LARS P. SYLL

Nu är det dags ta farväl av reformpedagogiken

Skolpedagogiska reformimpulser borde så småningom sluta att förlita sig på sjuttiotalets motiv, innebörder och semantik. Annars går det som när en orkester orubbligt fortsätter att spela de gamla välkända melodierna utan att bry sig om att publiken för länge sedan har lämnat salen. Det är på tiden att spela något nytt, man borde våga en ny början. Farväl till sjuttiotalet!

Thomas Ziehe, ”Adjö till sjuttiotalet”, KRUT 2/1998

År efter år kommer larmrapporter om hur illa det står till i svensk skola. PISA och andra studier visar otvetydigt att svenska skolelever presterar sämre och sämre. Och vi som arbetar inom universitetsvärlden märker av att våra studneter i allt större utsträckning saknar nödiga förkunskaper för att kunna bedriva seriösa studier.

År efter år ser vi hur viljan att bli lärare minskar. I början på 1980-talet fanns det nästan åtta sökande per plats på lågstadielärarutbildningen. Idag är det en sökande per plats på grundlärarutbildningen. Detta är en samhällskatastrof som vi borde tala om. I en värld där allt hänger på kunskap är det på sikt avgörande för svensk ekonomi att åter göra läraryrket attraktivt.

År efter år ser vi hur lärarlönerna urholkas. OECD har i fler av sina rapporter menat sig kunna visa att framgångsrika skolnationer tenderar att prioritera höga lärarlöner. Lärarlönerna som andel av BNP per capita är i Sverige lägre än i de länder som ligger i topp i PISA-studierna.

År efter år ser vi hur ojämlikheten ökar på många områden. Inte minst vad avser inkomster och förmögenhet. Skillnader i livsbetingelser för olika grupper vad avser klass, etnicitet och genus är oacceptabelt stora.

År efter år kan vi konstatera att i skolans värld har uppenbarligen familjebakgrunden fortfarande stor betydelse för elevers prestationer. Självklart kan det inte uppfattas som annat än ett kapitalt misslyckande för en skola med kompensatoriska aspirationer.

År efter år kan vi notera att tvärtemot alla reform-pedagogiska utfästelser så är det främst barn ur hem utan studietraditioner som förlorat i den omläggning i synen på skolan som skett under det senaste halvseklet. I dag – med skolpengar, fria skolval och friskolor – har utvecklingen tvärtemot alla kompensatoriska utfästelser bara ytterligare stärkt de högutbildade föräldrarnas möjligheter att styra de egna barnens skolgång och framtid. Det är svårt att se vilka som med dagens skola ska kunna göra den ”klassresa” så många i min generation har gjort.

Allt detta känner vi väl till. Men jag tror att det också finns andra — och kanske än viktigare — djupgående strukturella orsaker bakom den svenska skolans kräftgång de senaste decennierna.

Istället för skolans samhällsövergripande funktioner, skulle jag här vilja fokusera på några kultur- och subjektteoretiska aspekter av skolan som institution. Hur bör skolan vara relaterat till samhället i stort? Vad kan och bör skolan göra och vara för något?

Vi lever numera i ett samhälle där identitet är något som skapas, och inte så mycket som förr, något som ärvs. Detta kan upplevas både som en befrielse och som en börda. Många unga människor upplever idag en ambivalens inför den frihet som avtraditionaliseringen av våra sociala liv inneburit. Detta kommer också i hög grad till uttryck i skolan. Mycket av de orienteringsproblem som unga ger uttryck för hänger samman med den norm- och värdeupplösning som den genomgripande omvandlingen av det moderna samhällslivet lett till. Förr definierades man tydligare av en ärvd social identitet. Idag är bilden ungdomar gör sig av livet att det i mycket större utsträckning handlar om vad de själva som individer vill göra av livet. Varje individ skapar sin egen identitet. Men detta gör också att ryggstödet att luta sig mot inte finns. Det är ”fri” rörelse under eget ansvar och egna våndor och rotlöshet.

När yours truly växte upp och gick i skolan på 1960- och 70-talen var det fortfarande en hyfsat klar demarkationslinje mellan skolan — som tog hand om våra kognitiva färdigheter — och familjen — som tog hand om det uppväxande släktets socialisationsmässiga och emotiva behov — och samhället i stort.

Det som en gång är nytt blir gammalt. Reformpedagogikens uppror mot en förstelnad skolinstitution med sina förlegade normer och lärostilar var nytt och radikalt på 1970-talet. Idag har verkligheten sprungit förbi den. När alla redan uppfattar sig göra som de själva vill och tar utgångspunkt i sina egna erfarenheter och liv, är det inte längre radikalt att säga till eleverna: ”Gör som ni vill”. Svaret blir då ofta: ”Kan vi inte slippa att behöva göra som vi själva vill? Det gör vi ju redan så mycket i våra vardagsliv och i den moderna skolan. Det ger oss ingen emancipatorisk upplevelse längre. Det blir bara mer av samma slappa och likgiltiga låt-gå-anda!”

Den innovativa kraften i avformalisering och subjektivering har sedan länge uttömt sin potential. Att då i dagens skola driva krav på ökad informalisering, närhet och subjektivitet är hopplöst otidsenligt. Att i någon mening ta sin utgångspunkt i elevernas verklighet får inte vara liktydigt med att restlöst anamma och bejaka den. Tvärtom måste man hålla fram en motbild, ett alternativ. Inte identitet, men skillnad.

Skolan ska lära för ett annat liv än det som finns i skolan. Framför allt ska den se till att fullt ut ta vara på varje elevs potential att leva ett annat liv än det de lever i dag. När kontinuitet, stabilitet och traditioner mister sin betydelse och självlegitimerande aura blir detta än viktigare. Skolan måste odla ”hoppets princip”. Utan det framtidsinriktade hoppet om en bättre värld kan inte skolan fullgöra sin uppgift. Därför kan inte heller socialisationsteoretiska explikationer kring frågan ”hur man blivit den man är” vara utgångspunkten. I skolans värld måste den bildningsteoretiska frågan ”hur man i framtiden blir det man har potential att bli” vara den riktgivande utgångspunkten.

Idag när livsvärlden, vardagen och subjektivitet bejakas fullt ut i skolans värld behövs inte mer av samma. Reformpedagogiken har varit så framgångsrik att den nu faller på eget grepp. Subjektiveringen har sedan länge nått mättnadsstadiet och mättnad har lett till att marginalnyttan är negativ. Nyhetens eufori har övergått i övermättnadens obehag. Då hjälper det inte längre att åberopa fraser från en annan tid – en icke-mätt tid – där dessa krav kanske kunde verka emancipatoriskt. Idag blir responsen från eleverna oftast bara: ”We’ve been there. We’ve seen that. We’ve done that. Peka på något som går utanför oss själva och gör att vi kan växa istället!” Det som var högsta radikalitet på 70-talet när jag studerade på lärarhögskolan – ”ta utgångspunkt i ditt eget intresse för mopeder och skriv teknologihistorien utifrån det” – har i dag bara ett löjets skimmer. När alla redan skriver sin ”mopedhistoria” behövs något annat.

