadsfrågor.

I Erik Sandbergs synnerligen sevärda dokumentär Lönesänkarna som igår sändes på SVT (missade du den, så finns den på SVT Play) intervjuas Gottfries, som i den senaste långtidsutredningen gett regeringen Reinfeldt rådet att sänka lönekostnaderna för att öka sysselsättningen (ett råd som alla regeringar i vårt land redan följt under de senaste tre decennierna …)

Vad Gottfries visade sig inte ha en susning om var dock att denna politik inte alls haft någon effekt, utan att tvärtom arbetslösheten fortsatt ligga på en mycket hög nivå och att löntagarnas andel av BNP trendmässigt sjunkit under trettio års tid. Professor Gottfries, experten, hävdade bestämt att andelen varit konstant.

Först när journalisten konfronterat Gottfries med data som klart visar att så inte är fallet är han beredd att medge att han nog hade fel men sagt som han sagt av “pedagogiska” skäl.

Snacka om att bli ertappad med brallorna nere.

För Gottfries – och alla andra – rekommenderar jag att kika på följande diagram:

löneandelenminskar
Källa

arbetslöshet2
Källa

“Irrational exuberance” på svensk bostadsmarknad

15 February, 2013 at 11:58 | Posted in Economics | Comments Off on “Irrational exuberance” på svensk bostadsmarknad

bobubbelDe kvalitetsjusterade bostadspriserna steg enligt Valueguard/KTH mycket kraftigt i januari. De genomsnittliga bostadspriserna har aldrig legat högre i Sverige.

I hela landet steg bostadspriserna i genomsnitt 4.14 % (3.08 % för bostadsrätter och 4.66 % för villor).

Bör vi vara oroliga? Ja, tyvärr tror jag det. Eller som cornucopia? uttrycker det:

Det här kommer sluta mycket illa. Frågan är om vi nu ser det sista rycket i den maniska fasen innan bubblan kraschar brutalt?

Kanske kan det också vara intressant att fundera över vad Paul Krugman skrev igår apropå den amerikanska bobubblan …

at the time when evil liberals were supposedly forcing helpless bankers to lend into a housing bubble, leading to crisis, pretty much the very same people now claiming that it was all the government’s fault were vehemently denying that there was a bubble — and asserting that the only reason anyone even imagined that there might be a housing crisis looming was the malign impact of the biased liberal media.

It’s really pretty awesome.

Visst har vi en bobubbla!

14 February, 2013 at 12:36 | Posted in Economics | 4 Comments

De svenska hushållen verkar se allt ljusare på bostadsmarknaden. I SEB:s senaste Boprisindikator – för  februari 2013 – svarade 44 % av de tillfrågade hushållen att de tror på stigande bostadspriser under det kommande året (jämfört med 36 % i januari-mätningen).

SEB:s boprisindikator – som visar på differensen mellan andelen hushåll som tror på stigande priser och andelen som tror på fallande priser – ligger nu på den högsta nivån (+24) sedan juni 2011.

Trots finanskris och oro över euron så kommer detta troligen att innebära att svenskarna fortsätter att låna mer och mer för att köpa bostäder – och ytterligare spär på den skuldvolym som bara under de senaste tre åren ökat med över 30 %.

Varje sansad bedömare inser att detta är problem som måste lösas innan bostadsbubblan spricker. I annat fall är det hög risk för att låt-gå-politiken kommer att gå igen som svinhugg – och då är det de arbetslösa, bostadslösa och skuldsatta som får ta smällarna.

Hushållens skuldsättning bottnar främst i den ökning av tillgångsvärden som letts av ökad långivning till hushållen och den därav uppkomna bostadsbubblan. På lång sikt är det självklart inte möjligt att bibehålla denna trend. Tillgångspriserna avspeglar i grunden förväntningar om framtida avkastning på investeringar. Om tillgångspriserna fortsätter öka snabbare än inkomsterna blir effekten ökad inflation med vidhängande nedjustering av tillgångarnas realvärde.

