Neoclassical economics and the debt crisis

21 Nov, 2012 at 14:51 | Posted in Economics | 4 Comments

In this new Swedish Television documentary on the economic crisis and the responsibility of neoclassical economics in bringing it on, there are some great interviews – in English – with  Dirk Bezemer (starting at 14:00), Robert Lucas (17:00), and Steve Keen (19:00). The self-proclaimed emperor of social sciences has never been shown to be more naked than in this absolutely marvelous documentary:

Lärarutbildningens förfall

21 Nov, 2012 at 11:13 | Posted in Education & School | 1 Comment

Med en gedigen lärarutbildning skulle eventuella brister och kunskapsluckor kunna täppas till. Men samtidigt som de blivande lärarnas betygspoäng sjunkit har antalet lektioner på utbildningen minskat rejält. Någon officiell statistik finns dock inte att tillgå. Lärarnas tidning har därför tagit del av en intern rapport från Högskoleutredningen 1992 som visar att en blivande mellanstadielärare i slutet av 1970-talet kunde få upp till 24 timmars undervisning per vecka. 1990 hade den genomsnittliga schemalagda undervisningstiden sjunkit till 14 timmar.

Och 20 år senare, 2010, fick enligt TCO:s mätningar en klar majoritet av lärarstudenterna mindre än 9 timmar lärarledd undervisning i veckan.

Sammantaget innebär det att undervisningstiden för en stor grupp lärarstudenter har minskat med minst 60 procent på 30 år.

Vad får den förändrade rekryteringsbasen och den nedbantade lärarutbildningen för konsekvenser — för lärarutbildningen, för skolan och för samhället? …

Donald Broady hymlar inte med att han anser att det är negativt, både för utbildningen och för skolan, att lärarstudenterna rekryteras från mindre kulturellt bemedlade familjer.

— Lärarutbildningen blir sämre. Lärosätena anpassar utbildningen till studenterna och sänker ribban. Eftersom i stort sett alla som söker tas in vill man få dem igenom utbildningen på något sätt, säger han.

Han menar att detta kommer att få negativa följder för skolan i ett samhälleligt perspektiv som inte bara handlar om kvaliteten på undervisningen.

— Ett växande antal skolor kommer att framstå som oacceptabla för överklassen och en stor del av medelklassen när de fylls med lärare som framstår som alltför okunniga. Så snart föräldrarna får hem det första felstavade veckobrevet kommer de att gå till rektorn och säga: »Denna lärare får inte komma i närheten av mitt barn.« Konsekvensen blir att den svenska skolan klyvs socialt.

— Min förutsägelse är att de bemedlade finner egna utbildningsvägar, särskilda skolor för eliterna, som egentligen är det normala i de flesta andra länder.

Lärarutbildning – bygge i förfall?

Tillägg 30/11: Ovan citerade artikel har väckt stor uppmärksamhet och puffas för även på exempelvis ekonomistas. Välförtjänt!

Den kommunaliserade skolan och lärarutbildningens kris

21 Nov, 2012 at 08:31 | Posted in Education & School | 4 Comments

Sedan länge är det känt och påtalat att många av de utbildningar som bedrivs vid landets högskolor och universitet idag har en mager kost att leva på. Resultatet blir därefter – få lärarledda föreläsningar i rekordstora studentgrupper.

Till detta kommer explosionen av nya studentgrupper som går vidare till universitetsstudier. Detta är på ett sätt klart glädjande. Idag har vi lika många doktorander i vårt utbildningssystem som vi hade gymnasister på 1950-talet! Men denna utbildningsexpansion har tyvärr i mycket skett till priset av försämrade möjligheter för studenterna att tillgodogöra sig högskoleutbildningens kompetenskrav. Många har fallit till föga och sänkt kraven.

Tyvärr är de studenter vi får till universitet och högskolor över lag allt sämre rustade för sina studier. Omstruktureringen av skolan i form av decentralisering, avreglering och målstyrning har tvärtemot politiska utfästelser inte levererat. Den pålagda professionaliseringen av lärarkåren har snarare resulterat i deprofessionalisering i takt med att resurser minskat och uppgifter och ansvarsområden ökat.

