Scandinavian asset bubbles

23 November, 2014 at 17:49 | Posted in Economics | 1 Comment

The Scandinavian economies top many polls on happiness and living standards. But they also have the worrying distinction of leading the developed world in household debt.

household-debtDenmark has the highest household debt-to-disposable income ratio among the world’s richest countries at 310 per cent. Norway and Sweden are not far behind with ratios of 200 and 170 per cent respectively, according to the Organisation for Economic Cooperation and Development.

Policy makers have taken different approaches in each country. In Denmark, officials seem relaxed , arguing that Danes have lots of assets and are able to withstand rising interest rates “The threat to financial stability from [household debt] is therefore not serious in the current situation,” Lars Rohde, governor of the central bank, told Bloomberg this year.

But the Riksbank in Sweden has long worried about rising house prices and household debt levels. The central bank sought (and failed) to gain control over macroprudential policy – measures designed to ensure financial stability, such as capping the amount home buyers can borrow for a mortgage. Instead, macroprudential policy was given to Sweden’s Financial Supervisory Authority, which is already tightening mortgage rules. Today, Swedes only have to repay the interest on mortgages, meaning some loans take as many as 140 years to repay.

The FSA this month proposed that new mortgage holders would have to pay down half of their loans.

The impact of such measures is hotly disputed. Distortions persist in the Swedish and Norwegian housing markets, where there is far greater demand than supply in the biggest cities. Borrowers in both countries are also able to claim tax relief on mortgage interest.

Some argue that reforming these distortions would be the most important change authorities could make. Christian Clausen, chief executive of Nordea, says politicians need to take responsibility for helping create asset bubbles.

On Sweden’s tax incentives to own a house, he adds: “You have a screwed system that wants to over-leverage in principle in an asset that you don’t want to over-leverage on.”

Richard Milne/FT

Konjunkturinstitutet på hal is

21 November, 2014 at 12:45 | Posted in Economics, Politics & Society | Leave a comment

Som yours truly skrivit om flera gånger under de senaste veckorna (här, här och här) är det vetenskapliga underlaget för beräkningar av den så kallade “jämviktsarbetslösheten” minst sagt bräckligt. Kanske vore det något också för Konjunkturinstitutet att reflektera över …

Inflationen skulle dra iväg om arbetslösheten sjönk ner mot sex procent. Det hävdar statliga Konjunkturinstitutet i sina årliga Lönebildningsrapport, som anger att ”jämviktsarbetslösheten” i år uppgår till hela 6,9 procent. Men precisionen är skenbar, för det är givetvis så att det inte går att mäta, och därmed veta, vilken lägsta nivå på arbetslösheten som är förenlig med en stabil prisutveckling. KI:s bedömning är inget annat än en ren gissning, som man resonerat sig fram till.

DocHdl1tmpTargetI rapportens resonemang hävdas att svaga fackföreningar, dåliga villkor i a-kassan och usla lägstalöner medför en lägre så kallad ”jämviktsarbetslöshet”. Påståenden som framstår som minst sagt mystiska sett till institutets egen bedömning av den omätbara storhetens historiska utveckling. På 80-talet var facken starkare än i dag och den som blev arbetslös fick en a-kasseersättning som motsvarade mellan 80 och 90 procent av den tidigare lönen. Samtidigt låg ”jämviktsarbetslösheten”, enligt KI, på en nivå som motsvarar ungefär hälften av dagens.

Något som också väcker frågetecken kring bedömningen av förra regeringens inverkan på den långsiktiga hållbara arbetslösheten. Enligt Konjunkturinstitutet leder finansminister Borgs reformer till att arbetslösheten långsiktigt kan minska med 1,2 procentenheter. En nedgång som framförallt baseras på att lägre ersättningar antas få folk att vara mer energiska och mindre kräsna i sitt jobbsökande. Samtidigt talar mycket för att utvecklingen gått åt andra hållet. Gapet mellan yrkes- och utbildningskvalifikationerna som efterfrågas och de som erbjuds växer. Dessutom har många av dem som sökt sig ut på arbetsmarknaden inte rustats för inträdet. Men institutet försöker sig inte på att sätta siffror på effekterna av arbetsmarknadspolitikens brister.

Mellan raderna och diagrammen framkommer dock att det som verkligen driver ”jämviktsarbetslösheten” är den faktiska arbetslösheten. När risken att bli arbetslös stiger följer jämviktskurvan med. Den enda nedgångsfasen uppträder under en period då risken att förlora jobbet faktiskt minskade. På senare år har arbetslöshetsrisken legat på historiskt höga nivåer, vilket delvis är framdrivet av en högre andel tidsbegränsade anställningar.