Med den skuldkvot vi ser hushållen tagit på sig riskerar vi få en skulddeflationskris som kommer att slå oerhört hårt mot svenska hushåll.

Det är djupt bekymmersamt att svenska hushåll är beredda att ta på sig så stora lån som man gör idag. Det är hög tid att den nästan exponentiella skuldsättningsutvecklingen bromsas. I annat fall kan drömmen om ett eget boende mycket väl visa sig bli en mardröm.

År 1638 kunde priset på en tulpanlök i Nederländerna vara så högt att det motsvarade två årslöner. Och hushållen var övertygade om att priserna bara skulle fortsätta att öka och öka. Som alla andra bubblor sprack dock även denna bubbla – ”tulpanmanin” – och lämnade mängder av utblottade och ruinerade människor efter sig. Liknande ting utspelade sig i exempelvis Mississippibubblan år 1720 och i IT-bubblan för tio år sedan. Hur svårt ska det vara att lära av historien?

Det är minst sagt skrämmande att bostadsbubblan bara fortsätter att växa. När den väl spricker – vilket den gör – blir krisen desto värre.

Think the unthinkable

14 February, 2013 at 11:51 | Posted in Economics | 1 Comment

Lord-Adair-TurnerAs Adair Turner, chairman of the Financial Services Authority, argued in an important lecture this week, even greater attention needed to be paid to the “how” of monetary policy in exceptional times than to its targets. In particular, he argued, money creation was a legitimate and powerful tool, in such circumstances …

I agree with Lord Turner that the even more important question is how to make any policy effective. This, inevitably, raises questions about how monetary policy works in an environment of ultra-low interest rates. Lord Turner thinks the unthinkable: namely, monetary financing of the fiscal deficit. So should policy makers. They have to think afresh. If not now, when?

Martin Wolf

Maria Stockhaus och SKL ute och cyklar – som vanligt

14 February, 2013 at 10:58 | Posted in Education & School | 1 Comment

Två ledande moderata företrädare för SKL (Sveriges kommuner och landsting) – Anders Knape och Maria Stockhaus – hävdade häromdagen i GP Debatt att skolresultaten skulle bli bättre om skolans timplaner avskaffades.

Man tar sig för pannan!

Det är inte första gången vi hör detta grodors plums och ankors plask från SKL, men man kan ju ändå stillsamt undra varifrån alla dessa stolligheter kommer och om det möjligen finns någon tanke bakom dem.

Historieprofessor Hans Albin Larsson ger några viktiga ledtrådar:

Stopp och belägg, säger den som följt SKL:s roll i skolfrågor. I sin strävan efter lägsta kostnad har SKL i drygt två decennier bekämpat statliga kvalitetsstödjande regler. Således har SKL varit emot behörighetsregler för rektorer och lärare, skolans timplan, lektorer i skolan, ämnesfortbildning för lärare, statlig lärarutbildning etcetera.

Effekten av det system som sedan 1990-talets början letts av SKL och skolhuvudmännen har fört den svenska skolan in i en djup kris som kännetecknats av dels lärarkårens proletarisering, från expert till trivselvaktmästare, dels av fallande kunskapsresultat. En viktig del i systemet har varit skolhuvudmännens strävan att minimera personalkostnaderna, bland annat genom självstudier för eleverna och ofta utan tillgång till riktiga läroböcker. Grundskolans timplan lyckades skolmarodörerna dock inte avskaffa, men skam den som ger sig.

Timplanen skyddar eleverna

Den enda anledningen till att länder med framgångsrik skola har timplan är förstås att timplanen skyddar eleverna. Den ger alla elever en garanti för att få minst det antal lektioner som föreskrivs i respektive ämne och mot att klåfingriga kommunalpolitiker ska kunna spara bort lektioner eller hela ämnen. Det är detta som irriterar Knape och Stockhaus så mycket men de vågar inte säga det. I stället kommer de dragande med att skolan ska ha ”möjlighet att arbeta ämnesövergripande för att kunna förbereda eleverna för framtiden” och påstår att ”en striktare styrning av tiden i skolan försvårar ett sådant arbete”. Detta är förstås bara trams, eftersom timplanen varken hindrar eller försvårar ämnesövergripande arbete …

Vi vet också att länder med goda skolresultat, till exempel Finland, kännetecknas av en påtaglig ordning och reda när det gäller timplaner och kursplaner. Skolhuvudmän ska ha ansvar för en miljö som möjliggör ett bra resultat men inte kunna inskränka antalet lektioner, förbjuda köp av läroböcker eller framtvinga att lektioner blir till självstudier.

