LARS P. SYLL

The non-existence of economic laws

In mainstream economics, there’s — still — a lot of talk about ‘economic laws.’ The crux of these laws — and regularities — that allegedly exist in economics, is that they only hold ceteris paribus. That fundamentally means that these laws/regularities only hold when the right conditions are at hand to give rise to them. Unfortunately, from an empirical point of view, those conditions are only at hand in artificially closed nomological models purposely designed to give rise to the kind of regular associations that economists want to explain. But, really, since these laws/regularities do not exist outside these ‘socio-economic machines,’ what’s the point in constructing thought experimental models showing these non-existent laws/regularities? When the almost endless list of narrow and specific assumptions necessary to allow the ‘rigorous’ deductions are known to be at odds with reality, what good do these models do?

Deducing laws in theoretical models is of no avail if you cannot show that the models — and the assumptions they build on — are realistic representations of what goes on in real life.

Conclusion? Instead of restricting our methodological endeavours to building ever more rigorous and precise deducible models, we ought to spend much more time improving our methods for choosing models!

Formalistic deductive “Glasperlenspiel” can be very impressive and seductive. But in science, it ought to be considered of little or no value to simply make claims about the model and lose sight of reality.

There is a difference between having evidence for some hypothesis and having evidence for the hypothesis relevant for a given purpose. The difference is important because scientific methods tend to be good at addressing hypotheses of a certain kind and not others: scientific methods come with particular applications built into them … The advantage of mathematical modelling is that its method of deriving a result is that of mathemtical proof: the conclusion is guaranteed to hold given the assumptions. However, the evidence generated in this way is valid only in abstract model worlds while we would like to evaluate hypotheses about what happens in economies in the real world … The upshot is that valid evidence does not seem to be enough. What we also need is to evaluate the relevance of the evidence in the context of a given purpose.

Cutting-edge macroeconomics …

No sooner had I finished my comment on the irrelevancy of economics but I had confirmation — albeit unwittingly — in this morning’s Financial Times.  There on the editorial page was a short column by Soumaya Keynes talking about the rise of Hank.

For those of you not on the cutting edge, “Hank” stands for Heterogeneous Agent New Keynesian, as in a complicated model of the economy.

Hank is a whole new way of looking at model economies, with the really big breakthrough being that it includes — roll the drums please — more than one household.

Yes, economists are moving at a rapid pace.  Their research has shown that the economy includes more than one household.

Gasp.

If you are a sociologist or anthropologist you are forgiven at this point for laughing out loud.

Reflect, if you will, on the enormous hubris expressed by Steve Levitt when he criticized economics for becoming too inwardly focused and potentially irrelevant.  His condemnation was absolute.  He said that economics risked falling into the kind of disrepair that, in his mind at least, make sociology and anthropology laughingstocks.  Now, I don’t know sociology or anthropology all that well, but I imagine they don’t base a substantial amount of their theoretical effort on the notion that America has only one household.  Even if that household is “representative”.

Representative of what?  Some Chicago-trained logician masquerading as an economist?

Peter Radford

Yes indeed, ‘Hank’ and similar modelling approaches are nothing but convenient untruths — and still economists rely on them to derive policy implications!

Mainstream economists seem to be impressed by the ‘rigour’ brought to macroeconomics by New-Classical-New-Keynesian DSGE models and its rational expectations and representative agent micro-foundations. It is difficult to see why.

Take the rational expectations assumption. Rational expectations in the mainstream economists’ world imply that relevant distributions have to be time-independent. This amounts to assuming that an economy is like a closed system with known stochastic probability distributions for all different events. In reality, it is straining one’s beliefs to try to represent economies as outcomes of stochastic processes. An existing economy is a single realization tout court, and hardly conceivable as one realization out of an ensemble of economy-worlds since an economy can hardly be conceived as being completely replicated over time. It is — to say the least — very difficult to see any similarity between these modelling assumptions and the expectations of real persons. In the world of the rational expectations hypothesis, we are never disappointed in any other way than when we lose at the roulette wheels. But real life is not an urn or a roulette wheel. And that’s also the reason why allowing for cases where agents make ‘predictable errors’ in DSGE models doesn’t take us any closer to a relevant and realist depiction of actual economic decisions and behaviours. If we really want to have anything of interest to say on real economies, financial crises and the decisions and choices real people make we have to replace the rational expectations hypothesis with more relevant and realistic assumptions concerning economic agents and their expectations than childish roulette and urn analogies.

‘Rigorous’ and ‘precise’ DSGE models cannot be considered anything else than unsubstantiated conjectures as long as they aren’t supported by evidence from outside the theory or model. To my knowledge no in any way decisive empirical evidence has been presented.

No matter how precise and rigorous the analysis, and no matter how hard one tries to cast the argument in modern mathematical form, they do not push economic science forward one single millimetre if they do not stand the acid test of relevance to the target. No matter how clear, precise, rigorous or certain the inferences delivered inside these models are, they do not say anything about real-world economies.

Proving things ‘rigorously’ in DSGE models is at most a starting point for doing an interesting and relevant economic analysis. Forgetting to supply export warrants to the real world makes the analysis an empty exercise in formalism without real scientific value.

The kind of knowledge and information we seek in science is something different from what we look for in fiction. Building ‘fictional’ models that we all know are false — not only in the sense that they idealize or abstract from some things (all models do) — in the sense that no matter how many corrections, amendments or ‘successive approximations’ are made, they will never be true of the real-world phenomenon they try to describe or analyze, can’t be the right way to proceed in science. Although that kind of model assumption (often of a mathematical kind) is necessary from a tractability point of view, they are far from harmless since they usually are not possible to ‘relax.’ What drives them is their exact necessary form without which the sought-after results would never obtain. If this kind of economic model — as argued by some economic methodologists — gives us the same kind of knowledge as we get in ordinary fiction, well, then surely we should seriously reconsider what we are doing. Letting tractability, rather than reason, decide what assumptions we make in our theories and models, is not what we need if we want to build a realist and relevant economic science.

Mainstream economists think there is a gain from the DSGE style of modelling in its capacity to offer some kind of structure around which to organise discussions. To me, that sounds more like religious theoretical-methodological dogma, where one paradigm rules in divine hegemony. That’s not progress. That’s the death of economics as a science.

