Svenska ekonomiprofessorer — inga lysande makroekonomer

28 Aug, 2020 at 18:50 | Posted in Economics | Comments Off on Svenska ekonomiprofessorer — inga lysande makroekonomer

dumstrut1Man blir riktigt trött när Calmfors börjar svänga med rökelsekaren runt den kanske mest helgade ikonostasen från 90-talet i den svenska ekonomiska ortodoxa kyrkan, ”det finanspolitiska ramverket”, med sitt ”överskottsmål” och sitt ”skuldankare” …

Calmfors, liksom många andra ekonomiska kommentatorer och beslutsfattare, framför allt vår finansminister, rabblar den ”utantill läxa” som säger att ”överskottsmålet har tjänat oss väl”. Vår låga skuldkvot har gjort att staten har kunnat plocka ur sina ”lador” nu när coronapandemin har slagit hårt mot de offentliga utgifterna och inkomsterna …

Här kan man höra ekot av förre statsministern Göran Perssons gammaltestamentliga läxa om ”den som är att i skuld är icke fri”. Men Göran Persson har aldrig varit någon lysande makroekonom, vilket tyvärr också kan sägas om många svenskar som uppbär professorstitlar i ämnet.

Skulder är nämligen grundbulten i hela den moderna ekonomin.  Utan skulder stannar ekonomin upp helt …

För svensk del så är det faktiskt så att vår samhällsekonomis funktion och stabilitet skulle må mycket bättre av en mycket högre statlig skuldsättning än den vi har idag. Om man hyfsat friktionsfritt vill sänkta skuldsättningen i den privata sektorn så måste staten öka sin upplåning.

Per Lindvall/Realtid

Egentligen är det märkligt att den ekonomiska mainstreamteorins företrädare inget verkar vilja lära av historien och åter under senaste tiden stått tämligen handfallna inför coronakrisens härjningar runtom i världen. Speciellt erfarenheterna av den stora depressionen under mellankrigstiden borde annars vara lärorika.

När depressionen drabbade 1930-talets industrivärld visade sig den ekonomiska teorin inte vara till någon större hjälp att komma ur situationen. Den engelske nationalekonomen John Maynard Keynes såg behovet av att utveckla en ny teori som på bröt mot den etablerade sanningen. I The General Theory of Employment, Interest and Money (1936) presenterade han sitt alternativ.

Vad som behövs nu är upplyst handling grundad på relevant och realistisk ekonomisk teori av det slag som Keynes står för.

Den överhängande faran är att vi inte får fart på konsumtion och kreditgivning. Förtroende och effektiv efterfrågan måste återupprättas.

Ett av de grundläggande feltänken i dagens diskussion om statsskuld och budgetunderskott är att man inte skiljer på skuld och skuld. Även om det på makroplanet av nödvändighet är så att skulder och tillgångar balanserar varandra, så är det inte oväsentligt vem som har tillgångarna och vem som har skulderna.

Länge har man varit motvillig att öka de offentliga skulderna eftersom ekonomiska kriser i mångt och mycket fortfarande uppfattas som förorsakad av för mycket skulder. Men det är här fördelningen av skulder kommer in. Om staten i ett läge med risk för skulddeflation och likviditetsfällor ‘lånar’ pengar för att bygga ut järnvägar, skola och hälsovård, så är ju de samhälleliga kostnaderna för detta minimala eftersom resurserna annars legat oanvända. När hjulen väl börjar snurra kan både de offentliga och de privata skulderna betalas av. Och även om detta inte skulle uppnås fullt ut så förbättras det ekonomiska läget därför att låntagare med dåliga balansräkningar ersätts med de som har bättre.

 I stället för att ”värna om statsfinanserna” bör man se till att värna om samhällets framtid. När numera t.o.m. IMF insett att det är kontraproduktivt att föra en åtstramningspolitik med syfte att minska statsskulden, är det minst sagt bedrövligt att regeringar och ekonomiprofessorer ännu inte insett att problemet med en statsskuld i en situation med nästintill negativa räntor inte är att den är för stor, utan för liten.

Nu har regeringen i dagarna utlovat att man ska skjuta till 100 miljarder kronor — och låta statsskulden öka — i nästa års budget för att få fart på ekonomin efter coronaepidemin. Det är bra (även om summan även inberäknar en mer tveksam satsning på skattesänkningar).  Man skulle nästan kunna få för sig att ‘vi är alla keynesianer nu.’ Men låt oss inte ropa hej än. Först behöver vi se att det här verkligen är ett paradigmskifte, så att det inte blir som tidigare — när väl den värsta krisen är över, är det ‘business as usual’ och Göran Perssons mantra ”den som är satt i skuld är icke fri” dammas av igen.

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.