Skuldbubbleekonomi

19 Nov, 2012 at 21:49 | Posted in Economics | 1 Comment

“Svensk ekonomi drivs av skuldbubbla”

Sverige har en bostadsbubbla och svensk tillväxt bygger alltmer på ohållbar skuldsättning. Det hävdar den holländske forskaren Dirk Bezemer nationalekonom vid universitetet i Groningen, som i samarbete med SVT Vetenskap undersökt hur svensk ekonomi utvecklats sen 1990-talet. I kvällens Vetenskapens värld i SVT2 kommer det att handla om just skuldkrisen och hur världens ekonomer kunde missa att den värsta kollapsen sen 30-talets depression var på väg. SVT2 klockan 20.00 i kväll: http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/svensk-ekonomi-drivs-av-skuldbubbla

Bra de tog upp ämnet, det var på tiden. Möjligen har  SVT läst det här:
https://larspsyll.wordpress.com/2012/06/02/bostadsbubblan-det-ar-hog-tid-att-plocka-undan-balskalen/
Men de kunde ju frågat dig Lars, du är ju en av de ytterligt få i landet som tagit upp detta!

Jan Milch

Frihet

19 Nov, 2012 at 18:13 | Posted in Politics & Society | 1 Comment

Verklig frihet är inte att få välja.

Verklig frihet är att kunna välja de val som ska göras.

Smärtsamt bra

19 Nov, 2012 at 14:54 | Posted in Varia | Comments Off on Smärtsamt bra

Vissa filmer är bedövande vackra. Och samtidigt så smärtsamt berörande att man bara klarar av att se dem med flera års mellanrum. Juloratoriet är en sådan film. Stefan Nilsson har skrivit musiken till filmatiseringen av Göran Tunströms episka mästerverk.
 

Working hard

18 Nov, 2012 at 13:06 | Posted in Varia | 2 Comments

Skolan som identitetspolitisk frizon

18 Nov, 2012 at 10:24 | Posted in Education & School | Comments Off on Skolan som identitetspolitisk frizon

Utbildningsförvaltningen i Jönköping har tidigare i år uppmärksammats i samband med att det framkommit att man ingått en överenskommelse med muslimska församlingar som innebar att ”muslimska” barn inte skulle behöva deltaga i simundervisning eller resor som innebar övernattning utanför hemmet.

Att något sådant kan förekomma i Sverige år 2012 är djupt beklämmande – och helt i strid med svensk skollag.

Självklart är det helt oacceptabelt att vissa föräldrars särintressen ställs ovanför svensk lag och barns grundlagsskyddade rättigheter. “Muslimska” flickor ska inte behöva drunkna för att deras föräldrar uppfattar badhus som en farlig plats. Svensk skola ska vara en frizon från allehanda försök att förvandla den till lekstuga för normativa mångkulturalister. Att inte slå vakt om skolan som en frizon är att svika alla de som kanske mer än alla andra verkligen behöver att samhället ställer upp och försvarar deras rättigheter som medborgare – oberoende av kön, etnicitet eller föräldrars religiösa uppfattningar.

I Sverige har vi länge okritiskt omhuldat en ospecificerad och odefinierad mångkulturalism. Om vi med mångkulturalism menar att det i vårt samhälle finns flera olika kulturer ställer detta inte till med problem. Då är vi alla mångkulturalister. Men om vi med mångkulturalism menar att det med kulturell tillhörighet och identitet också kommer specifika moraliska, etiska och politiska rättigheter och skyldigheter, talar vi om något helt annat. Då talar vi om normativ multikulturalism. Och att acceptera normativ mångkulturalism, innebär också att tolerera oacceptabel intolerans, eftersom den normativa mångkulturalismen innebär att specifika kulturella gruppers rättigheter kan komma att ges högre dignitet än samhällsmedborgarens allmänmänskliga rättigheter – och därigenom indirekt bli till försvar för dessa gruppers (eventuella) intolerans. I ett normativt mångkulturalistiskt samhälle kan institutioner och regelverk användas för att inskränka människors frihet utifrån oacceptabla och intoleranta kulturella värderingar.

Den normativa mångkulturalismen innebär att individer på ett oacceptabelt sätt reduceras till att vara passiva medlemmar av kultur- eller identitetsbärande grupper. Men tolerans innebär inte att vi måste ha en värderelativistisk inställning till identitet och kultur. De som i vårt samhälle i handling visar att de inte respekterar andra människors rättigheter, kan inte räkna med att vi ska vara toleranta mot dem.

Om vi ska värna om det moderna demokratiska samhällets landvinningar kan samhället inte omhulda en normativ mångkulturalism. I ett modernt demokratiskt samhälle måste “rule of law” gälla – och gälla alla! Självklart måste detta också gälla skolan. Eller snarare – framför allt i skolan!

Mot dem som i vårt samhälle vill tvinga andra att leva efter deras egna religiösa, kulturella eller ideologiska trosföreställningar och tabun, ska samhället vara intolerant. Mot dem som vill tvinga samhället att anpassa lagar och regler till den egna religionens, kulturens eller gruppens tolkningar, ska samhället vara intolerant.

Vi lever numera i ett samhälle där identitet är något som skapas, och inte så mycket som förr, något som ärvs. Detta kan upplevas både som en befrielse och som en börda. Många unga människor upplever idag en ambivalens inför den frihet som avtraditionaliseringen av våra sociala liv inneburit. Detta kommer också i hög grad till uttryck i skolan. Mycket av de orienteringsproblem som unga ger uttryck för hänger samman med den norm- och värdeupplösning som den genomgripande omvandlingen av det moderna samhällslivet lett till. Förr definierades man tydligare av en ärvd social identitet. Idag är bilden ungdomar gör sig av livet att det i mycket större utsträckning handlar om vad de själva som individer vill göra av livet. Varje individ skapar sin egen identitet. Men detta gör också att ryggstödet att luta sig mot inte finns. Det är ”fri” rörelse under eget ansvar och egna våndor och rotlöshet.

När jag växte upp och gick i skolan på 1960- och 70-talen var det fortfarande en hyfsat klar demarkationslinje mellan skolan – som tog hand om våra kognitiva färdigheter – och familjen – som tog hand om det uppväxande släktets socialisationsmässiga och emotiva behov – och samhället i stort.

Skolan ska se till att fullt ut ta vara på varje elevs potential att leva ett annat liv än det de lever i dag. När kontinuitet, stabilitet och traditioner mister sin betydelse och självlegitimerande aura blir detta än viktigare. Skolan måste odla ”hoppets princip”. Utan det framtidsinriktade hoppet om en bättre värld kan inte skolan fullgöra sin uppgift. Därför kan inte heller socialisationsteoretiska explikationer kring frågan ”hur man blivit den man är” vara utgångspunkten. I skolans värld måste den bildningsteoretiska frågan ”hur man i framtiden blir det man har potential att bli” vara den riktgivande utgångspunkten. 

