Nationalekonomi för vänstern? No way!

5 May, 2011 at 13:29 | Posted in Economics, Theory of Science & Methodology | 14 Comments

Ett gäng nationalekonomer med anknytning till socialdemokrati och arbetarrörelse har publicerat en ny bok med titeln Nationalekonomi för vänstern (Kata Förlag, red Peter Gerlach, 2011). För en ekonomiprofessor som ägnat en stor del av sitt akademiska liv åt att kritisera och utmana det ortodoxa neoklassiska paradigmet inom nationalekonomi låter detta som en spännande och intressant bok.

Tyvärr blir jag rejält besviken redan när jag i inledningskapitlet utan omsvep – och framför allt utan tillstymmelse till hållbara argument – serveras påståenden av typen att vänsterns ”frustration” skulle bottna i dess ”ovilja att utnyttja alla de nationalekonomiska analysverktyg som står till deras förfogande”. Som om den nationalekonomiska metoden och verktygen var ett snabbköp som man bara hade att gå in i och plocka med sig vad man ville för vilka syften man ville. Så är det ju inte alls. Den verktygslåda den neoklassiska nationalekonomin förser oss med styr också i väldigt hög grad vad vi kan göra. Ge mig en hammare och du tror att hela världen är en spik!

Enligt bokens författare finns det inte heller någon egentlig grund för den ideologikritik som riktats mot nationalekonomin (se t ex min Den dystra vetenskapen: om nationalekonomins och nyliberalismens kris, Atlas akademi, 2001). Man frågar retoriskt (s 13): ”Men ligger det då något i den kritik som menar att dagens nationalekonomi har en ideologisk slagsida? Många av nationalekonomins kritiker riktar in sig på vad de kallar för neoklassisk nationalekonomi. I den här boken undviker vi den termen och väljer istället att kort och gott tala om nationalekonomi.” Mirabile dictu! Som om undvikandet av vad man tycker är en vag term skulle bli bättre av att ersättas med en ännu vagare och intetsägande term. Fullständigt obegripligt. Det är ju precis så här ortodoxin vill uppfatta sin teori – som den enda. Som nationalekonomisk teori – punkt slut. Om vi accepterar denna perverterade utgångspunkt, hur ska vi då kunna visa upp att det finna andra alternativa teorier? Om vi ska bygga en ”nationalekonomi för vänstern” är ju detta rena självmålet.

Rent komiskt blir det också när man sedan (s 15) ska ge ett exempel på att det långt ifrån är självklart att teorier med neoklassiska byggstenar ”nödvändigtvis leder till liberala slutsatser” och anför ”analytisk marxism” som exempel. Som jag visade i min avhandling – Samhälleliga val, värde och exploatering: en ekonomisk-filosofisk kritik, Lund 1991 – har denna skolbildning inte ett smack med marxism att göra. Det är neoklassisk ekonomisk teori rätt upp och ner applicerad på områden som traditionellt beforskats av marxister.

Som en ganska ordinär (men delvis selektiv) introduktion till neoklassisk nationalekonomi har jag inget problem alls med denna bok. Den ser ut som de flesta andra, men med tillägg av mer emfatiska konstateranden av exempelvis att effektivitet inte alltid implicerar rättvisa, att fria marknader inte alltid skapar välfärd och jämlikhet, att staten kan spela en roll för lösande av ekonomiska externalitetsproblem och att ett större inslag av privata aktörer inom sjukvården inte alltid leder till förbättringar. Men var i ligger det specifika vänsterekonomiska i detta? Den typen av konstateranden görs också i standardläroböcker à la Greg Mankiw och Klas Eklund. Att det finns många socialdemokrater och folk inom arbetarrörelsen som använder sig av neoklassisk ekonomisk teori – det enda vi lär ut på akademierna i det här landet – och ändå argumenterar för radikala politiska lösningar känner vi ju redan till.