Avstånd och avskiljande ger perspektiv. Skolan ska vara en ö i ett hav av samhälleliga rutiner. Att insistera på att skolan ska fortsätta närma sig elevernas upplevelsehorisonter är inte längre gångbart. Skolan får inte vara en reality-serie-värld där människor exponerar sina privata och intima liv för att tillfredsställa exhibitionistiska självbekräftelseimpulser. Vi behöver idag inte mer av nivellering mellan elevernas livsvärld och skolan. Tvärtom. Vi behöver mer respekt för den nödvändiga skillnaden mellan dessa världar. Lärandet i skolan måste erkänna som utgångspunkt skillnaden mellan elevernas livsvärld och skolan själv för att kunna fungera som en framtidsinriktad broslagning.

Skola är inte samhälle eller familj. Skolan ska inte vara en förlängning av elevernas liv utanför skolan. Tvärtom. Den ska vara ett alternativ. Något annat. I sin annorlundahet ska den skapa betingelser för framtid och inte hålla fast elevers upplevelsehorisont i nutid. Skolan ska inte ge självbekräftelse för vad eleverna är, utan hjälpa dem till vad de kan bli.

Framtiden är osäker. Och just därför är det så viktigt att skolan förhåller sig till framtiden och inte till nutiden. Därför ska också skolan vara något annorlunda och inte en spegel av samhället. Genom sin annorlundahet ska skolan kunna ge handlingsberedskap för ett nytt liv och en ny värld. När vi talar om vad skolan behöver ge eleverna måste detta stå i centrum

Ofta frågar man sig vad för slags elever samhället har behov av. Jag tycker den frågan är felställd. Kravet måste vara ett rättighetskrav som transcenderar elevernas egna upplevelsehorisonter och är framtidsinriktat genom att ta sikte på elevernas potential och inte deras kontingenta för-stunden-fakticitet.

Reformpedagogiken närde uppfattningen att avståndet mellan skola och samhälle skulle försvinna och att en identitet skulle råda. Den upplever sig fortfarande som progressiv (ofta med samma oreflekterade utgångspunkter som vad avser identitetspolitik i stort i våra moderna mångkulturella samhällen). Jag ser på det tvärtom. Håll fast vid skillnaden och avståndet mellan skola och samhälle. Liksom Adorno en gång talade om ”falsk intimitet” skulle jag vilja påstå att det här handlar om ”falsk identitet”. Skolan bör vara en egen entitet med egna spelregler och normer. Där går vi in med en del av våra identiteter under en del av våra liv. Skolan ska ställa krav på och utmana eleverna. Det kan få dem att växa och förverkliga deras potential. Att stryka medhårs och bygga falsk intimitet och identitet stjälper snarare än hjälper dessa framtidsriktade aspirationer.

För att kunna lära måste man kunna ”ta in” skillnader. Det innebär också ett krav på distansering. Elever är inte hjälpta av att skolan enbart speglar och bejakar deras egen livsvärld. Den ska vidga och fördjupa den. Här blir det också viktigt med teoretiska kunskaper. Utan dem kan fördjupning och perspektivering på den egna livsvärlden inte äga rum. En identitet skola-samhälle skulle cementera eleverna i nutiden istället för att förbereda för en okänd och osäker framtid.

Skolan ska vara den fasta punkt i unga människors tillvaro dit de kan komma och – liksom lärare – temporärt dra sig undan familje- och samhällslivets stormar. Skolan ska vara en ö i en värld full av intensiva förändringar. För att kunna lära sig saker krävs koncentration och möjligheter till avskärmning. I vår hypermedialiserade värld är kanske just det sistnämnda speciellt viktigt. I det ständiga digitala brus som unga människor omger sig av dygnet runt, behövs öar av distans, lugn och möjligheter till reflektion, sållning av brus och bearbetning av information till kunskaper. Inte för att permanent dra sig undan livsvärldens bekymmer och besvär, utan för att – med den styrka, färdigheter och perspektiv som en kunskaps- och medborgarskapsgrundad skola kan ge – bättre kunna tackla de ständiga reala omvandlingar som kännetecknar våra liv.

Arbetsdelning är en förutsättning för civilisation. Det gäller också skolan i relation till samhället. Skolan kan och ska inte lösa eller ackommodera för alla de problem som en ständigt föränderlig öppen värld skapar. Skolan kan inte kompensera för moderniseringsprocessens alla risker. Familj och föräldrar – liksom samhället i stort – har ett ansvar som inte skolan bara kan förutsättas gå in och ersätta eller kompensera för. Många samhällsforskare beskriver familj, normer och samhällsliv som stadda i upplösning över allt idag. Just därför är det så viktigt att skolan inte i första hand ska fungera som en kompensatorisk samhällsinstitution. Då förlorar den sin själ. Då förlorar den sin aura och förmåga att fungera som energigivande dröm om att allt kan vara annorlunda och att skolan kan bidra till att det också blir annorlunda.

Vi har alla flera olika identiteter. Vi har alla olika aspirationer, bakgrunder och drömmar. Men i skolan ska vi mötas som jämlikar. Olika, men jämlika. När vi går in igenom skolporten är vi alla jämlikar. Att gå in i skolan innebär samtidigt att du (temporärt) lämnar familj och samhälle och går in i ett begränsat rum med egna spelregler och mål. För en del av dagen går vi in i en värld där vi gemensamt skapar oss själva som medborgare och kunskapsutövare.

Ska man lära något nytt i skolan måste den vara något annat än en förlängning av elevers vardag och liv. Ska skolan kunna katalysera och förändra måste den vara något annat och inte identiskt med sin omgivning. I dagens samhälle måste skolan få fungera som något annorlunda, ett alternativ till de eroderande marknadskrafter som idag hotar samhällsbygget genom att reducera samhällsmedborgare till konsumenter. Kunskap är en nödvändig förutsättning för att kunna bjuda stånd mot denna utveckling. När inte familjen eller samhället står emot måste skolan kunna stå upp och ta tillvara det uppväxande släktets genuina emancipatoriska intressen

En bra skola — inte minst i vårt meritokratiska kunskapssamhälle — är en viktig förutsättning för att unga människor ska kunna förverkliga sina drömmar om att i framtiden kunna förbättra sina villkor. Den ska hjälpa eleverna att komma ur den självcentrerade identitetsfixering de utvecklingsmässigt befinner sig i. Då fungerar det väldigt illa med dagens övertro på att skolan ska ta sin utgångspunkt i elevernas individuella, högst privata och subjektiva livsvärld. Idag skapar denna individualiseringsövertro mer problem än den löser.