Skolan bör ses som en nationellt långsiktig investering och inte som en kortsiktig kommunal konsumtion. Genom att inget höra och inget lära motiverar Knape och Stockhaus indirekt varför staten behöver hålla dem och deras kameralt tänkande kolleger under uppsikt. Timplanen är inte ett tillräckligt men nödvändigt instrument för detta.

Getting scientific priorities right

14 February, 2013 at 09:10 | Posted in Theory of Science & Methodology | 3 Comments

Or is it simply the case that studying cultural attitudes toward a phenomenon doesn’t really convey a solid understanding of how that phenomenon actually works? Is trying to understand debt by analyzing people’s attitudes toward debt somewhat akin to trying to understand the physics of a liquid-crystal display by studying the cultural effects of prime-time television?

Noah Smith

Girighetens ansikte

14 February, 2013 at 00:06 | Posted in Varia | Comments Off on Girighetens ansikte

Efter att ha sett Uppdrag granskning igår kväll känns det verkligen härligt att veta att våra pensionsfonder ser till att pensionspengarna handhas på ett så kompetent och bra sätt …

norrporten
norrporten1norrporten3

Robert Lucas on the slump

13 February, 2013 at 12:47 | Posted in Economics | 1 Comment

In a recent lecture on the US recession – Robert Lucas gave an outline of what the New Classical school of macroeconomics today thinks on the latest downturn in the US economy and its future prospects.

Lucas starts by showing that real US GDP has grown at an average yearly rate of 3 per cent since 1870, with one big dip during the Depression of the 1930s and a big – but smaller – dip in the recent recession.

lucasAfter stating his view that the US recession that started in 2008 was basically caused by a run for liquidity, Lucas then goes on to discuss the prospect of recovery, maintaining that past experience would suggest an “automatic” recovery, if the free market system is left to repair itself to equilibrium unimpeded by social welfare activities of the government.

As could be expected there is no room for any Keynesian type considerations on eventual shortages of aggregate demand discouraging the recovery of the economy. No, as usual in the New Classical macroeconomic school’s explanations and prescriptions, the blame game points to the government and its lack of supply side policies.

Lucas is convinced that what might arrest the recovery are higher taxes on the rich, greater government involvement in the medical sector and tougher regulations of the financial sector. But – if left to run its course unimpeded by European type welfare state activities -the free market will fix it all.

In a rather cavalier manner – without a hint of argument or presentation of empirical facts – Lucas dismisses even the possibility of a shortfall of demand. For someone who already 30 years ago proclaimed Keynesianism dead – “people don’t take Keynesian theorizing seriously anymore; the audience starts to whisper and giggle to one another” – this is of course only what could be expected. Demand considerations are simply ruled out on whimsical theoretical-ideological grounds, much like we have seen other neo-liberal economists do over and over again in their attempts to explain away the fact that the latest economic crises shows how the markets have failed to deliver. If there is a problem with the economy, the true cause has to be government.

While Greg Mankiw’s – one of the leading “New Keynesians” – only comment to this was a rather uninformative “I don’t always agree with Lucas, but I almost always find him thoughtful and thought-provoking,” Paul Krugman’s comment was more adroit:

[A]s is obvious to everyone but the hermetic inhabitants of the freshwater world, the attempt to explain business cycles in terms of rational expectations and frictionless markets has failed; and Keynesian economics continues to be very useful. But to concede that, to even consider the possibility that we’re in a demand-shortfall slump of the kind Keynes diagnosed, would be an incredible comedown for Lucas.