Avstånd och avskiljande ger perspektiv. Skolan ska vara en ö i ett hav av samhälleliga rutiner. Att insistera på att skolan ska fortsätta närma sig elevernas upplevelsehorisonter är inte längre gångbart. Vi behöver idag inte mer av nivellering mellan elevernas livsvärld och skolan. Tvärtom. Vi behöver mer respekt för den nödvändiga skillnaden mellan dessa världar. Lärandet i skolan måste erkänna som utgångspunkt skillnaden mellan elevernas livsvärld och skolan själv för att kunna fungera som en framtidsinriktad broslagning.

Skola är inte samhälle eller familj. Skolan ska inte vara en förlängning av elevernas liv utanför skolan. Tvärtom. Den ska vara ett alternativ. Något annat. I sin annorlundahet ska den skapa betingelser för framtid och inte hålla fast elevers upplevelsehorisont i nutid. Skolan ska inte ge självbekräftelse för vad eleverna är, utan hjälpa dem till vad de kan bli.

Skolan ska vara den fasta punkt i unga människors tillvaro dit de kan komma och temporärt dra sig undan familje- och samhällslivets stormar. Skolan ska vara en ö i en värld full av intensiva förändringar. För att kunna lära sig saker krävs koncentration och möjligheter till avskärmning. Inte för att permanent dra sig undan livsvärldens bekymmer och besvär, utan för att – med den styrka, färdigheter och perspektiv som en kunskaps- och medborgarskapsgrundad skola kan ge – bättre kunna tackla de ständiga reala omvandlingar som kännetecknar våra liv.

Skolan kan och ska inte lösa eller ackommodera för alla de problem som en ständigt föränderlig öppen värld skapar. Skolan kan inte kompensera för moderniseringsprocessens alla risker. Familj och föräldrar – liksom samhället i stort – har ett ansvar som inte skolan bara kan förutsättas gå in och ersätta eller kompensera för. Många samhällsforskare beskriver familj, normer och samhällsliv som stadda i upplösning över allt idag. Just därför är det så viktigt att skolan inte i första hand ska fungera som en kompensatorisk samhällsinstitution. Då förlorar den sin själ. Då förlorar den sin aura och förmåga att fungera som energigivande dröm om att allt kan vara annorlunda och att skolan kan bidra till att det också blir annorlunda.

Vi har alla flera olika identiteter. Vi har alla olika aspirationer, bakgrunder och drömmar. Men i skolan ska vi mötas som jämlikar. Olika, men jämlika. När vi går in igenom skolporten är vi alla jämlikar. Att gå in i skolan innebär samtidigt att (temporärt) lämna familj och samhälle och gå in i ett begränsat rum med egna spelregler och mål. För en del av dagen går vi in i en värld där vi gemensamt skapar oss själva som medborgare och kunskapsutövare.

När inte familjen eller samhället står emot måste skolan kunna stå upp och ta tillvara det uppväxande släktets genuina emancipatoriska intressen. En bra skola är en viktig förutsättning för att unga människor ska kunna förverkliga sina drömmar om att i framtiden kunna förbättra sina villkor.

Skolan ska fostra kunskapande medborgare. En skola med religiösa, etniska, eller vinstgivande bevekelsegrunder är ingen bra skola. Skolan ska möta eleverna utifrån vad de kan bli och inte utifrån vad de är. Skolan ska förse elever med kompass i framtidslandskapet så att de kan lära sig manövrera i osäkra farvatten. För att kunna uppfylla hoppets princip måste skolan få vara en ö av god annorlundahet – ofjättrad av allehanda former av normativ mångkulturalism och identitetspolitik.

Ekonomerna och parallella universum

17 Nov, 2012 at 13:57 | Posted in Economics, Statistics & Econometrics | Comments Off on Ekonomerna och parallella universum


 
Yours truly blev nyligen approcherad av Robin Engelhardt. Engelhardt – som är dansk vetenskapsjournalist – hade läst mina kritiska artiklar här på bloggen om ergodicitetsantagandet i neoklassisk nationalekonomi och höll på och skrev en artikel för den danska tidskriften Ingeniören om ekonomernas försök att tackla det faktum av världen vi lever i de facto, till skillnad från i teorin, är icke-ergodisk. För den som inte har problem med broderlandets språk går Engelhardts nu färdiga artikel med fördel att läsa här.

The physics of finance – why time matters

17 Nov, 2012 at 10:53 | Posted in Economics, Theory of Science & Methodology | Comments Off on The physics of finance – why time matters

Mark Buchanan – physicist and former editor with the international science journals Nature and New Scientist – has an interesting article  on the importance of differencing between time averages and ensemble averages:

I’m still thinking about the ideas of Ole Peters and the importance difference between time and ensemble averages. A few comments suggest that some people I have “lost the plot,” but I’m convinced this issue is indeed extremely important and generally underappreciated. A few things to add for now:

1. This post by economist Lars Syll from earlier this year does an excellent job of laying out the main issues and linking them to the Kelly criterion: a practical criterion for playing risky gambles that is based explicitly on time averages. Lars couldn’t have explained the basic ideas more clearly.

2. From some comments on other blogs, similar to some I’ve seen here, many people familiar with probability theory find it hard to accept that a time average expected return of a random multiplicative process is just not equal to the (usual) expected return of a single round. It isn’t. Start with any number you like, multiply it by a long sequence of numbers, each either 0.9 or 1.1 drawn with equal probability, and you will find that the number tends to get smaller. In the limit of an infinite sequence, the result heads to 0. And the result quoted in the Towers and Watson paper, a 1% decline on average per period, is correct.

3. I came across an interesting comment from Tim Johnson, writing on Rick Bookstaber’s blog:

“The model Peters develops appears to be remarkably similar to the one Durand proposed in 1957 (The Journal of Finance, 12, 348–363) and is discussed by Szezkely and Richards (The American Statistician, 2004, Vol. 58, No. 3).

I do not disagree with your assessment that there has been an error in economics for the past 77 years (just one?) but mathematicians working in finance have generally ignored Samuelson’s attacks on logarithmic utility. Poundstone’s book on the Kelly Criterion is a good description of the battle in the 1960s and I there is a rich contemporary literature that develops Kelly’s ideas …”

The paper by Szezkely and Richards is indeed worth a read, although I’m convinced that Peters has gone considerably further than Durand.

Austerity multipliers

16 Nov, 2012 at 13:58 | Posted in Economics | Comments Off on Austerity multipliers

OECD – like so many other mainstream economic establishment institutions – is all in for austerity:

The report making that case, the 2010 OECD Economic Outlook, made economic projections out through the last quarter of 2011. For a project I’m working on, I have compared those projections with what actually happened to selected countries; here’s what it looks like:

The harsh-austerity countries did much worse than the OECD was expecting.

