Skrota Nobelpriset i ekonomi

31 May, 2011 at 10:14 | Posted in Economics | 6 Comments

Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne år 2010 tilldelades Peter Diamond, Dale Mortensen och Christopher Pissarides ”för deras analys av marknader med sökfriktioner”.

Som framgick av kommentarer i media verkade en stor del av det neoklassiska nationalekonometablissemanget dela priskommitténs beundran för de tre modellörerna. Jag har ärligt talat svårt att förstå varför.

Modellerna – t ex Pissarides ”Loss of Skill during Unemployment and the Persistence of Unemployment Shocks” QJE 1992 – är genomgående konstruerade utan att på allvar försäkra sig om att de modellimanenta resultaten också håller i den verkliga världen. Extern validitet (”parallellism”) får ge vika för rigorösa modellderiveringar. Vad lär oss dessa modeller om verklighetens arbetsmarknader? Egentligen ingenting, eftersom resultaten i huvudsak bara återspeglar en uppsjö av mycket speciella antaganden (i Pissarides artikel räknar jag till mer än 20 stycken) i de ”analoga ekonomier” modellörerna laborerar med. Om de däremot vinnlagt sig om att också visa att dessa antaganden återspeglar hur verkliga ekonomier ser ut hade resultaten varit väsentligt mycket intressantare för de av oss som vill förstå och förklara hur verkliga arbetsmarknader och ekonomier fungerar. Verkligt duktiga ekonomer kan inte bara nöja sig med den väsentligt mer triviala uppgiften att konstruera tänkta ekonomier utan att ange broslagningsprinciper till verkligheten. Allt prat om hur viktigt dessa tre ekonomers modellerande varit för utformande av arbetsmarknadspolitik m m är just ingenting annat än prat. För i komplexa verkliga ekonomier ger dessa modeller liten eller ingen vägledning alls!

När man ber beundrarna ge ett enda exempel på att teorierna/modellerna testats empiriskt blir de svarslösa. Detta är ingen tillfällighet. För när har t ex antagandena i Pissarides ”model 1″ (i den ovan anförda artikeln) om att verkligheten skulle relevant representeras av antaganden om exempelvis ”two overlapping generations of fixed size”, ”wages determined by Nash bargaining”, ”actors maximizing expected utility”,”endogenous job openings”, ”jobmatching describable by a probability distribution” testats? Man lyckas inte ge ett enda exempel där dessa teorier/modeller och deras antaganden i god Poppersk anda har utsatts för ett ”severe test” eller intensiv ”empirisk prövning”.

Självklart är det av intresse både att se på vilka modellslutsatser vi drar och vilka antaganden som modellerna bygger på för att vi ska kunna dra dessa slutsatser, när vi ska bedöma om det finns rimliga ”exportmöjligheter” från våra modeller till de ”target systems” vi vill relatera dem till (vilket oftast brukar vara verkliga ekonomier).

De flesta modeller som vetenskapen använder sig av är representationer av någonting. Modellerna ”står för” eller ”beskriver” speciella delar av ett ”target system” (vanligen den verkliga världen). En ekonomisk modell som varken på djupet eller på ytan i något relevant avseende ”påminner om” viktiga karakteristika av reala ekonomier bör prima facie betraktas med misstänksamhet. Hur kan vi tro oss lära något av vikt om verkliga ekonomier om inte modellantaganden har relevanta och viktiga motsvarigheter i det verkliga målsystemet? Bevisbördan måste ligga på de som tror att de bidragit med något vetenskapligt relevant utan att ens antyda hur broarna som gör det möjligt att förflytta sig från modell till verklighet ser ut.

Ekonomiska modellers slutgiltiga appellationsdomstol måste alltid vara verkligheten själv. För det är väl ändå inte så att neoklassiska nationalekonomer – mirabile dictu – tror att det faktum att solen gick upp i morse på något relevant sätt skulle kunna sägas empiriskt pröva gårdagens hypotes att ”människor är gröna och kommer från Mars, vilket gör att solen stiger upp i morgon”?

De flesta vetenskaper ägnar sig åt förenklingar av något slag. Det tror jag inte någon ifrågasätter. Vad frågan gäller är vad för slags förenklingar man jobbar med. Och just här är kontrasten mellan ekonomisk teori och t ex fysiken frapperande! Där fysiken kan göra både materiella och idella ”galilean experiments” och komma fram till genuina sanningar om den empiriska världen så saknar ju faktiskt ekonomerna med sina teorier denna möjlighet. I Pissarides ”model I”, Robert Lucas ”analoga ekonomier” eller Robert Sugdens ”surrogatmodeller” uppnår vi förvisso verifikationsmässig deduktivitet (genom att bland annat tillskriva dessa ekonomier karakteristika som kan representeras matematiskt) – men endast till priset av bristande extern validitet. Där fysiken kommer många mil med sina ”magra” lagar och principer, kommer ekonomen ingen vart alls utan en massa extra antaganden (tänk på Pissarides ”model I” och de över 20 antaganden han måste göra för att deducera sina resultat). Kruxet – för ekonomen, men inte fysikern – är att konklusionernas validitet beror så nästan uteslutande på alla dessa speciella antaganden som måste göras för att säkerställa deduktionen. Problemet är att ekonomimodellernas ”rigorösa” och ”exakta” slutsatser verkar hopplösa att validera utanför modellerna.

[Om någon är intresserad av att läsa om ”galileiska experiment” och skillnaden mellan fysikens och nationalekonomins modeller kan man med fördel – min blygsamhet avhåller mig givetvis från rekommendation av egna alster – att läsa vetenskapsteoretikern Nancy Cartwrights ”The vanity of rigour in economics: theoretical models and galilean experiments”, som utgör kap 15 i Hunting Causes and Using Them: Approaches in Philosophy and Economics (CUP 2007). För en kritisk granskning av Pissarides modeller kan man läsa hennes ”Probability machines: chance set-ups and economic models”, som utgör kap 7 i The Dappled World (CUP 1999).]

Arbetsgången i transitionen från teori till verklighet brukar se här:

Teori -> Teoretisk modell -> Empirisk modell -> Verklighet

Den bärande tanken är att de mekanismer man via isolation/abstraktion/idealisering etablerat i den teoretiska modellen ska kombineras med andra mekanismer i den empiriska modellen för att kunna resultera i något slags testbara hypoteser. Kruxet är här ofta, inte minst inom nationalekonomin, att de “tighta” korrelations/orsakssammanband man etablerat för mekanismer i teorin, saknas nästintill helt i de empiriska modellerna. En berättigad invändning måste då vara att man faktiskt inte oargumenterat kan applicera den typ av test som bygger på statistisk inferens. Vad man observerar är korrelationer och om de korresponderar med kausala mekanismer saknas det argument för. Det bli faktiskt inte så lite likt tron att man testar tesen ”människor är gröna och kommer från mars, och därför kommer solen att stiga upp imorgon” genom dagen-efter-himlaskådande.

Det finns alltså redan här i övergången från en teoretisk modell till en empirisk modell ett glapp som på många sätt stängs på ett – åtminstone i mina kritisk-realistiska ögon – ganska godtyckligt sätt. Resultatet blir att ekonomen/ekonometrikern ofta skattar relationer som i själva verket inte alls har någon motsvarighet i realt existerande kausala mekanismer. Lägg därtill att broslagningen till det sista ledet (verkligheten) realiter inte ens söks.

Nu är ju i sanningens namn dessa problem inte specifika för neoklassiska sökteorier, utan gäller ju i princip hela det deduktivistiska neoklassiska teori- och modellbygget. Mest tydligt blir det kanske ändå när vi kommer över på det numera okritiskt anammade probabilistiska tillvägagångssättet inom ekonometrin. Om vi inte kan visa att de mekanismer eller orsaker vi isolerar/abstraherar och hanterar i våra modeller är stabila i bemärkelsen att de inte ändras när vi exporterar dem från våra modeller till våra “target systems” så håller de bara under ceteris paribus villkor och är a fortiori av begränsat värde för vår förståelse, förklarings- eller prediktionsförmåga i det verkliga ekonomiska systemet. Eller som den alltid eminent citerbara Keynes skrev i sin Treatise on Probability (1921):

The kind of fundamental assumption about the character of material laws, on which scientists appear commonly to act, seems to me to be [that] the system of the material universe must consist of bodies … such that each of them exercises its own separate, independent, and invariable effect, a change of the total state being compounded of a number of separate changes each of which is solely due to a separate portion of the preceding state … Yet there might well be quite different laws for wholes of different degrees of complexity, and laws of connection between complexes which could not be stated in terms of laws connecting individual parts … If different wholes were subject to different laws qua wholes and not simply on account of and in proportion to the differences of their parts, knowledge of a part could not lead, it would seem, even to presumptive or probable knowledge as to its association with other parts … These considerations do not show us a way by which we can justify induction … /427 No one supposes that a good induction can be arrived at merely by counting cases. The business of strengthening the argument chiefly consists in determining whether the alleged association is stable, when accompanying conditions are varied … /468 In my judgment, the practical usefulness of those modes of inference … on which the boasted knowledge of modern science depends, can only exist … if the universe of phenomena does in fact present those peculiar characteristics of atomism and limited variety which appears more and more clearly as the ultimate result to which material science is tending.

Eller – för de av er som av någon outgrundlig anledning har skygglappar vad gäller Keynes – lyssna på när den probabilistiska ekonometrins egen urfader Trygve Haavelmo i sitt magnum opus [1944:28] säger i princip samma sak:

If we should make a series of speed tests with an automobile, driving on a flat, dry road, we might be able to establish a very accurate functional relationship between the pressure on the gas throttle … and the corresponding maximum speed of the car … But if a man did not know anything about automobiles, and he wanted to understand how they work, we should not advise him to spend time and effort in measuring a relationship like that. Why? Because (1) such a relation leaves the whole inner mechanism of a car in complete mystery, and (2) such a relation might break down at any time, as soon as there is some disorder or change in any working part of the car … We say that such a relation has very little autonomy, because its existence depends upon the simultaneous fulfillment of a great many other relations, some of which are of a transitory nature.

Nobelpriset i ekonomi har uppenbarligen i sin nuvarande form överlevt sig själv. För att rädda kvar något av dess eventuellt kvarvarande prestige måste priset bli öppet för alla – inklusive ekonomer med andra perspektiv än den förhärskande neoklassiska ortodoxins. Priset skulle också tjäna på att göras om till ett brett samhällsvetenskapligt pris där även andra samhällsforskare än ekonomer kan kandidera. Premieringen av axiomatiska , deduktiva, verklighetsfrånvända modeller utan möjlighet att testa empiriskt måste också snarast upphöra. För som Jon Elster uttrycker det (”Excessive Ambitions”, Capitalism & Society, 2009:2):

Many of the economists who have received the Alfred Nobel Memorial Prize for Economic Science work within the paradigm of rational choice theory and statistical modeling. Yet it is a noteworthy fact that not a single one of them has been awarded the prize for confirmed empirical predictions.

Om inte de nödvändiga förändringarna kommer till stånd kan vi lika gärna skrota priset!

Advertisements

Vad för slags experiment bör ekonomer syssla med?

30 May, 2011 at 19:45 | Posted in Economics, Statistics & Econometrics, Theory of Science & Methodology | 1 Comment

För ett par år sedan publicerade Armin Falk och James Heckman en uppmärksammad artikel med titeln ”Lab Experiments Are a Major Source of Knowledge in the Social Sciences” i tidskriften Science. Författarna – båda uppburna nationalekonomer – argumenterade där för att både fältexperiment och laboratorieexperiment i grunden brottas med samma problem vad avser generaliserbarhet och extern validitet – och att det därför är omöjligt att säga att det ena skulle vara bättre än det andra.

Det som slår en när man läser både Falk/Heckman och förepråkare för fältexperiment – som till exempel John List och Steven Levitt – är egentligen att både fältstudier och experiment påminner mycket om teorimodeller. De har alla samma grundproblem – de förutsätter artificiella villkor och har alla problem med en ”trade-off” mellan intern och extern validitet. Ju mer artificiella villkor, ju större intern validitet, men också mindre extern validitet. Ju mer vi riggar experiment/fältstudier/modeller för att undvika ”confounders”, ju mindre påminner villkoren om det verkliga ”målsystemet”. Såtillvida tror jag också att Falk/Heckman har rätt i sina synpunkter på att föra diskussionen om fältet-eller-experimentet i termer av realism – det handlar inte om det, utan i grunden om hur ekonomer via olika isoleringsstrategier i olika ”nomologiska maskiner” försöker få kunskap om kausala relationer. Till skillnad från både Falk/Heckman och fältexperimentförspråkare som List och Levitt är jag tveksam till generaliserbarheten/extrapolerbarhet hos dem alla, eftersom risken är stor för att kausala mekanismer ser olika ut i olika kontexter och att bristande homogenitet/stabilitet/invarians gör att vi i vilket fall som helst inte har några fullgoda exportlicenser till ”verkliga” samhällen/ekonomier.