My rational expectation is that 30 years from now, no one will know who Robert Lucas was. John Maynard Keynes, on the other hand, will still be known as one of the masters of economics.

Bostadsbubblan

13 February, 2013 at 12:39 | Posted in Economics | 2 Comments

house-prices

Kanske borde det här lända till lite eftertanke. Visst kan bubblan pysa, men risken för att det smäller är fortfarande stor …

Ojämliketen som får vårt samhälle att rämna

12 February, 2013 at 14:59 | Posted in Politics & Society | Comments Off on Ojämliketen som får vårt samhälle att rämna

I dag presenterade LO sin tolfte rapport i serien Maktelitens inkomster. Den visar att inkomstskillnaderna mellan makthavare och löntagargrupper fortsatt öka. De med chefspositioner som vd vid våra stora företag har inkomster som är 46 gånger större än vanliga arbetares – eller lika mycket som en industriarbetare tjänar ihop under hela sin livstid.

Hur har vi kunnat låta det gå så här illa? Hur länge till ska vi behöva stå ut med dessa satans orättvisor?

Oh, ni marknadens matadorer! Ödets vagn löper förvisso inte på skenor, men er stund ska också komma. Som August Strindberg så riktigt konstaterade för snart hundrafemtio år sedan i Röda rummet – det här är olidligt. Men –

strindbergdet kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviks-bergen, från Tyskbagar-bergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar. Begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis, så att era magar stå som trumskinn, alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi …

Macroeconomic quackery

12 February, 2013 at 11:26 | Posted in Economics, Theory of Science & Methodology | Comments Off on Macroeconomic quackery

In a recent interview Robert Lucas says he now believes that “the evidence on postwar recessions … overwhelmingly supports the dominant importance of real shocks.”

So, according to Lucas, changes in tastes and technologies should be able to explain the main fluctuations in e.g. unemployment that we have seen during the last six or seven decades.

Let’s look at the facts and see if there is any strong evidence for this allegation. Just to take a couple of examples, let’s look at Sweden and Portugal:

SwedenPortugal-Unemployment

and at the situation in the eurozone:

unemployment

What shocks to tastes and technologies drove the unemployment rate up and down like this in these countries? Not even a Nobel laureate could in his wildest imagination come up with any warranted and justified explanation solely based on changes in tastes and technologies. Lucas is just making himself ridiculous.

How do we protect ourselves from this kind of scientific quackery? I think Larry Summers has a suggestion well worth considering:

Modern scientific macroeconomics sees a (the?) crucial role of theory as the development of pseudo world’s or in Lucas’s (1980b) phrase the “provision of fully articulated, artificial economic systems that can serve as laboratories in which policies that would be prohibitively expensive to experiment with in actual economies can be tested out at much lower cost” and explicitly rejects the view that “theory is a collection of assertions
about the actual economy” …

[A] great deal of the theoretical macroeconomics done by those professing to strive for rigor and generality, neither starts from empirical observation nor concludes with empirically verifiable prediction …

LARRYThe typical approach is to write down a set of assumptions that seem in some sense reasonable, but are not subject to empirical test … and then derive their implications and report them as a conclusion. Since it is usually admitted that many considerations are omitted, the conclusion is rarely treated as a prediction …

However, an infinity of models can be created to justify any particular set of empirical predictions … What then do these exercises teach us about the world? … If empirical testing is ruled out, and persuasion is not attempted, in the end I am not sure these theoretical exercises teach us anything at all about the world we live in …

Reliance on deductive reasoning rather than theory based on empirical evidence is particularly pernicious when economists insist that the only meaningful questions are the ones their most recent models are designed to address. Serious economists who respond to questions about how today’s policies will affect tomorrow’s economy by taking refuge in technobabble about how the question is meaningless in a dynamic games context abdicate the field to those who are less timid. No small part of our current economic difficulties can be traced to ignorant zealots who gained influence by providing answers to questions that others labeled as meaningless or difficult. Sound theory based on evidence is surely our best protection against such quackery.