This is similar to the IMF’s exercise, which convinced its staff that fiscal multipliers are not just positive — contractionary policy is contractionary — but bigger than they thought. So the OECD was terribly, terribly wrong and gave awful advice. I wonder if they have learned anything from the experience.

Paul Krugman

Evidence-based policy

15 Nov, 2012 at 19:37 | Posted in Theory of Science & Methodology | Comments Off on Evidence-based policy

Like us, you want evidence that a policy will work here, where you are. Randomized controlled trials (RCTs) do not tell you that. They do not even tell you that a policy works. What they tell you is that a policy worked there, where the trial was carried out, in that population. Our argument is that the changes in tense – from “worked” to “work” – are not just a matter of grammatical detail. To move from one to the other requires hard intellectual and practical effort. The fact that it worked there is indeed fact. But for that fact to be evidence that it will work here, it needs to be relevant to that conclusion. To make RCTs relevant you need a lot more information and of a very different kind. What kind? That’s what this book is about.

Så ökar vi läraryrkets attraktionskraft

15 Nov, 2012 at 15:51 | Posted in Education & School | 2 Comments

År efter år ser vi hur viljan att bli lärare minskar. I början på 1980-talet fanns det nästan åtta sökande per plats på lågstadielärarutbildningen. Idag är det en sökande per plats på grundlärarutbildningen. Detta är en samhällskatastrof som vi borde tala om. I en värld där allt hänger på kunskap är det på sikt avgörande för svensk ekonomi att åter göra läraryrket attraktivt.

I Sverige har levnadsstandarden mätt som per capitainkomst ökat med en faktor på över 50 sedan mitten av 1800-talet. Överlag är människor i västvärlden idag mer tjugo gånger rikare än vad de var för ett och ett halvt sekel sedan. Dess befolkning har en förväntad livstid som är nästan dubbelt så hög som förfädernas. Vad har skapat denna ökning i välfärd och levnadsstandard?

Kunskaper är ett slags instruktioner eller recept som talar om hur vi kan använda våra resurser för att producera nyttigheter. Med bättre kunskaper kan tillväxten öka även om de materiella resurserna är begränsade. Till skillnad från människor (med sina speciella färdigheter och utbildning) och ting (aktier, maskiner, naturtillgångar) styrs kunskap av stigande avkastning. Ett föremål (en portion mat) kan bara konsumeras av en enskild person vid ett tillfälle, medan kunskap (matreceptet) kan användas av hur många som helst när som helst.

Så kunskapsproduktion har en helt avgörande betydelse för skapandet av nationernas välfärd. Och om idéer och kunskaper spelar en så avgörande roll för långsiktig tillväxt och välfärd borde betydligt mer av samhällsdebatten handla om utbildningsstrategier, forskningssatsningar och lärarlöner.

En av de absolut viktigaste förklaringarna till den katastrofala utvecklingen vad avser sökande till lärarutbildningarna i Sverige är att lärarlönerna under lång tid har urholkats. Sveriges lärare ligger idag ligger lång ner på lönelistan inom OECD. Lärarnas Riksförbund kunde nyligen i rapporten Läraryrkets attraktionskraft på fallrepet visa att köpkraftskorrigerade svenska lärarlöner idag är i nivå med lärarlönerna i Grekland och Portugal.

Ser vi på hur lärarnas reallöner utvecklats de senaste fyra decennierna är det egentligen märkligt att någon i det här landet över huvud kan tänka sig bli lärare:

Källa: LR, SCB och egna beräkningar.

I fjol presenterade Saco livslöneberäkningar av hur olika utbildningsval lönar sig sett över hela livet. Resultatet jämfördes med en genomsnittlig individ som börjar förvärvsarbeta direkt efter gymnasiet. Studien försökte skatta vad olika akademiska utbildningsval innebär i ekonomiska termer, med hänsynstagande till inkomstbortfall och skuldsättning under studietiden, inkomstskatter m m.

För lärare var det en – föga överraskande, men likväl – deprimerande läsning. Det visade sig nämligen att det är en ren förlustaffär att utbilda sig till lärare. För samtliga lärarutbildningar gäller att de ger en negativ avkastning – de har alltså sämre livslön än de som börjar jobba direkt efter gymnasiet istället för att skaffa sig en högskoleexamen.

Allra sämst löneutveckling har lärare i grundskolans tidigare år. När de går i pension har de tjänat åtta procent mindre än klasskamraterna som började arbeta direkt efter gymnasiestudierna.

Höjda lärarlöner är inte en tillräcklig förutsättning för att vi åter ska få en svensk skola av världsklass. Men det är en nödvändig förutsättning! Omfattande skolforskning har övertygande visat att det kommunala huvudmannaskapet är en av de viktigaste orsakerna bakom lärarlönernas och den svenska skolans kräftgång de senaste decennierna.

De politiska partierna måste droppa sina ideologiska skygglappar och inse att en och annan helig ko måste slaktas om vi ska få rätt på svensk skola. Folkpartiet insåg redan för nästan tio år sedan att när skolfakta sparkar så får man vara så god att ändra kurs – även om det eventuellt skulle stå i strid med ideologin. När ska övriga allianspartier och socialdemokratin våga ta det steget?

Ska läraryrkets attraktionskraft upp är höjda löner ett måste! Ska det vara så svårt att begripa? Det finns inga gratisluncher. Vill vi ha en svensk skola i världsklass så måste det få kosta. Höj lärarlönerna. För Sveriges ekonomi. Och för Sveriges framtid.

Kolumnist på Public News

15 Nov, 2012 at 11:11 | Posted in Varia | Comments Off on Kolumnist på Public News

Yours truly kan numera titulera sig kolumnist, efter att ha inlett samarbete med Public News.

Now England knows who Zlatan Ibrahimovic is

14 Nov, 2012 at 23:37 | Posted in Varia | 2 Comments

 

Europe’s real austerity problem

14 Nov, 2012 at 15:34 | Posted in Economics | 1 Comment

Höjer friskolorna verkligen elevernas kunskapsnivå?

14 Nov, 2012 at 14:38 | Posted in Education & School | 5 Comments

När vi i Sverige 1992 genomförde en friskolereform fick familjer därigenom över lag större möjlighet att själva välja var man ville sätta sina barn i skola. I linje med det av Milton Friedman redan på 1950-talet förespråkade införandet av skolpeng (voucher) underlättades etablerandet av friskolor väsentligt.

Friskolorna har som följd av denna friskolereform – inte minst på senare år – ökat sin andel av skolmarknaden markant. Idag utbildas mer än 10 % av landets grundskoleelever vid en friskola och nästan 25 % av gymnasieeleverna får sin utbildning vid friskolor.

Friskoleexpansionen har dock rent geografiskt sett väldigt olika ut. Idag saknar lite mer än en tredjedel av kommunerna friskolor på grundskolenivå och två tredjedelar av kommunerna saknar friskolor på gymnasienivå. Och i genomsnitt har elever vid friskolor föräldrar med högre utbildningsnivå och inkomster än eleverna vid kommunala skolor.

