‘Crowding out’ — lögnen om statsskuldens undanträngningseffekt

17 Mar, 2020 at 18:31 | Posted in Economics | 1 Comment

Hur ska man bedöma statsunderskottens utträngningseffekter i en penningekonomi, det vill säga i en modellvärld där staten [lånar pengar] i form av avistainlåning hos bankerna? …

När centralbanken ger staten ett lån får staten till att börja med en inlåning hos centralbanken. Eftersom staten använder inlåningen för betalningar till icke-banker uppstår tillgodohavanden hos affärsbankerna … I gengäld ökar affärsbankernas reserver hos centralbanken. Därmed ökar alltså även penning- basen. Det är uppenbart att det här inte förekommer någon som helst ekonomisk utträngning. Snarare uppstår en utökad penningmängd hos icke-bankerna, som dessa i sin tur kan använda för investeringar på kapitalmarknaden …

Staten kan även skuldsätta sig genom en direkt upplåning hos affärsbankerna. Därmed får den också tillgång till avistainlåning som den kan använda för betalningar till icke-banker. Än en gång ökar penningmängden … Inte heller här förekommer det några utträngningseffekter …

När staten lånar pengar på kapitalmarknaden från privata investerare kommer dessa pengar normalt att användas direkt igen för betalningar. De privata icke-bankernas likvida medel minskar alltså inte till följd av den statliga upplåningen, utan omfördelas bara mellan de privata icke-bankerna. Även med statlig finansiering på kapitalmarknaden är det alltså inte tal om en kvantitativ ”crowding out” ….

Sammantaget visar det sig därmed att läroböckernas beskrivning av ”crowding out” ger en helt snedvriden bild av effekterna av ett statligt budgetunderskott. Vid en penningekonomisk modellering ökar de finansiella medel (funds) som finns tillgängliga i ekonomin i form av avistainlåning till och med när staten skuldsätter sig hos centralbanken eller affärsbankerna. Inte ens vid en skuldsättning på kapitalmarknaden leder detta till någon minskning, utan det som händer är att de likvida medlen omfördelas mellan de privata icke-bankerna.

Peter Bofinger

Yours truly och några få andra nationalekonomer — de som fortfarande har lite kontakt med verkligheten — har under ett par års tid nu frågat sig varför vi i det här landet har en regering som inte vågar satsa på en offensiv finanspolitik och låna mer. Inte minst mot bakgrund av de historiskt låga räntorna är det ett gyllene tillfälle att satsa på investeringar inom infrastruktur, vård, skola och välfärd.

Den ­svenska utlandsskulden är historiskt låg. Den konsoliderade statsskulden ligger idag på lite över 20 procent av BNP och enligt regeringens prognoser kommer den att vara kring 16 procent om två år. Med tanke på de stora utmaningar som Sverige står inför är därför regeringens fortsatta tal om “ansvar” för statsbudgeten minst sagt oansvarigt. I stället för att ”värna om statsfinanserna” borde rege­ringen se till att värna om samhällets framtid. När numera t.o.m. IMF insett att det är kontraproduktivt att föra en åtstramningspolitik med syfte att minska statsskulden, är det minst sagt bedrövligt att ett land lett av en socialdemokratisk regering ännu inte insett att problemet med en statsskuld i en situation med nästintill negativa räntor inte är att den är för stor, utan för liten.