Showing that something is possible in a ‘possible world’ doesn’t give us a justified license to infer that it therefore also is possible in the real world. ‘The Great Gatsby’ is a wonderful novel, but if you truly want to learn about what is going on in the world of finance, I would recommend rather reading Minsky or Keynes and directly confronting real-world finance.

The assumptions and descriptions we use in our modelling have to be true — or at least ‘harmlessly’ false — and give a sufficiently detailed characterization of the mechanisms and forces at work. Models in mainstream economics do nothing of the kind.

Our aspirations have to be more far-reaching than just constructing coherent and ‘credible’ models about ‘possible worlds’. We want to understand and explain ‘difference-making’ in the real world and not just in some made-up fantasy world.  Science has to be something more than just more or less realistic ‘story-telling’ or ‘explanatory fictionalism’. You have to provide decisive empirical evidence that what you can infer in your model also helps us to uncover what actually goes on in the real world.  If you fail to support your models in that way,  you come up with nothing that holds as an explanation of what goes on in the world in which we live.

Postulating ‘representative agents’ equipped with ‘rational expectations’ may help mainstream economists derive sought-after results like ‘equilibrium’, ‘stability’ and downward-sloping demand curves. But telling us that something is possible in a patently artificial fictional world inhabited by ‘representative agents’ equipped with ‘rational expectations’ is not enough. Showing us that something possibly can happen in a model world, is not enough to explain what actually happens in the real world.

Tourism — a critical perspective

It may be noted in passing that essentially the same process, in which participation in an activity changes its form, occurs in tourism … The fact that some tourists are not in search of something different does not remove the anomaly. For if the increased activity of tourists at large deprives only one of their number of a satisfaction previously available, orthodox economic analysis provides no basis for judging the increase in tourism to be of net benefit. The victim has no way of indicating his valuation of the opportunity he has lost— no travel agency can provide him with a charter flight to the past …The key point is that more than a distributional issue is involved. Wider participation affects not just how much different participants get out of the game, but changes the game itself. It changes the set of choices available to all.

So the choice made by each individual in a piecemeal way ceases to be a valid guide to what individuals would choose if they could see the results of their choices along with other peoples’ choices. Suppose everyone spoils it a bit for everyone else. Without mutual coordination, the best tactic for every isolated individual will be to rush in before others have spoiled it even more. Each individual might nonetheless prefer a regime in which all agreed to hold back, and in which no one had the “freedom” to renege on such agreement.

Eurofanatiker försöker köra över folket igen

Efter att ha misslyckats med att få in Sverige i euron på demokratisk väg försöker nu marknadsliberaler andra metoder.

”Jag ser inget behov av en ny folkomröstning om euron” säger Liberalernas ordförande Johan Pehrson …

Syftet med demokrati är inte att folket alltid vet bäst. Det är att eliter alltid lider av grupptänk och hybris, och att någonting behövs för att hejda dem när de drar i väg med sina galna idéer.

Demokrati är en radikal kraft, men den har också konservatismens trygga drag: förmågan att tänka efter innan man tar förhastade beslut. Att rätta till misstag. Att inte riva ner och förstöra saker innan man funderar på om de fyller en funktion. Det är värt att försvara.

Max Jerneck

Euron har avlägsnat möjligheten för nationella regeringar att hantera sina ekonomier på ett meningsfullt sätt — och i Italien, Spanien, Portugal och Grekland för några år sedan var folket tvungna att betala de verkliga kostnaderna för dess huvudlösa åtstramningspolitik.

Utvecklingen av de upprepade ekonomiska kriserna i Euroland har — som yours truly påpekade i en offentlig föreläsning redan för tio år sedan — visat bortom allt tvivel att euron inte bara är ett ekonomiskt projekt, utan lika mycket ett politiskt. Det som den neoliberala revolutionen under 1980- och 1990-talet inte lyckades åstadkomma, ska nu euron tvinga på dem.

Men vill Europas folk verkligen beröva sig själva ekonomisk autonomi, tvingas acceptera lägre löner och skära ned på socialvården vid minsta tecken på ekonomisk nöd? Är ökande inkomstklyftor och en federal överstat verkligen det våra drömmar är gjorda av? Jag tvivlar.

Historien borde avskräcka. Under 1930-talet kom våra ekonomier inte ur depressionen förrän dåtidens dårskap, guldmyntfoten, slängdes på historiens sophög. Förhoppningsvis kommer euron snart att följa efter.

Ekonomer har en tendens att bli förtrollade av sina teorier och modeller och glömmer att bakom siffrorna och abstraktionerna finns en verklig värld med verkliga människor. Verkliga människor som får betala dyrt för felaktiga doktriner och rekommendationer.

Låt oss tala, och tala tydligt.

Demokrati är något vi ska vara stolta över. Vi har inte fått den gratis. Vi har fått kämpa för den. Den måste oupphörligen försvaras och erövras.

Europas medborgare accepterar inte att det politiska etablissemanget begår våldtäk på vår demokrati. Principen måste vara enkel — när folket berörs direkt ska det också tillfrågas direkt. Om den ekonomiska dårskapen EMU ska utvidgas eller omvandlas till en fiskal union ska folket också tillfrågas direkt — för demokratins skull!

Spekulationsbubblor

Spekulationsbubblor får konsekvenser för hela samhället. Men hur skapas de? Priserna på finansmarknaden sätts efter en annan logik än varor i vår vardag, säger professor Lars Pålsson Syll. Man köper tillgångar, inte för att använda dem, utan för att sälja dem vidare. Tulpanmanin i Holland på 1600-talet är den först kända spekulationsbubblan. Då drabbades bara de som handlade med lökar. Men i dagens globaliserade värld påverkas många fler när marknaden kraschar.

Här kan du lyssna på programmet.

Som ung vetenskap var nationalekonomin intimt sammanknippad med andra vetenskaper som filosofi och psykologi. Adam Smith, till exempel, var ju en av sin tids främsta moralfilosofer. Med tiden sökte många ekonomer medvetet att distansera sig från andra vetenskaper. Den ekonomiska vetenskapen skulle bygga på egna fundament i stället för de skakiga grunder en omogen och ovetenskaplig psykologi kunde förse den med.