Om man i huvudsak betraktar experiment/fältstudier som heuristiska verktyg så är nog skiljelinjen mellan exempelvis Falk/Heckman och List/Levitt väldigt svår att se.

Men om vi ser experiment/fältstudier som teoritest eller modeller som till syvende och sist pretenderar att säga något om verkliga ”målsystem” är problemet med extern validitet centralt (och var under lång tid också ett avgörande skäl till att beteendeekonomer hade problem att få sina forskningsresultat publicerade).

Antag att du har undersökt hur kinesiska lantarbetares arbetsprestationer A påverkas av B (”treatment”). Hur kan vi extrapolera/generalisera till nya sampel utanför ursprungspopulationen (exempelvis Sverige)? Hur vet vi att eventuella replikationsförsök ”lyckats”? Hur vet vi när dessa replikationsförsöks resultat kan sägas berättiga de inferenser som görs i ursprungspopulationens sampel? Om, t ex, P(A|B) är den konditionala densitetsfunktionen för ursprungssamplet, och vi är intresserade av att göra en extrapolerande prediktion av E[P(A|B]), hur kan vi veta att det nya samplets densitetsfunktion är identisk med den ursprungliga? Om vi inte kan ge några riktigt bra argument för att så är fallet, säger ju inferenser byggda på P(A|B) egentligen inget om vad som gäller för målsystemets P’(A|B).

Som jag ser det är det här pudelns kärna. Externvaliditet/extrapolerbarhet/generaliserbarhet bygger på att vi skulle kunna göra inferenser baserade på P(A|B) som är exporterbara till andra populationer för vilka P’(A|B) gäller. Visst, kan man övertygande visa att P och P’ är tillräckligt lika, är problemen kanske överkomliga. Men att godtyckligt bara introducera funktionella specifikationsrestriktioner av typen invarians/stabilitet/homogenitet är åtminstone för en vetenskapsteoretisk realist långt ifrån tillfredsställande. Och ofta är det tyvärr detta jag ser när jag tar del av (neoklassiska) ekonomers olika modeller/experiment/fältstudier.

 Jag menar med detta inte att empiriska metoder per se skulle vara så problematiska att de inte kan användas. Tvärtom ställer jag mig i grunden – dock inte förbehållslöst – positiv till det ökade användandet av experiment/fältstudier. Inte minst som alternativ till ett i mina ögon fullständigt ofruktbart snickrande på ”brolösa” axiomatisk-deduktiva teorimodeller. Min kritik handlar mer om aspirationsnivåer och vad vi med våra medierande epistemologiska verktyg/metoder inom samhällsvetenskapen tror oss kunna (be)visa.

Många ”experimentalister” hävdar att det är enkelt att replikera experiment under olika förutsättningar och att man därför enkelt också kan testa undersökningsresultatens robusthet. Men är det verkligen så enkelt? Om vi i det anförda exemplet ovan kör ett test och finner att våra prediktioner inte stämmer – vad ska vi då dra för slutsats? Att B funkar i Kina men inte i Sverige? Eller att B funkar i ett underutvecklat agrarsamhälle men inte i ett postmodernt tjänstesamhälle? Att de funkade när fältstudien gjordes år 2008 men inte år 2010? Populationsval är i praktiken nästan aldrig enkla. Hade problemet om extern validitet handlat om att sluta från sampel till population vore detta inget avgörande problem. De verkligt intressanta slutningarna görs väl ändå regelmässigt från specifika lab/experiment/fält till specifika verkliga situationer/institutioner/strukturer som vi är intresserade av att förstå eller (kausalt) förklara. Och då blir populationsproblemet svårare att tackla.

Alla – både labbar och experimentalister – bör betänka följande rader från David Salsburgs The Lady Tasting Tea (Henry Holt 2001:146):

In Kolmogorov’s axiomatization of probability theory, we assume there is an abstract space of elementary things called ‘events’ … If a measure on the abstract space of events fulfills certain axioms, then it is a probability. To use probability in real life, we have to identify this space of events and do so with sufficient specificity to allow us to actually calculate probability measurements on that space … Unless we can identify Kolmogorov’s abstract space, the probability statements that emerge from statistical analyses will have many different and sometimes contrary meanings.

Eller varför inte fundera över vetenskapsteoretikern Nancy Cartwrights synpunkter på värdet av randomiserade experiment  i The Lancet 23/4 2011:

But recall the logic of randomized control trials … [T]hey are ideal for supporting ‘it-works-somewhere’ claims. But they are in no way ideal for other purposes; in particular they provide no better bases for extrapolating or generalising than knowledge that the treatmet caused the outcome in any other individuals in any other circumstances … And where no capacity claims obtain, there is seldom warrant for assuming that a treatment that works somewhere will work anywhere else. (The exception is where there is warrant to believe that the study population is a representative sample of the target population – and cases like this are hard to come by.)

Norge – ett land av kretiner?

30 May, 2011 at 13:20 | Posted in Varia | 5 Comments

Härom veckan skickade yours truly ett brev till en kollega i Kristiansand i Norge. Det visade sig att institutionen dit brevet var adresserat hade bytt boxnummer. Vad gör då det tydligen helt intelligensbefriade norska postverket? Jo, man sänder tillbaka brevet och låter meddela att “sendingen er sendt i retur fordi postadressen er feil.” Och så bifogar man rätt postadress!! Istället för att bara sända brevet vidare med den rätta adressen.

Hur var det nu Moltas sjöng? “Norge, Norge, är ett ruttet land”. Fan vet om han ändå inte hade rätt, den gamle mosebackisten!

Time is what prevents everything from happening at once

29 May, 2011 at 17:23 | Posted in Economics, Statistics & Econometrics | Comments Off on Time is what prevents everything from happening at once

To understand real world “non-routine” decisions and unforeseeable changes in behaviour, ergodic probability distributions are of no avail. In a world full of genuine uncertainty – where real historical time rules the roost – the probabilities that ruled the past are not those that will rule the future.

When we cannot accept that the observations, along the time-series available to us, are independent … we have, in strict logic, no more than one observation, all of the separate items having to be taken together. For the analysis of that the probability calculus is useless; it does not apply … I am bold enough to conclude, from these considerations that the usefulness of ‘statistical’ or ‘stochastic’ methods in economics is a good deal less than is now conventionally supposed … We should always ask ourselves, before we apply them, whether they are appropriate to the problem in hand. Very often they are not … The probability calculus is no excuse for forgetfulness.

                                                   John Hicks, Causality in Economics, 1979:121

To simply assume that economic processes are ergodic – and a fortiori in any relevant sense timeless – is not a sensible way for dealing with the kind of genuine uncertainty that permeates open systems such as economies.

Grekland lämnar temporärt EMU?

29 May, 2011 at 13:29 | Posted in Economics, Politics & Society | Comments Off on Grekland lämnar temporärt EMU?


Martin Feldstein – Harvardprofessor i nationalekonomi – beskriver i en intressant artikel vilka enorma problem Grekland kommer att ha de närmste åren för att lösa de ekonomiska problem man brottas med – och där en av huvudingredienserna i svårigheterna att komma till rätta med dem stavas EMU.

Feldstein föreslår att Grekland temporärt ska ställa sig utanför EMU:

A temporary leave of absence from the eurozone would allow Greece to achieve a price-level decline relative to other eurozone countries, and would make it easier to adjust the relative price level if Greek wages cannot be limited. The Maastricht treaty explicitly prohibits a eurozone country from leaving the euro, but says nothing about a temporary leave of absence (and therefore doesn’t prohibit one). It is time for Greece, other eurozone members, and the European Commission to start thinking seriously about that option.

Och än mer borde man kanske fundera på om EMU över huvud är ett lyckat experiment.

Kritisk mot Carl Bildt – moi?

29 May, 2011 at 12:01 | Posted in Varia | Comments Off on Kritisk mot Carl Bildt – moi?

När jag startade den här bloggen för två månader sedan hoppades jag på att den kanske skulle vara av intresse för även andra än den närmsta kretsen av vänner och bekanta.    
Mina förväntningar har mer än väl infriats! Det är roligt.
Men några – av de mer än tusen personer som varje vecka läser min blog – tycker att jag är för kritisk. Bland annat mot vår utrikesminister Carl Bildt. Jag förstår inte det. Jag som är så snäll?

Ekonomerna och deras modeller

27 May, 2011 at 14:52 | Posted in Economics, Theory of Science & Methodology | 8 Comments

Nationalekonomi är en vetenskap som i hög grad bygger på användandet av modeller.

I vår mest använda lärobok i nationalekonomi – Klas Eklunds Vår ekonomi (Norstedts 2010, 12 uppl.) – presenteras modellanvändandet som ”en sorts förenklade beskrivningar av verkligheten” med vars hjälp ekonomen kan ”göra tanke- och räkneexperiment och testa sina hypoteser”. Om dessa modeller ska fungera och ge överblickbara resultat

måste de göras enklare än den oerhört komplicerade verkligheten … Ekonomerna brukar följaktligen, då de konstruerar sina modeller, införa en rad förenklande antaganden för att göra modellerna så klara och entydiga som möjligt … Självklart är dessa … antaganden orealistiska i den meningen att verkligheten inte ser ut på det viset … Ändå är det uppenbart, att ett visst mått av modellbyggeri … är nödvändigt … Verklighetens komplexitet och omöjligheten att utföra kontrollerade experiment med densamma gör det därmed ofrånkomligt att den som vill sätta sig in i samhällsekonomin måste vara beredd att lära sig ett visst ’teoretiskt’ och ’abstrakt’ tänkande.

Den enkla utbuds- och efterfrågemodellen har i sin mer sofistikerade form

utgjort kärnan i den nationalekonomiska teorin under hela det senaste århundradet. Orsaken är inte att den exakt skulle avspegla verkligheten, utan att den på ett enkelt och slagkraftigt sätt leder fram till klara slutsatser, som på en rad olika sätt kan tillämpas vid analysen av ekonomiska problem.

Eklund medger att verkligheten inte ser ut som de ekonomiska modellerna, men att dessa har ett berättigande som ett slags referens- och utgångspunkt utifrån vilken den ekonomiska analysen kan visa ”vilka hinder som ligger i vägen för människor och företag att följa de grundläggande beslutsregler” som beskrivs i dessa modeller. Modellerna ska ses som ”analytiska hjälpmedel, vilka hjälper till att abstrahera fram väsentliga grunddrag i hur olika ekonomiska mekanismer fungerar”.

Det är intressant hur Eklund här i förbigående nämner en rad problem men snabbt går förbi dem. Om nu inte modellen avspeglar verkligheten, hur kan vi då ha glädje av den? Är ”enkelhet” och förmågan att leda till ”klara slutsatser” den mest relevanta aspekten att lägga på modellen? Hur kan vi vara säkra på att det är de ”väsentliga” grunddragen som modellen abstraherar fram? Och så vidare. Det finns något förrädiskt i denna undanglidande framställning, därför att den ger sken av att kvalificera bruket av modeller inom nationalekonomin, men egentligen vid närmre analys inte alls gör det. Problemen omnämns och sedan går man glatt vidare som om de inte fanns.

Låt oss därför – till skillnad från Eklund – försöka reda ut vad en modell är och hur den förhåller sig till våra teorier och verklighet.

En vetenskaplig modell är en partiell representation där vissa aspekter av det man vill representera framhävs och andra utelämnas. Vad som framhävs respektive utelämnas avhänger syftet med modellen.