En verkningsfull kritik av neoklassisk nationalekonomi måste bygga på vetenskapsteoretiska och metodologiska fundament. Men över huvud tycker jag att hela metod- och teoriapproachen i boken blir lite som att resonera så här: ”Låt oss anta att människor är gröna, fyrkantiga och kommer från Jupiter.” Och sedan säga: “Detta kan verka orealistiskt och märkligt, men vi kan ändå använda den här teorin. Alla är inte lika gröna, en del är trekantiga och några kommer i själva verket från en av Jupiters månar.” Men vad är poängen? Det blir lite som om man bestämt sig för att ta den djävligaste och svåraste omvägen mellan två punkter. Varför inte få det rätt direkt från början och slippa denna självpåtagna börda i form av en hopplöst orealistisk och irrelevant neoklassisk ekonomisk teori?

Som kritik – i den anda som exempelvis Marx skrev Till kritiken av den politiska ekonomin – blir det mesta i boken intetsägande. Vad är det som är vänster i dessa genomgångar och introduktioner till olika standarddelar av neoklassisk ekonomisk teori? Jag tycker det mest påminner om folk som gått på någon av landets handelshögskolor och lärt sig att gå in i den neoklassiska redskapsboden och plocka med sig en hammare, för att sedan konstatera att den minsann går att använda som bestick också. Om det nu är så att det verkligen är äta vi vill, varför inte gå in i andra redskapsbodar där det finns gott om gafflar och knivar?

I de enskilda kapitlens genomgångar av de valda teorifragmenten ur den neoklassiska arsenalen har man märkligt nog också systematiskt underlåtit att referera till verkligt tunga och inflytelserika vetenskapsteoretiska och ekonomisk-metodologiska kritiker av just det man presenterar. I stället väljer man genomgående att referera till ganska lättviktiga och harhjärtade neoklassiska ekonomer som på marginalen vill finputsa ett och annat på det i grunden gemensamma teoribygget.

Är Nationalekonomi för vänstern verkligen vänster? I’ll be dipped!

14 Comments

  1. Hej Lars,

    Såg din kommentar på min blogg. Jag är väldigt enig i mycket av det du skriver, särskilt när det gäller bokens inledningskapitel. Jag tog faktiskt också upp just den här kritiken på Socialistiskt forum i november förra året (ett seminarium om boken, som då förelåg endast i manusform). Jag tycker kanske att du är lite för hård mot resten av boken. Det är flera av kapitlen, jag skulle drista mig till att säga de flesta, som tar upp intressant empiri och relevanta sociala teorier, och som därför helt klart kan vara relevanta för den som närmar sig den ekonomisk-politiska debatten från ett progressivt perspektiv. Visst blir det dock rätt ofta svårt att förstå varför man ska envisas med att ändå trycka ned de insikterna i ett nyklassiskt ramverk, men på det hela taget tycker jag att det är ett lovvärt arbete, inte minst utifrån den situation som debatten befinner sig i annars – det vill säga i ett surrealistiskt landskap med marknadsfundamentalismen som enda sammanhållande logik.

    • Hej Ali,
      Tack för dina synpunkter. Tror realiter att vi är ganska överens i vår bedömning av den här boken. För visst finns det många enskildheter i flera av bokens kapitel som man kan ställa sig positiv till. Och jag gillar att de här ”ungdomarna” också är öppna för farorna med exempelvis marknadsfundamentalistiska överdrifter. Men som radikal/progressiv/vänster ekonom räcker det inte med att bara vara politiskt radikal och lämna teori- och metodfundamenten intakta. Man måste också vara teoretiskt radikal.Vad jag mest irriterar mig på är talet om nationalekonomi i singularis och att man inte tar de vetenskapsteoretiska och metodologiska frågorna på fullt allvar. Det osynliggör/trivialiserar mycket av det som många av oss – som på det ekonomisk-teoretiska planet utmanar ortodoxin genom våra aspirationer att utarbeta alternativ till den rådande ortodoxin – försöker åstadkomma.
      Slutligen när det gäller ”stilen” kan man väl ändå säga att nationalekonomer själva överlag knappast gjort sig kända som speciellt ödmjuka. Därför följer jag lite Fantomens devis – var hård mot de hårda!