Skolan ska fostra kunskapande medborgare. En skola med religiösa, etniska, eller vinstgivande bevekelsegrunder är ingen bra skola. Skolan ska möta eleverna utifrån vad de kan bli och inte utifrån vad de är. Skolan ska förse elever med kompass i framtidslandskapet så att de kan lära sig manövrera i osäkra farvatten. För att kunna uppfylla hoppets princip måste skolan få vara en ö av god annorlundahet – ofjättrad av allehanda former av identitetspolitik. Ju mer skolan dras in i samhällets kumulativa dynamiker, desto mer förlorar den sin nödvändiga status och egenlogik.

Om skolan ska kunna utgöra ett förverkligande av varje elevs potential snarare än tidsbundna och kontingenta fakticitet måste den kunna bygga broar till elevens livsvärld, samtidigt som den behåller distansen och avståndet mellan skola och samhälle.

The Swedish for-profit ‘free’ school disaster

Neo-liberals and libertarians have always provided a lot of ideologically founded ideas and ‘theories’ to underpin their Panglossian view on markets. But when they are tested against reality they usually turn out to be wrong. The promised results are simply not to be found. And that goes for for-profit private schools too.

Sweden introduced a voucher-style reform in the 1990s and opened the market to for-profit schools. Since then the performance of the school system has deteriorated. The experiment soon turned out to be a momentous mistake. In Chile — the only other country in the world that has tried the same policy — it turned out as badly as in Sweden, and the country decided a couple of years ago to abandon the experiment. Sweden is now the only country in the world where we accept profit-driven companies to run publicly financed schools.

In the wake of the country’s nose dive in the PISA rankings, there’s widespread recognition that something’s wrong with Swedish schooling … Competition was meant to discipline government schools, but it may have instead led to a race to the bottom …

It’s the darker side of competition that Milton Friedman and his free-market disciples tend to downplay: If parents value high test scores, you can compete for voucher dollars by hiring better teachers and providing a better education—or by going easy in grading national tests. Competition was also meant to discipline government schools by forcing them to up their game to maintain their enrollments, but it may have instead led to a race to the bottom as they too started grading generously to keep their students …

It’s a lesson that Swedish parents and students have learned all too well: Simply opening the floodgates to more education entrepreneurs doesn’t disrupt education. It’s just plain disruptive.

Ray Fisman

Henry M. Levin — distinguished economist and director of the National Center for the Study of Privatization in Education at Teachers College, Columbia University — wrote this when he reviewed the evidence about the effects of vouchers:

On December 3, 2012, Forbes Magazine recommended for the U.S. that: “…we can learn something about when choice works by looking at Sweden’s move to vouchers.” On March 11 and 12, 2013, the Royal Swedish Academy of Sciences did just that by convening a two day conference to learn what vouchers had accomplished in the last two decades …

• On the criterion of productive efficiency, the research studies show virtually no difference in achievement between public and independent schools for comparable students. Measures of the extent of competition in local areas also show a trivial relation to achievement …The so-called national examination result that is also used in some studies is actually administered and graded by the teacher with examination copies available to the school principal and teachers well in advance of the “testing”. Another study found no difference in these achievement measures between public and private schools, but an overall achievement effect for the system of a few percentiles. Even this author agreed that the result was trivial.

• With respect to equity, a comprehensive, national study sponsored by the government found that socio-economic stratification had increased as well as ethnic and immigrant segregation. This also affected the distribution of personnel where the better qualified educators were drawn to schools with students of higher socio-economic status and native students.

A recent Swedish study on the effects of school choice concluded:

The results from the analyses made in this paper confirm that school choice, rather than residential segregation, is a more important factor determining variation in grades than is residential segregation.

The empirical analysis in this paper confirms the PISA-based finding that between-school variance in student performance in the Swedish school system has increased rapidly since 2000. We have also been able to show that this trend towards increasing performance gaps cannot be explained by shifting patterns of residential segregation. A more likely explanation is that increasing possibilities for school choice have triggered a process towards a more unequal school system. A rapid growth in the number of students attending voucher-financed, independent schools has been an important element of this process …

The idea of voucher-based independent school choice is commonly ascribed to Milton Friedman. Friedman’s argument was that vouchers would decrease the role of government and expand the opportunities for free enterprise. He also believed that the introduction of competition would lead to improved school results. As we have seen in the Swedish case, this has not happened. As school choice has increased, differences between schools have increased but overall results have gone down. As has proved to be the case with other neo-liberal ideas, school choice—when tested—has not been able to deliver the results promised by theoretical speculation.

John Östh, Eva Andersson, Bo Malmberg

What have we learned from this expensive experiment? School education should be publicly funded and provided by public schools and not by companies driven by profit interests!

For more on my own take on this issue — only in Swedish, sorry — see here, here, and here.

Friskolorna och betygsinflationen

Elever på fristående gymnasieskolor får högre betyg utan högre faktiska kunskaper och får därför orättvist större möjligheter att studera vidare än elever på kommunala gymnasieskolor. I SVT:s Agenda diskuterades ikväll att det trots två decennier av rapporter om orättvisa betyg så fortsätter problemet år efter år. Ingenting händer och utbildningsminister Mats Persson (L) hade inget annat att komma med för att råda bot på rättsosäkra inflaterade betyg än att en utredning är tillsatt …

I Sverige år 2024 låter vi friskolekoncerner med undermålig verksamhet få plocka ut skyhöga vinster — vinster som den svenska staten gladeligen låter dessa koncerner ta av vår skattefinansierade skolpeng.

Vi vet idag att friskolor driver på olika former av etnisk och social segregation, påfallande ofta har låg lärartäthet och dåliga skolresultat, och i grund och botten sviker resurssvaga elever. Att dessa välfärdsplundrande verksamheter ska premieras med att få plocka ut vinster på våra skattepengar är djupt stötande. I ett samhälle präglat av jämlikhet, solidaritet och demokrati borde det vara självklart att skattefinansierade skolor inte ska få drivas med vinst och vinstutdelning som främsta ledstjärnor.

Sverige är internationellt unikt genom att tillåta vinstuttag i friskolor. En lagändring skulle här innebära att Sverige i likhet med andra länder omöjliggör vinstutdelning på friskolor finansierade med offentliga medel. Detta skulle också innebära att vi får en lagstiftning som går hand i hand med vad en överväldigande majoritet av svenska folket tycker.

Inte nog med att friskolekoncerner lägger beslag på våra skattepengar. För att stärka sina positioner på marknaden väljer friskolor systematiskt också att sätta glädjebetyg för att falskeligen ge sken av att det i dessa skolor går ut elever med högre kunskaper än i andra. I friskolekoncernernas värld urholkas betygen för att istället bli ett sätt att fuska till sig fördelar på.

Dessa skojare och fifflare har alldeles för länge tillåtits underminera svensk skola. Nu är det dags för politikerna — som aktivt och/eller genom ren flathet har gjort denna skandal möjlig i trettio år — att visa lite samhällsansvar och se till att Sverige blir av med den skamfläck som stavas friskolor.