Modeller kan vara av många olika slag (språkliga, matematiska, statistiska, logiska m m). Även i vardagliga sammanhang använder vi termen modell (fotomodell, bilmodell, ”den svenska modellen” m m), men här ska vi i huvudsak uppehålla oss vid vetenskapliga modeller. Dessa modeller relaterar sig till verkligheten på följande sätt:

Verkligheten => ”Bild” av verkligheten => Modell

Det väsentliga är här att ta fasta på att modeller aldrig direkt relaterar sig till verkligheten, utan alltid till den ”bild” vi gör oss av verkligheten. Först när vi utifrån de oändliga data som verkligheten består av – och våra bakgrundskunskaper – bearbetat och meningsfullt tolkat dessa och bildat ett kunskapsobjekt kan vi skapa en modell. Verklighetens empiriska fakta “översätts” till ett kunskapsobjekt som vi med hjälp av en modell försöker öka vårt vetande och förståelse av. Men – och detta är viktigt – modellen försöker också via bilden att ”avbilda” verkligheten. En bra modell ska helt enkelt ge oss en bild av verklighetens underliggande struktur och i någon mening likna verkligheten. En ekonomisk modell som avbildar människor som gröna, fyrkantiga och ständigt egennyttomaximerande är ingen bra bild ur detta perspektiv sett. För pedagogiska syften kan den säkert ha sitt berättigande, men förklaringar som bygger på sådana modeller kan bara vara av begränsat värde. Även om en sådan modell kan vara enkel och i någon mening sägas avbilda forskningsobjektets struktur, funktion, utveckling eller beteende, uppfyller den inte de oeftergivliga likhetskrav (gentemot verkligheten) vi ställer på en modell.

Låt oss för att klargöra modellbegreppet ta ett exempel: Jag besöker dagligen de olika stånden på marknadstorget i Lund och gör mig där en ”bild” av att exempelvis pris och kvantitet på de där handlade varorna hänger samman med varandra på något vis. Denna bild försöker jag specificera och tydliggöra genom att “översätta” den till en vanlig marknadsmodell där utbud och efterfrågan bestämmer prisen.

I normalfallet kommer min bild och modell inte att vara lika i den bemärkelsen att varje del i bilden motsvaras inte av exakt en del i modellen. Varje marknad innehåller i princip ett oändligt antal data som på ett oändligt antal sätt kan ”översättas” till olika bilder. Varje modell är på så vis alltid i något avseende en reduktion av verkligheten. Vi väljer att ur den oändliga mängden data fokusera på vissa och låter vår modell avspegla dessa. De aspekter av marknaden som vi är intresserade av påverkar vår bild av den och följaktligen den modell vi gör oss av den. Därför utgör också varje modell en reduktion av verkligheten som vi gör utifrån ett speciellt syfte eller för att belysa en speciell aspekt.

Vår marknadsmodell ovan är ett exempel på hur en komplex och komplicerad verklighet med hjälp av idealiseringar och abstraktioner reduceras till en enkel jämviktsmodell av varuprissättning på torget. Syftet med en modell bör vara att fungera som en vägledare över till den verklighet vi bara har tillgång till via våra “bilder” av den. Hur modellen utformas beror på konstruktörens syften och intressen och de bakgrundskunskaper han besitter. Någon i vetenskaplig mening ”objektiv” modell existerar därför lika lite som dito teorier och ideologier.

Eftersom matematiska modeller är så vanliga inom nationalekonomin ska jag uppehålla mig lite vid dem. Som de flesta andra modeller består en matematisk modell av en uppsättning variabler och relationer mellan dessa. De matematiska modellerna representerar – precis som alla andra modeller – en förenkling av verkligheten. Problemet med matematiska modeller är dock att de för att göras operationella och kvantifierbara ofta kommer att utgöra dåliga förenklingar för de många gånger komplicerade och komplexa relationer de ska representera eller ”avbilda”. Det är långt ifrån självklart att ekonomiska förhållanden och relationer lämpar sig för matematisk modellering.

Den precision och ”tydlighet” som det matematiska språket medför är ingen garanti för att modellerna är sanna. Precis som alla andra modeller måste dessa konfronteras med empiriska observationer och teori för att vi ska kunna avgöra om de är adekvata representationer av verkligheten.

Matematik kan vara ett utmärkt verktyg för modellkonstruktioner. Men det får inte bli ett självändamål. Om den ekonomiska verkligheten inte ”utan våld” går att ”översätta” i ekonomiska modeller får man låta bli och istället använda andra – kanske mer komplexa men likväl mer användbara – modeller.

Neoklassisk nationalekonomi har under de senaste femtio åren kommit att i allt högre grad innebära ett granskande av världen genom “matematikens järngaller”. Precis som Bertrand Russell har många ekonomer hoppats på att med tiden konstruera ”en matematik för mänskligt beteende som är lika exakt som matematiken för maskiner.” För ekonomerna har detta ofta kommit att innebära att om ett fenomen inte låter sig passas in i gallret så avvisas det som falskt. Och tyvärr har trivialitet ofta blivit det pris de fått betala för formalism och logisk härledning.

De regler som gäller för manipulerandet av matematiska storheter behöver inte motsvaras av de regler och lagar som styr det verkliga systemet. Detta är säkert också en av orsakerna till att så många matematiska ekonomiska teorier varit utan framgång. Istället för att okritiskt anamma en matematisk representationsform borde man fråga sig vilka förutsättningar som de reala processerna och objekten måste uppfylla för att matematiska representationer av dem ska vara praktiskt adekvata.

Att ekonomisk vetenskap är mer kvantitativ än andra samhällsvetenskaper beror till en viss del på att dess studieobjekt naturligt till stor del är kvantitativa (pengar, räkenskaper, löner, vinster m m). Detta kan dock inte utgöra ett försvar för att driva matematiseringen in absurdum eller för att avstå från att fråga sig vad de matematiska modellerna och kvantitativa måtten är modeller för och mått av.

Att så mycket av dagens ekonomiska vetenskap struntar i att söka orsaksrelationer och istället nöjer sig med att fastslå korrelationer och ömsesidiga samband beror till del på det matematiska språk man använder sig av. Matematik kan användas för att kalkylera och för logisk härledning. Men axiom och teorem räcker inte för att förklara ett fenomen i termer av orsak. Det matematiska språket saknar helt enkelt adekvata begrepp för att ange orsakssamband.

En av de främsta orsakerna till att många ekonomiska fenomen aldrig fått någon förklaring kan vara att många i sig intressanta egenskaper hos ekonomin (processer, strukturer, etc) bara beaktas i den mån de låter sig reduceras till regelbundna händelser och matematiskt identifierbara mönster.

Matematik kan inte representera interna relationer och strukturer. De som utvecklar de ekonomiska matematiska modellerna har därför en tendens att avstå från förklaringar av vad det ekonomiska handlandet beror på och nöjer sig i stället med att kalkylera och beräkna effekterna av handlandet. Detta gör att de matematiska ekonomerna ofta förblir omedvetna om de samhälleliga relationer och strukturer som styr de variabler man laborerar med i sina modeller. Komplext handlande reduceras till en kombination av enkla handlingar, som i sin tur reduceras till responser på stimuli – som om stimuli och respons var oberoende av det kontextuella sammanhanget. Kunskap om kvalitativa förhållanden kastas bort för att man i stället ska kunna koncentrera sig på tillvarons kvantifierbara dimensioner. Resultatet blir allt för ofta att modeller och matematik får bli ett substitut för tänkande. Den franske 1800-talsdiplomaten Charles Talleyrand hävdade att människor fått talets gåva för att dölja sina tankar. Ibland kan man tyvärr få intrycket att ekonomernas matematiska modeller fyller samma funktion.

Matematiseringsvågen har gjort ekonomerna alltför fixerade vid sina formella, matematiska modeller. Istället för att konstruera teorier utifrån empiriska fakta överger man den verkliga världen och bevisar saker om tänkta världar. Istället för att acceptera att en lägre grad av säkerhet är oundviklig ägnar man sig åt axiomatiska och rationalistiska modellkonstruktioner som möjliggör säker kunskap. Om målet är kunskap om den verkliga världen, är värdet av dessa dock minst sagt oklart.

Finansinspektionen – en tandlös tiger

26 May, 2011 at 19:35 | Posted in Economics | 1 Comment


Finansinspektionen kom tidigare i veckan med sin Tillsynsrapport 2011 – Erfarenheter av tillsyn och riktlinjer.
Lars Bäck har läst den och gör en synnerligen läsvärd genomgång av den här. Bäcks konklusion tål att begrundas:

Sammanfattningsvis visar även FI:s ”tuffa” rapport och förslag att de som myndighet inte har vare sig redskap eller en riktig vilja att göra något konkret för att begränsa riskerna för nya finansiella kriser. Regeringen har visserligen med ord, främst från Anders Borg, tidigare kritiserat en del aktörer och företeelser inom den finansiella sektorn. Men i realiteten har det inte hänt något, istället får myndigheterna fortsätta att bedriva marknadskontroll med ögonbindel.

Anledningen är enkel att förstå, för ska riskerna för att vi återigen ska drabbas av en ny finansiell kris kraftigt reduceras, så krävs det att de neoliberala ekonomiska dogmerna till stor del överges. Att det inte kommer att ske är förståeligt, för neoliberala synsätt är även grunden för det medvetna systemskifte som alliansregeringen bedriver på alla politiska områden.

EMU i själatåget

26 May, 2011 at 10:01 | Posted in Economics, Politics & Society | Comments Off on EMU i själatåget

För ett år sedan fick Grekland 110 miljarder euro i ett nödlån från övriga euroländer för att rädda landet från bankrutt. Lånet räckte inte, utan ett ytterligare räddningspaket på motsvarande 750 miljarder eoru framförhandlades (euroländerna stod för 440 miljarder euro i lånegarantier). 

I tisdags stod det klart att den grekiska regeringen inte lyckats få oppositionen med sig på det åtstramnings- och privatiseringsprogram som EU kräver att det kristyngda eurolandet sjösätter om det ska få ytterligare ekonomiskt stöd. Och runt om i Europa sitter banker med osäljbara grekiska statsobligationer på bortemot 100 miljarder euro. 

Hur var det nu eurokramarna sade inför folkomröstningen? “Sverige hamnar på efterkälken och kronan blir en skvalpvaluta om vi inte går med i EMU?” Ja visst känns det väl bittert att Sverige inte är med i EMU? Eller …

When the model is the message – modern neoclassical economics

25 May, 2011 at 10:59 | Posted in Economics, Theory of Science & Methodology | Comments Off on When the model is the message – modern neoclassical economics

Most models in science are representations of something else. Models “stand for” or “depict” specific parts of a “target system” (usually the real world). A model that has neither surface nor deep resemblance to important characteristics of real economies ought to be treated with prima facie suspicion. How could we possibly learn about the real world if there are no parts or aspects of the model that have relevant and important counterparts in the real world target system? The burden of proof lays on the theoretical economists thinking they have contributed anything of scientific relevance without even hinting at any bridge enabling us to traverse from model to reality. All theories and models have to use sign vehicles to convey some kind of content that may be used for saying something of the target system. But purpose-built assumptions, like invariance, made solely to secure a way of reaching deductively validated results in mathematical models, are of little value if they cannot be validated outside of the model.

All empirical sciences use simplifying or unrealistic assumptions in their modeling activities. That is (no longer) the issue – as long as the assumptions made are not unrealistic in the wrong way or for the wrong reasons.

Theories are difficult to directly confront with reality. Economists therefore build models of their theories. Those models are representations that are directly examined and manipulated to indirectly say something about the target systems.

There are economic methodologists and philosophers that argue for a less demanding view on modeling and theorizing in economics. And to some theoretical economists it is deemed quite enough to consider economics as a mere “conceptual activity” where the model is not so much seen as an abstraction from reality, but rather a kind of “parallel reality”. By considering models as such constructions, the economist distances the model from the intended target, only demanding the models to be credible, thereby enabling him to make inductive inferences to the target systems.

But what gives license to this leap of faith, this “inductive inference”? Within-model inferences in formal-axiomatic models are usually deductive, but that does not come with a warrant of reliability for inferring conclusions about specific target systems. Since all models in a strict sense are false (necessarily building in part on false assumptions) deductive validity cannot guarantee epistemic truth about the target system. To argue otherwise would surely be an untenable overestimation of the epistemic reach of “surrogate models”.

Models do not only face theory. They also have to look to the world. But being able to model a credible world, a world that somehow could be considered real or similar to the real world, is not the same as investigating the real world. Even though all theories are false, since they simplify, they may still possibly serve our pursuit of truth. But then they cannot be unrealistic or false in any way. The falsehood or unrealisticness has to be qualified (in terms of resemblance, relevance etc). At the very least, the minimalist demand on models in terms of credibility has to give away to a stronger epistemic demand of “appropriate similarity and plausibility” (Pålsson Syll 2001:60). One could of course also ask for a sensitivity or robustness analysis, but the credible world, even after having tested it for sensitivity and robustness, can still be a far way from reality – and unfortunately often in ways we know are important. Robustness of claims in a model does not per se give a warrant for exporting the claims to real world target systems.