På senare tid har dock allt fler ekonomer börjat inse behovet av att bygga sina modeller på mer realistiska psykologiska fundament. Beteendeekonomi har snabbt etablerat sig som en bärkraftig del av ekonomiämnet med ett stort inflytande inom särskilt finansiell ekonomi. Att inte beakta finansmarknadens djuppsykologiska dimensioner uppfattas mer och mer som att spela Hamlet utan prinsen av Danmark.

I den traditionella ekonomiska klokskapen har hypotesen om effektiva marknader länge varit central. Hypotesen säger i korthet att de priser som etableras på finansiella marknader motsvarar ekonomins fundamentala värden eftersom alla investerare är rationella och eliminerar förekomsten av priser som avviker från fundamenta.

Finansiell beteendeteori har dock kunnat visa att bilden av investerare som rationella är svår att förena med fakta hämtade från verkliga finansmarknader. Investerare verkar handla mer med utgångspunkt i brus än information. De extrapolerar utifrån korta tidsförlopp, är känsliga för hur problem presenteras, är dåliga på att revidera sina riskbedömningar och ofta överkänsliga för humörsvängningar. Följden blir att en tillgångs pris och verkliga värde kan avvika under en längre tid. Irrationalitet är inte irrelevant på finansmarknader.

MMT — coming to an economy near you!

Överskottsmålet är ett hål i huvudet. Riksbanken kommer inte att nå sitt inflationsmål. Euron är dysfunktionell och eurokrisen kommer tillbaka vid nästa recession. Se där tre bra utgångspunkter för den som vill förstå hur ekonomin kommer att utvecklas det närmaste året.

Låter det både stolligt, alarmistiskt och populistiskt? Möjligt, men det finns en röd tråd i dessa utsagor. De bygger på de insikter som vuxit fram i det som kallas Modern Monetary Theory, MMT.

I Sverige har MMT knappt nämnts i den publika diskussionen överhuvudtaget. En genomsökning av tidningsdatabasen Retriever, som samlar upp det mesta som skrivs i detta land med någorlunda regelbundenhet finns MMT nämnt i ett par artiklar …

Men de som har hållit sig till den tråden har också fått sina makroantaganden besannade – både före och efter den senaste finanskrisen. Det gäller såväl risken för bubblor och den under de senaste årens extremt överdrivna faran för inflation och skenande räntor, samt inte minst centralbankernas impotens …

Ett epicentrum för denna teoribildning har varit och är Levi Institute vid Bard College där professorerna L Randal Wrey och Stepanie Kelton hör till de mest omtalade. Här har man vårdat det intellektuella arvet efter ekonomen och Keyneslärjungen Hyman Minsky …

MMT har gjort Keynes insikter till en mer generell utgångspunkt för ekonomin. Det vill säga, inte något som enbart gäller när räntan går mot noll och ekonomin riskerar att fastna i likviditetsfällan, som var Keynes scenario. Med andra ord kan ett land som har en egen valuta alltid spendera mer än sina skatteintäkter utan risk för att behöva ställa in sina betalningar …

Med detta faller mycket av den ortodoxi som har styrt policybesluten under de senaste decennierna. Inte minst i Sverige och i Europa. De stora intellektuella bautastenar som välts överända är demoniseringen av statliga budgetunderskott och statsskulder. Det vill säga sådant som har satts upp som bindande restriktioner i Sverige och framför allt inom eurozonen …

Så lägg det på minnet – MMT – Modern Monetary Theory – It´s coming to an economy near you!

Per Lindvall / Realtid.se

Om ändå vårt land hade fler ekonomijournalister som Per Lindvall. Kunnig och orädd. Och som till skillnad från de vi dagligen ser på TV har förstått att riktiga journalisters uppgift inte är att bara rapa upp etablissemangets färdigtuggade snabbmat.

I artikeln nämns med rätta Hyman Minsky som en av de stora föregångarna inom MMT.

Som ung forskarstipendat i USA i början på 1980-talet hade yours truly förmånen och privilegiet att ha Minsky som lärare.

Han var en stor inspiration då.

Och är det fortfarande!

Vid sidan om Keynes är han nog den som mer än någon annan påverkat mig som ekonomikritiker och forskare under nu snart fyra decennier.

Egentligen är det märkligt att den neoklassiska — mainstream — nationalekonomiska teorins företrädare inget verkar vilja lära av historien och gång på gång står handfallna inför de återkommande blodbaden på börserna runtom i världen. Speciellt erfarenheterna av den stora depressionen under mellankrigstiden borde annars vara lärorika.

Att den neoklassiska ekonomiska teorin stod handfallen när denna bröt ut i slutet på 1920-talet var kanske inte så konstigt när man ser på hur den etablerade teorin vid tiden såg ut. Det centrala antagandet var att utbudet skapade sin egen efterfrågan. Var investeringarna för stora i förhållande till efterfrågan, höjde man räntan och folk efterfrågade lånemedel mindre och sparade mer. Räntan var ett känsligt instrument med vars hjälp man kunde uppnå jämvikt mellan investeringar och sparande.

Som inte minst utvecklingen under 1920-talet skulle visa kan produktionen i en modern ekonomi inte betraktas som given. När priserna började sjunka sjönk också sysselsättningen och produktionen. Detta tolkade de ortodoxa ekonomerna som en följd av att lönerna var trögrörliga. Kunde man bara öka löneflexibiliteten skulle arbetslösheten försvinna och produktionen öka. Utifrån en rent mikroekonomisk analys av individers rationella valhandlingar kom man fram till att ofrivillig arbetslöshet inte var möjlig om lönerna bara föll snabbt nog.

När depressionen drabbade 1920-talets industrivärld visade sig den ortodoxa teorin inte vara till någon större hjälp att komma ur situationen. Den engelske nationalekonomen John Maynard Keynes såg behovet av att utveckla en ny teori som på bröt mot den etablerade sanningen. I The General Theory of Employment, Interest and Money (1936) presenterade han sitt alternativ.

Keynes angrepp på den neoklassiska teorin kom att främst inrikta sig på dess penningteoretiska fundament. Enligt Keynes höll sig människor med likvida medel både för att de hade ett motiv att hålla sig med en viss betalningsberedskap och för att de delvis kunde ha motiv att spekulera. Om räntan befann sig på en låg nivå och förväntades stiga i framtiden fanns det oftast goda ekonomiska skäl att ha hög likviditetspreferens och ”spara i madrassen”.