Kvantitet framför kvalitet i den högre utbildningen

Krisen i den svenska skolan har nått högskolan. I dagens Kaliber berättar universitets-lärare om studenter med låga förkunskaper, om krav som sänks och om ett ersättnings-system som ger mer pengar ju fler studenter som godkänns …

Lars Pålsson Syll är professor i samhällskunskap och undervisar bland annat blivande lärare i statistik. Sedan han började undervisa för 30 år sedan har antalet högskolestudenter mer än fördubblats. Lars Pålsson Syll poängterar att det fortfarande finns lysande studenter, men att genomsnittet tycks ha sjunkit.

— De kommer med mindre i bagaget än vad jag och andra universitetslärare förväntar oss …

Hur hanterar ni det här? Är det då fler som blir underkända eller sjunker kraven, eller vad händer?

— Ja, om man skulle vara politiskt korrekt skulle man helst svara att vi tacklar det genom att underkänna fler studenter, men verkligheten är nog inte riktigt så panglossiansk, det är inte så vi ofta gör, utan jag tror, även om vi inte medvetet gör det så blir det nog så att får vi ett sämre material att jobba med så anpassar man ju kraven lite grann efter det materialet. Det är inte så rimligt att tro att en lärare vill underkänna 9 av 10 studenter och hålla kvar vid en kravnivå som vi hade för kanske 20-30 år sedan. Men det är klart att det är ingen som säger att vi ska sänka kraven för att få igenom de här studenterna, men de facto tror jag att vi gör det, och ett av de oroande skälen till att vi gör det är ju också den typen av ersättningssystem som vi har inom högskola, där genomströmningen av studenter syns i vår budget.

Sveriges Radio P1

Svenska universitet och högskolor brottas idag med många problem. Två av de mer akuta är hur man ska hantera en situation med stagnerad ekonomi och att allt fler studenter är dåligt förberedda för universitets- och högskolestudier.

De senaste femtio åren har vi haft en fullständig explosion av nya studentgrupper som går vidare till universitets- och högskolestudier. Detta är på ett sätt klart glädjande. Idag har vi lika många doktorander i vårt utbildningssystem som vi hade gymnasister på 1950-talet. Men denna utbildningsexpansion har tyvärr i mycket skett till priset av försämrade möjligheter för studenterna att tillgodogöra sig högskoleutbildningens kompetenskrav. Många utbildningar har fallit till föga och sänkt kraven.

Tyvärr är de studenter vi får till universitet och högskolor i allt större utsträckning sämre rustade för sina studier. Omstruktureringen av skolan i form av decentralisering, avreglering och målstyrning har tvärtemot politiska utfästelser inte levererat. I takt med den eftergymnasiala utbildningsexpansionen har en motsvarande kunskapskontraktion hos stora studentgrupper ägt rum. Den skolpolitik som lett till denna situation slår hårdast mot dem den utger sig för att värna — de med litet eller inget ‘kulturkapital’ i bagaget hemifrån.

Mot denna bakgrund är det egentligen anmärkningsvärt att man inte i större utsträckning problematiserat vad utbildningsexplosionen i sig kan leda till.

Eftersom vi för femtio år sedan vid våra universitet utbildade enbart en bråkdel av befolkningen, är det ingen djärv gissning — under antagande av att ‘begåvning’ i en population är åtminstone approximativt normalfördelad — att lejonparten av dessa studenter ‘begåvningsmässigt’ låg till höger om mittpunkten på normalfördelningskurvan. Om vi idag tar in fem gånger så många studenter på våra högskolor och universitet kan vi — under samma antagande — knappast räkna med att en lika stor del av dessa utgörs av individer som ligger till höger om normalfördelningskurvans mittpunkt. Rimligen torde detta innebära att i takt med att proportionen av befolkningen som går vidare till högskola och universitet ökar, så ökar svårigheterna för många av dessa att uppnå traditionellt högt ställda akademiska kravnivåer.

Här borde statsmakterna ha ytterligare en stark anledning till att öka resurserna till högskola och universitet, istället för att som idag bedriva utbildningar på mager kost och med få lärarledda föreläsningar i rekordstora studentgrupper. Med nya kategorier av studenter, som i allt större utsträckning rekryteras från studieovana hem, är det svårt att se hur vi med knappare resursramar ska kunna lösa dilemmat med högre krav på meritmässigt allt mer svagpresterande studenter.

Att som många politiker idag ge sken av att det inte finns en motsättning mellan kvantitet och kvalitet är oseriöst. Vill vi utveckla Sverige som kunskapsnation och få en allt större del av vår befolkning att utbilda sig måste vi också vara beredda på att detta kostar. Är vi inte beredda att satsa mer resurser på våra universitet och högskolor kommer kvantitet att fortsätta gå ut över kvalitet.

Mobileländet i svensk skola

I en debattartikel i Aftonbladet idag lyfter Tidöpartierna baksidorna med att tillåta mobiltelefoner i skolan.

Efter att ha varit ute och besökt en rad skolor under några veckors tid kan yours truly inte låta bli att fundera över saker man skulle vilja ändra och förbättra. Och en och annan undran kan man ju också kosta på sig. Som t ex varför vi i vårt land inte följt det franska beslutet att totalförbjuda mobiltelefoner i skolan. Och nej, jag VET att mobilförbud inte löser skolans alla problem. Ingen vettig människa har någonsin sagt eller trott det.

Forskning på området visar att de som framför allt förlorar på den störning mobiltelefoner ger upphov till i klassrummet är de — ofta lågpresterande — elever som har det svårast i skolan. Det är de eleverna — från utbildningsmässigt och socio-ekonomiskt svaga grupper — vi sviker genom att låtsas som om mobilproblemet inte är stort nog att tas på allvar. Vill vi motarbeta den ökade segregationen och ojämlikheten i svensk skola behövs många och starka åtgärder. Mobilförbud är inte något av de största. Men det vore definitivt ett steg i rätt riktning.

Den svenska skolkapitalismen

På tio år har  — som SVT: granskning visar — Thorengruppen tjänat sammanlagt 944 miljoner kronor. Ägaren, Raja Thorén, har tagit 81 miljoner kronor i aktieutdelning.

I Sverige år 2023 låter vi friskolekoncerner med undermålig verksamhet få plocka ut skyhöga vinster — vinster som den svenska staten gladeligen låter dessa koncerner ta av vår skattefinansierade skolpeng. Dessa smarta välfärdsplundrare har överlag en högre lönsamhet än näringslivet i sin helhet, men när man väl plundrat färdigt lämnar man över problemen och eleverna till den förkättrade offentliga sektorn.

Vi vet idag att friskolor driver på olika former av etnisk och social segregation, påfallande ofta har låg lärartäthet och dåliga skolresultat, och i grund och botten sviker resurssvaga elever. Att dessa verksamheter ska premieras med att få plocka ut vinster på våra skattepengar är djupt stötande.