Anyway, robust theorems are exceedingly rare or non-existent in economics. Explanation, understanding and prediction of real world phenomena, relations and mechanisms therefore cannot be grounded (solely) on robustness analysis. Some of the standard assumptions made in neoclassical economic theory – on rationality, information-handling and types of uncertainty – are not possible to make more realistic by “de-idealization” or “successive approximations” without altering the theory and its models fundamentally.

If we cannot show that the mechanisms or causes we isolate and handle in our models are stable, in the sense that what when we export them from are models to our target systems they do not change from one situation to another, then they only hold under ceteris paribus conditions and a fortiori are of limited value for our understanding, explanation and prediction of our real world target system. If the world around us is heterogeneous and organic, mechanisms and causes do not follow the general law of composition. The analogy of vector addition in mechanics simply breaks down in typical economics cases.

The obvious ontological shortcoming of the epistemic approach is that “similarity” or “resemblance” tout court do not guarantee that the correspondence between model and target is interesting, relevant, revealing or somehow adequate in terms of mechanisms, causal powers, capacities or tendencies. No matter how many convoluted refinements of concepts made in the model, if the model is not similar in the appropriate respects (such as structure, isomorphism etc), the surrogate system becomes a substitute system that does not bridge to the world but rather misses its target.

To give up the quest for truth and to merely study the internal logic of credible worlds is not compatible with scientific realism. One has to – as Mäki (2009:41) argues

infer to conclusions about the world that are true or are likely to be true about the world … Justified model-to-world inference requires the model to be a credible surrogate system in being conceivable and perhaps plausible insofar as what it isolates – the mechanism – is concerned.

I find constructing “minimal economic models” or using models as “stylized facts” or “stylized pictures” somehow “approximating” reality, rather unimpressive attempts at legitimizing using fictitious idealizations for reasons more to do with model tractability than with a genuine interest of understanding and explaining features of real economies. Many of the model-assumptions standardly made by neoclassical economics are restrictive rather than harmless and could a fortiori anyway not in any sensible meaning be considered approximations at all.

Why should we be concerned with economic models that are purely hypothetical constructions? Even if a constructionist approach should be able to accommodate the way we learn from models, it is of little avail to treat models as some kind “artefacts” or “heuristic devices” that produce claims, if they do not also connect to real world target systems.

The final court of appeal for economic models is the real world, and as long as no convincing justification is put forward for how the inferential bridging de facto is made, credible counterfactual worlds is little more than “hand waving” that give us rather little warrant for making inductive inferences from models to real world target systems. Inspection of the models shows that they have features that strongly influence the results obtained in them and that will not be shared by the real world target systems. Economics becomes exact but exceedingly narrow.

If substantive questions about the real world are being posed, it is the formalistic-mathematical representations utilized to analyze them that have to match reality, not the other way around. As Keynes (1971-89:296) has it:

Economics is a science of thinking in terms of models joined to the art of choosing models which are relevant to the contemporary world. It is compelled to be this, because, unlike the natural science, the material to which it is applied is, in too many respects, not homogeneous through time.

The theories and models that economists construct describe imaginary worlds using a combination of formal sign systems such as mathematics and ordinary language. The descriptions made are extremely thin and to a large degree disconnected to the specific contexts of the targeted system than one (usually) wants to (partially) represent. This is not by chance. These closed formalistic-mathematical theories and models are constructed for the purpose of being able to deliver purportedly rigorous deductions that may somehow by be exportable to the target system. By analyzing a few causal factors in their “laboratories” they hope they can perform “thought experiments” and observe how these factors operate on their own and without impediments or confounders.

Unfortunately, this is not so. The reason for this is that economic causes never act in a socio-economic vacuum. Causes have to be set in a contextual structure to be able to operate. This structure has to take some form or other, but instead of incorporating structures that are true to the target system, the settings made in economic models are rather based on formalistic mathematical tractability. In the models they appear as unrealistic assumptions, usually playing a decisive role in getting the deductive machinery deliver “precise” and “rigorous” results. This, of course, makes exporting to real world target systems problematic, since these models – as part of a deductivist covering-law tradition in economics – are thought to deliver general and far-reaching conclusions that are externally valid. But how can we be sure the lessons learned in these theories and models have external validity, when based on highly specific unrealistic assumptions? As a rule, the more specific and concrete the structures, the less generalizable the results. Admitting that we in principle can move from (partial) falsehoods in theories and models to truth in real world target systems does not take us very far, unless a thorough explication of the relation between theory, model and the real world target system is made. If models assume representative actors, rational expectations, market clearing and equilibrium, and we know that real people and markets cannot be expected to obey these assumptions, the warrants for supposing that conclusions or hypothesis of causally relevant mechanisms or regularities can be bridged, are obviously non-justifiable. To have a deductive warrant for things happening in a closed model is no guarantee for them being preserved when applied to an open real world target system.

Economic theorists ought to do some ontological reflection and heed Keynes’ (1964 [1936]:297) warnings on using laboratory thought-models in economics:

The object of our analysis is, not to provide a machine, or method of blind manipulation, which will furnish an infallible answer, but to provide ourselves with an organized and orderly method of thinking out particular problems; and, after we have reached a provisional conclusion by isolating the complicating factors one by one, we then have to go back on ourselves and allow, as well as we can, for the probable interactions of the factors amongst themselves. This is the nature of economic thinking. Any other way of applying our formal principles of thought (without which, however, we shall be lost in the wood) will lead us into error.

If not, we will have to keep on wondering on what planet the neoclassical economists are living.

 

References

Keynes, John Maynard. (1964 [1936]). The General Theory of Employment, Interest, and Money. London: Harcourt Brace Jovanovich.

Keynes, John Maynard. (1971-89). The Collected Writings of John Maynard Keynes, vol. I-XXX, D E Moggridge & E A G Robinson (eds), London: Macmillan.

Keynes, John Maynard. (1973 [1921]). A Treatise on Probability. Volume VIII of The Collected Writings of John Maynard Keynes. London: Macmillan.

Mäki, Uskali. (2009). MISSing the World. Models as Isolations and Credible Surrogate Systems. Erkenntnis 70:29-43.

Pålsson Syll, Lars. (2001). Den dystra vetenskapen (”The dismal science”). Stockholm: Atlas.

Varför ekonomer har så svårt för demokrati

24 May, 2011 at 17:36 | Posted in Economics, Politics & Society | Comments Off on Varför ekonomer har så svårt för demokrati

Harvardprofessorn Dani Rodrik berättar i ett intressant inlägg på Project Syndicate hur han ofta möts av ekonomer som ifrågasätter samhällsvetenskapliga analyser med utgångspunkten att tanken på att ge större utrymme för politiker är en ”uridiotisk idé”. Hans resonemang om varför det låter så från ekonomhåll tål att återges och fundera över:

This criticism reflects a serious misunderstanding of how markets really function. Raised on textbooks that obscure the role of institutions, economists often imagine that markets arise on their own, with no help from purposeful, collective action. Adam Smith may have been right that “the propensity to truck, barter, and exchange” is innate to humans, but a panoply of non-market institutions is needed to realize this propensity.

Well-functioning markets are always embedded within broader mechanisms of collective governance. That is why the world’s wealthier economies, those with the most productive market systems, also have large public sectors.

Once we recognize that markets require rules, we must next ask who writes those rules. Economists who denigrate the value of democracy sometimes talk as if the alternative to democratic governance is decision-making by high-minded Platonic philosopher-kings – ideally economists!

But this scenario is neither relevant nor desirable. For one thing, the lower the political system’s transparency, representativeness, and accountability, the more likely it is that special interests will hijack the rules. Of course, democracies can be captured too. But they are still our best safeguard against arbitrary rule.

Moreover, rule-making is rarely about efficiency alone; it may entail trading off competing social objectives – stability versus innovation, for example – or making distributional choices. These are not tasks that we would want to entrust to economists, who might know the price of a lot of things, but not necessarily their value.

Ultimately, the question concerns whom we empower to make the rules that markets require. The unavoidable reality of our global economy is that the principal locus of legitimate democratic accountability still resides within the nation state. So I readily plead guilty to my economist critic’s charge. I do want to make the world safe for democratic politicians. And, frankly, I wonder about those who do not.

Som jag själv argumenterade för tio år sedan i boken Den dystra vetenskapen så är det nog ingen tillfällighet att nationalekonomer tenderar förespråka nyliberala lösningar på i stort sett alla samhällsproblem. Kanske är det rentav så att den nationalekonomiska teorin bygger på samma människo- och samhällsbild som nyliberalismen?

Guld som betalningsmedel – rent trams

24 May, 2011 at 16:34 | Posted in Economics | 4 Comments

 

Jag blev igår uppringd av Sveriges Radio för att kommentera och reda ut varför vissa (republikanska) delstater i USA nu bestämt sig för att acceptera guld som betalningsmedel (något man överlag inte gjort sedan 1930-talet) och att vissa republikanska politiker också börjat prata om att en tillbakagång till guldmyntfot (“gold standard”) skulle vara en bra idé.

Mitt svar var att det här är rent trams och en synnerligen larvig pseudopolitisk markering mot Barack Obama.

Man tar sig för pannan. Den här typen av idioti får mig osökt att tänka på vad Keynes skrev i The Economic Consequences of Mr Churchill (1925)

We stand midway between two theories of economic society. The one theory maintains that wages should be fixed by reference to what is ’fair’ and ’reasonable’ as between classes. The other theory–the theory of the economic juggernaut–is that wages should be settled by economic pressure, otherwise called ’hard facts’, and that our vast machine should crash along, with regard only to its equilibrium as a whole, and without attention to the chance consequences of the journey to individual groups. The gold standard, with its dependence on pure chance, its faith in the ’automatic adjustments’, and its general regardlessness of social detail, is an essential emblem and idol of those who sit in the top tier of the machine. I think that they are immensely rash… in their comfortable belief that nothing really serious ever happens. Nine times out of ten, nothing really does happen–merely a little distress to individuals or to groups. But we run a risk of the tenth time (and stupid into the bargain), if we continue to apply the principles of an economics, which was worked out on the hypothesis of laissez-faire and free competition, to a society which is rapidly abandoning these hypotheses…

Eller för att citera en annan auktoritet – 1695 års psalmbok:

Gull ej annat är än mull

EMU som fiskal union – inget för Europas medborgare!

23 May, 2011 at 19:33 | Posted in Economics, Politics & Society | 1 Comment


En illavarslande Brysselelitär syn på hur man ska “återupprätta förtroendet” för det ekonomiska och monetära samarbetet har på senare tid kunnat skönjas i den europeiska diskussionen om EMU:s (eventuella) framtid.

Istället för att inse att EMU varit feltänkt ända från början, vill en del debattörer och politiker dra slutsatsen att de senaste årens ständiga skuldkriser och ostraffade brott mot stabilitetspakten snarare vittnar om att EMU:s konstruktion varit för svag och att man nu måste ta det sista steget upp i integrationstrappan – en fiskal union.

Denna tanke har dock ingen större förankring hos Europas medborgare. Som statsvetaren Linda Berg skriver i Överlever EMU utan fiskal union? (Santérus 2011):

om folkviljan ska följas bör ansvar för skatter och välfärdspolitik ligga kvar på nationell nivå, och ansvaret för politiska beslutsfattare blir i så fall att hitta lösningar som bäst garanterar att detta är möjligt.

Skulle det mot förmodan ändå gå så långt att man försöker vidga EMU till att också omfatta en fiskal union måste en folkomröstning ovillkorligen hållas. Det får inte bli som med EU-konstitutionen en gång till!

Låt oss tala, och tala tydligt.

Demokrati är något vi ska vara stolta över. Vi har inte fått den gratis. Vi har fått kämpa för den. Den måste oupphörligen försvaras och erövras.

Europas medborgare accepterar inte att det politiska etablissemanget begår våldtäk på vår demokrati. Principen måste vara enkel – när folket berörs direkt ska det också tillfrågas direkt. Om den ekonomiska dårskapen EMU ska utvidgas till att också bli en fiskal union ska folket också tillfrågas direkt – för demokratins skull!

Konjunkturinstitutet ute och reser?