Mot bland annat denna bakgrund har det bland forskare, utbildningsanordnare, politiker m.fl. blivit intressant att försöka undersöka vilka konsekvenser friskolereformen haft.

Nu är det självklart inte helt lätt att göra en sådan bedömning med tanke på hur mångfacetterade och vittomfattande de mål är som satts upp för skolverksamheten i Sverige.

Ett vanligt mål som man fokuserat på är elevernas prestationer i form av uppnående av olika kunskapsnivåer. När man genomförde friskolereformen var ett av de ofta framförda argumenten att friskolorna skulle höja elevernas kunskapsnivåer, både i friskolorna (”den direkta effekten”) och – via konkurrenstrycket – i de kommunala skolorna (”den indirekta effekten”). De kvantitativa mått man använt för att göra dessa värderingar är genomgående betyg och/eller resultat på nationella prov.

Vid en första anblick kan det kanske förefalla trivialt att göra sådana undersökningar. Det är väl bara att – kan det tyckas – plocka fram data och genomföra nödiga statistiska tester och regressioner. Riktigt så enkelt är det nu inte. I själva verket är det väldigt svårt att få fram entydiga kausala svar på den här typen av frågor.

Ska man entydigt kunna visa att det föreligger effekter och att dessa är ett resultat av just friskolornas införande – och inget annat – måste man identifiera och därefter kontrollera för påverkan från alla ”störande bakgrundsvariabler” av typen föräldrars utbildning, socioekonomisk status, etnicitet, geografisk hemhörighet, religion m.m. – så att vi kan vara säkra på att det inte är skillnader i dessa variabler som är de i fundamental mening verkliga kausalt bakomliggande förklaringarna till eventuella genomsnittliga effektskillnader.
 

Det ideala experimentet
Idealt sett skulle vi, för att verkligen vinnlägga oss om att kunna göra en sådan kausalanalys, vilja genomföra ett experiment där vi plockar ut en grupp elever och låter dem gå i friskolor och efter en viss tid utvärderar effekterna på deras kunskapsnivåer. Sedan skulle vi vrida tillbaka klockan och låta samma grupp av elever istället gå i kommunala skolor och efter en viss tid utvärdera effekterna på deras kunskapsnivåer. Genom att på detta experimentvis kunna isolera och manipulera undersökningsvariablerna så att vi verkligen kan säkerställa den unika effekten av friskolor – och inget annat – skulle vi kunna få ett exakt svar på vår fråga.

Eftersom tidens pil bara går i en riktning inser var och en att detta experiment aldrig går att genomföra i verkligheten.
 

Randomiserade studier
Det nästbästa alternativet skulle istället vara att slumpmässigt dela in elever i grupper: en med elever som får gå i friskolor (”treatment”) och en med elever som får gå i kommunala skolor (”control”). Genom randomiseringen förutsätts bakgrundsvariablerna i genomsnitt vara identiskt likafördelade i de båda grupperna (så att eleverna i de båda grupperna i genomsnitt inte skiljer sig åt i vare sig observerbara eller icke-observerbara hänseenden) och därigenom möjliggöra en kausalanalys där eventuella genomsnittliga skillnader mellan grupperna kan återföras på (”förklaras av”) om man gått i friskola eller i kommunal skola.

Bland de forskare som förspråkar randomiserade studier (”randomized controlled trials”) – RCT – framhålls ofta att införandet av en ny policy/åtgärdsprogram – betygssystem, skolpeng m.m. – ska vara väglett av bästa möjliga evidens och att RCT tillhandahåller just detta. En ideal RCT bevisar att detta åtgärdsprogram kausalt bidrog till ett visst utfall, i en viss grupp, i en viss population. Om villkoren för en ideal RCT är uppfyllda följer med deduktiv nödvändighet att åtgärdsprogrammet kausalt medverkade till utfallet hos åtminstone några av enheterna i studien. Själva undersökningens design borgar för att undersökningsresultaten är tillförlitliga utan att man behöver explicitgöra kausala bakgrunds- och stödfaktorer. Randomiseringen garanterar att dessa bakgrunds-och stödfaktorer är ”lika-fördelade” för både ”behandlingsgruppen” och ”kontrollgruppen”, vilket gör att man inte behöver känna till vilka dessa kausala bakgrunds- och stödfaktorer är. Man behöver inte ens känna till om de över huvud existerar.

Till grund för RCT ligger att man (givet ett antal förenklande antaganden som vi inte ska problematisera här) kan beskriva den underliggande kausala principen för implementering av policy/åtgärdsprogram av olika slag på följande vis:

Yi <= Ai + A2Y0i + A3BiXi + A4Zi,

där <= betecknar en kausal orsaksverkan från högerledskvantiteterna på vänsterledskvantiteten, Yi är utfallet, Xi är policyvariabeln, Ai är konstanter som anger hur stor den effekt de efterföljande variablerna har på Yi är, Yoi är utfallsvariabelns ”basnivå” för i, Bi är alla de olika faktorer som bidrar till att Xi kausalt ger upphov till en effekt på Yi, Zi representerar alla andra faktorer som utöver Xi additivt bidrar till att påverka Yi.

Här föreligger som bekant många olika källor till felbedömningar när vi utifrån denna kausalmodell ska implementera en policy. Tron att man kan påverka Xi för att ändra utfallet Yi kan slå fel genom att implementeringen påverkar den föregivet stabila underliggande kausala strukturen (här främst representerade av Bi och Zi). Xi interagerar med andra variabler på ett sätt som kan innebära att policyimplementeringen de facto ger upphov till en ny struktur där de tidigare föreliggande relationerna helt enkelt inte längre (oförändrat) är för handen.

I normalfallet är de ansvariga för policyförändringar i första hand intresserade av vad förändringen i genomsnitt bidrar med i utfallet i den studerade populationen. Förutsättningarna för att kunna göra en sådan bedömning avhänger på ett kritiskt sätt möjligheterna av att på något vis hantera (kontrollera för) interaktionen mellan policyvariabeln och de kausala bakgrunds- och stödfaktorerna.

RCT löser (idealt) detta, som vi sett, genom att via randomisering dela in populationen i en behandlingsgrupp och en kontrollgrupp och därigenom mer eller mindre garantera att fördelningen av Yo, Bi och Zi är desamma i dessa båda grupper. Om det efter en (ideal) implementering av den nya policyn föreligger en skillnad i Yi mellan de två grupperna, måste det föreligga en genuin kausal orsak-verkan-relation hos åtminstone någon eller några av de individer som ingår i populationen. Poängen är här alltså att även om vi inte vet vad som ingår i Bi och Zi, så kan vi ändå uttala oss om policy-variabelns inverkan på utfallet i kausala termer.