I takt med den eftergymnasiala utbildningsexpansionen har en motsvarande kunskapskontraktion hos stora studentgrupper ägt rum. Den skolpolitik som lett till denna situation slår hårdast mot dem den utger sig för att värna – de med litet eller inget ”kulturkapital” i bagaget hemifrån.

Kanske är de här trenderna och problemen speciellt tydliga inom den del av vårt universitets- och högskoleväsende som ägnar sig åt lärarutbildning.

Lärarstudenter rekryteras i dag i allt större utsträckning från studieovana hem. Lärarstudenters betyg och resultat på högskoleprov har också minskat under en längre tid. Samtidigt som rekryteringen av lärarstudenter med höga studieresultat således försvårats, har det i allt högre grad ställts krav på lärarutbildningens akademiska nivå. Hur vi med knappare resursramar ska kunna lösa dilemmat med högre krav på meritmässigt allt mer svagpresterande studenter är svårt att se.

Enligt Högskoleverkets egen statistik har lärarprogrammen genomgående lågt söktryck med i genomsnitt knappt över en sökande per plats, vilket självklart återspeglas i betygskraven. Detta innebär också att studenter med högre betyg saknar utmaningar och söker sig till andra utbildningar.

Lärarnas relativlöner har minskat under en längre tid. För 50 år sedan tjänade en folkskollärare i genomsnitt nästan lika mycket som en ingenjör. Idag är en grundskolelärarlön i snitt 65 procent av en civilingenjörslön. För 50 år sedan tjänade en läroverkslärare i genomsnitt 35 procent mer än en ingenjör. Idag är en gymnasielärarlön i snitt 75 procent av en civilingenjörslön.

Den allmänna lärarlönenivån måste öka. Men detta är bara möjligt om kommunernas kamrerarattityd till skolan blir ett minne blott och staten också är beredd att satsa på det som på sikt ger högre tillväxt och välfärd i ett kunskapssamhälle – kunskap! Ingen kan ta del av modern utbildningspolitisk forskning utan att inse hur huvudlös de senaste decenniernas skolpolitik varit när det gäller dessa fundamenta. Skolans problem går i grunden inte att lösa utan att höja lärares relativlöner och ge dem drägliga arbetsvillkor. Detta är inte möjligt att uppnå med kommunalt huvudmannaskap. Historien förskräcker.

Egentligen är det märkligt att lärarlönetappet ohämmat fått fortgå så länge. Få åtgärder torde ha större långsiktig avkastning än att satsa på att få duktiga lärare som kan förmedla kunskaper till nästkommande generationer.

Här har vi så klart också ett av huvudskälen till de problem som svensk skola brottas med i dag. Varför skulle högpresterande studenter annat än undantagsvis välja att söka sig till en utbildning som leder in i ett yrke som idag kännetecknas av låg lön och avsaknad av all prestige och status? Före kommunaliseringen av skolan skulle man kanske kunna hävda att lärares arbetsvillkor delvis kunde kompensera för dessa brister. Men nu när fyra av tio yrkesverksamma lärare på grund av låga löner och bristande arbetsvillkor överväger att byta till arbete utanför skolan, finns inga sådana motverkande kompensationer.

I detta läge behövs rejäla mediciner. Och då räcker tyvärr inte – i och för sig vällovliga – åtgärder som införande av lärarlegitimering och fler gymnasielektorer. Anledningen är helt enkelt att dessa åtgärder – som jag mestadels ställer mig positiv till – inte berör de fundamentala problem som jag här har berört.

Låt oss tala och tala tydligt! Det vi idag kan se av kommunaliseringens och friskolornas konsekvenser borde leda till krav på att staten tar ett större ansvar för svensk skola. Om förstatligande är svårt att svälja, borde man åtminstone kunna återgå till det system av öronmärkta statliga pengar till skolan som fanns fram till år 1993. Och ge lärare bättre lön och arbetsvillkor så kommer också bättre studenter att söka sig till lärarutbildningarna. Först då kan vi få en skola som är bäst i klassen.

