‘Crowding out’ — lögnen om statsskuldens undanträngningseffekt

17 Mar, 2020 at 18:31 | Posted in Economics | 1 Comment

Hur ska man bedöma statsunderskottens utträngningseffekter i en penningekonomi, det vill säga i en modellvärld där staten [lånar pengar] i form av avistainlåning hos bankerna? …

govNär centralbanken ger staten ett lån får staten till att börja med en inlåning hos centralbanken. Eftersom staten använder inlåningen för betalningar till icke-banker uppstår tillgodohavanden hos affärsbankerna … I gengäld ökar affärsbankernas reserver hos centralbanken. Därmed ökar alltså även penning- basen. Det är uppenbart att det här inte förekommer någon som helst ekonomisk utträngning. Snarare uppstår en utökad penningmängd hos icke-bankerna, som dessa i sin tur kan använda för investeringar på kapitalmarknaden …

Staten kan även skuldsätta sig genom en direkt upplåning hos affärsbankerna. Därmed får den också tillgång till avistainlåning som den kan använda för betalningar till icke-banker. Än en gång ökar penningmängden … Inte heller här förekommer det några utträngningseffekter …

När staten lånar pengar på kapitalmarknaden från privata investerare kommer dessa pengar normalt att användas direkt igen för betalningar. De privata icke-bankernas likvida medel minskar alltså inte till följd av den statliga upplåningen, utan omfördelas bara mellan de privata icke-bankerna. Även med statlig finansiering på kapitalmarknaden är det alltså inte tal om en kvantitativ ”crowding out” ….

Sammantaget visar det sig därmed att läroböckernas beskrivning av ”crowding out” ger en helt snedvriden bild av effekterna av ett statligt budgetunderskott. Vid en penningekonomisk modellering ökar de finansiella medel (funds) som finns tillgängliga i ekonomin i form av avistainlåning till och med när staten skuldsätter sig hos centralbanken eller affärsbankerna. Inte ens vid en skuldsättning på kapitalmarknaden leder detta till någon minskning, utan det som händer är att de likvida medlen omfördelas mellan de privata icke-bankerna.

Peter Bofinger

Yours truly och några få andra nationalekonomer — de som fortfarande har lite kontakt med verkligheten — har under ett par års tid nu frågat sig varför vi i det här landet har en regering som inte vågar satsa på en offensiv finanspolitik och låna mer. Inte minst mot bakgrund av de historiskt låga räntorna är det ett gyllene tillfälle att satsa på investeringar inom infrastruktur, vård, skola och välfärd.

Den ­svenska utlandsskulden är historiskt låg. Den konsoliderade statsskulden ligger idag på lite över 20 procent av BNP och enligt regeringens prognoser kommer den att vara kring 16 procent om två år. Med tanke på de stora utmaningar som Sverige står inför är därför regeringens fortsatta tal om “ansvar” för statsbudgeten minst sagt oansvarigt. I stället för att ”värna om statsfinanserna” borde rege­ringen se till att värna om samhällets framtid. När numera t.o.m. IMF insett att det är kontraproduktivt att föra en åtstramningspolitik med syfte att minska statsskulden, är det minst sagt bedrövligt att ett land lett av en socialdemokratisk regering ännu inte insett att problemet med en statsskuld i en situation med nästintill negativa räntor inte är att den är för stor, utan för liten.

1 Comment »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. Nu blir jag lite undrande. Visst tycks många ekonomer vara ense om att budgetunderskott inte längre behövs utan närmast kan orsaka problem för finansmarknaderna om statskulden blir för låg och tillgången på statsobligationer för liten (köps ju samtidigt upp av riksbanken), men vid sidan av statsskulden är ju de privata skulderna mycket höga?
    .
    Krisen som nu står för dörren, som nu möts av riksbanken för att inte stoppa kreditflödet, bestäms väl mer av störningar i leverantörskedjor och brist på efterfrågan beroende av Corona och sannolikt kommer en recession som måste mötas med finanspolitik, men som inte ger effekt medan pandemin utvecklas och inte är under kontroll? Vi tycks dessutom internationellt ha en finanskris på kroken.
    .
    Så exporten minskar nu, valutakursen är låg, men samtidigt är kommuner och landsting överbelastade av den stora invandringen, och där tycks ju strukturella problem aka bristande förutsättningar för att ta plats på arbetsmarknaden, vara grunden för den höga arbetslösheten och även en stor påfrestning på kommunerna och även bidra till bostadsbrist och förstärka en kreditdriven bostadsbubbla?

    Efterfrågestimulanser räcker ju inte i det sammanhanget. Och investeringar i sådant som infrastruktur mm kan knappast likställas med att öka konsumtionen i offentlig sektor exempelvis skola och omsorg, och det kommer man ändå att behöva göra.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.