För Keynes är framtidens ovisshet och kunskapens ofullständighet oeftergivliga förutsättningar för verkliga valhandlingar och tidens betydelse. Och det är också här pengars avgörande betydelse kommer in. Om vi inte vet vad framtiden bär med sig försöker vi på olika sätt att gardera oss och kanske skjuta upp beslut. Om vi är osäkra på avkastningen på en tänkt investering väljer vi kanske att ha kvar våra medel i likvid form – pengar – och skjuta upp investeringsbeslutet på framtiden då osäkerheten kanske minskat. Att välja att hålla sina tillgångar i penningform är detsamma som att skjuta upp beslut som man upplever som idag för osäkra till en förhoppningsvis mindre osäker framtid. I stället för att göra en felinvestering idag hoppas man göra en vinstgivande investering i morgon. Och under mellantiden håller vi på våra pengar eller förräntar dem på banken. Detta skapar en ökad frihet åt individen, men ökar tyvärr också de ekonomiska riskerna på främst samhällsnivå.

Osäkerheten inverkar dubbelt på investeringarna. Direkt genom att göra investeraren mindre benägen att satsa på ett osäkert projekt och indirekt genom att höja räntorna och därigenom minska investeringarna. För Keynes är de fall då osäkerheten är stor mest intressanta eftersom denna ovisshet i normalfallet reducerar investeringsverksamheten och därigenom bidrar till sysselsättningsproblemets förvärrande. I sådana situationer väljer investerare ofta att hålla sina tillgångar i form av pengar. Vår benägenhet att hålla pengar fungerar på så vis som ett slags mätare på hur stor tillit vi har till våra framtidsförväntningar. Ju osäkrare vi känner oss, desto högre premium kräver vi för att skilja oss från våra pengar. Räntan är ett mått på hur stort detta premium är. Den likviditetspreferens individer oftast har beror i grunden på ovissheten i den framtida ränteutvecklingen och måste på något sätt kompenseras om vi ska avstå från den.

Investeringsbeslut beror främst på relationen mellan kapitalets marginalproduktivitet och låneräntan. Är låneräntan högre än den förväntade framtida avkastningen på investerat kapital avstår man från att investera. Problemet med investeringarna är att de är känsliga för affärsvärldens förväntningar och framtidsbedömningar och att förändringar i dessa mycket snabbt kan leda till att effekterna av eventuella ränteförändringar neutraliseras. Det är därför inte säkert att en expansion av penningmängden med påföljande räntesänkning leder till ökade investeringar. Staten måste därför ta en mer aktiv del i skapandet av en större effektiv efterfrågan som kan skapa arbete och välstånd.

Keynes analys visar med eftertryck att mainstream ekonomernas penningpolitik är ett alldeles för trubbigt instrument för att åtgärda ekonomins mer fundamentala systembrister och konjunkturella problem. Vad värre är – när likviditetsfällan slår igen under lågkonjunkturen hjälper inga räntesänkningar. Även om penningpolitiken skulle resultera i sänkt ränta skulle affärsvärldens pessimistiska framtidsförväntningar mycket väl kunna neutralisera dess effekter. Skall man ta sig ur lågkonjunkturer och ekonomiska depressioner krävs vassare och effektivare instrument. En aktiv finanspolitik behövs om inte massarbetslösheten ska riskera att leda till en helt okontrollerbar utveckling.

Ser vi på de kriser som världsekonomin återkommande  går igenom så ser vi ett genomgående mönster. Av någon anledning uppstår en förskjutning (krig, innovationer, nya spelregler m m) i det ekonomiska kretsloppet som leder till förändringar i bankers och företags vinstmöjligheter. Efterfrågan och priser stiger och drar med sig allt fler delar av en ekonomi som hamnar i ett slags eufori. Fler och fler dras med och snart är spekulationsmanin – vare sig det gäller tulpanlökar, fastigheter eller bolån – ett faktum. Förr eller senare säljer någon för att ta ut sina vinster och en rusning efter likviditet sätter in. Det har blivit dags att hoppa av karusellen och lösa in sina värdepapper och andra tillgångar i reda pengar. Ett finansiellt nödläge uppstår och breder ut sig. Priserna börjar sjunka, konkurserna ökar och krisen påskyndas och går över i panik. För att hindra den slutliga kraschen dras krediten åt och man börjar ropa på en långivare som i sista hand kan garantera tillgången på de efterfrågade kontanta medlen och återupprätta förtroendet. Lyckas inte detta är kraschen ett faktum.

Vår tids kanske främste finanskristeoretiker — Hyman Minsky — hade som bärande idé i sina arbeten att kriserna är endogena (systeminterna) företeelser där stabilitet skapar instabilitet och minskade säkerhetsmarginaler för finansiella transaktioner med allt för höga hävstångseffekter. Under finansbubblornas uppgångsfas minskar säkerhetsmarginalerna och även den minsta motgång kan leda till att förväntningar inte infrias och tvinga företag och investerare att revidera sina planer för att överhuvud kunna klara av sina ”cash-flow commitments”. Följden kan bli att man måste sälja av tillgångar, vilket bidrar till en skulddeflationsprocess med ständigt större reala skuldbördor och problem att lösa likviditetsproblem genom avyttring av tillgångar.

Enligt Minsky var detta oundvikliga processer. ”Stability creates instability” även utan euforier och överdriven optimism Under uppgångsfasen bekräftas bankernas lånepraxis och validerar även de mer riskfyllda projekten. I enlighet med informationskaskadtanken får vi en logik där det som från början framstått som riskabelt i slutändan upplevs som helt riskfritt. Bankerna blir mer och mer självsäkra.

Värdepapperiseringen har inneburit att traditionell kreditvärdering ersatts av kreditvärdering som utförs ratingföretag utan förstahandskunskaper om låntagarna. Detta bygger på ett slags stokastiserande av bedömningarna där man i stället för att utgå från varje enskild låntagares kredithistorik försöker betrakta låntagarna som slumpmässiga realisationer av en ”representativ” låntagare med risker som följer en normalfördelningskurva med givet medelvärde och variation. Men om verklighetens låntagare inte uppvisar den grad av homogenitet som ett sådant statistiskt förfarande bygger på bli modellkonstruktionens brister uppenbara. När risken visar sig vara ”fat tail” förbyts uppsåtet att minska och fördela riskerna i sin motsats. Kruxet är bara att detta inte syns riktigt förrän krisen är i full blom och det ”representativa” låntagaren hänger på repen. Tillgångar som bankerna försökt flytta utanför balansräkningen med hjälp av värdepapperisering dyker upp igen när de institut man skapat utanför balansräkningen tvingas be om hjälp för att lösa akuta likviditetsproblem.