  2. Lars,
    problemet med din kommentar är att den är så gott som uteslutande vetenskapsteoretisk. De unga ekonomerna är ute efter betydligt mer handfasta råd och slutsatser – vilket är just varför de explicit väljer att gå runt metodstriderna. Och de landar faktiskt i en hel del praktiskt och användbart, även det kanske borde ha varit ännu mer.
    Men de har alltså valt att skriva en annan sorts bok med ett annat syfte än det du efterlyser. Så vad du kritiserar dem för är de facto att de inte är Lars Pålsson Syll…

    • Klas,
      jag får svara dig som jag gjorde nyss till Ali Esbati:
      Jag gillar att de här ”ungdomarna” är öppna för farorna med exempelvis marknadsfundamentalistiska överdrifter. Men som radikal/progressiv/vänster ekonom räcker det inte med att bara vara politiskt radikal och lämna teori- och metodfundamenten intakta. Man måste också vara teoretiskt radikal.Vad jag mest irriterar mig på är talet om nationalekonomi i singularis och att man inte tar de vetenskapsteoretiska och metodologiska frågorna på fullt allvar. Det osynliggör/trivialiserar mycket av det som många av oss – som på det ekonomisk-teoretiska planet utmanar ortodoxin genom våra aspirationer att utarbeta alternativ till den rådande ortodoxin – försöker åstadkomma.

      De behöver inte alls skriva mina vetenskapsteoretiskt orienterade böcker eller vara Lars Pålsson Syll. Det gör och är jag så bra på själv … Men jag måste för det intellektuella samtalets skull ta författarnas aspirationer på allvar. Och hur mycket jag då än känner sympati för deras försök att göra något vettigt av ett tveksamt teoribygge är jag inte intellektuellt hederlig om jag DÄRFÖR låter bli att kritisera dem när de inte vill se begränsningarna i deras självpåtagna teoretiska utgångspunkter!

  3. […] Andra recensioner av boken: SNS-bloggen, Aftonbladet, Lars Pålsson Syll. […]

    • Stefan de Vylders recension av boken på ekonomistas var liksom min här i grunden kritisk. Läs den gärna!

  4. Det var en hård sågning och den kanske är befogad. Jag har inte har läst boken. Det du pekar på gör att jag nog inte kommer att göra det heller. Jag ser inget skäl att läsa om möjligheter med neoklassisk teori eftersom neoklassisk teori är skild från hur ekonomin fungerar. Den saknar egenskapen att kunna förklara ekonomiska skeenden. Terence Hutchison visade detta redan 1938, åtminstone för oss som tycker att Karl Poppers vetenskapskriterier är rimliga.

    Däremot tycker jag att det är synd att du skriver att de “systematiskt underlåtit att referera till verkligt tunga och inflytelserika” kritikerna och istället refererar “till ganska lättviktiga och harhjärtade” ekonomer.

    Därför att
    1. Omdömena “tung” och “lättviktig” blir lätt subjektiva, ibland väldigt subjektiva.
    2. Om du tar exemplet tvisten mellan Copernicus och prästerna så var det Copernicus som sågs som “lättviktig” och prästerna som i allmänhet sågs som “tunga” auktoriteter. Ändå var det Copernicus som hade rätt i sakfrågan. Samma sak om du tar exemplet tvisten mellan de forskare som tidigt varnade för tobaksrökningens skadliga effekter och deras akademiska motståndare.

    Varför inte tipsa oss om de missade referenser som du ser som särskilt läsvärda istället?

  5. OK, läste nu vad Ali Esbati skrev om empiriska resultat i boken. Det var ju alltid något.

  6. Lars, du skriver: “Man måste också vara teoretiskt radikal”.
    Men varför räcker det inte med att komma fram till konkret praktiska, radikala och fungerande slutsaser? Varför i hela fridens namn måste man dessutom vara “teoretiskt radikal”? Har vi inte vuxit ifrån det där?

