Därför borde SvT läggas ner

2 May, 2020 at 21:05 | Posted in Politics & Society | 3 Comments

tvTid är en bristvara i tv. Om man likväl — som så ofta nu för tiden — använder dyrbar sändningstid till struntsaker och menlös ‘underhållning’ måste det finnas ett skäl. Televisionen är — fortfarande — för en stor del av befolkningen en av de viktigare källorna till information och världsbild. Att fylla ut programtablåerna med trivialiteter blir därför ett effektivt medel att – istället för att fungera som ett instrument för åsiktsbildning och reflektion – tränga undan viktig information som medborgarna skulle behöver för att kunna utöva och utveckla sina demokratiska förmågor.

Televisionen skapar via sin personfixering och banaliserande fokusering på allehanda ‘affärer’ en dålig grogrund för verklig kunskapsspridning. Istället för seriös opinionsbildning får vi demagogiska program där snabbtänkta tyckmyckentrutar med lätt kunskapsbagage får breda ut sig om allt och inget, men speciellt om sådant som de ingenting vet. Brådska är legio och utrymme för tanke litet, så det gäller att snabbt servera den färdigtuggade kultursnabbmaten. Och alltyckarna är alltid lika redo att haspla ur sig något klatschigt och käckt svar på programledarnas alltid lika omöjliga frågor.

Eller så har vi nyhets- och debattprogram där kompetenta och duktiga forskare och sakkunniga för dyra pengar flygs in från landets alla håll för att under tjugo sekunder försöka göra sin röst hörd när en narcissistiskt självbespeglande programledare ständigt avbryter och tar ordet ur munnen på dem. Vi förväntas samtidigt kunna lyssna på vad debattörer säger och läsa mer eller mindre intelligensbefriade sms-meddelanden som löper i bildrutans nederkant. Programmakarna är uppenbarligen mer rädda för att någon till äventyrs ska tröttna på de ständigt avbrutna försöken att få prata till punkt än för informationsinfarkt.

Att bara föra ett lugnt och bildat samtal duger minsann inte i vår tids tv-sända gladiatorspel. Finns inga meningsmotsättningar, snickras de snabbt ihop så att ett fiktivt meningsutbyte kan äga rum inför tv-kamerorna. Och trots att de ofta inte får säga något, ställer experterna’ vecka efter vecka upp i debatt- och tyckarprogramm. Tydligen är man beredd till vilka förödmjukelser som helst bara för att få synas och mingla på tv-parnassens estrad.

Tv-tittande har blivit ett av vår tids populäraste legala sedativ. Från arbetslivets stress och otrygghet kommer vi hem till den konstlade tryggheten i tv:s ställföreträdande av våra liv. När vi inte själva orkar leva våra liv kopplar vi upp oss på tv:n. Där får vi i karikerad form ett återsken av det liv vi kunnat leva. För att inte gå under i enstöringens andliga vanmakt anpassar vi oss. Antingen hänger du förbehållslöst med eller så blir du oeftergivligt avhängd. Ve den som inte kan delta i dagen–efter–snacket om kvällen–före–avsnittet av innesåpan eller spring-och-lek programmet! Därför sitter vi där, dag efter dag, av rädsla för att kanske gå miste om något. Vi vet inte vad, men något måste det vara och den som inte tittar riskerar alltid att gå miste om det.

I tv-rutan odlas framgångsmyten och förverkligas våra önskedrömmar. Tv sanktionerar kravet på smörja genom knäsättandet av den totala harmonin. ‘Ge folk vad folk vill ha.’ Det vill säga låt folk få den tv som tv själv frambesvurit. Konformismens credo — ständig upprepning — reproducerar ständigt samma krimskrams.

Tv-underhållning har blivit en förlängning av arbetet där verklighetens efterbildningar ska ge oss ny ork. Såpornas falskhet är till för att vi som åskådare ska kunna värja oss från vår egen. Vår förtvivlan blir i såpornas värld ett löfte om en – trots allt – fortsatt framtid. Verklig tragik upplöses i ett intet. Mänsklig kontakt blir ytlig beröring. Djup blir glättig yta. Television har blivit vår tids känsloindustri, där djupa mänskliga emotioner omvandlas till varor som via etern kan köpas och säljas. Allt ska hämningslöst levas ut. Att följden av att ständigt matas med falska känslor blir en utarmning av våra själsliv och svårigheter att känna igen äkta känslor oroar inte medieindustrin och dess apologeter.

Människor och mänsklighet reduceras till ett maskeradspel av stereotyp förljugenhet där endast överdriften är sann. Världen och verkligheten måste till varje pris filtreras genom såpornas sammanhangslösa ordning. På så vis skapas illusionen att verkligheten är en förlängning av det artificiella liv som utspelas på tv-skärmen. I tv-såporna förverkligas postmodernisternas avskaffande av individen i form av de pseudoindivider som flimrar förbi på rutan. I såporna är varje person utbytbar och kan till och med vid behov återvända från de döda.