I ett samhälle präglat av jämlikhet, solidaritet och demokrati borde det vara självklart att skattefinansierade skolor inte ska få drivas med vinst, segregation eller religiös indoktrinering som främsta affärsidé!

Inte nog med att friskolekoncerner lägger beslag på våra skattepengar och tillåts använda dem för att köpa in sig i våffelstugor och idrottshallar. För att stärka sina positioner på marknaden väljer friskolor systematiskt också att sätta glädjebetyg för att falskeligen ge sken av att det i dessa skolor går ut elever med högre kunskaper än i andra. I friskolekoncernernas värld urholkas betygen för att istället bli ett sätt att fuska till sig fördelar på.

Dessa skojare och fifflare i friskolebranschen har alldeles för länge tillåtits underminera svensk skola. Nu är det dags för politikerna — som aktivt och/eller genom ren flathet har gjort denna skandal möjlig i trettio år — att visa lite samhällsansvar och se till att Sverige blir av med den skamfläck som stavas friskolor.

Knowledge and the crisis in teacher education

In Sweden, the standard of living measured by per capita income has increased by a factor of over 50 since the mid-1800s. Overall, people in the Western world today are more than twenty times richer than they were a century and a half ago. Its population has a life expectancy that is almost twice as high as its ancestors. What has caused this increase in prosperity and living standards?

At the same time, why do per capita income and growth rates differ more than ever in different countries today? Why has the difference between rich and poor countries increased? How can it be that the world’s richest countries in the early twenty-first century have a per capita income that is more than thirty times greater than that of the poorest countries?

“A truly good explanation is practically seamless,” wrote Adam Smith in his famous Wealth of Nations. Is there such an explanation for the most important problem area of ​​social sciences and humanity — economic growth? The American economist Paul Romer’s theory of endogenous growth — where knowledge is made the most important driving force of growth — is according to many economists probably the closest we can come at present.

The theory makes a significant distinction between ordinary objects (cars, refrigerators, computers) and knowledge (formulas, recipes, patents). According to the theory, knowledge is a kind of instruction or recipe that tells us how we can use our resources to produce utilities. With better knowledge, growth can increase even if material resources are limited. Knowledge is non-rivalrous in that one person’s use of knowledge does not reduce others’ ability to use the same knowledge. Unlike people (with their special skills and education) and things (stocks, machines, natural resources), knowledge is governed by increasing returns. An object (a portion of food) can only be consumed by a single person at a time, while knowledge (the recipe for the food) can be used by as many people as possible, anytime.

The theory of endogenous growth has convincingly demonstrated the importance of knowledge production for the creation of nations’ welfare. And if ideas and knowledge play such a crucial role in long-term growth and prosperity, much more of the debate should be about educational strategies, research investments, and teacher salaries instead of interest rates and tax rates.

Knowledge is power. This also applies to economics. And perhaps even more importantly, knowledge is what underlies our ability to create long-term prosperity.

Against this background, it is somewhat surprising to see how politicians in Sweden treat those who may be the most important mediators of knowledge — teachers.

For a long time, it has been known and pointed out that many of the education programs currently conducted at the country’s colleges and universities have a meager budget to live on. The result is therefore fewer teacher-led lectures in record-large student groups.

In addition to this, there has been an explosion of new student groups going on to university studies. In a way, this is clearly pleasing. Today we have as many doctoral students in our education system as we had high school students in the 1950s! But this educational expansion has largely taken place at the expense of deteriorating opportunities for students to meet the competence requirements of higher education. Many have succumbed and lowered their standards.

Unfortunately, the students we receive at universities and colleges today are also not always well-equipped for their studies. The restructuring of the school system in the form of decentralization, deregulation, and target management has not delivered as promised by politicians. The imposed professionalization of the teaching profession has rather resulted in de-professionalization as resources have decreased and non-teaching tasks and responsibilities have increased.

In line with the post-secondary education expansion, a corresponding contraction of knowledge among large student groups has taken place. The education policy that has led to this situation hits hardest against those it claims to protect — those with little or no ‘cultural capital’ in their background.

Perhaps these trends and problems are especially evident in the part of our university and college education system that focuses on teacher education.

Today, an increasing number of teacher education students are recruited from households with little or no experience of higher education. Teacher students’ grades and results on college entrance exams have also decreased for a long time. At the same time as the recruitment of teacher education students with high study results has thus become more difficult, there has been an increasing demand for the academic level of teacher education. How we can solve the dilemma of higher demands on a merit-based education with increasingly weak-performing students with tighter resource frames is difficult to see.

The relative salaries of teachers have decreased for a long time. 60 years ago, an elementary school teacher on average earned almost as much as an engineer. Today, an elementary school teacher’s salary is on average 65 percent of a civil engineer’s salary. 60 years ago, a high school teacher on average earned 35 percent more than an engineer. Today, a high school teacher’s salary on average is 75 percent of a civil engineer’s salary.

The general level of teacher salaries must increase. But this is only possible if the municipalities’ accountant attitude towards schools becomes a thing of the past and the state is also willing to invest in what ultimately provides higher growth and prosperity in a knowledge society — knowledge! No one can access modern educational research without realizing how headless the last decades’ school policy has been when it comes to these fundamentals. The school’s problems cannot be solved without raising teachers’ relative salaries and giving them decent working conditions.

In fact, it is remarkable that the teacher salary gap has been allowed to continue unchecked for so long. Few measures are likely to have greater long-term returns than investing in getting skilled teachers who can impart knowledge to future generations.

Here we clearly have one of the main reasons for the problems that the Swedish school is struggling with today. Why would high-performing students, other than exceptionally, choose to pursue an education that leads to a profession characterized today by low pay and almost non-existent status?

In this situation, strong remedies are needed. Unfortunately, measures such as the introduction of teacher licensing and more high school lecturers are simply not enough. The reason is simply that these measures — which I mostly support — do not address the fundamental problems that I have addressed here.

What we can see today of the consequences of municipalization and for-profit ‘free schools’ should lead us to seriously consider whether the state should take greater responsibility for the Swedish school.

The chariot of fate certainly does not run on rails. But knowledge is still the locomotive that drives economic growth and people’s welfare forward. From that perspective, nothing can be more important today than investing in our teachers and ensuring that in the future we can get the best, most competent, and most talented individuals to want to educate themselves as teachers.

What is the use of school?

We live in an unequal society where inequality is increasing in many areas, especially regarding income and wealth. The differences in living conditions for different groups, in terms of class, ethnicity, and gender, are unacceptably large.

In the world of education, family background still has a significant impact on pupils’ performance, and it becomes even more pronounced as they get older. It cannot be seen as anything other than a colossal failure when a school with compensatory aspirations shows a pattern where parents’ educational backgrounds have an increasing impact as the pupil gets older.