Kriserna visar hur systematiskt otillräckliga kreditvärderingar är i dagens finanssystem. En av de grundläggande orsakerna är att de som tar riskerna inte längre är ansvariga för att värdera låntagarnas förmåga att bära sina kostnader. De instrument som av finansmarknadens egna representanter brukar sägas vara skapade för att fördela risken på ett optimalt sätt mellan olika aktörer klarar inte av att fylla sin uppgift när det inte finns något trovärdig mekanism för att bedöma riskerna. Inte ens på kapitalismens flaggskepp, de finansiella marknaderna, lyckas man reducera ekonomins genuina osäkerhet till hanterbara stokastiska risker (stokastiska processer är typ dem vi har när vi singlar slant och vi vet att utfallen med säkerhet är antingen krona eller klave och där slumpmässigheten gör att vi vid upprepade slantsinglingar har lika stor chans att få krona som klave). Om värdepapper och andra tillgångar prissätts utifrån de risker som skattas med antaganden som gäller för stokastiska normalfördelningsmodeller kan dessa priser aldrig bli bättre än de modellantaganden de bygger på. I normala tider kan de kanske ge hyfsade approximationer, men när bubblor växer och framtiden definitivt inte ser ut som historien (ekonomier är i statistisk mening inga ergodiska system, där processer är oföränderligt desamma över tiden) stavas resultatet kris.

Kriserna bottnar i ett finansiellt system som systematiskt undervärderar risker och över värderar kreditvärdighet. Den finansiella instabilitet som Minsky menade genomsyra finansmarknaderna kan vi inte eliminera helt. Men vi kan se till att införa regelverk och institutioner som minimerar skadeverkningarna.

Det är uppenbarligen svårt för konventionell teori att förklara finansiella kriser. Oftast blir förklaringen att det beror på dumdristig spekulation av irrationella ”noise traders”. I själva verket är orsaken att vi inte har perfekt information om hur framtiden ser ut och att det är just framtidsförväntningar som styr finansmarknaden. Spekulation handlar om att försöka föregripa hur dessa framtidsförväntningar på marknaden kommer att gestalta sig. Detta är svårt att göra – marknadspsykologi är svårt att få grepp om – och leder ofta till att snabba svängningar på marknaden och lämmeltågsliknande beteende där förväntningar om vad andra spekulanter har för förväntningar spelar större roll än ekonomins fundamenta. Kriserna är i grund och botten endogena och inte exogena (informationsmisslyckanden, irrationalitet m m). Finanskriserna är inga anomalier, utan i högsta grad möjliga och förväntade inslag i en genuint osäker ekonomisk värld.

Den främsta lärdom finanskristeorin och den historiska erfarenheten ger oss är att återkommande finansiella kriser är en del av vårt ekonomiska systems väsen. De beror inte bara på en rad tillfälligheter och missbedömningar. De är en följd av de djupare liggande och långsiktiga instabiliteter som kännetecknar själva det finansiella systemet och utgör en källa till ekonomins instabilitet och kriser.

Vad kan man då göra för att minimera risken för framtida kriser och att ekonomin fullständigt kör fast? Den nyliberala eran har nått vägs ände. Vad som behövs nu är upplyst handling grundad på relevant och realistisk ekonomisk teori av det slag som Keynes och Minsky står för.

Den överhängande faran är att vi inte får fart på konsumtion och kreditgivning. Förtroende och effektiv efterfrågan måste återupprättas. Vi måste inse att vi inte både kan ha tårtan och äta den. Så länge vi har en ekonomi med oreglerade finansiella marknader kommer vi också att få dras med periodiskt återkommande kriser. Det innebär inte att vi bara ska sitta med armarna i kors och vänta på att ovädret drar vidare. En Keynesskatt på finansmarknaden, skärpta regleringar och ökad transparens kan aktivt bidra till att på sikt minska riskerna för kostsamma finansiella systemkriser. Om vi däremot reflexmässigt vägrar se vidden av problemen kommer vi åter att stå handfallna när nästa kris tornar upp.

Ett av de grundläggande feltänken i dagens diskussion om pengar, finanspolitiska ramverk och statsbudgetar att man inte skiljer på skuld och skuld. Även om det på makroplanet av nödvändighet är så att skulder och tillgångar balanserar varandra så är det inte oväsentligt vem som har tillgångarna och vem som har skulderna.

I mainstream teorin framställs krislösningen oftast som att en penningpolitisk förändring – höjd ränta t ex  – skulle vara tillräcklig. Men så är det inte. En åtstramning skulle leda till sänkta löner och fallande priser – vilket i sin tur skulle göra den reala skuldbördan högre och de facto snarare förvärra det ekonomiska läget.

I dag är man minst sagt motvillig att öka de offentliga skulderna eftersom den ekonomiska krisen i mångt och mycket uppfattas som förorsakad av för mycket skulder. Men det är här fördelningen av skulder kommer in. Om staten lånar pengar för att bygga ut järnvägar, skola och hälsovård, så är ju de samhälleliga kostnaderna för detta minimala eftersom resurserna annars legat oanvända. När hjulen väl börjar snurra kan förhoppningsvis både de offentliga och de privata skulderna betalas av. Och även om detta inte skulle uppnås fullt ut så förbättras det ekonomiska läget därför att låntagare med dåliga balansräkningar ersätts med de som har bättre.

MMT är i grunden en reaktion på sätt som pengar beskrivs i mainstream ekonomisk teori, där pengar ses som något som man sparar genom att sätta in dem på banken, och som banken i sin tur kan låna ut genom att skapa krediter. Bankernas pengaskapande förutsätter alltså att privata individer sparar. Men den idén är fullständigt fel, det är inte så pengar fungerar. Det MMT lyfter fram är att pengar skapas ”ex nihilo”. Banken trycker på en knapp och skapar ett lån och skapar därmed också nya pengar.