Kjell-Olof Feldts och finansdepartementets ekonomistiska perspektiv var tillsammans med Ingvar Carlsson och Göran Perssons vision om en kommunaliserad skola med om att på 1980-talet driva fram ett beslut som flera socialdemokrater idag erkänner har resulterat i att en lång svensk tradition inom arbetarrörelsen kring skapande av en likvärdig skola idag fullständigt kapsejsat.

Om jag inte missminner mig var det en viss finansminister som satt i riksdagen för trettio år sedan och rimmade på temat ”ett jävla skit” som man ”baxat ända hit”. Samma sak kan sägas om kommunaliseringen av svensk skola. Det är dags att sätta stopp nu. Den kommunaliserade skolan har baxat färdigt!

Debt-deflation and austerity

20 Nov, 2012 at 21:24 | Posted in Economics | 4 Comments

Some of my readers have asked me if there really is any difference between solving the liquidity trap by lowering real wages via inflation or by lowering nominal wages. Are they not equivalent measures?

No, they are not!
As John Maynard Keynes wrote in General Theory (1936):

The method of increasing the quantity of money in terms of wage-units by decreasing the wage-unit increases proportionately the burden of debt; whereas the method of producing the same result by increasing the quantity of money whilst leaving the wage-unit unchanged has the opposite effect. Having regard to the excessive burden of many types of debt, it can only be an inexperienced person who would prefer the former … If a sagging rate of interest has to be brought about by a sagging wage-level … there is … a double reason for putting off investment and thus postponing recovery.

Or as Irving Fisher – the originator of the debt-deflation theory – wrote in Debt-Deflation Theory of Great Depressions (Econometrica, 1933):

In summary, we find that: (1) economic changes include steady trends and unsteady occasional disturbances which act as starters for cyclical oscillations of innumerable kinds; (2) among the many occasional disturbances, are new opportunities to invest, especially because of new inventions; (3) these, with other causes, sometimes conspire to lead to a great volume of over-indebtedness; (4) this in turn, leads to attempts to liquidate; (5) these, in turn, lead (unless counteracted by reflation) to falling prices or a swelling dollar; (6) the dollar may swell faster than the number of dollars owed shrinks; (7) in that case, liquidation does not really liquidate but actually aggravates the debts, and the depression grows worse instead of better, as indicated by all nine factors; (8) the ways out are either laissez faire (bankruptcy) or scientific medication (reflation), and reflation might just as well have been applied in the first place.

Austerity policies will only bring our economies deep into the kind of debt-deflationary depressions that Fisher and Keynes warned us of in the 1930s.

Bara en tidsfråga innan bostadsbubblan spricker

19 Nov, 2012 at 23:41 | Posted in Economics, Politics & Society | 7 Comments

Bolånetillväxten i Sverige har under lång tid varit bland de största i världen.Detta är djupt oroande. Det är hög risk för att låt-gå-politiken kommer att gå igen som svinhugg. Och det är de arbetslösa, bostadslösa och skuldsatta som får ta smällarna – som vanligt när den nyliberala lekstugan tar slut!

Realprisutvecklingen för hus sedan 1986 ser ut så här:

Källa: SCB och egna beräkningar

Reala huspriser (KPI-deflaterade nominalpriser) har för tidsspannet i min graf fördubblats! 

Sverige har sedan åtminstone mitten på 1990-talet haft en klart stigande trend när det gäller tillgångspriser. Det syns också i den internationellt sett extremt höga skuldsättningen i hushållssektor:

Källa: SCB och egna beräkningar

Hushållens skuldsättning bottnar främst i den ökning av tillgångsvärden som letts av ökad långivning till hushållen och den därav uppkomna bostadsbubblan. På lång sikt är det självklart inte möjligt att bibehålla denna trend. Tillgångspriserna  avspeglar i grunden förväntningar om framtida avkastning på investeringar.