Nyttan av att offentliga instanser som Konjunkturinstitutet, Riksbanken och Finansdepartementet ägnar mycken möda och stort besvär åt beräkningsövningar om ”jämviktsarbetslösheten” kan minst sagt ifrågasättas. Risken är uppenbar att behovet av stimulanser underskattas. Det kanske vore mer fruktbart att ta itu med att få ner den faktiska arbetslösheten, vilket ju inte bara är det som betyder mest för folk i verkligheten, utan även för omätbara storheter i modellernas värld.

Anders Eld

Arbetslöshetsersättningens effekter

21 November, 2014 at 10:55 | Posted in Economics | Leave a comment

a-kassan-som-guldkantDet finns ett antal mikro-ekonomiska svenska studier av arbetslöshets-ersättningens effekter på arbetslöshetstiden eller sannolikheten att hitta ett arbete. De flesta av dessa studier bygger inte på någon trovärdig identifiering av en ”exogen variation” i ersättningsgraden och bör därför hänföras till den stora grupp studier som Krueger och Meyer (2002) avfärdade som ”sannolikt meningslösa”. Författarna nämner bland annat den svenska studien av Carling m.fl. (1996) och konstaterar att identifieringen i denna studie är ”långt ifrån tydligt exogen”.

Jag har dock lyckats identifiera fem svenska studier som håller måttet i detta avseende och som också har använt sig av skillnad-i-förändringsmetoden.

• Harkman (1997) studerade effekten av sänkningen av ersättningsgraden 1993 från 90 till 80 procent. Studien fann en signifikant effekt på övergången till utanför arbetskraften men ingen signifikant effekt (på 10 procentsnivån) på övergången till arbete.
• Johansson och Selén (2000), gjorde om denna studie på ett nytt statistiskt urval. Inte heller denna studie lyckades hitta något signifikant effekt på övergången till arbete.
• Carling, Holmlund och Vejsiu (2001) studerade effekten av en sänkning av ersättningsgraden 1996 från 80 till 75 procent. De fann en relativt stor och signifikant effekt.
• Johansson och Selén (2001) gjorde om denna studie på samma datamaterial och visade att resultaten var mycket känsliga för exakt hur modellen specificerades och drog slutsatsen att det troligen inte fanns någon effekt.
• Bennmarker, Carling och Holmlund (2005) studerade effekten av höjningarna av taket 2001-02. De hittade inte någon signifikant effekt i hela samplet men vid uppdelning i män och kvinnor uppmättes en signifikant effekt för män men inte för kvinnor.

Resultaten har som synes varit ganska blandade men ger sammantaget ett mycket svagt stöd för hypotesen att höjd a-kassa i Sverige leder till längre arbetslöshetstider.

Sammanfattningsvis kan konstateras att de flesta studier som gjorts på svenska data helt enkelt inte håller måttet. Av de studier som faktiskt håller måttet är resultaten i hög grad tvetydiga. Och även om de varit entydiga hade de ändå inte kunnat säga något om hur höjd a-kassa påverkar aggregerad arbetslöshet.

Göran Zettergren

Hur återskapar vi förtroendet för nationalekonomin?

21 November, 2014 at 09:58 | Posted in Economics | 2 Comments

varapport2009_3-724x1024Nationalekonomin som vetenskap har världen över förlorat otroligt mycket i prestige och status under senare år. Inte minst på grund av dess oförmåga att se den senaste finansiella krisen i antågande och på grund av dess avsaknad av konstruktiva och hållbara förslag på att ta oss ur krisen.

Hur återskapar vi förtroendet för nationalekonomin?

Fem förändringar är helt avgörande.

(1) Sluta låtsas som om vi har exakta och riktiga svar på allting. För det har vi inte. Vi bygger modeller och teorier där vi på hundradelars procent kan tala om vad värdet på räntan kommer att vara om trettio år. Vi kan kalkylera investeringsrisker och göra exakta framtidsprognoser. Men detta bygger vi på matematiska och statistiska antaganden som ofta har väldigt lite eller inget alls med verkligheten att göra. Genom att inte låtsas om den avgörande skillnaden mellan modell och verklighet invaggar vi människor i en falsk trygghet av att vi har koll på läget. Det har vi inte! Det var denna falska trygghet som aktivt medverkade till finanskrisen år 2008. Vi måste våga erkänna att vi ibland inte vet allt, utan att det finns saker som vi inte ens vet att vi inte vet. All osäkerhet går inte att reducera till kalkylerbar risk.

(2) Sluta upp med den barnsliga övertron på matematikens förmåga att ge svar på viktiga ekonomiska frågor. Matematik ger bara exakta svar på exakta frågor. Men de intressanta och relevanta frågor vi ställs inför på det ekonomiska området är sällan av det slaget. Frågor av typen “är 2 + 2 = 4?” lyser helt med sin frånvaro i verklighetens ekonomi. Istället för en i grunden förfelad tilltro till att abstrakta matematisk-axiomatiska modeller har något av substans att tillföra vår kunskap om samhällsekonomin, hade det varit bättre om vi ägnade oss åt relevanta empiriska studier och observationer.