Såporna är ett sätt att fly undan vardagen med syntetiska dagdrömmar där förespeglad tillfredsställelse ska kompensera verklig försakelse. Med såporna har kulturen avsvurit sig sin autonomi för att – som Adorno och Horkheimer uttrycker det – ”stolt inordna sig bland konsumtionsartiklarna.” De är ett av de synliga tecknen på bildningens barbariska förfall i den globala kulturmarknadens kolonisering av vår livsvärld.

Tv behöver inte längre utges för att vara kultur. Att den inte är något annat än geschäft används i själva verket som legitimitet för den hänsynslöst nivellerande smörja som tillhandahålls dess tittare.

Såporna är ytans non plus ultra. Deras uniformitet och schematiserade klichéer utmynnar i en odifferentierad smörja vars enda fördel är fullständig utbytbarhet. Skapa din egen såpa –zappa mellan kanalerna och du får en mer ätbar gröt än den såpornas manusförfattare själva kokar ihop!

Såporna har blivit ett system av icke-kultur, ‘ett stiliserat barbari’ som bara i liten utsträckning skiljer sig från reklamfilm. I själva verket är det väl så att många upplever den kommersiella televisionens reklamavbrott som en befriande andhämtning från alla de fördummande lek- och frågeprogram, såpor och andra sopor som vi förorenar mediet med.

Att våga kritisera televisionen bannlyses som förhävelse från den som tror sig bättre än andra. Televisionens apologeter ser på sin produkt som folkets kultur befriad från onödig och skrymmande estetik och etik. Kritisk distans är bara kultursnobberi. Vad som ovillkorligen måste motarbetas är den tänkande människan. Att utveckla egen tankeverksamhet är farligt. Mångfald får bli enfald. Och skapande och kritiskt tänkande ersättas av passivt och avhumaniserande konsumerande.

Men drömma kan man ju alltid. Själv hoppades jag i många år att vi i framtiden skulle kunna återskapa åtminstone två bra public-service-kanaler som sänder kvalitetsprogram utan att fjäska för publikens smak med voyeuristiska och exhibitionistiska hemma-hos-program och intelligensbefriade lek- och frågeprogram. Och som inte i fåfäng konkurrens med oräkneliga kommersiella kanaler skulle sända samma fördummande smörja i ourskiljbar förpackning. För jag trodde att även om televisionens utveckling i den nyliberala eran mest påmint om den gamla sagan om Frankenstein som skapade det vidunder han sedan själv dukade under för, var det aldrig för sent att erkänna sitt misstag och vända om.

Jag har slutat hoppas och inser numera att SvT:s ledning inte är vuxen den uppgiften.

Lägg ner SvT och bygg upp en ny offentligt finansierad television som tar sitt samhällsuppdrag på allvar! Låt oss få en offentligt finansierad tv som lämnar de kommersialiserade dokusåporna, lek- och hemrenoveringsprogrammen till den reklamfinansierade televisionen och i stället satsar på vettiga program för en publik som vill ha ett verkligt alternativ till de kommersiella kanalerna.

3 Comments

  1. En rejäl drapa Lars! Ha ha 🙂

  2. Den perfekta informationskanalen kan vi ju drömma om i nån evighet eller så. Förmodligen är det inte möjligt därför att den som eventuellt skulle kunna skapa den inte finns, eller i alla fall inte har nån möjlighet att komma åt såna resurser som behövs. Lika lite som det finns nån jultomte.

    Under tiden kan vi ju försöka reformera det vi har så det blir lite bättre.

    Den största bristen är förstås oförmågan att förstå att något ibland bara blir, utan att det finns nån Ond Konspiratör bakom. Se t.ex. https://stumblingandmumbling.typepad.com/stumbling_and_mumbling/2017/05/the-bias-against-emergence.html. Det är förvisso bättre dramatik om det finns en Skurk, en Hjälte och ett Offer. Men så är det ju ytterst sällan.

    Kan man få nyhetsmedia att anpassa sig till hur det verkligen är där så har man nått oerhört långt.

  3. Riksrevisionen har satt klorna? i Granskningsnämnden?
    Rapporten publiceras november 2020.

    “Nämnden granskar årligen företagen och programmens innehåll. Dessutom handlägger nämnden anmälningar mot olika program. Under 2019 inkom anmälningar mot drygt 1 900 radio- och tv-program. I 55 procent av fallen avskrevs anmälan utan prövning, i 33 procent av fallen friades programföretagen och i 9 procent kunde ärendet inte prövas – till exempel för att anmälan riktades mot ett utländskt programbolag. I knappt 3 procent fälldes programföretagen.“(min fetning)
    https://www.riksrevisionen.se/nu-granskas/pagaende-granskningar/granskningsnamnden-for-radio-och-tv.html


Sorry, the comment form is closed at this time.

Blog at WordPress.com.
Entries and Comments feeds.