Låt oss anta att vi har lyckats genomföra en ideal RCT och alltså kan vara säkra på att den enda kausala verkan som föreligger är begränsad till att vara den mellan policyvariabeln X och dess inverkan på utfallsvariabeln Y. Vad vi då har lyckats etablera är att i en specifik undersökt situation, i en viss population, så är den genomsnittliga behandlingseffekten lika med differensen mellan utfallen för behandlings- respektive kontrollgruppen (detta innebär att en behandling kan innebära att många får det mycket ”sämre” och att några få får det ”bättre”, men att det i genomsnitt blir ”bättre”). ”Behandlingseffekten” W kan då skrivas som

W = A3E[Bi](XT – XK),

där E[] är en förväntningsvärdesoperator (genomsnitt) och XT och XK är värdet på behandlingsvariabeln i behandlings-respektive kontrollgruppen.

För vem är detta relevant? Om vi implementerar X här för oss – kan vi verkligen vara säkra på att vi får samma genomsnittliga effekt? Nej. Eftersom E[Bi] är ett genomsnitt över alla de olika faktorer som bidrar till att Xi kausalt ger upphov till en effekt på Yi, måste vi nämligen också veta hur dessa faktorer är fördelade i den nya populationen. Det föreligger inga som helst a priori skäl att anta att fördelningen av den typen av bakgrunds- och stödfaktorer skulle se likadan ut här hos oss som där för dem i den ursprungliga RCT-populationen.

Detta innebär att man kan ifrågasätta om RCT är evidentiellt relevanta när vi exporterar resultaten från ”experimentsituationen” till en ny målpopulation. Med andra konstellationer av bakgrunds- och stödfaktorer säger oss den genomsnittliga effekten av en behandlingsvariabel i en RCT troligen inte mycket, och kan därför inte heller i någon större utsträckning vägleda oss i frågan om vi ska genomföra en  y policy/åtgärdsprogram eller ej.

RCT borgar helt enkelt inte för att en föreslagen policy är generellt tillämpar. Inte ens om man kan anföra goda skäl för att betrakta policyvariabeln som strukturellt stabil, eftersom stabilitetskravet främst måste gälla BiXi och inte Xi.

Förespråkare för RCT brukar åberopa ett antagande om att målpopulationen måste vara ”lik” den ursprungliga RCT-populationen för att berättiga ”exportlicensen”. Men ett sådant åberopande för oss inte speciellt långt eftersom det sällan specificeras i vilka dimensioner och i vilken utsträckning ”likheten” ska föreligga.

Så även om man lyckats genomföra en ideal RCT, så innebär detta dock inte att man därigenom har några som helst skäl att tro att undersökningsresultaten är externt valida i meningen att de förbehållslöst utgör en broslagning från att det fungerade i population A till att det också kommer att fungera i population B.

När man genomför en RCT ”laddar” man så att säga tärningarna. Men om man ska implementera ett åtgärdsprogram i en annan population än den i vilken RCT genomfördes (kastar andra tärningar) hjälper detta oss föga. Vi måste fråga oss hur och varför fungerar policyn/åtgärdsprogrammet. Att det fungerar i en kontext garanterar inte att det fungerar i en annan kontext, och då kan frågor om hur och varför hjälpa oss en bra bit på vägen att förstå varför ett åtgärdsprogram som fungerar i population A inte fungerar i population B. Inte minst när det gäller sociala och ekonomiska åtgärdsprogram spelar kausala bakgrunds- och stödfaktorer ofta en avgörande roll. Utan kunskap om dessa är det hart när omöjligt att förstå varför och hur ett åtgärdsprogram fungerar – och därför för oss RCT realiter inte så långt som dess förespråkar vill ge sken av.

Att i slutna system eller kliniska experiment anta att man befinner sig i nästintill ideala försöksvillkor låter sig kanske göras, men att i öppna system eller sociala sammanhang tro sig ha nästintill full kontroll över alla kausala alla bakgrunds- och stödvariabler är oftast just inget annat än en tro. När det då visar sig inte fungera, har vi ingen vägledning av RCT.

Det är som när diskmaskinen slutat fungera hemma i köket. I normalfallet fungerar den problemfritt. Och vi vet att miljontals andra har diskmaskiner som också fungerar. Men när de inte fungerar får vi kalla på en reparatör eller själva undersöka maskinen och se om vi kan hitta felet. Vi försöker lokalisera var i maskineriet det har hängt upp sig, vilka mekanismer som fallerar o s v. Kanske glömde vi bara slå på strömmen. Eller kanske motorn havererat på grund av dålig ventilation och underhåll. I vilket fall som helst hjälper det oss föga att veta att maskinen under ideala förhållanden fungerar. Här måste vi börja tänka själva och inte bara förlita oss på att maskinen brukar fungera när den lämnar produktionsbandet (som ju är konstruerat just för att maskinerna ska fungera). Att tillverkaren gör stickprov för att säkerställa statistiskt acceptabla felmarginaler hjälper inte mig när min maskin ”lagt av”.

När åtgärdsprogrammet inte visar sig fungera på det sätt RCT gett oss skäl tro, har förespråkarna inget mer att komma med än att kanske föreslå ännu fler RCT. Då är det nog mer framkomligt att tänka själv och fundera över vad som gått fel och inte förlita sig på att fler ideala randomiseringar på något magiskt sätt ska lösa problemet. För det gör de inte. Hur många gånger du än släpper kritan framme vid tavlan så faller den aldrig i golvet om det står ett bord i vägen. Då är det bättre att tänka själv kring varför och hur. Då kan vi flytta bordet och visa att gravitationskraften de facto får kritan att falla till golvet.

RCT kan aldrig utgöra annat än en möjlig startpunkt för att göra relevanta bedömningar av om policy/åtgärdsprogram som fungerat där för dem är effektiva här för oss. RCT är inget trumfkort. Det utgör ingen ”gold standard” för att besvara kausala policy-frågor.

För att kunna ge goda argument för att vad som fungerar där för dem också ska fungera här för oss måste vi ha empiriska evidens och kunskaper om kausala variabler som bidrar till att generera det eftersökta utfallet. I annat fall kan vi inte på ett adekvat sätt bedöma om resultaten i RCT där för dem är relevanta här för oss

Så – denna typ av undersökningar är visserligen möjliga att genomföra, men de är i praktiken svåra att få till stånd och dessutom ofta kostsamma. I praktiken får man ofta nöja sig med att genomföra experiment där elever i en grupp ”matchas” mot elever i en annan grupp – på så sätt att varje individ i den första gruppen motsvaras av en individ i den andra gruppen, som är så ”identiskt lik” som möjligt den förra med avseende på alla kända bakgrundsvariabler, så att eventuella effektskillnader i så hög grad som möjligt kan återföras på variabeln friskola/kommunal skola.