22 May, 2011 at 18:39 | Posted in Economics | Comments Off on Konjunkturinstitutet ute och reser?


Konjunkturinstitutet presenterade i veckan som gick årets lönebildningsrapport. På utredarna.nu skrev Göran Zettergren – tidigare enchetschef på KI – i onsdags ett intressant inlägg om rapporten:

Enligt KI skulle arbetslösheten kunna pressas tillbaka om bara arbetsmarknadens parter tog sitt ansvar och höll tillbaka lönebildningen. Om löneökningstakten skulle begränsa sig till 3,1 procent de kommande åren, i stället för 3,5 procent, skulle arbetslösheten varaktigt kunna pressat tillbaka från 6 till 5 procent.

Jag tror inte på denna kalkyl och gjorde det inte heller under min tid på KI. Hade jag gjort det så hade jag tyckt att det hade varit en alldeles utmärkt idé att hålla tillbaka på lönekraven. Självklart finns det ett samband mellan reallön och sysselsättning. Men effekten i KI:s beräkning är på tok för stor. KI:s kalkyl baseras på en starkt förenklad modell som bygger på antaganden som med stor sannolikhet är felaktiga. Arbetslösheten i denna modell är i allt väsentligt resultatet av att facket har en alltför stark förhandlingsstyrka och missbrukar denna för att driva upp lönen över den nivå som är förenlig med full sysselsättning.

KI:s politik har dessutom tillämpats i praktiken och spåren förskräcker. I Tyskland har man bedrivit lönemoderationspolitik sedan mitten av 1990-talet. Tyska löntagare har inte fått någon reallönehöjning alls på 15 år, trots en relativt god produktivitetsutveckling. Svenska reallöner har ökat med 36 procent under samma period. Trots det har den tyska sysselsättningsutvecklingen hört till de sämsta bland industriländerna i OECD och jämviktsarbetslösheten har (enligt OECD:s bedömning) inte visat några tecken på att minska. Den svaga reallöneutvecklingen medförde att privat konsumtion inte ökade alls under åren 2002-10.

EMU – den verkliga boven i dramat

22 May, 2011 at 17:45 | Posted in Economics | 2 Comments

I dagarna har det varit stora protestdemonstrationer mot den spanska regeringens åtstramningspolitik. Men vad är det egentligen spanjorerna demonstrerarar mot? Att arbetslösheten är för hög och att att bankerna faller som käglor är ju egentligen bara en konsekvens av att Spanien är med i eurosamarbetet. Den verkliga boven är EMU. Så fortsätt demonstrera. Men mot den verkliga boven.  EMU.

En lisa för själen (II)

22 May, 2011 at 11:09 | Posted in Varia | Comments Off on En lisa för själen (II)


Söndag var förr en självklar vilodag för arbetande människor. Det borde den vara idag också. Men jag är inte säker på att så är fallet.

I alla “moderna” människors liv behövs det tid för andhämtning och reflektion. Och ibland när alla måsten och krav från omgivningen bara blir för många och trängande kan det vara skönt att dra sig undan och slå av på takten för en stund.

Alla har vi väl olika sätt att göra det på. Själv brukar jag gå in i tv-rummet och ladda spelaren med Gubben i stugan – Nina Hedenius underbara dokumentärfilm om den pensionerade skogsarbetaren Ragnars liv i Dalarnas finnskogar.

Enkel. Vacker. En lisa för själen.

Nafissatour Diallo is the courageous woman Sweden’s foreign minister Carl Bildt should hail – not Dominique Strauss-Kahn!

21 May, 2011 at 17:24 | Posted in Politics & Society | 1 Comment

John F Kennedy once wrote:

To be courageous requires no exceptional qualifications, no magic formula, no special combination of time, place, and circumstance. It is an opportunity that sooner or later is presented to us all.

In spite of this many would probably still maintain that courage is not anything very common and that the value we put on it is a witness to its rarity.

Heroism is sometimes mistaken for courage. But courage is something else. It is rather a capability to confront fear, as when in front of the powerful and mighty – that think they stand above the law – not to step back, but standup for one’s rights not to be humiliated or abused in any ways by the rich and powerful.

Courage is to do the right thing in spite of danger and fear. To keep on even if opportunities to turn back are given. Like in the great stories. The ones where people have lots of chances of turning back, but do not – because they believe there must be some justice and rule of law in this world.

Dignity, a better life, or justice and rule of law, are things worth fighting for. Not to step back, in spite of confronting the mighty and powerful, creates courageous acts that stay in our memories and means something.

In this story there is only one victim. And it is not the former chief of IMF. It is Nafissatour Diallo. So, instead of looking the other way, Sweden’s foreign minister Carl Bildt should have paid a tribute to all these oppressed and belittled women from the third world that work hard for a living in a world ruled by men. Powerful men. Men like Dominique Strauss-Kahn.

Bildts hyllning till Dominique Strauss-Kahn

20 May, 2011 at 20:59 | Posted in Politics & Society | 5 Comments

Några timmar efter att Dominique Strauss-Kahn meddelat sin avgång som IMF-chef passade vår egen Carl Bildt påpassligt på att i ett inlägg på Twitter hylla den våldtäktsmisstänkte fransmannen: ”Det bör sägas att DSK tjänade världen med stort anseende under en väldigt kritisk period. Efterträdaren blir viktig.” Mer sådant twittrande från Bildt och vi kan på allvar börja leta efter efterträdare även på andra poster …

Är den svenska skolans problem en fråga om effektivitet eller likvärdighet?

20 May, 2011 at 18:39 | Posted in Education & School | 3 Comments

 
SNS har i dagarna presenterat en rapport om hur likvärdigheten i den svenska skolan vad avser studieresultat utvecklats under de senaste 20 åren. Rapportens författare, Anders Böhlmark och Helena Holmlund, har – med utgångspunkt i framförallt betygen i matematik och engelska – funnit att den huvudsakliga kausalfaktorn bakom en ökad spridning i studieresultaten ligger på skolnivå och främst är relaterad till den ökade segregation det fria skolvalet gett upphov till. Däremot finner man inte att boendekommunens betydelse är särskilt stor och att den ”totalt sett ökat endast marginellt sedan slutet av 1980-talet”. Familjebakgrundens betydelse sägs också ha minskat något – även om jag tycker att man här möjligen kan invända att den indirekt ändå kan ha haft en betydelse vi kausalkedjan Familjebakgrund => Skolval => Studieresultat.

Författarnas slutsats är att den svenska skolan blivit mindre effektiv, men att ojämlikheten vad avser studieresultat inte ökat. Effektivitetsproblemen är större än ojämlikhetsproblemen i svensk skola.

Rapporten i sin helhet håller en hög standard. Men på några ställen tycker jag slutsatserna har lite väl svajigt underlag. Så skriver man angående de så omdiskuterade PISA och TIMMS resultaten exempelvis att om det var så att de försämrade resultaten skulle bero på att många kommuner är dåliga på att driva skolor, så borde vi förvänta oss att spridningen mellan kommunerna ökat ”eftersom det är osannolikt att alla kommuner skulle vara lika dåliga på att driva skolor”. Men det är ju just det många av kommunaliseringens kritiker hävdar – att skolan rakt av blivit sämre till följd av denna ”reform”. Så när de vidare säger att ”våra resultat snarare talar för att den centralt förda skolpolitiken ligger bakom nedgången genom till exempel lärarutbildning, läroplaner och betygssystem” haltar resonemanget.

Om kommunaliseringen lett till att möjligheterna för en bred samhällsekonomiskt grundad satsning på lärarlöner och goda arbetsvillkor för lärarkollektivet försämrats avsevärt – och att detta via olika kumulativa processer i sin tur lett till försämrade relativa lärarlöner och ett tapp i status och prestige som gjort det svårt att attrahera de mest studiemotiverade studenterna att söka sig till lärarutbildningarna i landet – ja då är det faktiskt så att kommunaliseringen är en viktig kausalfaktor i det tjugoåriga skeende rapportförfattarna analyserar!

Resursbrist sänker resultaten i svensk skola

19 May, 2011 at 20:15 | Posted in Education & School | 14 Comments

 I Lärarnas tidning presenteras idag resultatet av en intervjuundersökning som visar att enligt de flesta lärare så är resursbrist den viktigaste orsaken till skolans allt sämre resultat. Detta borde kanske vara en väckarklocka för landets skolpolitiker. Men icke så hos Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), där man som vanligt svarar: “Det räcker inte att bara prata pengar”. Har vi hört det förut?

Lärarlös högskoleutbildning = kvalitet ?

19 May, 2011 at 11:08 | Posted in Education & School | Comments Off on Lärarlös högskoleutbildning = kvalitet ?

TCO har för andra året i rad gjort en nationell undersökning om undervisningstid i den högre utbildningen. Man har frågat över 4000 heltidsstudenter hur mycket schemalagd tid de har i veckan.

Resultatet är förödande. Sex av tio studenter uppger att de får mindre än nio timmars undervisning per vecka och mer än var tredje heltidsstudent får mindre än sex timmars undervisning i veckan. Än värre är att resultaten visar att situationen förvärrats sedan den föregående undersökningen.

Som om detta inte vore nog visar undersökningen också att storsalsföreläsningar med mer än 100 studenter är den vanligast undervisningsformen på flera tunga utbildningsområdena, som till exempel juridik och ekonomi.

Regeringens paroll om ”kvalitet och excellens på högskola och universitet” låter efter läsning av TCO-rapporten mer än lovligt ihålig.

Economics as a positive externality

19 May, 2011 at 10:00 | Posted in Varia | Comments Off on Economics as a positive externality

Ska kapitalismen lastas för finanskrisen?

18 May, 2011 at 14:45 | Posted in Economics | Comments Off on Ska kapitalismen lastas för finanskrisen?

Johan Norberg:
Ja och nej. Det var bankernas och investerarnas misstag och kortsiktighet som ledde till de väldiga förlusterna, men om vi vill veta varför vi fick en sådan ansamling av misstag av ett och samma slag måste vi också studera de regleringar och myndigheter som uppmuntrade detta – en expansiv penningpolitik som uppmuntrade belåning, statlig uppmuntran av riskabla bostadslån, en dålig reglering av kreditbetyg och kapitaltäckning. Dessutom leder statliga garantier av bankerna till moralisk risk och kortsiktighet. Om kapitalismen ska fungera måste hotet om konkurs vara lika reellt som hoppet om vinst.

Lars Pålsson Syll:
Ja. Kapitalism som ekonomiskt system har en inneboende tendens att med jämna mellanrum skapa spekulativa bubblor på olika tillgångsmarknader. Finanskriser är inga anomalier, utan i högsta grad förväntade inslag i en genuint osäker ekonomisk värld. Till detta kommer att panglossianska nyliberala ekonomers – exempelvis Eugene Fama, Milton Friedman och Robert E Lucas – förfelade teorier om “effektiva marknader” lett till omfattande avregleringar på finansmarknaderna. Med följder som vi i dag kan konstatera varit katastrofala för arbete och välfärd. Genom att förväxla hyperrationella aktörers agerande i matematiska modeller med verkliga människors agerande i den verkliga ekonomin har dessa ekonomer starkt bidragit till den ekonomiska kollaps vi upplevt det gångna året.

Källa: Nationalencyklopedin

Statistik och verklighet – inte alltid samma sak!

18 May, 2011 at 12:03 | Posted in Statistics & Econometrics | 1 Comment

Precis som John Maynard Keynes har jag ofta haft anledning att ventilera kritiska synpunkter på ekonomers ofta okritiska användande av statistik-ekonometriska metoder.

Kruxet är – bland mycket annat – till exempel att man nästan aldrig problematiserar eller argumenterar kring i vilken utsträckning samplet (stickprovet) man arbetar med går att generalisera till populationen det är draget ur  – och än mindre vilken denna population är. En strikt tillämpning av de statistiska modellerna förutsätter att samplet är slumpmässigt draget ur en hypotetiskt  infinit population. Och att de stokastiska variablerna är oberoende och likafördelade. Och när ser vi argument för att dessa antaganden motsvarar verkligheten i ekonomernas statistisk-ekonometriska analyser? Sällan eller aldrig! 

När jag läste matematisk statistik på 1980-talet hade jag turen att ha en lärobok som faktiskt just genomgående problematiserade och diskuterade de statistiska modellernas relation till verkligheten. Det var Gunnar Bloms klassiska Sannolikhetsteori och statistikteori med tillämpningar.

