Grodors plums och ankors plask i Svenska Dagbladet

16 Feb, 2013 at 10:57 | Posted in Economics, Politics & Society | 3 Comments

Svenska Dagbladet är en bra tidning – om man bara slapp dessa pellejönsar som skriver på dess ledarsida.

Efter den uppmärksammade SVT dokumentären Lönesänkarna (som jag hade en post om igår) skriver en av tidningens ledarskribenter, Ivar Arpi, idag att på “1970-talet var kapitalandelen, jämfört med löneandelen, nästan noll” och att sedan 1970-talet har “det stora flertalet fått det bättre –  även de med lägst inkomster.”

Och detta grodors plums och ankors plask ska man behöva läsa år 2013. Herre du milde!

Snacka går ju alltid, men det är ändå bättre om man vet vad man pratar om. Så här ser det nämligen ut:

Källa: SWIID 3.0

(Ju lägre Ginikoefficient, desto jämlikare inkomstfördelning. Sedan 1981 har ojämlikheten i inkomstfördelningen i Sverige trendmässigt ökat brant.)

Källa: IFN, Roine och Waldenström 2008
Grafik: Idégrafik

I den ekonomisk-politiska debatten hör man ofta marknadsfundamentalismens förespråkare likt svenska Dagbladets ledarskribenter säga att ojämlikhet inte är något problem. Anledningen sägs i huvudsak vara två.

Pro primo – hästskitsteoremet – enligt vilket sänkta skatter och ökad välfärd för de rika ändå så småningom sipprar ner till de fattiga. Göd hästen och fåglarna kan äta sig mätta på spillningen.

Pro secondo – att så länge alla har samma chans att bli rika är ojämlikheten oproblematisk.

Hästskitsteoremet (“trickle-down effect”) visade omfattande forskning redan under Thatcher-Reagan-eran hörde mytvärlden till.

Och för några år sedan visade  Alan Krueger – ekonomiprofessor vid Princeton-universitetet – med sin Gatsbykurva att även det andra försöket till försvar av ojämlikhet hör hemma i sagornas värld:

[På den vertikala axeln visas hur mycket en enprocentig ökning i din fars inkomster påverkar dina förväntade inkomster (ju högre tal, desto lägre förväntad social rörlighet), och på den horisontella axeln visas Ginikoefficienten, som mäter ojämlikhet (ju högre tal, desto högre ojämlikhet)]

Tydligare än så här går det knappt att se att jämlika länder också är de med störst social rörlighet – och att det därför börjar bli dags att ta itu med de ökade inkomst- och förmögenhetsklyftorna. Så även i Sverige, där nyreviderade data från SCB visar hur utvecklingen av disponibel inkomst per konsumtionsenhet (exklusive kapitalvinst efter deciler, samtliga personer 1995-2010, medelvärden i tusen kr per k.e. i 2010 års priser) de senaste åren har sett ut:

Källa: SCB och egna beräkningar

Och än värre är det om man tittar på förmögenhetsutvecklingen.

Ojämlikheten ökar i Sverige. Att det är så beror i hög grad på politiska beslut – som att exempelvis skära i a-kassa och sjukfärsäkring. Men det är också ett uttryck för ett ideologiskifte som under trettio års tid förvandlat Sverige från ett föregångsland vad gäller jämlikhet till att bli ett av de länder där inkomst- och förmögenhetsklyftorna ökar mest i världen.

För dem som i likhet med  Ivar Arpi inte tror att det är så illa i Sverige när det gäller inkomst- och förmögenhetsfördelning, föreslår jag att kika lite närmre på diagrammet nedan över hur genomsnittsinkomsterna (uttryckt i 2009 års prisnivå) för de övre 0.1% och de lägsta 90% utvecklats sedan 1980 i Sverige:

.

Källa: The World Top Incomes Database

Det är hög tid att sätta stopp för det nya klassamhället. Det är hög tid att se till att klyftorna slutar växa i det svenska samhället. Det är hög tid att det nyliberala systemskiftet i Sverige upphör!

3 Comments

  1. Tack för dessa kommentarer! Har du någon graf tillgänglig som gör det möjligt att problematisera Ivar Arpis kommentarer om 1970-talets löneökningar?

    “Men till skillnad från idag motsvarades inte ökningarna av en ökad produktivitet.”

  2. Svar till Kristian Falk om 1970-talets löneöknilngar.
    Det är helt korrekt att en stor del av löneökningarna under 1970-talet åts upp av inflationen. Acceptansen för inflation var i alla länder, inte bara Sverige, högre vid denna tid.
    Men vi hade faktiskt en reallöneutveckling perioden 1970-1990, starkast åren efter 1980 och framåt. Totalt var reallöneökningen denna period kring 10 procent (uppgiften går att kolla på SCB:s hemsida).
    Vi hade också, vilket är väl så viktigt, en genomsnittlig årlig real bnp-tillväxt under denna periond, något som ibland förringas i den s k eftersläpningsdebatten mellan Korpi och Lindbäck, där Korpi utan tvivel hade rätt.
    En stor del av denna tillväxt togs dock ut i form av lagstadgad ökad semester, utbyggd barnomsorg och andra sociala förmåner, vilket minskade löneutrymmet.
    Ytterligare en sak av vikt att hålla i minnet är på 70-talet inträffade två kraftiga oljechocker, dvs prishöjningar på olja.
    I alla rika länder som i Sverige innebar det att det blev dyrare att leva; nästan allt i samhället fördyras ju när oljepriset ökar. Ekonomiskt sett är det dock viktigt att inse att vi som land och som löntagare inte kan kompensera oss för sådana externa chocker. Om oljepriset höjs även idag kan vi inte kompensera oss för det utan tvingas betala – that is fact of life. Men kan vi förstås se till att den största börden inte läggs på de svagaste axlarna, men en sådan rättvisepolitik kan vi alltid föra.

    mvh

    Martin Lindblom

  3. Noterar att den liberala regeringen i Sverige verkar ha haft en begränsande verkan eftersom den blå linjen representerande de stora ägarna har planat ut och vänt. Tur att de lyckades bryta med de tidigare regeringarnas oförmåga.. om man får lova att skämta lite. Kan ju ana att det har att göra med Finanskrisen, men lite roligt är det allt.
    Leif


Sorry, the comment form is closed at this time.

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.