Bankerna får på detta sätt en otrolig makt över ekonomin. De har ett egenintresse av att skapa krediter genom lån som de sedan kan göra vinster med eftersom de betalar en lägre inlåningsränta än vad de lånar ut till. Det är till stor del detta räntenetto som bankerna lever på. I en modern ekonomi skapar det rätt perversa böjelser hos bankväsendet eftersom de hela tiden vill få krediterna att expandera, vilket i sin tur leder till exempelvis fastighetsbubblor och i förlängningen ökar risken för finansiella kriser. Det var det som Hyman Minsky varnade för redan på 1960- och 1970-talen.

Chicago economics — out of touch with the real world

Tom Sargent is a bit out of touch with the real world up there in his office … Certain people have a capacity for ignoring facts which are patenty obvious, but are counter to their view of the world; so they just ignore them …

Sargent is a sort of tinkerer, playing an intellectual game. He looks at a puzzle to see if he can solve it in a particular way, exercising these fancy techniques.

Alan Blinder

Do you think this is too harsh? Well, then I suggest you read the following excerpt from the interview with Sargent in Arjo Klamer’s The New Classical Macroeconomics (1984):

People say that many of your assumptions are unrealistic.

It is true that these assumptions are unrealistic.

…

Do you feel comfortable with them?

Yes, about certain matters. I’m aware of all the problems with them. There are philosophical contradictions about using this methodoology. Deep down I don’t believe in them, but I don’t have a better method of understanding what’s going on out there.

But if the best is not good enough? Wittgenstein’s dictum in Tractatus Logico-Philosophicus comes to mind:

Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen.

Nationalekonomi — mer fiktion än vetenskap

Den värld vi lever i är i grunden osäker och kvantifierbara sannolikheter är undantaget snarare än regeln. Om ”Gud inte spelar tärning” som Einstein hävdade, skulle jag tillägga ”inte heller människor.” Världen som vi känner den kan endast i begränsad omfattning förstås utifrån antaganden om säker och fullkomlig kunskap. Dess inneboende och nästan obegränsade komplexitet och ’organiska’ samband förhindrar möjligheten att behandla den som bestående av ’atomer’ med diskret skilda, separata och stabila orsakssamband. Vår kunskap måste därför vara av en ganska bristfällig art.

Om den verkliga världen till övervägande delen är ’öppen’ och ’genuint osäker’, varför ska då våra modeller byggas på en önskan att beskriva den som exakt och förutsägbar? Även om det alltid måste finnas en avvägning mellan teori-intern validitet och extern validitet, är det också nödvändigt att fråga om modellerna är relevanta. Formallogik är ett underbart verktyg inom matematik och axiomatisk-deduktivistiska system, men en dålig guide för handling i verkliga system, där begrepp och entiteter saknar tydliga gränser och kontinuerligt interagerar och överlappar varandra. I denna värld skulle jag säga att vi är bättre betjänta av en metodologi som tar hänsyn till att ju mer vi vet, desto mer inser vi att vi inte vet.

Lars Syll / Magasinet Konkret

Sedan ett drygt halvår tillbaka är yours truly fast medarbetare på det partipolitiskt obundna, frihetliga och progressiva samhällsmagasinet Konkret.

Mina artiklar finns samlade här.

Angus Deaton on why and how economics must change

.

Chicago economics — nothing but pseudo-scientific cheating

Unlike anthropologists … economists simply invent the primitive societies we study, a practice which frees us from limiting ourselves to societies which can be physically visited as sparing us the discomforts of long stays among savages. This method of society-invention is the source of the utopian character of economics; and of the mix of distrust and envy with which we are viewed by our fellow social scientists. The point of studying wholly fictional, rather than actual societies, is that it is relatively inexpensive to subject them to external forces of various types and observe the way they react. If, subjected to forces similar to those acting on actual societies, the artificial society reacts in a similar way, we gain confidence that there are useable connections between the invented society and the one we really care about.

Robert Lucas

Neither yours truly, nor anthropologists, will recognise anything in Lucas’ description of economic theory even remotely reminiscent of practices actually used in real sciences, this quote still gives a very good picture of the methodology used by Lucas and other prominent Chicago economists.

All empirical sciences use simplifying or unrealistic assumptions in their modelling activities. That is not the issue – as long as the assumptions made are not unrealistic in the wrong way or for the wrong reasons.

The implications that follow from the kind of models that people like Robert Lucas — according to Ed Prescott, ‘the master of methodology’ — are always conditional on the simplifying assumptions used — assumptions predominantly of a rather far-reaching and non-empirical character with little resemblance to features of the real world. From a descriptive point of view, there is a fortiori usually very little resemblance between the models used and the empirical world. ‘As if’ explanations building on such foundations are not really any explanations at all, since they always conditionally build on hypothesized law-like theorems and situation-specific restrictive assumptions. The empirical-descriptive inaccuracy of the models makes it more or less miraculous if they should — in any substantive way — be able to be considered explanative at all. If the assumptions that are made are known to be descriptively totally unrealistic (think of e.g. ‘rational expectations’) they are of course likewise totally worthless for making empirical inductions. Assuming — as Lucas — that people behave ‘as if’ they were rational FORTRAN programmed computers doesn’t take us far when we know that the ‘if’ is false.

The obvious shortcoming of a basically epistemic — rather than ontological — approach such as ‘successive approximations’ and ‘as if’ modelling assumptions, is that ‘similarity’, ‘analogy’ or ‘resemblance’ tout court do not guarantee that the correspondence between model and target is interesting, relevant, revealing or somehow adequate in terms of mechanisms, causal powers, capacities or tendencies. No matter how many convoluted refinements of concepts are made in the model, if the successive ‘as if’ approximations do not result in models similar to reality in the appropriate respects (such as structure, isomorphism, etc), they are nothing more than ‘substitute systems’ that do not bridge to the world but rather misses its target.

Economics building on the kind of modelling strategy that Lucas represents does not produce science.

It’s nothing but pseudo-scientific cheating.

Contrary to what some überimpressed macroeconomists seem to argue, I would say the recent economic crises and the fact that Chicago economics has had next to nothing to contribute to understanding them, shows that Lucas and his New Classical economics — in Lakatosian terms — is a degenerative research program in dire need of replacement.