Till detta kommer att även där det är möjligt att genomföra dessa typer av randomiserings- och matchningsexperiment är värdet av dem problematiskt eftersom undersökningspopulation genomgående är relativt små och den artificiella inramningen gör att möjligheterna att ”exportera” resultaten (”extern validitet”) till andra populationer än den undersökta ofta är förhållandevis små. Därtill kommer – när det mer specifikt handlar om utbildning – att utbildning är en mångdimensionell och heterogen verksamhet som är svår att mäta och värdera med enkla operationaliserbara kriterier och mätinstrument, vilket ytterligare försvårar möjligheterna att på säkra grunder hävda att man har på fötterna för att exportera forskningsresultat från en kontext till en annan (som exempelvis Cartwright & Hardie (2012), som understryker denna problematik med några väl valda exempel från just utbildningsområdet). De svårfångade kvalitetsaspekterna på denna typ av verksamhet gör också att det hela tiden föreligger incitament för aktörer att ta vägen om kvalitetsförsämringar och allehanda former av manipulationer på vissa områden för att eventuellt satsa tid och resurser för nå mål på andra mer lättmätta områden.
 

Regressionsanalys
Det i särklass vanligaste undersökningsförfarandet är – bl.a. mot ovan angivna bakgrund – att man genomför en traditionell multipel regressionsanalys baserad på så kallade minstakvadrat (OLS) eller maximum likelihood (ML) skattningar av observationsdata, där man försöker ”konstanthålla” ett antal specificerade bakgrundsvariabler för att om möjligt kunna tolka regressionskoefficienterna i kausala termer. Vi vet att det föreligger risk för ett ”selektionsproblem” eftersom de elever som går på friskolor ofta skiljer sig från de som går på kommunala skolor vad avser flera viktiga bakgrundsvariabler, kan vi inte bara rakt av jämföra de två skolformerna kunskapsnivåer för att därur dra några säkra kausala slutsatser. Risken är överhängande att de eventuella skillnader vi finner och tror kan förklaras av skolformen, i själva verket helt eller delvis beror på skillnader i de bakomliggande variablerna (t.ex. bostadsområde, etnicitet, föräldrars utbildning, m.m.)

Ska man försöka sig på att sammanfatta de regressionsanalyser som genomförts är resultatet att de kausala effekter på elevers prestationer man tyckt sig kunna identifiera av friskolor genomgående är små (och ofta inte ens statistiskt signifikanta på gängse signifikansnivåer). Till detta kommer också att osäkerhet råder om man verkligen kunnat konstanthålla alla relevanta bakgrundsvariabler och att därför de skattningar som gjorts ofta i praktiken är behäftade med otestade antaganden och en icke-försumbar osäkerhet och ”bias” som gör det svårt att ge en någorlunda entydig värdering av forskningsresultatens vikt och relevans. [Ett intressant exempel – det handlar om hur olika skolor definierar “specialundervisningsbehov”  – på vad problemen kring vad man (tror att man) “konstanthåller” kan leda till i termer av “bias” ges i Wolf et al. (2012) .] Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att många – kanske de flesta – av de effektstudier av detta slag som genomförts, inte lyckats skapa tillräckligt jämföra grupper, och att – eftersom detta strikt sett är absolut nödvändigt för att de statistiska analyser man de facto genomför ska kunna tolkas på det sätt man gör – värdet av analyserna därför är svårt att fastställa. Det innebär också – och här ska man även väga in möjligheten av att det kan föreligga bättre alternativa modellspecifikationer (speciellt vad gäller ”gruppkonstruktionerna” i de använda urvalen) – att de ”känslighetsanalyser” forskare på området regelmässigt genomför, inte heller ger någon säker vägledning om hur pass ”robusta” de gjorda regressionsskattningarna egentligen är. Vidare är det stor risk för att de latenta, bakomliggande, ej specificerade variabler som representerar karakteristika som ej är uppmätta (intelligens, attityd, motivation m.m.) är korrelerade med de oberoende variabler som ingår i regressionsekvationerna och därigenom leder till ett problem med endogenitet.
 

Regressionsanalys – exemplet friskolor
För några veckor sedan presenterade Anders Böhlmark och Mikael Lindahl (Böhlmark & Lindahl (2012)) en uppmärksammad forskningsrapport – Har den växande friskolesektorn varit bra för elevernas utbildningsresultat på kort och lång sikt? – där man med utgångspunkt i främst multipla regressionsanalyser av det ovan angivna slaget, menar sig bl.a. kunna visa att friskolereformen inneburit – först och främst beroende på ”spridnings- och konkurrenseffekter” – att genomsnittsresultateten över tiden för alla elever – alltså inte bara för de som går i friskolor – har ökat mest i de kommuner där andelen elever som går i friskolor har ökat mycket i förhållande till kommuner där andelen elever som går i friskolor har ökat mindre eller kanske inte alls.

Kort sagt – ökningen av andelen friskole-elever i en kommun ger i genomsnitt positiva effekter på elevernas utbildnings-resultat. Av resultaten fram-kommer dock att effekten för den enskilde individen av att gå i en friskola, istället för i en kommunal skola, bara står för en liten del den totala effekten. Lejonparten bedöms vara en positiv externalitetseffekt i form av en ökad konkurrens som gynnar alla elever. Regressionsanalysen möjliggör dock inte ett uteslutande av att det också kan föreligga en segregations- och sorteringseffekt i form av att friskolereformen gjort elevgrupperna på de olika skolorna mer ”homogena” och detta på olika sätt kan ha påverkat elevprestationerna i positiv riktning. [Även om de “direkta” effekterna bara står för en femtedel av de totala effekterna kan detta vara djupt problematiskt: om dessa s.k. kamratgruppseffekter (”peer groups effects”) är baserade på en föregående segregationsprocess skulle många mena att detta av sociala, etiska och andra skäl är oacceptabelt. Det innebär också att utfallen inte säkert är oberoende och att en förändring i sammansättningen av elevgrupperna mycket väl kan ändra på de olika skolformernas effektivitet.]

Resultaten har både av forskarna själva och av andra tolkats som belägg för att friskolereformen och den ökade konkurrensen är bra för det svenska skolsystemet i sin helhet. Tidigare svensk forskning – exempelvis Ahlin (2003), Björklund m fl (2005), Sandström & Bergström (2005) och Böhlmark & Lindahl (2008) – har visat på liknande resultat.

Böhlmarks och Lindahls nya forskningsresultat presenterades i Svenska Dagbladet simpliciter som att ”ju högre andel friskolor, desto större förbättringar av resultaten” och att det ur forskningsresultaten ”framgår tydligt att ju högre andel friskolor en kommun har, desto bättre presterar eleverna.” Här låter det som att forskarna tagit fram forskningsresultat lika entydiga som att 2 + 2 = 4. Så är ju, som jag försökt antyda i resonemanget ovan, långt ifrån fallet. Även om Böhlmark och Lindahl gör ett ekonometriskt hantverk som varken är bättre eller sämre än vad andra forskare presterar på området, är det grovt missvisande att presentera forskningsresultatet på det okvalificerade och onyanserade sätt som här – och på flera andra ställen i mediavärlden – skett. Därtill kan man möjligen också lägga att det borde vara av yttersta vikt för seriösa forskare att också vid kontakter med massmedier vinnlägga sig om att åtminstone några av de viktigaste osäkerheter som råder kring forskningsresultaten – vare sig de nu baserar sig på randomiserade kliniska tester eller statistisk-ekonometriska regressionsskattningar av observationsdata – understryks och lyfts fram för att undvika uppenbara ”övertolkningar” av undersökningsresultaten.