P values – noisy measures of evidence

12 February, 2013 at 10:47 | Posted in Statistics & Econometrics | 2 Comments

In theory, the P value is a continuous measure of evidence, but in practice it is typically trichotomized approximately into strong evidence, weak evidence, and no evidence (these can also be labeled highly significant, marginally significant, and not statistically significant at conventional levels), with cutoffs roughly at P = 0.01 and 0.10.

pvalueOne big practical problem with P values is that they cannot easily be compared. The difference between a highly significant P value and a clearly nonsignificant P value is itself not necessarily statistically significant. (Here, I am using “significant” to refer to the 5% level that is standard in statistical practice in much of biostatistics, epidemiology, social science, and many other areas of application.) Consider a simple example of two independent experiments with estimates (standard error) of 25 (10) and 10 (10). The first experiment is highly statistically significant (two and a half standard errors away from zero, corresponding to a normal-theory P value of about 0.01) while the second is not significant at all. Most disturbingly here, the difference is 15 (14), which is not close to significant. The naive (and common) approach of summarizing an experiment by a P value and then contrasting results based on significance levels, fails here, in implicitly giving the imprimatur of statistical significance on a comparison that could easily be explained by chance alone … [T]his is not simply the well-known problem of arbitrary thresholds, the idea that a sharp cutoff at a 5% level, for example, misleadingly separates the P = 0.051 cases from P = 0.049. This is a more serious problem: even an apparently huge difference between clearly significant and clearly nonsignificant is not itself statistically significant.

In short, the P value is itself a statistic and can be a noisy measure of evidence.

Andrew Gelman

The ergodic axiom and the shortcomings of risk management

11 February, 2013 at 15:47 | Posted in Economics, Statistics & Econometrics | 2 Comments

uncertaintyroadUnfortunately as we have all learned in the world of experience, little is known with certainty about future payoffs of investment decisions made today. If the return on economic decisions made today is never known with certainty, then how can financial managers make optimal decisions on where to put their firm’s money and householder’s where to put their saving today?

If theorists invent a world remote from reality and then lived in it consistently, then Keynes [1936, p.16] argued these economic thinkers were “like Euclidean geometers in a non-Euclidean world who discover that apparent parallel lines collide, rebuke these lines for not keeping straight. Yet, in truth there is no remedy except to throw over the axiom of parallels and to work out a non-Euclidean geometry. Something similar is required to-day in economics” …

As any statistician will tell you, in order to draw any statistical (probabilistic risk) inferences regarding the values of any population universe, one should draw and statistically analyze a sample from that universe. Drawing a sample from the future economic universe of financial markets, however, is impossible. Simply stated the ergodic axiom presumes that the future is already predetermined by an unchanging probability distribution and therefore a sample from the past is equivalent to drawing a sample from the future … Assuming ergodicity permits one to believe one can calculate an actuarial certainty about future events from past data.

Efficient market theorists must implicitly presume decision makers can reliably calculate the future. The economy, therefore, must be governed by an ergodic stochastic process, so that calculating a probability distribution from past statistical data samples is the same as calculating the risks from a sample drawn from the future. If financial markets are governed by the ergodic axiom, then we might ask why do mutual funds that advertise their wonderful past earnings record always note in the advertisement that past performance does not guarantee future results …

This ergodic axiom is an essential foundation for all the complex risk management computer models developed by the “quants” on Wall Street. It is also the foundation for econometricians who believe that their econometric models will correctly predict the future GDP, employment, inflation rate, etc. If, however, the economy is governed by a non-ergodic stochastic process, then econometric estimates generated from past market data are not reliable estimates that would be obtained if one could draw a sample from the future …

In sum, the ergodic axiom underlying the typical risk management and efficient market models represents, in a Keynes view, a model remote from an economic reality that is truly governed by non-ergodic conditions. Keynes, his Post Keynesian followers, and George Soros all reject the assumption that people can know the economic future since it is not predetermined. Instead they assert that people “know” they cannot know the future outcome of crucial economic decisions made today. The future is truly uncertain and not just probabilistic risky.

Paul Davidson

Next Page »

Create a free website or blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.