Universitet och högskolor släpper igenom sämre studenter

16 Mar, 2018 at 12:48 | Posted in Education & School | 7 Comments

kalKrisen i den svenska skolan har nått högskolan. I dagens Kaliber berättar universitetslärare om studenter med låga förkunskaper, om krav som sänks och om ett ersättningssystem som ger mer pengar ju fler studenter som godkänns …

Lars Pålsson Syll är professor i samhällskunskap och undervisar bland annat blivande lärare i statistik. Sedan han började undervisa för 30 år sedan har antalet högskolestudenter mer än fördubblats. Lars Pålsson Syll poängterar att det fortfarande finns lysande studenter, men att genomsnittet tycks ha sjunkit.

– De kommer med mindre i bagaget än vad jag och andra universitetslärare förväntar oss, de har gått i skolan, kraven för att man ska komma in på lärarutbildningen och bli samhällslärare är att man har matte B, samtidigt märker man att de inte verkar förstå ens elementa som de borde ha lärt sig i matematiken redan på högstadiet.

Hur hanterar ni det här? Är det då fler som blir underkända eller sjunker kraven, eller vad händer?

– Ja, om man skulle vara politiskt korrekt skulle man helst svara att vi tacklar det genom att underkänna fler studenter, men verkligheten är nog inte riktigt så panglossiansk, det är inte så vi ofta gör, utan jag tror, även om vi inte medvetet gör det så blir det nog så att får vi ett sämre material att jobba med så anpassar man ju kraven lite grann efter det materialet. Det är inte så rimligt att tro att en lärare vill underkänna 9 av 10 studenter och hålla kvar vid en kravnivå som vi hade för kanske 20-30 år sedan. Men det är klart att det är ingen som säger att vi sänka kraven för att få igenom de här studenterna, men de facto tror jag att vi gör det, och ett av de oroande skälen till att vi gör det är ju också den typen av ersättningssystem som vi har inom högskola, där genomströmningen av studenter syns i vår budget.

Kaliber

7 Comments

  1. Med dubbelt så många studenter borde resultaten försämras. Andelen godkända kan förväntas minska, men inte antalet.
    Skolverket visade att privatskolornas elever klarar högskolan sämre, men har högre gymnasiebetyg, än de kommunala, vilket i och för sig borde försäkra studenternas resultat.

  2. “Studenter som borde bli underkända godkänns på Gävle Högskola

    Högskolan i Gävle examinerar studenter trots att de i praktiken borde bli underkända. Det hävdar universitetslektor Lars Ekstrand som själv har godkänt elever som knappt kan skriva en korrekt mening på svenska.
    – Vi tvingas till det med det styrsystem som vi har, säger Lars Ekstrand.

    Enligt Lars Ekstrand på Högskolan i Gävle är det utbildningspolitiken från 90-talet som uppmuntrar högskolorna att ge studenter en examen trots att de egentligen skulle bli underkända.
    En politik som går ut på att högskolorna får pengar av staten utifrån hur många studenter som blir godkända.
    – Det här spär på länets fördummning, menar Lars Ekstrand.”
    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=99&artikel=1371132

    • De negativa effekterna av anslag efter godkännande-volym har varit uppe till debatt åtminstone under 15 år. Det pratas och pratas men hur tänker utbildnings-departementet? Och vad säger UKÄ som har tillsyn?

      Vi har valt en nyliberal doktrin där vem som helst kan starta högre utbildning(tror jag) och därefter få statlig ersättning om du uppfyller vissa krav. Precis som i övriga skolan liksom sjukvård etc. Man undrar vart det nationella långsiktiga tänkandet(via LU´s t.ex) tog vägen när privata aktörer kan marknadsföra vilka utbildningar som helst(?) och som kortsiktigt kan locka elevunderlag(marknaden vet bäst!). Eftersom vi har utbildning betald via skattsedeln så anser jag att vi inte bör ha en alltför spretig kursflora. Idag råder arbetskraftsbrist liknande 1988-1990. Hur stor andel beror på felsatsningar inom utbildningssektorn? Går det ens att säga? Vi vet dock att antalet elever med examen inom naturvetenskapliga ämnen fallit under lång tid. Utbildningar som traditionellt haft stor betydelse för våra storföretag.

      En “öppen” marknad med staten som huvudfinansiär är en marknad med stora marknads-imperfektioner.