Mainstream economic theory has long been in the story-telling business whereby economic theorists create make-believe analogue models of the target system – usually conceived as the real economic system. This modelling activity is considered useful and essential. Since fully-fledged experiments on a societal scale as a rule are prohibitively expensive, ethically indefensible or unmanageable, economic theorists have to substitute experimenting with something else. To understand and explain relations between different entities in the real economy the predominant strategy is to build models and make things happen in these “analogue-economy models” rather than engineering things happening in real economies.

But how do we bridge the gulf between the model and the ‘target system’? According to Lucas, we have to be willing to “argue by analogy from what we know about one situation to what we would like to know about another, quite different situation” [Lucas 1988:5]. Progress lies in the pursuit of the ambition to “tell better and better stories” [Lucas 1988:5], simply because that is what economists do.

We are storytellers, operating much of the time in worlds of make believe. We do not find that the realm of imagination and ideas is an alternative to, or retreat from, practical reality. On the contrary, it is the only way we have found to think seriously about reality. In a way, there is nothing more to this method than maintaining the conviction … that imagination and ideas matter … there is no practical alternative” [Lucas 1988:6].

Lucas applies this mode of theorizing by constructing “make-believe economic systems” to the age-old question of what causes and constitutes business cycles. According to Lucas the standard for what that means is that one “exhibits understanding of business cycles by constructing a model in the most literal sense: a fully articulated artificial economy, which behaves through time so as to imitate closely the time series behavior of actual economies” [Lucas 1981:219].

The development of macro-econometrics has according to Lucas supplied economists with “detailed, quantitatively accurate replicas of the actual economy” thereby enabling us to treat policy recommendations “as though they had been experimentally tested” [Lucas 1981:220]. But if the goal of theory is to be able to make accurate forecasts this “ability of a model to imitate actual behavior” does not give much leverage. What is required is “invariance of the structure of the model under policy variations”. Parametric invariance in an economic model cannot be taken for granted, “but it seems reasonable to hope that neither tastes nor technology vary systematically” [Lucas 1981:220].

The model should enable us to posit contrafactual questions about what would happen if some variable was to change in a specific way. Hence the assumption of structural invariance, that purportedly enables the theoretical economist to do just that. But does it? Lucas appeals to “reasonable hope”, a rather weak justification for a modeller to apply such a far-reaching assumption. To warrant it one would expect an argumentation that this assumption – whether we conceive of it as part of a strategy of “isolation”, “idealization” or “successive approximation” – really establishes a useful relation that we can export or bridge to the target system, the “actual economy.” That argumentation is neither in Lucas nor – to my knowledge – in the succeeding neoclassical refinements of his “necessarily artificial, abstract, patently ‘unreal’” analogue economies [Lucas 1981:271]. At most, we get what Lucas himself calls “inappropriately maligned” casual empiricism in the form of “the method of keeping one’s eyes open.” That is far from sufficient to warrant any credibility in a model pretending to explain the complex and difficult recurrent phenomena we call business cycles. Providing an empirical “illustration” or a “story” to back up your model does not suffice. There are simply too many competing illustrations and stories that could be exhibited or told.

Applying a “Lucas critique” on Lucas’s own model, it is obvious that it too fails. Changing “policy rules” cannot just be presumed not to influence investment and consumption behaviour and a fortiori technology, thereby contradicting the invariance assumption. Technology and tastes cannot live up to the status of an economy’s deep and structurally stable Holy Grail. They too are part and parcel of an ever-changing and open economy. Lucas’ hope of being able to model the economy as “a FORTRAN program” and “gain some confidence that the component parts of the program are in some sense reliable prior to running it” [Lucas 1981:288] therefore seems – from an ontological point of view – totally misdirected. The failure in the attempt to anchor the analysis in the alleged stable deep parameters ‘tastes’ and ‘technology’ shows that if you neglect ontological considerations pertaining to the target system, ultimately reality kicks back when at last questions of bridging and exportation of model exercises are laid on the table. No matter how precise and rigorous the analysis is, and no matter how hard one tries to cast the argument in “modern mathematical form” [Lucas 1981:7] they do not push science forward one single millimetre if they do not stand the acid test of relevance to the target.

References

Lucas, Robert (1981), Studies in Business-Cycle Theory. Oxford: Basil Blackwell.

– (1988), What Economists Do.

Why the euro has to be abandoned

The euro has taken away the possibility for national governments to manage their economies in a meaningful way — and the people have​ had to pay the true costs of its concomitant misguided austerity policies.

The unfolding of the repeated economic crises in Euroland during the last decade has shown beyond any doubt that the euro is not only an economic project​ but just as much a political one. What the neoliberal revolution during the 1980s and 1990s didn’t manage to accomplish, the euro shall now force on us.

But do the peoples of Europe really want to deprive themselves of economic autonomy, enforce lower wages, and slash social welfare at the slightest sign of economic distress? Are increasing​ income inequality and a federal überstate really the stuff that our dreams are made of? Yours truly doubts it.

History ought to act as a deterrent. During the 1930s our economies didn’t come out of the depression until the folly of that time — the gold standard — was thrown on the dustbin of history. The euro will hopefully soon join it.

Economists have a tendency to get enthralled by their theories and models​​ and forget that behind the figures and abstractions, there is a real world with real people. Real people that have to pay dearly for fundamentally flawed doctrines and recommendations.

Now more than ever there is a grotesque gap between capitalism’s intensifying reproduction problems and the collective energy needed to resolve them … This may mean that there is no guarantee that the people who have been so kind as to present us with the euro will be able to protect us from its consequences, or will even make a serious attempt to do so. The sorcerer’s apprentices will be unable to let go of the broom with which they aimed to cleanse Europe of its pre-modern social and anti-capitalist foibles, for the sake of a neoliberal transformation of its capitalism. The most plausible scenario for the Europe of the near and not-so-near future is one of growing economic disparities—and of increasing political and cultural hostility between its peoples, as they find themselves flanked by technocratic attempts to undermine democracy on the one side, and the rise of new nationalist parties on the other. These will seize the opportunity to declare themselves the authentic champions of the growing number of so-called losers of modernization, who feel they have been abandoned by a social democracy that has embraced the market and globalization.