Med den skuldkvot vi ser hushållen tagit på sig – med finanssektorns goda minne och starkt kopplad till en bostadsbubbla som regering, riksbank och finansinspektion länge inte riktigt velat ta på allvar – riskerar den skulddeflationskris som regeringen med sin passivitet under lång tid bäddat för att slå oerhört hårt mot svenska hushåll.

Drömmen om ett eget boende kan mycket väl visa sig bli en mardröm. Men då har väl – som vanligt – mäklare, banker och alla “ansvarsfulla” politiker och myndighetschefer hoppat av karusellen och svurit sig fria från allt ansvar!

Skuldbubbleekonomi

19 Nov, 2012 at 21:49 | Posted in Economics | 1 Comment

“Svensk ekonomi drivs av skuldbubbla”

Sverige har en bostadsbubbla och svensk tillväxt bygger alltmer på ohållbar skuldsättning. Det hävdar den holländske forskaren Dirk Bezemer nationalekonom vid universitetet i Groningen, som i samarbete med SVT Vetenskap undersökt hur svensk ekonomi utvecklats sen 1990-talet. I kvällens Vetenskapens värld i SVT2 kommer det att handla om just skuldkrisen och hur världens ekonomer kunde missa att den värsta kollapsen sen 30-talets depression var på väg. SVT2 klockan 20.00 i kväll: http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/svensk-ekonomi-drivs-av-skuldbubbla

Bra de tog upp ämnet, det var på tiden. Möjligen har  SVT läst det här:
https://larspsyll.wordpress.com/2012/06/02/bostadsbubblan-det-ar-hog-tid-att-plocka-undan-balskalen/
Men de kunde ju frågat dig Lars, du är ju en av de ytterligt få i landet som tagit upp detta!

Jan Milch

Frihet

19 Nov, 2012 at 18:13 | Posted in Politics & Society | 1 Comment

Verklig frihet är inte att få välja.

Verklig frihet är att kunna välja de val som ska göras.

Smärtsamt bra

19 Nov, 2012 at 14:54 | Posted in Varia | Comments Off on Smärtsamt bra

Vissa filmer är bedövande vackra. Och samtidigt så smärtsamt berörande att man bara klarar av att se dem med flera års mellanrum. Juloratoriet är en sådan film. Stefan Nilsson har skrivit musiken till filmatiseringen av Göran Tunströms episka mästerverk.
 

Working hard

18 Nov, 2012 at 13:06 | Posted in Varia | 2 Comments

Skolan som identitetspolitisk frizon

18 Nov, 2012 at 10:24 | Posted in Education & School | Comments Off on Skolan som identitetspolitisk frizon

Utbildningsförvaltningen i Jönköping har tidigare i år uppmärksammats i samband med att det framkommit att man ingått en överenskommelse med muslimska församlingar som innebar att ”muslimska” barn inte skulle behöva deltaga i simundervisning eller resor som innebar övernattning utanför hemmet.

Att något sådant kan förekomma i Sverige år 2012 är djupt beklämmande – och helt i strid med svensk skollag.

Självklart är det helt oacceptabelt att vissa föräldrars särintressen ställs ovanför svensk lag och barns grundlagsskyddade rättigheter. “Muslimska” flickor ska inte behöva drunkna för att deras föräldrar uppfattar badhus som en farlig plats. Svensk skola ska vara en frizon från allehanda försök att förvandla den till lekstuga för normativa mångkulturalister. Att inte slå vakt om skolan som en frizon är att svika alla de som kanske mer än alla andra verkligen behöver att samhället ställer upp och försvarar deras rättigheter som medborgare – oberoende av kön, etnicitet eller föräldrars religiösa uppfattningar.