Contrary to all the promises of reform pedagogy, it is primarily children from families without academic traditions who have lost out in the shift in the perception of school that has taken place in the past half-century. Today, with school vouchers, free school choice, and charter schools, the development has only further strengthened the opportunities of highly educated parents to control their children’s schooling and future, contrary to all the compensatory promises. It is difficult to see who, with today’s schools, will be able to make the ‘class journey’ that so many in my generation have made.

The school plays a large and important functional role in the reproduction of the labor market and socialization-related discipline in our society.

All of this is well known, but everything has its time and place. What I want to address here is something else. Socialization theory and hermeneutics complement each other. Instead of explaining, I am here more interested in understanding. Instead of the school’s societal functions, I focus here on some cultural and subjective theoretical aspects of the school as an institution. I want to present some sketchy thoughts on a specific question complex. How should the school be related to society at large? What can and should the school do and be?

We now live in a society where identity is something created rather than, as in the past, something inherited. This can be experienced both as a liberation and as a burden. Many young people today experience ambivalence toward the freedom that the detraditionalization of our social lives has brought. This is also expressed to a high degree in school. Much of the orientation problems that young people express are related to the norm and value dissolution that the pervasive transformation of modern social life has led to. In the past, one’s social identity was more clearly defined by an inherited social identity. Today, the image that young people have of life is much more about what they, as individuals, want to do with their lives. Each individual creates their own identity. But this also means that the support to lean on is not there. There is ‘free’ movement under one’s own responsibility and one’s own anxieties and rootlessness.

When yours truly grew up and went to school in the 1960s and 1970s, there was still a fairly clear demarcation line between the school, which took care of our cognitive skills, the family, which took care of the upbringing and emotional needs of the growing generation, and society at large.

What was once new becomes old. The rebellion of reform pedagogy against a fossilized school institution with its outdated norms and teaching styles was new and radical in the 1970s. Today, reality has surpassed it. When everyone already perceives themselves as doing as they please and basing their actions on their own experiences and lives, it is no longer radical to say to students: “Do as you please.” The answer is often, “Can’t we avoid having to do as we please? We already do so much of that in our daily lives and in modern schools. It no longer gives us an emancipatory experience. It’s just more of the same slack and indifferent …”

The innovative power of de-formalization and subjectification has long since exhausted its potential. Therefore, it is hopelessly outdated to demand increased informality, closeness, and subjectivity in today’s schools. To some extent, starting from the pupils’ reality must not be synonymous with fully adopting and embracing it. On the contrary, one must present a counter-image, an alternative. Not identity, but difference.

The school should teach for a life other than the one that exists in school. Above all, it should ensure that each pupil’s potential to live a different life from the one they are living today is fully realized. When continuity, stability, and traditions lose their significance and self-legitimizing aura, this becomes even more important. The school must cultivate ‘the principle of hope.’ Without the future-oriented hope of a better world, the school cannot fulfill its task. Therefore, socialization-theoretical explanations regarding the question “how one has become who one is” cannot be the starting point. In the school world, the educational-theoretical question “how one can become what one has the potential to become in the future” must be the guiding starting point.

Today, when the lifeworld, everyday life, and subjectivity are fully embraced in the school world, more of the same is not needed. Reform pedagogy has been so successful that it is now falling on its own grip. Subjectification has long since reached the saturation point, and saturation has led to negative marginal utility. The euphoria of novelty has turned into the discomfort of over-saturation. It is no longer helpful to invoke phrases from another time — a non-saturated time — where these demands may have seemed emancipatory. Today, the response from pupils is usually only: “We’ve been there. We’ve seen that. We’ve done that. Point to something that goes beyond ourselves and allows us to grow instead!” What was the highest radicalism in the 1970s when yours truly studied at the teacher training college – “start from your own interest in bikes and write the history of technology based on that” – today has only a glimmer of laughter. When everyone already writes their “bike history”, something else is needed.

Distance and separation provide perspective. The school should be an island in a sea of societal routines. Insisting that the school should continue to approach the pupils’ experiential horizons is no longer viable. The school cannot be a reality TV world where people expose their private and intimate lives to satisfy exhibitionistic self-affirmation impulses. Today, we do not need more leveling between the pupils’ lifeworld and the school. On the contrary, we need more respect for the necessary difference between these worlds. Learning in school must acknowledge, as a starting point, the difference between the pupils’ lifeworld and the school itself in order to function as a forward-looking bridge.

School is not society or family. The school should not be an extension of the pupils’ lives outside of school. On the contrary, it should be an alternative. Something else. In its otherness, it should create conditions for the future and not keep pupils’ experiential horizons in the present. The school should not provide self-affirmation for what the students are, but help them become what they can be.

The future is uncertain. And that is precisely why it is so important for the school to relate to the future and not the present. Therefore, the school should also be something different and not a mirror of society. Through its otherness, the school can provide preparedness for a new life and a new world. When we talk about what the school needs to provide students, this must be at the center.

We often ask what kind of students society needs. I think that question is misplaced. The demand must be a rights-based demand that transcends the students’ own experiential horizons and is future-oriented by focusing on their potential, not their contingent present facticity.

The reform pedagogy nurtured the idea that the distance between school and society would disappear and that identity would prevail. It still perceives itself as progressive (often with the same unreflected starting points regarding identity politics in general in our modern multicultural societies). I see it the opposite way. Hold on to the difference and distance between school and society. Like Adorno once spoke of ‘false intimacy,’ I would like to argue that this is about ‘false identity.’ The school should be its own entity with its own rules and norms. We enter with some of our identities for part of our lives. The school should demand and challenge students. It can make them grow and realize their potential. Going along and building false intimacy and identity rather hinders than helps these future-oriented aspirations.

To learn, one must be able to “take in” differences. This also requires a demand for distancing. Students are not helped by the school merely reflecting and affirming their own life-world. It should broaden and deepen it. Here, theoretical knowledge becomes important as well. Without it, deepening and perspective on one’s own life-world cannot take place. An identity between school and society would cement students in the present instead of preparing for an unknown and uncertain future.

The school should be the fixed point in young people’s lives where they can come and, like teachers, temporarily withdraw from the storms of family and social life. The school should be an island in a world full of intense changes. To be able to learn things, concentration and opportunities for screening are required. In our hyper-mediatized world, perhaps the latter is particularly important. In the constant digital noise that young people surround themselves with around the clock, islands of distance, calmness, and opportunities for reflection, screening of noise, and processing of information into knowledge are needed. Not to permanently withdraw from the troubles and problems of life-world, but to better cope with the constant real transformations that characterize our lives with the strength, skills, and perspectives that a knowledge and citizenship-based school can provide.