    • Men hallå! Klart, i en inskränkt liten bubbla till ekonomvärld så kan en teoretisk radikalism tyckas överflödig. Men denna bok har ju ambitionen att användas politiskt. Och ur ett politiskt perspektiv så blir ju faktiskt inte de teoretiska grundvalarna helt ointressanta.

      För denna bok är riktad emot arbetarerörelsen. Den arbetarerörelse som övergav sin egen teoribildning under samma 80-tal då bland annat du Klas Eklund hade inte helt obetydliga positioner inom den. Ett stort misstag som du och andra ekonomer inom arbetarerörelsen under den här tiden gjorde, var just att överge den kritik av nationalekonomin som Marx startade. Marxismens frånvaro som annat än kulturarv inom arbetarerörelsen har lett till att den inte kan förstå sig på sin samtid – något som började redan på din tid, Klas.

      Därför är det, ur ett arbetarerörelseperspektiv, helt relevant att kritisera denna bok utifrån de premisser som Lars gör. Ytterst handlar det om vilken uppfattning om ekonomin som är en framkomlig väg för arbetarerörelsen. Där är nationalekonomin i borgerlig tappning något direkt farligt, hur fina “bevis” för “vänsterpolitik” man än kan få med den…

  7. Klas, jag tycker nog att man måste sätta in det där citatet i sitt sammanhang.
    När du och jag var unga på 1970-talet försökte vi båda politiskt och intellektuellt påverka samhällsutvecklingen i en mer radikal riktning än den tagit under vad vi då uppfattade som en alltmer håglös socialdemokrati. Sedan blev du bankekonom och neoklassisk läroboksförfattare i nationalekonomi. Själv valde jag en mer akademisk bana och kom att som dubbeldoktor och professor försöka ta med mig lite av den radikalitet och det ifrågasättande sinnelag vi haft som unga.
    Jag har ju, som du vet, tyckt mig ha anledning att i flera sammanhang kritisera ditt och andra ekonomers användande av axiomatisk-deduktiva neoklassiska modeller och teorier med väldigt liten relevans och realism. Samma kritik har jag också riktat mot de unga “vänster”ekonomer som skrivit den kritiserade boken. Kruxet som jag ser det är att de gånger de – och du – kommer fram till “fungerande slutsatser” så är det inte TACK VARE utan TROTS den neoklassiska teorin. Då är det väl inte heller konstigt att man kan tycka det är onödigt att kånka runt på denna tunga – för att tala med Göran Greider – “sophög”. Om man vill vara politiskt radikal, varför inte också vara teoretiskt radikal? Det var ju tack vare att han gjorde upp med den “klassiska” nationalekonomin som Keynes kunde utveckla sin revolutionerande “General Theory”. Kanske kunde han – liksom några förelöpare de facto gjort – kommit fram till en och annan “fungerande slutsats” även om han hållit fast vid den “klassiska” teorin. Men han nöjde sig inte med det. Han revolutionerade teorin. Och det är väl lite av de aspirationerna jag tycker dagens unga “vänster”ekonomer också borde ha.
    Det är DÄRFÖR jag skriver: “Man måste också vara teoretiskt radikal.”

  8. Det största felet med nationalekonomi är begreppet i sig. Föreslår en rak översättning av det engelska begreppet: “Political Economy” dvs “Politisk ekonomi”. Det säger bättre vad denna vetenskap sysslar med: Att stoppa in politiska värderingar i mattematiska formler! Eller: Som man frågar får man svar. Marknadsliberala frågor kan endast ge marknadslibelara svar.

  9. […] Lars P Syll – Professor Lars Pålsson Syll sågar vår bok på sin ambitiösa blogg. […]

  10. Här är en annan kritisk recension av boken: http://www.clarte.nu/index2.php?option=com_content&task=emailform&id=7913&itemid=1


Sorry, the comment form is closed at this time.

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.