Två framstående amerikanska forskare som under flera decennier forskat om friskolor – Lisa Barrow och Cecilia Elena Rouse – skriver i en utvärdering (Barrow & Rouse (2008)) av vad den amerikanska forskningen visar på området – ”School vouchers: Recent findings and unanswered questions” – att det inte är uppenbart att ”friskoleforskarna” med sina undersökningsmetoder på ett adekvat sätt har kunnat väga in eller neutralisera betydelsen av skillnader som faktiskt föreligger mellan elever i friskolor respektive kommunala skolor. Ja, man går t.o.m. så långt att man menar att de flesta fall av de små effekter som man i forskningen funnit ”inte är statistiskt signifikant skilda från noll och därför i själva verket kan vara ett rent slumpmässigt resultat.”

USA:s kanske främste utvärderare på området – Patrick Wolf – konkluderar på liknande sätt i en amerikansk utvärdering av friskolor (Wolf (2010)) att ”effekterna varit små och osäkra.”
 

Slutsatser
Sammantaget verkar den enda rimliga slutsatsen vara att forskningen inte generellt kunnat belägga att införandet av friskolor lett till några större effektivitetsvinster eller påtagligt ökade kunskapsnivåer hos eleverna i stort. De uppmätta effekterna är små och beror till stor del på hur de använda modellerna specificeras och hur de ingående variablerna mäts och vilka av dem som ”konstanthålls”. Det går således inte heller att säkerställa att de effekter man tyckt sig kunna detektera vad gäller resultatförbättringar i friskolor skulle bero på friskolorna som sådana. Metodologiskt har det visat sig vara svårt att konstruera robusta och bra kvalitetsmått och mätinstrument som möjliggör en adekvat hantering av alla de olika faktorer – observerbara och icke-observerbara – som påverkar konkurrensen mellan skolformerna och ger upphov till eventuella skillnader i elevprestationer mellan skolformerna. Följden blir att de små effekter man (i vissa undersökningar) kunnat konstatera föreligga sällan är behäftade med någon högre grad av evidentiell ”warrant”. Mycket av forskningsresultaten baseras på både otestade och i grunden otestbara modellantaganden (t.ex. vad avser linearitet, homogenitet, additivitet, icke-förekomst av interaktionsrelationer, oberoende, bakgrundskontextuell neutralitet m.m. – för en belysande analys av vilka följder detta kan få, se t.ex. Freedman (2012, kapitel 7)). Resultaten är genomgående av en tentativ karaktär och de slutsatser forskare, politiker och opinionsbildare kan dra av dem bör därför återspeglas i en ”degree of belief” som står i paritet med denna deras epistemologiska status.

Och – även om det skulle vara så att en del av de anförda undersökningarna skulle uppfattas ge metodologiskt-statistiskt säkerställda substantiella positiva effekter i form av att elever i friskolor i genomsnitt skulle prestera bättre än elever i kommunala skolor – gäller såvitt jag kan se fortfarande en varning från den uppmärksammade kunskapsöversikt som SNS lät göra 2011 (Hartman (red.) 2011) – Konkurrensens konsekvenser – där Jonas Vlachos i kapitlet Friskolor i förändring skriver:

Dessa skillnader behöver emellertid inte betyda att utbildningen vid friskolorna håller högre kvalitet. För det första kan de som väljer friskolor skilja sig på andra sätt än de som går att ta hänsyn till i en empirisk analys av detta slaget. Det är därför möjligt att dessa elever skulle presterat bättre än genomsnittseleven även om de gått på en kommunal skola. För det andra är kunskapsmåtten som används inte helt objektiva. Skolverket har konstaterat bristande likvärdighet i betygsättningen mellan olika skolor och inte heller resultaten på de nationella proven är immuna mot denna kritik.

Sammantaget verkar alltså beläggen för att den konkurrens som friskolereformen ledde till skulle bidragit till att höja kvaliteten i skolan vara begränsade, i varje fall om man med kvalitet menar vad eleverna lär sig. Detta förefaller också vara i linje med vad stora delar av den internationella forskningslitteraturen finner. Till detta kan man väl också foga att de undersökningar som gjorts bara kan uttala sig om vad som gäller i genomsnitt. Bakom ett högt genomsnitt kan – som tidigare konstaterat – dölja sig flera svagpresterande enskilda skolor som vägs upp av några få högpresterande.

Tillägg 15/11: Anne-Marie Lindgren har en intressant kommentar till IFAU-rapporten här.
 
 

Referenser
Ahlin, Å. (2003). ”Does school competition matter? Effects of a Large scale School Choice Reform on Student Performance.” Working paper 2003:2, Department of Economics, Uppsala University.

Barrow, L. & Rouse, C. E. (2008). ”School vouchers: Recent findings and unanswered questions.” Economic Perspectives No. 3.

Björklund, A. et al. (2005). ”The market comes to education in Sweden: An evaluation of Sweden’s surprising school reforms.” Russel Sage Foundation, New York.

Böhlmark, A. & Lindahl, M. (2008). ”Does School Privatization Improve Educational Achievement? Evidence from Sweden’s Voucher Reform.” IZA Discussion Paper No. 3691.

Böhlmark, A. & Lindahl, M. (2012). ”Har den växande friskolesektorn varit bra för elevernas utbildningsresultat på kort och lång sikt?” IFAU Rapport 2012:17.

Cartwright, N. & Hardie, J. (2012). Evidence-based policy: a practical guide to doing it better. Oxford University Press.

Freedman, D. (2009). Statistical Models. Cambridge University Press.

Hartman, L. (red.) (2011). Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd? SNS Förlag.

Sandström, M. & Bergström, F. (2005). ”School Vouchers in Practice: Competition Will Not Hurt You.” Journal of Public Economics 89.

Wolf, P. et al. (2010). “Evaluation of the DC Opportunity Scholarship Program: Final Report.” NCEE 2010-4018, U.S. Department of Education.

Wolf, P. et al. (2012). “When Rights, Incentives, and Institutions All Clash: The Case of School Vouchers and Special Education in Milwaukee.” Paper presented at the 2012 Annual Meeting of the American Political Science Association.

Europe’s youth generation – crushed by the euro austerity folly

10 Nov, 2012 at 13:32 | Posted in Economics, Politics & Society | 4 Comments

Source

John Maynard Keynes – a BBC documentary

10 Nov, 2012 at 12:48 | Posted in Economics | 5 Comments


On the whole a good popular take on Keynes, although it unfortunately – as do most textbooks in economics – mixes up Keynes’s own ideas with the different kinds of neoclassical bastard Keynesianism that developed after World War II.