I Sverige har vi länge okritiskt omhuldat en ospecificerad och odefinierad mångkulturalism. Om vi med mångkulturalism menar att det i vårt samhälle finns flera olika kulturer ställer detta inte till med problem. Då är vi alla mångkulturalister. Men om vi med mångkulturalism menar att det med kulturell tillhörighet och identitet också kommer specifika moraliska, etiska och politiska rättigheter och skyldigheter, talar vi om något helt annat. Då talar vi om normativ multikulturalism. Och att acceptera normativ mångkulturalism, innebär också att tolerera oacceptabel intolerans, eftersom den normativa mångkulturalismen innebär att specifika kulturella gruppers rättigheter kan komma att ges högre dignitet än samhällsmedborgarens allmänmänskliga rättigheter – och därigenom indirekt bli till försvar för dessa gruppers (eventuella) intolerans. I ett normativt mångkulturalistiskt samhälle kan institutioner och regelverk användas för att inskränka människors frihet utifrån oacceptabla och intoleranta kulturella värderingar.

Den normativa mångkulturalismen innebär att individer på ett oacceptabelt sätt reduceras till att vara passiva medlemmar av kultur- eller identitetsbärande grupper. Men tolerans innebär inte att vi måste ha en värderelativistisk inställning till identitet och kultur. De som i vårt samhälle i handling visar att de inte respekterar andra människors rättigheter, kan inte räkna med att vi ska vara toleranta mot dem.

Om vi ska värna om det moderna demokratiska samhällets landvinningar kan samhället inte omhulda en normativ mångkulturalism. I ett modernt demokratiskt samhälle måste “rule of law” gälla – och gälla alla! Självklart måste detta också gälla skolan. Eller snarare – framför allt i skolan!

Mot dem som i vårt samhälle vill tvinga andra att leva efter deras egna religiösa, kulturella eller ideologiska trosföreställningar och tabun, ska samhället vara intolerant. Mot dem som vill tvinga samhället att anpassa lagar och regler till den egna religionens, kulturens eller gruppens tolkningar, ska samhället vara intolerant.

Vi lever numera i ett samhälle där identitet är något som skapas, och inte så mycket som förr, något som ärvs. Detta kan upplevas både som en befrielse och som en börda. Många unga människor upplever idag en ambivalens inför den frihet som avtraditionaliseringen av våra sociala liv inneburit. Detta kommer också i hög grad till uttryck i skolan. Mycket av de orienteringsproblem som unga ger uttryck för hänger samman med den norm- och värdeupplösning som den genomgripande omvandlingen av det moderna samhällslivet lett till. Förr definierades man tydligare av en ärvd social identitet. Idag är bilden ungdomar gör sig av livet att det i mycket större utsträckning handlar om vad de själva som individer vill göra av livet. Varje individ skapar sin egen identitet. Men detta gör också att ryggstödet att luta sig mot inte finns. Det är ”fri” rörelse under eget ansvar och egna våndor och rotlöshet.

När jag växte upp och gick i skolan på 1960- och 70-talen var det fortfarande en hyfsat klar demarkationslinje mellan skolan – som tog hand om våra kognitiva färdigheter – och familjen – som tog hand om det uppväxande släktets socialisationsmässiga och emotiva behov – och samhället i stort.

Skolan ska se till att fullt ut ta vara på varje elevs potential att leva ett annat liv än det de lever i dag. När kontinuitet, stabilitet och traditioner mister sin betydelse och självlegitimerande aura blir detta än viktigare. Skolan måste odla ”hoppets princip”. Utan det framtidsinriktade hoppet om en bättre värld kan inte skolan fullgöra sin uppgift. Därför kan inte heller socialisationsteoretiska explikationer kring frågan ”hur man blivit den man är” vara utgångspunkten. I skolans värld måste den bildningsteoretiska frågan ”hur man i framtiden blir det man har potential att bli” vara den riktgivande utgångspunkten. 

Avstånd och avskiljande ger perspektiv. Skolan ska vara en ö i ett hav av samhälleliga rutiner. Att insistera på att skolan ska fortsätta närma sig elevernas upplevelsehorisonter är inte längre gångbart. Vi behöver idag inte mer av nivellering mellan elevernas livsvärld och skolan. Tvärtom. Vi behöver mer respekt för den nödvändiga skillnaden mellan dessa världar. Lärandet i skolan måste erkänna som utgångspunkt skillnaden mellan elevernas livsvärld och skolan själv för att kunna fungera som en framtidsinriktad broslagning.