Division of labor is a prerequisite for civilization. This also applies to the school in relation to society. The school cannot and should not solve or accommodate all the problems that a constantly changing open world creates. The school cannot compensate for all the risks of the modernization process. Family and parents – as well as society as a whole – have a responsibility that cannot simply be assumed by the school to replace or compensate for. Many social researchers describe family, norms, and social life as being in dissolution everywhere today. That is precisely why it is so important that the school should not primarily function as a compensatory social institution. Then it loses its soul. Then it loses its aura and ability to function as an energizing dream that everything can be different and that the school can contribute to making it different.

We all have several different identities. We all have different aspirations, backgrounds, and dreams. But in school, we should meet as equals. Different, but equal. When we enter through the school gate, we are all equal. Entering school also means that you (temporarily) leave family and society and enter a limited space with its own rules and goals. For part of the day, we enter a world where we collectively create ourselves as citizens and knowledge practitioners.

If you are to learn something new in school, it must be something other than an extension of pupils’ everyday lives. For the school to be able to catalyze and change, it must be something else and not identical to its surroundings. In today’s society, the school must function as something different, an alternative to the eroding market forces that threaten society by reducing citizens to consumers. Knowledge is a necessary condition for being able to resist this development. When the family or society does not stand up, the school must be able to stand up and take care of the genuine emancipatory interests of the growing generation.

A good school — not least in our meritocratic knowledge society — is an important prerequisite for young people to be able to realize their dreams of improving their conditions in the future. It should help students get out of the self-centered identity fixation they are developmentally in. Today’s over-reliance on the school starting from students’ individual, highly private, and subjective lifeworlds does not work very well. Today, this individualization over-reliance creates more problems than it solves.

The school should educate knowledgeable citizens. A school with religious, ethnic, or profit-making motives is not a good school. The school should meet pupils based on what they can become, not based on what they are. The school should provide pupils with a compass in the landscape of the future so that they can learn to navigate in uncertain waters. To fulfill the principle of hope, the school must be an island of good otherness — unrestricted by all kinds of identity politics. The more the school is drawn into the cumulative dynamics of society, the more it loses its necessary status and self-logic.

If the school is to be a realization of each pupil’s potential rather than a time-bound and contingent facticity, it must be able to build bridges to the pupil’s lifeworld while maintaining the distance between school and society.

Religious for-profit ‘free schools’

Swedish governments have for years now announced that they want to tighten the rules for religious for-profit free schools. Last year Minister of Education Lina Axelsson Kihlbom claimed that this would be “an important step in regaining democratic control in schools.”

Goodness gracious! And to think that we still have to hear this nonsense.

It’s mind-boggling.

The fact that religious for-profit free schools are allowed to exist in Sweden in 2023 is deeply concerning. And to believe that increased control — a favorite solution proposed by politicians — would solve the recurring problems and violations of the school law that these schools have been associated with for the past 30 years is downright ridiculous. The proposal is nothing more than political posturing.

It is completely unacceptable for certain parents’ interests to be placed above Swedish law and children’s constitutionally protected rights. Swedish schools should be a safe haven from attempts to turn them into a playground for all kinds of religious faiths and ideologies. Failing to safeguard schools as a safe haven is a betrayal of those who perhaps more than anyone else need society to stand up and defend their rights as citizens — regardless of gender, ethnicity, or their parents’ religious beliefs.

When yours truly grew up and went to school in the 1960s and 70s, there was still a fairly clear demarcation line between school — which took care of our cognitive skills — and the family — which took care of the upbringing and emotional needs of the upcoming generation — and society at large.

The school must ensure that it fully harnesses each pupil’s potential to live a life other than the one they live today. When continuity, stability, and traditions lose their meaning and self-legitimizing aura, this becomes even more important. The school must cultivate ‘the principle of hope.’ The school should be an island in a sea of societal routines. Learning in school must recognize the difference between pupils’ lifeworlds and the school itself as a starting point in order to function as a forward-looking bridge.

School is not society or family. The school should not be an extension of pupils’ lives outside of school. On the contrary, it should be an alternative. Something else. In its otherness, it should create conditions for the future, and not hold pupils’ horizons of experience in the present. The school should not provide self-confirmation for what pupils are but help them become what they can be.

When neither the family nor society can stand up, the school must be able to stand up and take care of the genuine emancipatory interests of the upcoming generation. A good school is an important prerequisite for young people to be able to realize their dreams of improving their conditions in the future.

The school should nurture knowledgeable citizens. A school with religious, ethnic, or profit-based motives is not a good school. The school should meet pupils based on what they can become, not what they are. The school should provide pupils with a compass for the future landscape so that they can learn to navigate in constantly changing waters. To fulfill ‘the principle of hope,’ the school must be an island of good otherness — unfettered by all kinds of identity politics and religious pressures.

The Swedish for-profit ‘free school’ scandal

In Sweden in 2023, we allow poorly performing private school companies to make sky-high profits — profits that the Swedish state gladly allows these companies to take from our tax-funded school vouchers. These smart welfare plunderers generally have higher profitability than the business sector as a whole, but when they are finished plundering, they hand over the problems and pupils to the much-maligned public sector.

Many are rightly upset, and those who are critical of the privatization of healthcare and education have had golden opportunities to clearly and firmly state that they now want to eliminate the possibilities for profit-driven companies to operate in healthcare, social care, and education.

But that has not happened.

Instead, there has been a steady stream of toothless demands for increased control, tougher scrutiny, and inspections. Now that the privatization dream has turned into a nightmare, some believe that what they wanted to get rid of — regulations and “bureaucratic” control — would be the solution.

Several public investigations in recent years have shown that the system we have in Sweden with profit-driven schools leads to our schools becoming increasingly unequal — which in turn contributes to increasingly poor results. If we are to remedy this, we must have an educational system that is not based on market-oriented competitive thinking where schools, instead of educating, mainly focus on recruiting pupils and school vouchers. Schools should instead be operated as non-profit organizations with quality and a clear and distinct social mission and the best interests of pupils in mind.

Today, we know that private schools drive various forms of ethnic and social segregation, often have low teacher densities and poor academic results, and ultimately fail resource-poor students. That these operations should be rewarded with the ability to extract profits from our tax money is deeply offensive.

In a society characterized by equality, solidarity, and democracy, it should be self-evident that tax-funded schools should not be allowed to operate with profit and segregation as their primary business idea!

The decision to allow profit-driven companies into the welfare sector has been a costly mistake. Since Chile stopped this practice in the education sector a few years ago, Sweden is now the only country in the world that accepts profit interests in tax-funded schools. If Chile can correct its mistakes, we should be able to as well!

The basic question is not whether tax-funded private companies should be allowed to make profits or whether tougher measures are needed in the form of control and inspection. The fundamental question is whether it is the logic of the market and privatization that should govern our schools, or whether it should be through the logic of democracy and politics. The fundamental question is whether schools should be governed by democracy and politics or by the market.

Not only do private school companies lay claim to our tax money and use them any way they want. To strengthen their positions in the market, private schools also systematically choose to give high grades to falsely give the impression that these schools produce pupils with higher knowledge than others. In the world of private school companies, grades are eroded to become a way to get advantages by cheating.