      • Rättning av inlägget ovan:

        a) “vem som helst kan starta högre utbildning(tror jag)” : Det stämmer nog inte
        b) “privata aktörer kan marknadsföra vilka utbildningar som helst(?)” : Stryk “privata”

        Är det inte här vi hittar orsakerna till varför vi har dagens problem: Högskolereformen 1993: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/kommittedirektiv/uppfoljning-av-1993-ars-universitets–och_GHB1143
        (förutom finansierings-reglerna)

        “De viktigaste målen för 1993 års universitets- och högskolereform är

        att väsentligt öka universitetens och högskolornas frihet i förhållande till regering och riksdag,
        att stimulera till mångfald i fråga om såväl innehåll i som organisation av verksamheten,
        att höja kvaliteten i verksamheten,
        att utnyttja resurserna effektivt,
        att öka antalet studenter och doktorander som fullföljer sin utbildning, och

        att anpassa utbildningsutbudet inom den grundläggande högskoleutbildningen till studenternas efterfrågan.”

        “Reformen har genomförts parallellt med att ökade resurser tillförts universitet och högskolor för att möjliggöra en kraftig ökning av antalet studenter i grundläggande högskoleutbildning.”

        Om vi ökar antalet studenter med 100% på 20-30 år är det väl rimligt att anta att kunskapsnivån faller eftersom den bör spegla betygsfördelningen i allmänhet från gymnasie-nivån där det också fastställts att det förekommer stor betygsinflation (devalverade kunskaper). Sänks inte de formella intags-kraven återstår att höja betygen på ett eller annat sätt. Notera de två sista målen ovan.

        • Lars Ekstrand-Akademins ynkryggar:

          “I början på 1990-talet var framlidne moderaten Per Unckel utbildningsminister, en smått obegriplig utnämning. Han besökte en gång, en blixtvisit, Högskolan i Gävle för att förklara en universitetsreform som innebar större autonomi för lärosätena, som vore de privatföretag som skulle konkurrera med varandra på en marknad.

          Jag minns inte mer från Unckels besök i Gävle än att han pratade med munnen full med bulle, ursäktade sig med att vi skulle vinna tid om han åt samtidigt som han talade. Inte förstod jag, eller någon annan, vad han hade så bråttom till. Tillbaka till huvudstaden, kanske. Smulorna for ut ur munnen på honom. Det såg otrevligt och arrogant ut. Dåvarande rektorns blick uttryckte inte gillande, direkt. Även om hon fjäskade och smörade för ministern.

          Att vi anställda fogligt gick med på autonomireformen, det förstår jag inte så här i efterhand. Utan någon föregående, kritisk diskussion. Myrdal, för att knyta an till honom igen, skrev en stimulerande bok som hette Den onödiga samtiden tillsammans med Lars Gustafsson, travesterande skulle kunna man kunna säga att flera av de villkorsförändrande reformer som genomfördes på den högre utbildningens fält var onödiga. Men de genomfördes.

          Och så genomströmningssystemet. Betalt per studenthuvud. Glöm kvalitet, godkänn och släpp igenom, basera budgeten på detta. Drar mig till minnes absurda planeringsmöten: – Hur många kan vi räkna med att ta igenom på den här kursen, åttio procent, nittio? En gång drog jag, trött och irriterad, till med: – Kan vi inte göra som på lärarhögskolan i Bukarest, godkänna 102 procent?

          Lägg till den individuella, som borde heta den personliga, lönesättningen. Med dess negativa, splittrande konsekvenser. Vilket satans påfund. Bort gamla lönegrader och löneklasser. Jag minns när jag skulle rekryteras till Högskolan i Gävle hösten 1991, det gällde att ta i med löneanspråken så det fanns något att förhandla om, oavsett kompetens och formell bakgrund. Rena hästhandlarfasonerna, sälja sig så dyrt som möjligt.

          Lojalitet och rövslickande belönas. Till skada för verksamhetsutvecklingen och det interna samtalet, det samtal som lyser med sin frånvaro. Under alla mina år mötte jag inte en enda chef – chefer skulle vi ju också ha och otyget New Public Management, bort kollegialitet och de professionellas självstyre – som kunde hantera lönesättningen på ett transparent och respektingivande sätt.

          Summeringens tid för docent Ekstrand. Det jag främst tar med mig från alla år inom universitet och högskolor är inte studenterna och det fåtal bland dem som ibland kunde bereda mig glädje, eller till och med förvåna mig med oväntade uppslag, utan den stora följsamheten från piporna. Aldrig ett ifrågasättande, aldrig något motstånd. En hjord av beiga akademiker, fäaktiga. Ynkryggar.