Skola är inte samhälle eller familj. Skolan ska inte vara en förlängning av elevernas liv utanför skolan. Tvärtom. Den ska vara ett alternativ. Något annat. I sin annorlundahet ska den skapa betingelser för framtid och inte hålla fast elevers upplevelsehorisont i nutid. Skolan ska inte ge självbekräftelse för vad eleverna är, utan hjälpa dem till vad de kan bli.

Skolan ska vara den fasta punkt i unga människors tillvaro dit de kan komma och temporärt dra sig undan familje- och samhällslivets stormar. Skolan ska vara en ö i en värld full av intensiva förändringar. För att kunna lära sig saker krävs koncentration och möjligheter till avskärmning. Inte för att permanent dra sig undan livsvärldens bekymmer och besvär, utan för att – med den styrka, färdigheter och perspektiv som en kunskaps- och medborgarskapsgrundad skola kan ge – bättre kunna tackla de ständiga reala omvandlingar som kännetecknar våra liv.

Skolan kan och ska inte lösa eller ackommodera för alla de problem som en ständigt föränderlig öppen värld skapar. Skolan kan inte kompensera för moderniseringsprocessens alla risker. Familj och föräldrar – liksom samhället i stort – har ett ansvar som inte skolan bara kan förutsättas gå in och ersätta eller kompensera för. Många samhällsforskare beskriver familj, normer och samhällsliv som stadda i upplösning över allt idag. Just därför är det så viktigt att skolan inte i första hand ska fungera som en kompensatorisk samhällsinstitution. Då förlorar den sin själ. Då förlorar den sin aura och förmåga att fungera som energigivande dröm om att allt kan vara annorlunda och att skolan kan bidra till att det också blir annorlunda.

Vi har alla flera olika identiteter. Vi har alla olika aspirationer, bakgrunder och drömmar. Men i skolan ska vi mötas som jämlikar. Olika, men jämlika. När vi går in igenom skolporten är vi alla jämlikar. Att gå in i skolan innebär samtidigt att (temporärt) lämna familj och samhälle och gå in i ett begränsat rum med egna spelregler och mål. För en del av dagen går vi in i en värld där vi gemensamt skapar oss själva som medborgare och kunskapsutövare.

När inte familjen eller samhället står emot måste skolan kunna stå upp och ta tillvara det uppväxande släktets genuina emancipatoriska intressen. En bra skola är en viktig förutsättning för att unga människor ska kunna förverkliga sina drömmar om att i framtiden kunna förbättra sina villkor.

Skolan ska fostra kunskapande medborgare. En skola med religiösa, etniska, eller vinstgivande bevekelsegrunder är ingen bra skola. Skolan ska möta eleverna utifrån vad de kan bli och inte utifrån vad de är. Skolan ska förse elever med kompass i framtidslandskapet så att de kan lära sig manövrera i osäkra farvatten. För att kunna uppfylla hoppets princip måste skolan få vara en ö av god annorlundahet – ofjättrad av allehanda former av normativ mångkulturalism och identitetspolitik.

Ekonomerna och parallella universum

17 Nov, 2012 at 13:57 | Posted in Economics, Statistics & Econometrics | Comments Off on Ekonomerna och parallella universum


 
Yours truly blev nyligen approcherad av Robin Engelhardt. Engelhardt – som är dansk vetenskapsjournalist – hade läst mina kritiska artiklar här på bloggen om ergodicitetsantagandet i neoklassisk nationalekonomi och höll på och skrev en artikel för den danska tidskriften Ingeniören om ekonomernas försök att tackla det faktum av världen vi lever i de facto, till skillnad från i teorin, är icke-ergodisk. För den som inte har problem med broderlandets språk går Engelhardts nu färdiga artikel med fördel att läsa här.

