Nationalekonomi för vänstern? No way!

5 May, 2011 at 13:29 | Posted in Economics, Theory of Science & Methodology | 14 Comments

Ett gäng nationalekonomer med anknytning till socialdemokrati och arbetarrörelse har publicerat en ny bok med titeln Nationalekonomi för vänstern (Kata Förlag, red Peter Gerlach, 2011). För en ekonomiprofessor som ägnat en stor del av sitt akademiska liv åt att kritisera och utmana det ortodoxa neoklassiska paradigmet inom nationalekonomi låter detta som en spännande och intressant bok.

Tyvärr blir jag rejält besviken redan när jag i inledningskapitlet utan omsvep – och framför allt utan tillstymmelse till hållbara argument – serveras påståenden av typen att vänsterns ”frustration” skulle bottna i dess ”ovilja att utnyttja alla de nationalekonomiska analysverktyg som står till deras förfogande”. Som om den nationalekonomiska metoden och verktygen var ett snabbköp som man bara hade att gå in i och plocka med sig vad man ville för vilka syften man ville. Så är det ju inte alls. Den verktygslåda den neoklassiska nationalekonomin förser oss med styr också i väldigt hög grad vad vi kan göra. Ge mig en hammare och du tror att hela världen är en spik!

Enligt bokens författare finns det inte heller någon egentlig grund för den ideologikritik som riktats mot nationalekonomin (se t ex min Den dystra vetenskapen: om nationalekonomins och nyliberalismens kris, Atlas akademi, 2001). Man frågar retoriskt (s 13): ”Men ligger det då något i den kritik som menar att dagens nationalekonomi har en ideologisk slagsida? Många av nationalekonomins kritiker riktar in sig på vad de kallar för neoklassisk nationalekonomi. I den här boken undviker vi den termen och väljer istället att kort och gott tala om nationalekonomi.” Mirabile dictu! Som om undvikandet av vad man tycker är en vag term skulle bli bättre av att ersättas med en ännu vagare och intetsägande term. Fullständigt obegripligt. Det är ju precis så här ortodoxin vill uppfatta sin teori – som den enda. Som nationalekonomisk teori – punkt slut. Om vi accepterar denna perverterade utgångspunkt, hur ska vi då kunna visa upp att det finna andra alternativa teorier? Om vi ska bygga en ”nationalekonomi för vänstern” är ju detta rena självmålet.

Rent komiskt blir det också när man sedan (s 15) ska ge ett exempel på att det långt ifrån är självklart att teorier med neoklassiska byggstenar ”nödvändigtvis leder till liberala slutsatser” och anför ”analytisk marxism” som exempel. Som jag visade i min avhandling – Samhälleliga val, värde och exploatering: en ekonomisk-filosofisk kritik, Lund 1991 – har denna skolbildning inte ett smack med marxism att göra. Det är neoklassisk ekonomisk teori rätt upp och ner applicerad på områden som traditionellt beforskats av marxister.

Som en ganska ordinär (men delvis selektiv) introduktion till neoklassisk nationalekonomi har jag inget problem alls med denna bok. Den ser ut som de flesta andra, men med tillägg av mer emfatiska konstateranden av exempelvis att effektivitet inte alltid implicerar rättvisa, att fria marknader inte alltid skapar välfärd och jämlikhet, att staten kan spela en roll för lösande av ekonomiska externalitetsproblem och att ett större inslag av privata aktörer inom sjukvården inte alltid leder till förbättringar. Men var i ligger det specifika vänsterekonomiska i detta? Den typen av konstateranden görs också i standardläroböcker à la Greg Mankiw och Klas Eklund. Att det finns många socialdemokrater och folk inom arbetarrörelsen som använder sig av neoklassisk ekonomisk teori – det enda vi lär ut på akademierna i det här landet – och ändå argumenterar för radikala politiska lösningar känner vi ju redan till.

En verkningsfull kritik av neoklassisk nationalekonomi måste bygga på vetenskapsteoretiska och metodologiska fundament. Men över huvud tycker jag att hela metod- och teoriapproachen i boken blir lite som att resonera så här: ”Låt oss anta att människor är gröna, fyrkantiga och kommer från Jupiter.” Och sedan säga: “Detta kan verka orealistiskt och märkligt, men vi kan ändå använda den här teorin. Alla är inte lika gröna, en del är trekantiga och några kommer i själva verket från en av Jupiters månar.” Men vad är poängen? Det blir lite som om man bestämt sig för att ta den djävligaste och svåraste omvägen mellan två punkter. Varför inte få det rätt direkt från början och slippa denna självpåtagna börda i form av en hopplöst orealistisk och irrelevant neoklassisk ekonomisk teori?

Som kritik – i den anda som exempelvis Marx skrev Till kritiken av den politiska ekonomin – blir det mesta i boken intetsägande. Vad är det som är vänster i dessa genomgångar och introduktioner till olika standarddelar av neoklassisk ekonomisk teori? Jag tycker det mest påminner om folk som gått på någon av landets handelshögskolor och lärt sig att gå in i den neoklassiska redskapsboden och plocka med sig en hammare, för att sedan konstatera att den minsann går att använda som bestick också. Om det nu är så att det verkligen är äta vi vill, varför inte gå in i andra redskapsbodar där det finns gott om gafflar och knivar?

I de enskilda kapitlens genomgångar av de valda teorifragmenten ur den neoklassiska arsenalen har man märkligt nog också systematiskt underlåtit att referera till verkligt tunga och inflytelserika vetenskapsteoretiska och ekonomisk-metodologiska kritiker av just det man presenterar. I stället väljer man genomgående att referera till ganska lättviktiga och harhjärtade neoklassiska ekonomer som på marginalen vill finputsa ett och annat på det i grunden gemensamma teoribygget.

Är Nationalekonomi för vänstern verkligen vänster? I’ll be dipped!