Manias, Panics, and Crashes

10 Nov, 2012 at 12:27 | Posted in Economics | Comments Off on Manias, Panics, and Crashes

För er som tröttnat på tidningars och televisionens ytligheter kring finanskrisen föreslår jag läsning av Charles Kindlebergers klassiska  skildring av de finansiella krisernas historia – Manias, Panics, and Crashes.  Utifrån ett digert empiriskt material visar boken övertygande att finansiella kriser utgör en ofrånkomlig del av vårt ekonomiska system och en följd av de djupareliggande instabiliteter som kännetecknar själva det finansiella systemet.

[Och för er som föredrar att läsa på svenska finns boken också i översättning – Manier, panik och krascher (Pontes Förlag, 1999) – i vilken yours truly har skrivit en utförlig inledning där Kindlebergers framställning mer explicit kopplas till teoretiska landvinningar hos Keynes, Fisher och Minsky.]

Nationalekonomins verkliga ansikte

10 Nov, 2012 at 09:33 | Posted in Economics | 17 Comments

Yours truly lyssnade häromdagen på ett radioprogram om huruvida nationalekonomin verkligen är en vetenskap. Kritik framfördes av professorn i humanekologi Alf Hornborg och för att “försvara” nationalekonomin hade man bjudit in professor Olof Johansson-Stenman från Göteborg. Så mycket till debatt blev det nu inte eftersom ju Olof är en av de mest vidsynta och tvärvetenskapligt orienterade ekonomiprofessorerna landet har att uppvisa. Vi hade så vitt jag kan bedöma – efter 35 års umgänge med svenska nationalekonomer – fått en mer rättvis bild av vad det svenska nationalekonomietablissemanget står för om man istället låtit den här mannen deltaga i debatten:

Uncertainty and the “data-generating process” in macroeconomics

9 Nov, 2012 at 18:09 | Posted in Economics | 3 Comments

The financial crisis of 2007-08 hit most laymen and economists with surprise. What was it that went wrong with our macroeconomic models, since they obviously did not foresee the collapse or even make it conceivable?

There are many who have ventured to answer this question. And they have come up with a variety of answers, ranging from the exaggerated mathematization of economics, to irrational and corrupt politicians.

But the root of our problem goes much deeper. It ultimately goes back to how we look upon the data we are handling. In “modern” macroeconomics – dynamic stochastic general equilibrium, new synthesis, new-classical and new-Keynesian – variables are treated as if drawn from a known “data-generating process” that unfolds over time and on which we therefore have access to heaps of historical time-series. If we do not assume that we know the “data-generating process” – if we do not have the “true” model – the whole edifice collapses. And of course it has to. I mean, who really honestly believes that we should have access to this mythical Holy Grail, the data-generating process?

“Modern” macroeconomics obviously did not anticipate the enormity of the problems that unregulated “efficient” financial markets created. Why? Because it builds on the myth of us knowing the “data-generating process” and that we can describe the variables of our evolving economies as drawn from an urn containing stochastic probability functions with known means and variances.

This is like saying that you are going on a holiday-trip and that you know that the chance the weather being sunny is at least 30%, and that this is enough for you to decide on bringing along your sunglasses or not. You are supposed to be able to calculate the expected utility based on the given probability of sunny weather and make a simple decision of either-or. Uncertainty is reduced to risk.

But as Keynes convincingly argued in his monumental Treatise on Probability (1921), this is not always possible. Often we simply do not know. According to one model the chance of sunny weather is perhaps somewhere around 10% and according to another – equally good – model the chance is perhaps somewhere around 40%. We cannot put exact numbers on these assessments. We cannot calculate means and variances. There are no given probability distributions that we can appeal to.

In the end this is what it all boils down to. We all know that many activities, relations, processes and events are of the Keynesian uncertainty-type. The data do not unequivocally single out one decision as the only “rational” one. Neither the economist, nor the deciding individual, can fully pre-specify how people will decide when facing uncertainties and ambiguities that are ontological facts of the way the world works.

Some macroeconomists, however, still want to be able to use their hammer. So they decide to pretend that the world looks like a nail, and pretend that uncertainty can be reduced to risk. So they construct their mathematical models on that assumption. The result: financial crises and economic havoc.

How much better – how much bigger chance that we do not lull us into the comforting thought that we know everything and that everything is measurable and we have everything under control – if instead we could just admit that we often simply do not know, and that we have to live with that uncertainty as well as it goes.

Fooling people into believing that one can cope with an unknown economic future in a way similar to playing at the roulette wheels, is a sure recipe for only one thing – economic catastrophy!

Vinstintressen i skolan är ett hot mot demokratin

9 Nov, 2012 at 10:15 | Posted in Education & School | 4 Comments

Grundskolan, den obligatoriska skolan, är den ideologiska kärnan i vårt demokratiska samhälle. Skolans ”demokratiuppdrag”, finns formulerat i skollag och läroplaner. Det har sitt ursprung i Tage Erlanders skolkommission, men utvecklades under efterkrigstiden i ett nära samarbete mellan socialdemokrater och liberaler inom Folkpartiet och Centerpartiet.

Genom att, som i dag sker, acceptera vinstdrivande företag inom skolområdet är dessa skolors mål för verksamheten formulerade inte enbart i skollag och läroplaner, utan även i aktiebolagslagen. För en mycket stor andel av de privata skolorna i dag, är alltså den ekonomiska vinsten det övergripande målet för verksamheten, inte elevernas lärande och kunskaper. Detta genomsyrar ovillkorligen verksamheten …

Det är inte särskilt överraskande att det fria skolvalet kommit att utnyttjas av starka ekonomiska intressen. Dessa har med kommunala skattemedel byggt upp skolkoncerner, vars verksamhet genererat mycket stora vinster, vilka ofta lämnat skolsektorn och ibland undanhållits beskattning genom att placeras i ”skatteparadis”…

För över 100 år sedan samarbetade liberalen Fridtjuv Berg, Sveriges genom tiderna sannolikt mest uppskattade utbildningsminister, med socialdemokraten Hjalmar Branting, för att folkskolan skulle utvecklas till att bli den för alla samhällsklassers barn och ungdomar gemensamma skolan.

De gjorde det för att förhindra att det skulle uppstå skolor parallella med folkskolan, för barn tillhörande de ekonomiskt och socialt bättre ställda i samhället.

Det borde finnas liberaler i olika partier även i dag, som är beredda att samarbeta med socialdemokrater för att elevernas kunskaper, färdigheter och personliga utveckling i enlighet med skollag och läroplaner ska vara den obligatoriska skolans allt annat övergripande mål och därmed ej längre acceptera vinst, som det övergripande målet för skolans verksamhet.

Carl Lindberg UNT 27/10 2012

« Previous PageNext Page »

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.