The physics of finance – why time matters

17 Nov, 2012 at 10:53 | Posted in Economics, Theory of Science & Methodology | Comments Off on The physics of finance – why time matters

Mark Buchanan – physicist and former editor with the international science journals Nature and New Scientist – has an interesting article  on the importance of differencing between time averages and ensemble averages:

I’m still thinking about the ideas of Ole Peters and the importance difference between time and ensemble averages. A few comments suggest that some people I have “lost the plot,” but I’m convinced this issue is indeed extremely important and generally underappreciated. A few things to add for now:

1. This post by economist Lars Syll from earlier this year does an excellent job of laying out the main issues and linking them to the Kelly criterion: a practical criterion for playing risky gambles that is based explicitly on time averages. Lars couldn’t have explained the basic ideas more clearly.

2. From some comments on other blogs, similar to some I’ve seen here, many people familiar with probability theory find it hard to accept that a time average expected return of a random multiplicative process is just not equal to the (usual) expected return of a single round. It isn’t. Start with any number you like, multiply it by a long sequence of numbers, each either 0.9 or 1.1 drawn with equal probability, and you will find that the number tends to get smaller. In the limit of an infinite sequence, the result heads to 0. And the result quoted in the Towers and Watson paper, a 1% decline on average per period, is correct.

3. I came across an interesting comment from Tim Johnson, writing on Rick Bookstaber’s blog:

“The model Peters develops appears to be remarkably similar to the one Durand proposed in 1957 (The Journal of Finance, 12, 348–363) and is discussed by Szezkely and Richards (The American Statistician, 2004, Vol. 58, No. 3).

I do not disagree with your assessment that there has been an error in economics for the past 77 years (just one?) but mathematicians working in finance have generally ignored Samuelson’s attacks on logarithmic utility. Poundstone’s book on the Kelly Criterion is a good description of the battle in the 1960s and I there is a rich contemporary literature that develops Kelly’s ideas …”

The paper by Szezkely and Richards is indeed worth a read, although I’m convinced that Peters has gone considerably further than Durand.

Austerity multipliers

16 Nov, 2012 at 13:58 | Posted in Economics | Comments Off on Austerity multipliers

OECD – like so many other mainstream economic establishment institutions – is all in for austerity:

The report making that case, the 2010 OECD Economic Outlook, made economic projections out through the last quarter of 2011. For a project I’m working on, I have compared those projections with what actually happened to selected countries; here’s what it looks like:

The harsh-austerity countries did much worse than the OECD was expecting.

This is similar to the IMF’s exercise, which convinced its staff that fiscal multipliers are not just positive — contractionary policy is contractionary — but bigger than they thought. So the OECD was terribly, terribly wrong and gave awful advice. I wonder if they have learned anything from the experience.

Paul Krugman

Evidence-based policy

15 Nov, 2012 at 19:37 | Posted in Theory of Science & Methodology | Comments Off on Evidence-based policy

Like us, you want evidence that a policy will work here, where you are. Randomized controlled trials (RCTs) do not tell you that. They do not even tell you that a policy works. What they tell you is that a policy worked there, where the trial was carried out, in that population. Our argument is that the changes in tense – from “worked” to “work” – are not just a matter of grammatical detail. To move from one to the other requires hard intellectual and practical effort. The fact that it worked there is indeed fact. But for that fact to be evidence that it will work here, it needs to be relevant to that conclusion. To make RCTs relevant you need a lot more information and of a very different kind. What kind? That’s what this book is about.

Så ökar vi läraryrkets attraktionskraft

15 Nov, 2012 at 15:51 | Posted in Education & School | 2 Comments

År efter år ser vi hur viljan att bli lärare minskar. I början på 1980-talet fanns det nästan åtta sökande per plats på lågstadielärarutbildningen. Idag är det en sökande per plats på grundlärarutbildningen. Detta är en samhällskatastrof som vi borde tala om. I en värld där allt hänger på kunskap är det på sikt avgörande för svensk ekonomi att åter göra läraryrket attraktivt.