(3) Sluta upp med tron att vi inom nationalekonomin rör oss med lagar. Med övertron på matematiken följer också en i grunden förfelad tro på att vi inom ekonomin ska och kan ställa upp universella och allmängiltiga lagar av den typen som finns inom exempelvis fysiken eller astronomin. Det kan vi inte. Ekonomi är inget slutet planetsystem eller fysiklab. I verkligheten är det mesta vi kan hoppas på inom ekonomins område att fastslå eventuella tendenser med varierande grad av generaliserbarhet.

(4) Sluta upp att betrakta alla andra samhällsvetenskaper som fattiga kusiner från landet. Nationalekonomin har länge lidit av kraftig hybris. Men “samhällsvetenskapernas drottning” klarar sig inte utan samverkan med andra vetenskaper. Inte minst andra mer evidensbaserade vetenskaper som ekonomisk historia och psykologi har mycket att tillföra nationalekonomin. Mångfald och vidsyn skulle berika en idag alltför autistisk nationalekonomi.

(5) Sluta på det ekonomisk-politiska området upp med att bygga modeller och prognoser på fullständigt verklighetsfrånvända “mikrofundament” med robotliknande “representativa aktörs”-imitationer av över tiden optimerande människor utrustade med “rationella förväntningar”. Detta är ren och skär nonsens. Vi måste bygga våra mikrofundament och makromodeller på antaganden som inte står i uppenbar kontrast till verkligheten. Och i det arbetet måste vi vara ödmjuka nog att inse att psykologi och andra beteendevetenskaper kan bidra med viktiga pusselbitar.

The ‘neoclassical synthesis’ — more religion than science

18 November, 2014 at 14:49 | Posted in Economics | Leave a comment

The advocates of free markets in all their versions say that crises are rare events, though they have been happening with increasing frequency as we change the rules to reflect beliefs in perfect markets. I would argue that economists, like doctors, have much to learn from pathology.religion-and-scienceWe see more clearly in these unusual events how the economy really functions. In the aftermath of the Great Depression, a peculiar doctrine came to be accepted, the so-called “neoclassical synthesis.” It argued that once markets were restored to full employment, neoclassical principles would apply. The economy would be efficient. We should be clear: this was not a theorem but a religious belief. The idea was always suspect.

Joseph Stiglitz

Har Riksbanken bäddat för en deflationskris?

17 November, 2014 at 14:19 | Posted in Economics, Politics & Society | Leave a comment

 

A-kassan och arbetslösheten

17 November, 2014 at 12:58 | Posted in Economics, Politics & Society | Leave a comment

Arbetslöshetsförsäkringen har urholkats under en lång följd av år. Knappt var tionde heltidsarbetande har idag rätt till 80 procent av sin inkomst i a-kasseersättning …

A-kassaMen trots det uppenbara behovet av att åtgärda bristerna i försäkringen händer inget. En anledning tycks vara att regeringen har byggt sin version av arbetslinjen på ekonomiska teorier om att ekonomisk press på arbetslösa är en viktig del i jobbskapandet, att det måste löna sig bättre att arbeta eller omvänt, kosta mer att vara arbetslös …

Men hur väl håller dessa påståenden för en kritisk granskning?

Jag har inte lyckats hitta en enda vetenskaplig studie – från något land eller tidsperiod – som visar att en försämring av ersättnings-graden leder både till en uppgång i arbetskraftsdeltagandet och till en ännu större uppgång i sysselsättningen, så att arbetslösheten samtidigt faller … Mycket tyder på att det helt enkelt inte finns några sådana samband. Korrelationen mellan ersättningsgraden och arbetslösheten är i stort sett noll. Korrelationen mellan ersättningsgraden och sysselsättningsgraden (liksom arbetskrafts-deltagandet) är signifikant, men positiv, tvärtemot de teorier som regeringen och finansdepartementet utgår ifrån …

Med något enstaka undantag har estimerade löneekvationer inte lyckats belägga någon signifikant positiv effekt av arbetslöshetsersättningen på lönenivån.

Göran Zettergren

Mathematical modeling in economics — a discussion with Steve Keen and Tony Lawson

17 November, 2014 at 10:03 | Posted in Economics | 1 Comment

 

Solow on inequality and growth

17 November, 2014 at 09:14 | Posted in Economics | Leave a comment

 

Keynes and the New Deal

15 November, 2014 at 11:50 | Posted in Economics, Politics & Society | 1 Comment

 

Next Page »

Create a free website or blog at WordPress.com. | The Pool Theme.
Entries and comments feeds.