Där fick man bland annat lära sig att om modellantagandena inte var uppfyllda “behövs det stor erfarenhet och gott omdöme för att avgöra om de slutsatser som kan dras på grundval av den teoretiska modellen är praktiskt giltiga.” Och framför allt:

 [Om] kravet på slumpmässighet inte alls är uppfyllt, gör man bara skada med att använda statistisk metodik. Undersökningen kan då få ett drag av vetenskaplighet som den inte alls förtjänar.

Gunnar Bloms bok var en stor inspirationskälla för trettio år sedan. Det är den fortfarande.

Dominique Strauss-Kahn – IMF chief hotel rapist and bailout gigolo?

18 May, 2011 at 10:38 | Posted in Varia | Comments Off on Dominique Strauss-Kahn – IMF chief hotel rapist and bailout gigolo?

Chefen för Internationella valutafonden, Dominique Strauss-Kahn, har åtalats för sexuellt övergrepp, våldtäktsförsök och olaga frihetsberövande av en städerska i New York. Strauss-Kahn greps ombord på ett plan mot Frankrike, några minuter innan det skulle lyfta från JFK-flygplatsen. IMF-chefen var på väg till ett möte med förbundskansler Angela Merkel. Mötet har ställts in.

Matematik och exakthet

17 May, 2011 at 23:19 | Posted in Economics, Theory of Science & Methodology | Comments Off on Matematik och exakthet


Som jag ser det har efterkrigstidens matematiseringsvåg gjort neoklassiska ekonomer alltför fixerade vid formella, matematisk-deduktiva modeller. Ställda inför kritiken att de inte löser verkliga problem, reagerar man ofta som Saint-Exupérys Store Geograf, som på den Lille Prinsens frågor svarar att han är för upptagen med sitt vetenskapliga arbete för att kunna säga något om verkligheten. Ställd inför den ekonomiska teorins uppenbart bristande relevans och förmåga att tackla problem i verkliga ”target systems”, retirerar man till modellernas underbara värld.

Modellantaganden om jämvikt, rationalitet och kalkylerbara risker är i regel i dålig överensstämmelse med verkligheten – där ojämvikt, irrationalitet och genuin osäkerhet är legio. Detta väljer dock många neoklassiska nationalekonomer att blunda för med hänvisning till Friedmans tes att antagandenas realism är betydelselös så länge teorins förutsägelser är korrekta.

Men när förutsägelserna sällan eller aldrig slår in, vad gör man då? Det naturliga vore kanske att se sig om efter andra, bättre teorier. Bygga nytt. Men nationalekonomerna drar i stället oftast åt skyddsbältet ännu hårdare om teorins kärna och reparerar. Man går, för att tala med min gamle mentor Erik Dahmén, in i redskapsboden – och stannar där inne. Där hänger man sig i världsfrånvändhet åt avancerade ekonom(etr)iska analyser som inte tillför någon substantiellt ny kunskap om verklighetens ekonomi. Medan de ekonomiska problemen ute i verkligheten växer, leker man glatt vidare med den matematiska verktygslådans senaste inneprylar.

Matematiseringen har också skapat en ny obegriplighet. Den snäva inriktningen på att bygga abstrakta matematiska modeller och teorier där precision, elegans och förfining får gå före relevans, leder till att man saknar överblick och att nationalekonomin idag mer bidrar till den tillämpade matematikens utveckling än till samhällsvetenskapernas. I stället för att göra matematiken till ett självändamål, hade alla vi som tvingas leva i den av de möjliga världar som kallas den verkliga, nog varit mer betjänta av att man försökt bidra till lösandet av verkliga problem.

Visst finns det lite ljus i tunneln här och där (beteendeekonomi och experimentell ekonomi är exempel på forskningsfält där jag tror det finns potential för mer hållbara förhållningsätt till dyaden modell-verklighet), men på det hela taget utgör nog fortfarande – tyvärr – neoklassisk nationalekonomi mest ”en icke-existerande världs himmelska mekanik”

“I would rather be vaguely right than precisely wrong.”
John Maynard Keynes

Är skolan “borgerlig”?

17 May, 2011 at 09:19 | Posted in Education & School | 5 Comments

 

Skolpedagogiska reformimpulser borde så småningom sluta att förlita sig på sjuttiotalets motiv, innebörder och semantik. Annars går det som när en orkester orubbligt fortsätter att spela de gamla välkända melodierna utan att bry sig om att publiken för länge sedan har lämnat salen. Det är på tiden att spela något nytt, man borde våga en ny början. Farväl till sjuttiotalet!
                                   Thomas Ziehe, ”Adjö till sjuttiotalet”, KRUT 2/1998

Vi lever i ett ojämlikt samhälle. Ojämlikheten ökar också på många områden. Inte minst vad avser inkomster och förmögenhet. Skillnader i livsbetingelser för olika grupper vad avser klass, etnicitet och genus är oacceptabelt stora.

Och i skolans värld har uppenbarligen familjebakgrunden fortfarande stor betydelse för elevers prestationer. Än värre är att den får större betydelse ju äldre eleverna blir. Självklart kan det inte uppfattas som annat än ett kapitalt misslyckande när en skola med kompensatoriska aspirationer uppvisar ett mönster där föräldrarnas utbildningsbakgrund får allt större genomslag ju äldre eleven blir.

Tvärtemot alla reformpedagogiska utfästelser är det främst barn ur hem utan studietraditioner som förlorat i den omläggning i synen på skolan som skett under det senaste halvseklet. I dag – med skolpengar, fria skolval och friskolor – har utvecklingen tvärtemot alla kompensatoriska utfästelser bara ytterligare stärkt de högutbildade föräldrarnas möjligheter att styra de egna barnens skolgång och framtid. Det är svårt att se vilka som med dagens skola ska kunna göra den ”klassresa” så många i min generation har gjort.

Skolan spelar en stor och viktig funktionell roll i reproduktion av arbetsmarknad och socialisationsrelaterad disciplinering i vårt samhälle.

Allt detta känner vi väl till. Men var sak har sin tid och sin plats. Det jag här vill tackla är något annat. Socialisationsteori och hermeneutik kompletterar varandra. Istället för att förklara är jag här mer intresserad av att förstå. I stället för skolans samhällsövergripande funktioner, fokuserar jag här på några kultur- och subjektteoretiska aspekter av skolan som institution. Jag vill presentera några skissartade funderingar kring ett specifikt frågekomplex. Hur bör skolan vara relaterat till samhället i stort? Vad kan och bör skolan göra och vara för något?

Vi lever numera i ett samhälle där identitet är något som skapas, och inte så mycket som förr, något som ärvs. Detta kan upplevas både som en befrielse och som en börda. Många unga människor upplever idag en ambivalens inför den frihet som avtraditionaliseringen av våra sociala liv inneburit. Detta kommer också i hög grad till uttryck i skolan. Mycket av de orienteringsproblem som unga ger uttryck för hänger samman med den norm- och värdeupplösning som den genomgripande omvandlingen av det moderna samhällslivet lett till. Förr definierades man tydligare av en ärvd social identitet. Idag är bilden ungdomar gör sig av livet att det i mycket större utsträckning handlar om vad de själva som individer vill göra av livet. Varje individ skapar sin egen identitet. Men detta gör också att ryggstödet att luta sig mot inte finns. Det är ”fri” rörelse under eget ansvar och egna våndor och rotlöshet.

När jag växte upp och gick i skolan på 1960- och 70-talen var det fortfarande en hyfsat klar demarkationslinje mellan skolan – som tog hand om våra kognitiva färdigheter – och familjen – som tog hand om det uppväxande släktets socialisationsmässiga och emotiva behov – och samhället i stort.

Det som en gång är nytt blir gammalt. Reformpedagogikens uppror mot en förstelnad skolinstitution med sina förlegade normer och lärostilar var nytt och radikalt på 1970-talet. Idag har verkligheten sprungit förbi den. När alla redan uppfattar sig göra som de själva vill och tar utgångspunkt i sina egna erfarenheter och liv, är det inte längre radikalt att säga till eleverna: ”Gör som ni vill”. Svaret blir då ofta: ”Kan vi inte slippa att behöva göra som vi själva vill? Det gör vi ju redan så mycket i våra vardagsliv och i den moderna skolan. Det ger oss ingen emancipatorisk upplevelse längre. Det blir bara mer av samma slappa och likgiltiga låt-gå-anda!”

Den innovativa kraften i avformalisering och subjektivering har sedan länge uttömt sin potential. Att då i dagens skola driva krav på ökad informalisering, närhet och subjektivitet är hopplöst otidsenligt. Att i någon mening ta sin utgångspunkt i elevernas verklighet får inte vara liktydigt med att restlöst anamma och bejaka den. Tvärtom måste man hålla fram en motbild, ett alternativ. Inte identitet, men skillnad.

Skolan ska lära för ett annat liv än det som finns i skolan. Framför allt ska den se till att fullt ut ta vara på varje elevs potential att leva ett annat liv än det de lever i dag. När kontinuitet, stabilitet och traditioner mister sin betydelse och självlegitimerande aura blir detta än viktigare. Skolan måste odla ”hoppets princip”. Utan det framtidsinriktade hoppet om en bättre värld kan inte skolan fullgöra sin uppgift. Därför kan inte heller socialisationsteoretiska explikationer kring frågan ”hur man blivit den man är” vara utgångspunkten. I skolans värld måste den bildningsteoretiska frågan ”hur man i framtiden blir det man har potential att bli” vara den riktgivande utgångspunkten.

Idag när livsvärlden, vardagen och subjektivitet bejakas fullt ut i skolans värld behövs inte mer av samma. Reformpedagogiken har varit så framgångsrik att den nu faller på eget grepp. Subjektiveringen har sedan länge nått mättnadsstadiet och mättnad har lett till att marginalnyttan är negativ. Nyhetens eufori har övergått i övermättnadens obehag. Då hjälper det inte längre att åberopa fraser från en annan tid – en icke-mätt tid – där dessa krav kanske kunde verka emancipatoriskt. Idag blir responsen från eleverna oftast bara: ”We’ve been there. We’ve seen that. We’ve done that. Peka på något som går utanför oss själva och gör att vi kan växa istället!” Det som var högsta radikalitet på 70-talet när jag studerade på lärarhögskolan – ”ta utgångspunkt i ditt eget intresse för mopeder och skriv teknologihistorien utifrån det” – har i dag bara ett löjets skimmer. När alla redan skriver sin ”mopedhistoria” behövs något annat.

Avstånd och avskiljande ger perspektiv. Skolan ska vara en ö i ett hav av samhälleliga rutiner. Att insistera på att skolan ska fortsätta närma sig elevernas upplevelsehorisonter är inte längre gångbart. Skolan får inte vara en reality-serie-värld där människor exponerar sina privata och intima liv för att tillfredsställa exhibitionistiska självbekräftelseimpulser. Vi behöver idag inte mer av nivellering mellan elevernas livsvärld och skolan. Tvärtom. Vi behöver mer respekt för den nödvändiga skillnaden mellan dessa världar. Lärandet i skolan måste erkänna som utgångspunkt skillnaden mellan elevernas livsvärld och skolan själv för att kunna fungera som en framtidsinriktad broslagning.

Skola är inte samhälle eller familj. Skolan ska inte vara en förlängning av elevernas liv utanför skolan. Tvärtom. Den ska vara ett alternativ. Något annat. I sin annorlundahet ska den skapa betingelser för framtid och inte hålla fast elevers upplevelsehorisont i nutid. Skolan ska inte ge självbekräftelse för vad eleverna är, utan hjälpa dem till vad de kan bli.

Framtiden är osäker. Och just därför är det så viktigt att skolan förhåller sig till framtiden och inte till nutiden. Därför ska också skolan vara något annorlunda och inte en spegel av samhället. Genom sin annorlundahet ska skolan kunna ge handlingsberedskap för ett nytt liv och en ny värld. När vi talar om vad skolan behöver ge eleverna måste detta stå i centrum

Ofta frågar man sig vad för slags elever samhället har behov av. Jag tycker den frågan är felställd. Kravet måste vara ett rättighetskrav som transcenderar elevernas egna upplevelsehorisonter och är framtidsinriktat genom att ta sikte på elevernas potential och inte deras kontingenta för-stunden-fakticitet.