I Sverige har levnadsstandarden mätt som per capitainkomst ökat med en faktor på över 50 sedan mitten av 1800-talet. Överlag är människor i västvärlden idag mer tjugo gånger rikare än vad de var för ett och ett halvt sekel sedan. Dess befolkning har en förväntad livstid som är nästan dubbelt så hög som förfädernas. Vad har skapat denna ökning i välfärd och levnadsstandard?

Kunskaper är ett slags instruktioner eller recept som talar om hur vi kan använda våra resurser för att producera nyttigheter. Med bättre kunskaper kan tillväxten öka även om de materiella resurserna är begränsade. Till skillnad från människor (med sina speciella färdigheter och utbildning) och ting (aktier, maskiner, naturtillgångar) styrs kunskap av stigande avkastning. Ett föremål (en portion mat) kan bara konsumeras av en enskild person vid ett tillfälle, medan kunskap (matreceptet) kan användas av hur många som helst när som helst.

Så kunskapsproduktion har en helt avgörande betydelse för skapandet av nationernas välfärd. Och om idéer och kunskaper spelar en så avgörande roll för långsiktig tillväxt och välfärd borde betydligt mer av samhällsdebatten handla om utbildningsstrategier, forskningssatsningar och lärarlöner.

En av de absolut viktigaste förklaringarna till den katastrofala utvecklingen vad avser sökande till lärarutbildningarna i Sverige är att lärarlönerna under lång tid har urholkats. Sveriges lärare ligger idag ligger lång ner på lönelistan inom OECD. Lärarnas Riksförbund kunde nyligen i rapporten Läraryrkets attraktionskraft på fallrepet visa att köpkraftskorrigerade svenska lärarlöner idag är i nivå med lärarlönerna i Grekland och Portugal.

Ser vi på hur lärarnas reallöner utvecklats de senaste fyra decennierna är det egentligen märkligt att någon i det här landet över huvud kan tänka sig bli lärare:

Källa: LR, SCB och egna beräkningar.

I fjol presenterade Saco livslöneberäkningar av hur olika utbildningsval lönar sig sett över hela livet. Resultatet jämfördes med en genomsnittlig individ som börjar förvärvsarbeta direkt efter gymnasiet. Studien försökte skatta vad olika akademiska utbildningsval innebär i ekonomiska termer, med hänsynstagande till inkomstbortfall och skuldsättning under studietiden, inkomstskatter m m.

För lärare var det en – föga överraskande, men likväl – deprimerande läsning. Det visade sig nämligen att det är en ren förlustaffär att utbilda sig till lärare. För samtliga lärarutbildningar gäller att de ger en negativ avkastning – de har alltså sämre livslön än de som börjar jobba direkt efter gymnasiet istället för att skaffa sig en högskoleexamen.

Allra sämst löneutveckling har lärare i grundskolans tidigare år. När de går i pension har de tjänat åtta procent mindre än klasskamraterna som började arbeta direkt efter gymnasiestudierna.

Höjda lärarlöner är inte en tillräcklig förutsättning för att vi åter ska få en svensk skola av världsklass. Men det är en nödvändig förutsättning! Omfattande skolforskning har övertygande visat att det kommunala huvudmannaskapet är en av de viktigaste orsakerna bakom lärarlönernas och den svenska skolans kräftgång de senaste decennierna.

De politiska partierna måste droppa sina ideologiska skygglappar och inse att en och annan helig ko måste slaktas om vi ska få rätt på svensk skola. Folkpartiet insåg redan för nästan tio år sedan att när skolfakta sparkar så får man vara så god att ändra kurs – även om det eventuellt skulle stå i strid med ideologin. När ska övriga allianspartier och socialdemokratin våga ta det steget?

Ska läraryrkets attraktionskraft upp är höjda löner ett måste! Ska det vara så svårt att begripa? Det finns inga gratisluncher. Vill vi ha en svensk skola i världsklass så måste det få kosta. Höj lärarlönerna. För Sveriges ekonomi. Och för Sveriges framtid.

« Previous PageNext Page »

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.