History will judge harshly the responsible politicians who have ruthlessly and with premeditation allowed the once-proud Swedish tradition of trying to build an equal school for all to be sacrificed!

These jokers and cheaters in the free school industry have been allowed to undermine the Swedish school system for far too long. Now it’s time for politicians—who have actively and/or through pure complacency made this scandal possible for thirty years—to show some social responsibility and ensure that Sweden gets rid of the shame that is called free schools.

Högern och friskolorna

Under det dryga decennium som jag har kritiserat vinstintresset i skolan har Thorengruppens härjningar varit en följetong. Redan 2011 kom Skolinspektionen med sin första dräpande rapport om allvarliga missförhållanden. En lärare vittnade senare för mig om hur gruppen startade yrkesgymnasier utan så mycket som en svets eller hammare i lokalerna.

Alla har vetat hur illa det har varit. Ändå har ingen satt stopp. Det är ett så bottenlöst svek mot Sveriges elever att detta missbruk har kunnat fortgå.

Hela systemet utgår från tanken att alla skolor vill förbättra sig och leva upp till skollagens krav. Vissa behöver bara få tid på sig att rätta till sina brister. Det är så naivt att man blir matt. Sanningen är ju att låg kvalitet är själva affärsidén i dessa fall.

Det är ingen slump att de vinstdrivande skolorna har en lägre lärartäthet och fler obehöriga lärare, exempelvis. Det är en krass ekonomisk kalkyl.

Vissa koncerner lyckas skapa lönsamhet genom att attrahera ett lättare elevunderlag, som inte kräver så mycket resurser. Tyvärr har väldigt mycket av friskoledebatten kommit att handla om just den aspekten.

Men ett betydligt allvarligare problem är det som Thorengruppens expansion sätter fingret på. Vi har stora skolkoncerner – inte minst på gymnasiesidan – som erbjuder skräputbildningar till ett mycket krävande elevunderlag …

Det är upp till bevis nu för Liberalerna och resten av regeringen. Skeptikerna är av begripliga skäl många. Skolminister Lotta Edholm kom direkt från ett styrelseuppdrag åt Tellusgruppen till sitt nya jobb i Rosenbad. Personkopplingarna mellan borgerligheten och friskolebranschen är så många att översikten närmast påminner om ett tunnelbanenät.

Det är dags för borgerligheten att visa att man menar allvar.

Anna Dahlberg/Expressen

Den svenska friskoleskandalen

Ett företag inom svensk skola har bland annat använt skolpeng för att köpa en våffelstuga i Åre, visar SVT Nyheters granskning.

I skolkoncernen Watma har 20 miljoner kronor i koncernbidrag gått från utbildningsverksamhet till moderbolaget under de senaste tre åren. Av summan har 2,8 miljoner därefter gått vidare till dotterbolaget Nordic Leisure, pengar som sedermera delfinansierade ett köp av våffelstugan …

Anders Hultin som driver skolkoncernen Watma skriver i ett mejl att det är ägaren själv som disponerar den vinst som uppstår i ett företag.

Omni

I Sverige år 2023 låter vi friskolekoncerner med undermålig verksamhet få plocka ut skyhöga vinster — vinster som den svenska staten gladeligen låter dessa koncerner ta av vår skattefinansierade skolpeng. Dessa smarta välfärdsplundrare har överlag en högre lönsamhet än näringslivet i sin helhet, men när man väl plundrat färdigt lämnar man över problemen och eleverna till den förkättrade offentliga sektorn.

Många är med rätta upprörda och de som är kritiska till privatisering av vård och skola har haft gyllene tillfällen att tydligt och klart tala om att man nu vill se till att undanröja möjligheterna för vinstdrivande bolag att verka inom vård, omsorg och skola.

Men så har inte skett.

Istället har det kommit en jämn ström av tandlösa krav på ökad kontroll, tuffare granskning och inspektioner. När nu privatiseringsvåtdrömmen visar sig vara en mardröm så tror man att just det som man ville bli av med — regelverk och ‘byråkratisk’ tillsyn och kontroll — skulle vara lösningen.

Ett flertal offentliga undersökningar har på senare år  visat att det system vi har i Sverige med vinstdrivande skolor leder till att våra skolor blir allt mindre likvärdiga — och att detta i sin tur bidrar till allt sämre resultat. Ska vi råda bot på detta måste vi ha ett skolsystem som inte bygger på ett marknadsmässigt konkurrenstänk där skolor istället för att utbilda främst ägnar sig åt att ragga elever och skolpeng, utan drivs som icke-vinstdrivna verksamheter med kvalitet och ett klart och tydligt samhällsuppdrag och elevernas bästa för ögonen.

Vi vet idag att friskolor driver på olika former av etnisk och social segregation, påfallande ofta har låg lärartäthet och dåliga skolresultat, och i grund och botten sviker resurssvaga elever. Att dessa verksamheter ska premieras med att få plocka ut vinster på våra skattepengar är djupt stötande.

I ett samhälle präglat av jämlikhet, solidaritet och demokrati borde det vara självklart att skattefinansierade skolor inte ska få drivas med vinst, segregation eller religiös indoktrinering som främsta affärsidé!

Beslutet att släppa in vinstdrivande företag i välfärdssektorn har varit ett dyrköpt misstag. Sedan Chile på skolområdet satte stopp för detta för några år sedan är Sverige nu det enda land i världen som accepterar vinstintresse i skattefinansierade skolor. Kan Chile rätta till misstag så borde vi också kunna!

Grundfrågan är inte om skattefinansierade privata företag ska få göra vinstuttag eller om det krävs hårdare tag i form av kontroll och inspektion. Grundfrågan är om det är marknadens och privatiseringarnas logik som ska styra vår skola eller om det ska ske via demokratins och politikens logik. Grundfrågan handlar om skolan ska styras av demokrati och politik eller av marknaden.

Inte nog med att friskolekoncerner lägger beslag på våra skattepengar och tillåts använda dem för att köpa in sig i våffelstugor. För att stärka sina positioner på marknaden väljer friskolor systematiskt ckså att sätta glädjebetyg för att falskeligen ge sken av att det i dessa skolor går ut elever med högre kunskaper än i andra. I friskolekoncernernas värld urholkas betygen för att istället bli ett sätt att fuska till sig fördelar på.

Historiens dom ska falla hård på ansvariga politiker som hänsynslöst och med berått mod låtit offra den en gång så stolta svenska traditionen av att försöka bygga en jämlik skola för alla!

Dessa skojare och fifflare i friskolebranschen har alldeles för länge tillåtits underminera svensk skola. Nu är det dags för politikerna — som aktivt och/eller genom ren flathet har gjort denna skandal möjlig i trettio år — att visa lite samhällsansvar och se till att Sverige blir av med den skamfläck som stavas friskolor.