Reformpedagogiken närde uppfattningen att avståndet mellan skola och samhälle skulle försvinna och att en identitet skulle råda. Den upplever sig fortfarande som progressiv (ofta med samma oreflekterade utgångspunkter som vad avser identitetspolitik i stort i våra moderna mångkulturella samhällen). Jag ser på det tvärtom. Håll fast vid skillnaden och avståndet mellan skola och samhälle. Liksom Adorno en gång talade om ”falsk intimitet” skulle jag vilja påstå att det här handlar om ”falsk identitet”. Skolan bör vara en egen entitet med egna spelregler och normer. Där går vi in med en del av våra identiteter under en del av våra liv. Skolan ska ställa krav på och utmana eleverna. Det kan få dem att växa och förverkliga deras potential. Att stryka medhårs och bygga falsk intimitet och identitet stjälper snarare än hjälper dessa framtidsriktade aspirationer.

För att kunna lära måste man kunna ”ta in” skillnader. Det innebär också ett krav på distansering. Elever är inte hjälpta av att skolan enbart speglar och bejakar deras egen livsvärld. Den ska vidga och fördjupa den. Här blir det också viktigt med teoretiska kunskaper. Utan dem kan fördjupning och perspektivering på den egna livsvärlden inte äga rum. En identitet skola-samhälle skulle cementera eleverna i nutiden istället för att förbereda för en okänd och osäker framtid.

Skolan ska vara den fasta punkt i unga människors tillvaro dit de kan komma och – liksom lärare – temporärt dra sig undan familje- och samhällslivets stormar. Skolan ska vara en ö i en värld full av intensiva förändringar. För att kunna lära sig saker krävs koncentration och möjligheter till avskärmning. I vår hypermedialiserade värld är kanske just det sistnämnda speciellt viktigt. I det ständiga digitala brus som unga människor omger sig av dygnet runt, behövs öar av distans, lugn och möjligheter till reflektion, sållning av brus och bearbetning av information till kunskaper. Inte för att permanent dra sig undan livsvärldens bekymmer och besvär, utan för att – med den styrka, färdigheter och perspektiv som en kunskaps- och medborgarskapsgrundad skola kan ge – bättre kunna tackla de ständiga reala omvandlingar som kännetecknar våra liv.

Arbetsdelning är en förutsättning för civilisation. Det gäller också skolan i relation till samhället. Skolan kan och ska inte lösa eller ackommodera för alla de problem som en ständigt föränderlig öppen värld skapar. Skolan kan inte kompensera för moderniseringsprocessens alla risker. Familj och föräldrar – liksom samhället i stort – har ett ansvar som inte skolan bara kan förutsättas gå in och ersätta eller kompensera för. Många samhällsforskare beskriver familj, normer och samhällsliv som stadda i upplösning över allt idag. Just därför är det så viktigt att skolan inte i första hand ska fungera som en kompensatorisk samhällsinstitution. Då förlorar den sin själ. Då förlorar den sin aura och förmåga att fungera som energigivande dröm om att allt kan vara annorlunda och att skolan kan bidra till att det också blir annorlunda.

Vi har alla flera olika identiteter. Vi har alla olika aspirationer, bakgrunder och drömmar. Men i skolan ska vi mötas som jämlikar. Olika, men jämlika. När vi går in igenom skolporten är vi alla jämlikar. Att gå in i skolan innebär samtidigt att du (temporärt) lämnar familj och samhälle och går in i ett begränsat rum med egna spelregler och mål. För en del av dagen går vi in i en värld där vi gemensamt skapar oss själva som medborgare och kunskapsutövare.

Ska man lära något nytt i skolan måste den vara något annat än en förlängning av elevers vardag och liv. Ska skolan kunna katalysera och förändra måste den vara något annat och inte identiskt med sin omgivning. I dagens samhälle måste skolan få fungera som något annorlunda, ett alternativ till de eroderande marknadskrafter som idag hotar samhällsbygget genom att reducera samhällsmedborgare till konsumenter. Kunskap är en nödvändig förutsättning för att kunna bjuda stånd mot denna utveckling. När inte familjen eller samhället står emot måste skolan kunna stå upp och ta tillvara det uppväxande släktets genuina emancipatoriska intressen

En bra skola – inte minst i vårt meritokratiska kunskapssamhälle – är en viktig förutsättning för att unga människor ska kunna förverkliga sina drömmar om att i framtiden kunna förbättra sina villkor. Den ska hjälpa eleverna att komma ur den självcentrerade identitetsfixering de utvecklingsmässigt befinner sig i. Då fungerar det väldigt illa med dagens övertro på att skolan ska ta sin utgångspunkt i elevernas individuella, högst privata och subjektiva livsvärld. Idag skapar denna individualiseringsövertro mer problem än den löser.

Skolan ska fostra kunskapande medborgare. En skola med religiösa, etniska, eller vinstgivande bevekelsegrunder är ingen bra skola. Skolan ska möta eleverna utifrån vad de kan bli och inte utifrån vad de är. Skolan ska förse elever med kompass i framtidslandskapet så att de kan lära sig manövrera i osäkra farvatten. För att kunna uppfylla hoppets princip måste skolan få vara en ö av god annorlundahet – ofjättrad av allehanda former av identitetspolitik. Ju mer skolan dras in i samhällets kumulativa dynamiker, desto mer förlorar den sin nödvändiga status och egenlogik.

Om skolan ska kunna utgöra ett förverkligande av varje elevs potential snarare än tidsbundna och kontingenta fakticitet måste den kunna bygga broar till elevens livsvärld, samtidigt som den behåller distansen och avståndet mellan skola och samhälle.

[En längre version av denna artikel hittar du här]

Finanspolitiska rådet sågar regeringens skolpolitik!

16 May, 2011 at 18:45 | Posted in Education & School | 4 Comments

Finanspolitiska rådets rapport år 2011 kom ut idag. Rapporten tar i ett separat kapitel bland annat upp en intressant analys av regeringens utbildnings- och skolpolitik.
Utgångspunkten för analysen är all den forskning – och inte minst internationella mätningar som TIMSS, PIRLS och PISA – som otvetydigt visar att svensk skola har blivit sämre och att kunskapsnivåerna sjunkit de senaste tio-femton åren.
De skol- och utbildningsreformer som regeringen åren 2010 och 2011 stått för bedöms inte vara nog träffsäkra. Rådet hävdar visserligen att huvudprinciperna för utbildningsreformerna i stora drag är i linje med forskningen, men att det är tveksamt om de enskilda åtgärderna är tillräckliga. När det gäller den ökade segregationen, till exempel, ger man regeringen uselt betyg och menar att den gör nästintill ingenting för att motverka den.
Vad avser reformerna av lärarutbildningen och ansträngningarna att öka läraryrkets attraktivitet menar man också att det är svårt att se att regeringens reformer nämnvärt kommer att påverka denna i positiv riktning. Inte minst till följd av att ”det kommunala huvudmannaskapet för skolan” gör att staten har ”begränsade möjligheter att påverka löneläget.” Och eftersom reformerna bedöms ”knappast innebära någon betydande höjning av läraryrkets attraktionskraft” är det tveksamt om lärarutbildningen ”verkligen kommer att kunna hålla en hög kvalitet.”
Finanspolitiska rådet avslutar sin genomgång av regeringens skolpolitiska reformer med att konstatera: “Vi är övertygade om att mer kan och bör göras”. Jag kan bara instämma. Och varför inte börja med att avskaffa det kommunala huvudmannaskapet för skolan?

Robert Lucas, rational expectations, and the understanding of business cycles

16 May, 2011 at 13:56 | Posted in Economics, Theory of Science & Methodology | 5 Comments

Following the greatest economic depression since the 1930s, the grand old man of modern economic growth theory, Nobel laureate Robert Solow, on July 20, 2010, gave a prepared statement on “Building a Science of Economics for the Real World” for a hearing in the U. S. Congress. According to Solow modern macroeconomics has not only failed at solving present economic and financial problems, but is “bound” to fail. Building dynamically stochastic general equilibrium models (DSGE) on “assuming the economy populated by a representative agent” – consisting of “one single combination worker-owner-consumer-everything-else who plans ahead carefully and lives forever” – do not pass “the smell test: does this really make sense?” One cannot but concur in Solow’s surmise that a thoughtful person “faced with the thought that economic policy was being pursued on this basis, might reasonably wonder what planet he or she is on.”

Although the “representative agent model” is one of the main reasons for the deficiencies in modern (macro)economic theory, it is far from the only modeling assumption that does not pass the smell test. In fact in this essay it will be argued that modern orthodox (neoclassical) economic theory in general does not pass the smell test at all.

The recent economic crisis and the fact that orthodox economic theory has had next to nothing to contribute in understanding it, shows that neoclassical economics – in Lakatosian terms – is a degenerative research program in dire need of replacement.

To get a more particularized and precise picture of what neoclassical economic theory is today, it is indispensible to complement the perhaps rather “top-down” approaches often used with a more “bottom-up” approach. To that end I will below present – with emphasis on the chosen model-building strategy – a paradigmatic example, Robert Lucas business cycles theory, to exemplify and diagnose neoclassical economic theory as practiced nowadays.

Neoclassical economic theory today is in the story-telling business whereby economic theorists create make-believe analogue models of the target system – usually conceived as the real economic system. This modeling activity is considered useful and essential. Since fully-fledged experiments on a societal scale as a rule are prohibitively expensive, ethically indefensible or unmanageable, economic theorists have to substitute experimenting with something else. To understand and explain relations between different entities in the real economy the predominant strategy is to build models and make things happen in these “analogue-economy models” rather than engineering things happening in real economies.

In business cycles theory these models are constructed with the purpose of showing that changes in the supply of money “have the capacity to induce depressions or booms” [Lucas 1988:3] not just in these models, but also in real economies. To do so economists are supposed to imagine subjecting their models to some kind of “operational experiment” and “a variety of reactions”. “In general, I believe that one who claims to understand the principles of flight can reasonably be expected to be able to make a flying machine, and that understanding business cycles means the ability to make them too, in roughly the same sense” [Lucas 1981:8]. To Lucas models are the laboratories of economic theories, and after having made a simulacrum-depression Lucas hopes we find it “convincing on its own terms – that what I said would happen in the [model] as a result of my manipulation would in fact happen” [Lucas 1988:4]. The clarity with which the effects are seen is considered “the key advantage of operating in simplified, fictional worlds” [Lucas 1988:5].

On the flipside lies the fact that “we are not really interested in understanding and preventing depressions in hypothetical [models]. We are interested in our own, vastly more complicated society” [Lucas 1988:5]. But how do we bridge the gulf between model and “target system”? According to Lucas we have to be willing to “argue by analogy from what we know about one situation to what we would like to know about another, quite different situation” [Lucas 1988:5]. Progress lies in the pursuit of the ambition to “tell better and better stories” [Lucas 1988:5], simply because that is what economists do.

We are storytellers, operating much of the time in worlds of make believe. We do not find that the realm of imagination and ideas is an alternative to, or retreat from, practical reality. On the contrary, it is the only way we have found to think seriously about reality. In a way, there is nothing more to this method than maintaining the conviction … that imagination and ideas matter … there is no practical alternative” [Lucas 1988:6].

Lucas has applied this mode of theorizing by constructing “make-believe economic systems” to the age-old question of what causes and constitutes business cycles. According to Lucas the standard for what that means is that one “exhibits understanding of business cycles by constructing a model in the most literal sense: a fully articulated artificial economy, which behaves through time so as to imitate closely the time series behavior of actual economies” [Lucas 1981:219].

To Lucas business cycles is an inherently systemic phenomenon basically characterized by conditional co-variations of different time series. The vision is “the possibility of a unified explanation of business cycles, grounded in the general laws governing market economies, rather than in political or institutional characteristics specific to particular countries or periods” [Lucas 1981:218]. To be able to sustain this view and adopt his “equilibrium approach” he has to define the object of study in a very constrained way. Lucas asserts, e.g., that if one wants to get numerical answers “one needs an explicit, equilibrium account of the business cycles” [Lucas 1981:222]. But his arguments for why it necessarily has to be an equilibrium is not very convincing, but rather confirms Hausman’s view [2001:320] that faced with the problem of explaining adjustments to changes, economists “have become complacent about this inadequacy – they have become willing prisoners of the limitations of their theories.” The main restriction is that Lucas only deals with purportedly invariable regularities “common to all decentralized market economies” [Lucas 1981:218]. Adopting this definition he can treat business cycles as all alike “with respect to the qualitative behavior of the co-movements among series” [1981:218]. As noted by Hoover [1988:187]:

Lucas’s point is not that all estimated macroeconomic relations are necessarily not invariant. It is rather that, in order to obtain an invariant relation, one must derive the functional form to be estimated from the underlying choices of individual agents. Lucas supposes that this means that one must derive aggregate relations from individual optimization problems taking only tastes and technology as given.