          En kort period runt 1967 – 1968 fanns en flammande idé om något annat: universitetet levde, det sjöd och diskuterades och opponerades och agiterades och appellerades. Jag är glad att jag fick uppleva det på plats. Decennierna därefter är ett enda stort mörker, en förflackning och brant nedåtgående period. Och det fick bara ske! Jag kommer aldrig att förstå mig på mina kolleger, deras fäaktighet. Det var ju inte bara arbetstid som gick, det var ju livstid. Och vad gjorde de av den – och med sig själva?”
          http://lekstrand.blogspot.se/2017/03/akademins-ynkryggar.html

  3. Lyssnade och insåg att NPM och produktivitet tagit över även här. Jag är motståndare eftersom det inte går att jämförbart mäta t.ex biologiska/fysiologiska/emotionella behov(sjukvården) och kunskapsmässiga behov(skolan) med behoven skruv och spik, dvs materiella ting vilkas egenskaper lätt kan mätas. Vi ser att kvantitet går före kvalité eftersom producenter alltmer styrs av överordnade finansiella mål vilket är lika med volym då varje kostnadsbärare är värd lika mycket i slutändan om kraven kan anpassas, dvs sänkas utan snabb negativ återkoppling från slutförbrukarna. Eleverna är dessutom engångs-kunder.

    “Marknaden” för utbildning har en hög efterfrågan(gratis via skattsedeln). Man behöver inte vara ekonom för att inse att den konkurrens som skapats av avregleringen(fler högskole-platser) medverkat till företräde för kvantitativa mål(kan man reklamera en dålig utbildning?). Nya tekniska hjälpmedel(digitaliseringen) frestar producenter att överlämna alltmer av utbildningen till självstudier vilket ytterligare sätter press på elever med svagare grundförutsättningar. Det råder också fördröjande reaktioner hos slutförbrukarna (arbetsgivarna) och som inte syns i efterfrågan av utbildning(förutom vid förändringar i samhällsekonomin och dess efterfrågan).

    Varför blev det så här? Antagligen delvis för att utbildningsnivån antas få större betydelse jmf med förr. Och med det devalveras avkastningen på högre utbildning rent genomsnittligt. Lägger vi dessutom till lägre förkunskaper kan det bli en dyr historia för många. Och på den vägen även för nationen.

  4. Jag har inte direkt följt utvecklingen men på min tid(tidigt 80-tal) krävde ekonom-linjen(Shlm Uni) mellan 4,6 och 4,8 i medelbetyg för att bli antagen. Jag kom in via högskoleprovet!

    Högre utbildning(eftergymnasial) har såvitt jag kunna överblicka i samhällsdebatten blivit mer efterfrågad. Vi har genom avregleringen av högre utbildning fått nya högskoleplatser. Hur har de nominella antagningskraven mht till betyg till linje-kurserna(kandidat eller magister) utvecklats sedan säg 80-talet? Är det lika svårt att komma in idag på t.ex ekonomlinjen på Sthlms Uni? Har antalet platser på nämnda utbildning blivit fler(gäller dubbelt fler även här)? Antar att den uppmärksammade betygsinflationen innebär att det kanske är “lika svårt” att komma in idag som förr, eller? Och inflationen fortsätter alltså även på de “bästa” unis!

    Min militära värnpliktsutbildning t.ex har haft samma krav ända sedan utbildningen startade på 50-talet. De värnpliktigas förutsättningar(särskilt fysiskt/psykiskt) totalt sett har dock successivt försvagats ända sedan starten(källa; värnpliktsverket).

    Ex. Häromdagen hörde jag att körkortsutbildarna får allt fler elever som inte klarar utbildningen till vanligt B-körkort. Teori-delen utmärker sig här. Man menar att man då vill sänka kraven och anger att man istället vill fokusera på de mer praktiska kraven. Att man klarar att framföra fordonet. Vart är vi på väg? Beror det även på allt fler nysvenskar som inte har tillräckliga språkkunskaper? Sannolikt till viss del men den vinkeln är inte pk tyvärr. Ett lutande plan är vad det är! Leder det till mer arbetskraftsinvandring(Kina, Indien etc) och nya B-lag här hemma på sikt?


Sorry, the comment form is closed at this time.

Blog at WordPress.com.
Entries and Comments feeds.