Postulating invariance paves the way for treating various economic entities as stationary stochastic processes (a standard assumption in most modern probabilistic econometric approaches) and the possible application of “economic equilibrium theory.” The result is that Lucas business cycle is a rather watered-down version of what is usually connoted when speaking of business cycles.

Based on the postulates of “self-interest” and “market clearing” Lucas has repeatedly stated that a pure equilibrium method is a necessary intelligibility condition and that disequilibria are somehow “arbitrary” and “unintelligible” [Lucas 1981:225]. Although this might (arguably) be requirements put on models, these requirements are irrelevant and totally without justification vis-à-vis the real world target system. Why should involuntary unemployment, for example, be considered an unintelligible disequilibrium concept? Given the lack of success of these models when empirically applied, what is unintelligible, is rather to pursue in this reinterpretation of the ups and downs in business cycles and labour markets as equilibria. To Keynes involuntary unemployment is not equatable to actors on the labour market becoming irrational non-optimizers. It is basically a reduction in the range of working-options open to workers, regardless of any volitional optimality choices made on their part. Involuntary unemployment is excess supply of labour. That unemployed in Lucas business cycles models only can be conceived of as having chosen leisure over work is not a substantive argument about real world unemployment.

The point at issue [is] whether the concept of involuntary unemployment actually delineates circumstances of economic importance … If the worker’s reservation wage is higher than all offer wages, then he is unemployed. This is his preference given his options. For the new classicals, the unemployed have placed and lost a bet. It is sad perhaps, but optimal [Hoover 1988:59].

Sometimes workers are not employed. That is a real phenomenon and not a “theoretical construct … the task of modern theoretical economics to ‘explain’” [Lucas 1981:243].

All economic theories have to somehow deal with the daunting question of uncertainty and risk. It is “absolutely crucial for understanding business cycles” [Lucas 1981:223]. To be able to practice economics at all, “we need some way … of understanding which decision problem agents are solving” [Lucas 1981:223]. Lucas – in search of a “technical model-building principle” [Lucas 1981:1] – adapts the rational expectations view, according to which agents’ subjective probabilities are identified “with observed frequencies of the events to be forecast” are coincident with “true” probabilities. This hypothesis [Lucas 1981:224]

will most likely be useful in situations in which the probabilities of interest concern a fairly well defined recurrent event, situations of ‘risk’ [where] behavior may be explainable in terms of economic theory … In cases of uncertainty, economic reasoning will be of no value … Insofar as business cycles can be viewed as repeated instances of essentially similar events, it will be reasonable to treat agents as reacting to cyclical changes as ‘risk’, or to assume their expectations are rational, that they have fairly stable arrangements for collecting and processing information, and that they utilize this information in forecasting the future in a stable way, free of systemic and easily correctable biases.

To me this seems much like putting the cart before the horse. Instead of adapting the model to the object – which from both ontological and epistemological considerations seem the natural thing to do – Lucas proceeds in the opposite way and chooses to define his object and construct a model solely to suit own methodological and theoretical preferences. All those – interesting and important – features of business cycles that have anything to do with model-theoretical openness, and a fortiori not possible to squeeze into the closure of the model, are excluded. One might rightly ask what is left of that we in a common sense meaning refer to as business cycles. Einstein’s dictum – “everything should be made as simple as possible but not simpler” falls to mind. Lucas – and neoclassical economics at large – does not heed the implied apt warning.

The development of macro-econometrics has according to Lucas supplied economists with “detailed, quantitatively accurate replicas of the actual economy” thereby enabling us to treat policy recommendations “as though they had been experimentally tested” [Lucas 1981:220]. But if the goal of theory is to be able to make accurate forecasts this “ability of a model to imitate actual behavior” does not give much leverage. What is required is “invariance of the structure of the model under policy variations”. Parametric invariance in an economic model cannot be taken for granted, “but it seems reasonable to hope that neither tastes nor technology vary systematically” [Lucas 1981:220].

The model should enable us to posit contrafactual questions about what would happen if some variable was to change in a specific way. Hence the assumption of structural invariance, that purportedly enables the theoretical economist to do just that. But does it? Lucas appeals to “reasonable hope”, a rather weak justification for a modeler to apply such a far-reaching assumption. To warrant it one would expect an argumentation that this assumption – whether we conceive of it as part of a strategy of “isolation”, “idealization” or “successive approximation” – really establishes a useful relation that we can export or bridge to the target system, the “actual economy.” That argumentation is neither in Lucas, nor – to my knowledge – in the succeeding neoclassical refinements of his “necessarily artificial, abstract, patently ‘unreal’” analogue economies [Lucas 1981:271]. At most we get what Lucas himself calls “inappropriately maligned” casual empiricism in the form of “the method of keeping one’s eyes open.” That is far from sufficient to warrant any credibility in a model pretending to explain the complex and difficult recurrent phenomena we call business cycles. To provide an empirical “illustration” or a “story” to back up your model do not suffice. There are simply too many competing illustrations and stories that could be exhibited or told.

As Lucas has to admit – complaining about the less than ideal contact between theoretical economics and econometrics – even though the “stories” are (purportedly) getting better and better, “the necessary interaction between theory and fact tends not to take place” [Lucas 1981:11].

The basic assumption of this “precise and rigorous” model therefore cannot be considered anything else than an unsubstantiated conjecture as long as it is not supported by evidence from outside the theory or model. To my knowledge no in any way decisive empirical evidence have been presented. This is the more tantalizing since Lucas himself stresses that the presumption “seems a sound one to me, but it must be defended on empirical, not logical grounds” [Lucas 1981:12].

And applying a “Lucas critique” on Lucas own model, it is obvious that it too fails. Changing “policy rules” cannot just be presumed not to influence investment and consumption behavior and a fortiori technology, thereby contradicting the invariance assumption. Technology and tastes cannot live up to the status of an economy’s deep and structurally stable Holy Grail. They too are part and parcel of an ever-changing and open economy. Lucas hope of being able to model the economy as “a FORTRAN program” and “gain some confidence that the component parts of the program are in some sense reliable prior to running it” [Lucas 1981:288] therefore seems – from an ontological point of view – totally misdirected. The failure in the attempt to anchor the analysis in the alleged stable deep parameters “tastes” and “technology” shows that if you neglect ontological considerations pertaining to the target system, ultimately reality kicks back when at last questions of bridging and exportation of model exercises are laid on the table. No matter how precise and rigorous the analysis is, and no matter how hard one tries to cast the argument in “modern mathematical form” [Lucas 1981:7] they do not push science forwards one millimeter if they do not stand the acid test of relevance to the target. No matter how clear, precise, rigorous or certain the inferences delivered inside these models are, they do not per se say anything about external validity.

Formalistic deductive “Glasperlenspiel” can be very impressive and seductive. But in the realm of science it ought to be considered of little or no value to simply make claims about the model and lose sight of the other part of the model-target dyad.

Neoclassical economics has since long given up on the real world and contents itself with proving things about thought up worlds. Empirical evidence only plays a minor role in economic theory, where models largely function as a substitute for empirical evidence. But “facts kick”, as Gunnar Myrdal used to say. Hopefully humbled by the manifest failure of its theoretical pretences, the one-sided, almost religious, insistence on mathematical-deductivist modeling as the only scientific activity worthy of pursuing in economics will give way to methodological pluralism based on ontological considerations rather than formalistic tractability.

If not, we will have to keep on wondering – with Robert Solow – what planet the economic theoretician is on.

 

References
Hausman, Daniel (1997), Why Does Evidence Matter So Little To Economic Theory? In Dalla Chiara et al (eds.), Structures and Norms in Science  (pp  395-407). Dordrecht: Reidel.

-(2001), Explanation and Diagnosis in Economics. Revue Internationale De Philosophie 55:311-326.

Hoover, Kevin (1988), The New Classical Macroeconomics. Oxford: Basil Blackwell.

– (2002), Econometrics and reality. In U. Mäki (ed.), Fact and fiction in economics (pp. 152-177). Cambridge: Cambridge University Press.

– (2008), “Idealizing Reduction: The Microfoundations of Macroeconomics. Manuscript, 27 May 2008. (forthcoming in Erkenntnis)

Lucas, Robert (1981), Studies in Business-Cycle Theory. Oxford: Basil Blackwell.

– (1986), Adaptive Behavior and Economic Theory. In Hogarth, Robin & Reder, Melvin (eds) Rational Choice (pp. 217-242). Chicago: The University of Chicago Press.

– (1988), What Economists Do. http://home.uchicago.edu/~vlima/courses/econ203/fall01/Lucas_wedo.pdf

Solow, Robert (2010), Building a Science of Economics for the Real World, House Committee on Science and Technology Subcommittee on  Investigations and Oversight.

Liedman om Björklund och den kommunaliserade skolan

16 May, 2011 at 11:05 | Posted in Education & School | Comments Off on Liedman om Björklund och den kommunaliserade skolan

Sven-Eric Liedman kom i början av året ut med en viktig debattbok om svensk skola med titeln Hets! Om det mesta i den är näst intill invändningsfritt måste ändå konstateras att den innehåller avsnitt som jag känner mig mer främmande inför.

Liedman tvivlar inte på att dagens skola – Jan Björklunds skola – kommer att misslyckas eftersom ”den grundläggande föreställningen som bär upp 2010 och 2011 års reformer är att mänsklig kunskap först och främst ska utsättas för prov och betygsättas. Denna snäva inriktning sätter ofrånkomligen faktakunskaper i fokus.” Här kastar Liedman ut barnet med barnvattnet. Visst är det olyckligt att lärare ska behöva använda sin redan hårt ansatta tid på att alltmer inrapportera och administrera, i stället för att ägna sig åt undervisning. Men att kunskap är det överordnade målet för skolan innebär ju inte att allt annat blir oviktigt eller ointressant. Det handlar om prioritering. Det är bra med en markering att lärare främst ska ägna sig åt att underlätta elevers kunskapande i stället för att i stor utsträckning fungera som trivselvaktmästare eller amatörterapeuter.

I ett samhällsvetenskapligt skolperspektiv kan det aldrig vara omodernt att lära ut fakta, eftersom de än viktigare kunskapsmålen – förklaringar och förståelse – ytterst ändå måste bottna i just fakta. Thorilds devis – ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större” – är en bra devis också för skolan.

I en recension i Sydsvenskan i dag diskuterar Sven-Eric Liedman den svenska skolan utifrån tre nyutkomna böcker på temat. Som övligt när denne eminente idéhistoriker för pennan blir det lärt, elegant och tankeväckande.

Recensionen innehåller mycket tänkvärt. En iakttagelse som jag själv i likhet med Liedman haft anledning att göra många gånger är att det på ett sätt egentligen är till intet förpliktigande när Björklund gång på gång återkommer med sin kritik av kommunaliseringen. Så länge Björklund sitter i en regering tillsammans med centern och moderaterna kommer en avkommunalisering av skolan aldrig att äga rum. Så vi som tycker att kommunaliseringen varit förödande för svensk skola och vill få till stånd en verklig förändring får vända oss någon annanstans. Björklund kan ”gräla” hur mycket han vill, men så länge han och folkpartiet ingår i alliansregeringen blir det ändå bara prat!

Tyvärr har dock Liedman själv en tendens att relativisera betydelsen av just kommunaliseringen. Han avslutar sin recension med konstaterandet av att ”blott och bart ett nytt förstatligande av undervisningen skulle knappast förbättra situationen.” Ett förstatligande är självklart ingen panacé, men utan den har jag svårt att se en ljus framtid för svensk skola. Anlägger man ett dynamiskt perspektiv skulle man exempelvis kunna tänka sig en kumulativ process där högre lönedifferentiering och högre status för läraryrket leder till att den allmänna lärarlönenivån tenderar uppåt. Självklart blir denna kumulation större om kommunernas kamrerarattityd till skolan blir ett minne blott och staten också är beredd att satsa på det som på sikt ger högre tillväxt och välfärd i ett kunskapssamhälle – kunskap! Skolans problem går i grunden inte att lösa utan att höja lärares relativlöner och ge dem drägliga arbetsvillkor. Tyvärr tror jag inte detta är möjligt att uppnå med kommunalt huvudmannaskap. Historien förskräcker!

Next Page »

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.