Wolfgang Streeck

What’s the use of economics?

The simple question that was raised during a recent conference … was to what extent has — or should — the teaching of economics be modified … The simple answer is that the economics profession is unlikely to change. Why would economists be willing to give up much of their human capital, painstakingly nurtured for over two centuries? For macroeconomists in particular, the reaction has been to suggest that modifications of existing models to take account of ‘frictions’ or ‘imperfections’ will be enough to account for the current evolution of the world economy. The idea is that once students have understood the basics, they can be introduced to these modifications …

I would go further; rather than making steady progress towards explaining economic phenomena professional economists have been locked into a narrow vision of the economy. We constantly make more and more sophisticated models within that vision until, as Bob Solow put it, “the uninitiated peasant is left wondering what planet he or she is on” …

Every student in economics is faced with the model of the isolated optimising individual who makes his choices within the constraints imposed by the market. Somehow, the axioms of rationality imposed on this individual are not very convincing, particularly to first-time students. But the student is told that the aim of the exercise is to show that there is an equilibrium, there can be prices that will clear all markets simultaneously. And, furthermore, the student is taught that such an equilibrium has desirable welfare properties. Importantly, the student is told that since the 1970s it has been known that whilst such a system of equilibrium prices may exist, we cannot show that the economy would ever reach an equilibrium nor that such an equilibrium is unique.

The student then moves on to macroeconomics and is told that the aggregate economy or market behaves just like the average individual she has just studied. She is not told that these general models in fact poorly reflect reality. For the macroeconomist, this is a boon since he can now analyse the aggregate allocations in an economy as though they were the result of the rational choices made by one individual. The student may find this even more difficult to swallow when she is aware that peoples’ preferences, choices and forecasts are often influenced by those of the other participants in the economy. Students take a long time to accept the idea that the economy’s choices can be assimilated to those of one individual.

Alan Kirman What’s the use of economics?

An economic theory that does not go beyond proving theorems and conditional ‘if-then’ statements — and does not make assertions and put forward hypotheses about real-world individuals and institutions — is of little consequence for anyone wanting to use theories to better understand, explain or predict real-world phenomena.

Building theories and models on patently ridiculous assumptions we know people never conform to, does not deliver real science. Real and reasonable people have no reason to believe in ‘as-if’ models of ‘rational’ robot imitations acting and deciding in a Walt Disney world characterised by ‘common knowledge,’ ‘full information,’ ‘rational expectations,’ zero transaction costs, given stochastic probability distributions, risk-reduced genuine uncertainty, and other laughable nonsense assumptions of the same ilk. Science fiction is not science.

For decades now, economics students have been complaining about the way economics is taught. Their complaints are justified. Force-feeding young and open-minded people with unverified and useless theories and models cannot be the right way to develop a relevant and realist economic science.

Much work done in mainstream theoretical economics is devoid of any explanatory interest. And not only that. Seen from a strictly scientific point of view, it has no value at all. It is a waste of time. And as so many have been experiencing in modern times of austerity policies and market fundamentalism — a very harmful waste of time.

Twenty fallacies of modern economics

11) To criticise/oppose the current mathematical modelling emphasis is to adopt an antiscience stance.

It is not. Mathematics is not essential (or inessential) to science; science involves using tools that are appropriate to the given task. A science of economics is perfectly feasible, and the current emphasis on mathematical modelling in economics serves, given the nature of social reality, mostly to prevent that potential from being realised.

14) Methods of mathematical modelling are, even if unnecessary, used in a neutral fashion, serving as just another language or heuristic device.

They are not used in a neutral fashion. They are tools. And like all tools they are appropriate for some tasks and conditions and not others. In certain contexts tools used inappropriately can be positively harmful. This has been (and is usually) the case with the application of mathematical methods in economics. It has forced the discipline into irrelevancy at best, whilst diverting resources away from potentially insightful alternative projects and applications. The claim that the mathematical methods adopted by economists are, or might conceivably be, employed as useful heuristic devices, serves, in the main, merely as an apology for this unhappy affair.

15) Thought-to-be false assumptions and questionable modelling methods are justified and so useable if/where they generate agreeable conclusions, or anyway conclusions held to be true.

This is incorrect, though seemingly widely believed even, or perhaps especially, amongst heterodox economists critical of the mainstream. That is, heterodox economists frequently suppose that although their modelling assumptions are (necessarily) false, their models are better (than those of their opponents) because the conclusions generated are held to be true. It may be true that ‘all polar bears are white’. But if this apparent truth is deductively generated from the assumptions that ‘all polar bears eat snow’ and ‘all snow-eaters are white’, we have added nothing to our understanding of polar bears, snow or whiteness; and nor have we provided explanatory support for the proposition that ‘all polar bears are white’. All deductive exercises that are so based on known absurd fictions, and this inevitably includes almost all mathematical modelling exercises in modern economics, are just as pointless. Certainly they add little to our understanding of social reality.

Tony Lawson

The overarching flaw with the economic approach using methodological individualism and rational choice theory is basically that they reduce social explanations to purportedly individual characteristics. But many of the characteristics and actions of the individual originate in and are made possible only through society and its relations. Society is not a Wittgensteinian ‘Tractatus-world’ characterized by atomistic states of affairs. Society is not reducible to individuals, since the social characteristics, forces, and actions of the individual are determined by pre-existing social structures and positions. Even though society is not a volitional individual, and the individual is not an entity given outside of society, the individual (actor) and the society (structure) have to be kept analytically distinct. They are tied together through the individual’s reproduction and transformation of already given social structures.

Since at least the marginal revolution in economics in the 1870s it has been an essential feature of economics to ‘analytically’ treat individuals as essentially independent and separate entities of action and decision. But, really, in such a complex, organic and evolutionary system as an economy, that kind of independence is a deeply unrealistic assumption to make. Simply assuming that there is strict independence between the variables we try to analyze doesn’t help us the least if that hypothesis turns out to be unwarranted.

To be able to apply the ‘analytical’ approach, economists have to basically assume that the universe consists of ‘atoms’ that exercise their own separate and invariable effects in such a way that the whole consists of nothing but an addition of these separate atoms and their changes. These simplistic assumptions of isolation, atomicity, and additivity are, however, at odds with reality. In real-world settings, we know that the ever-changing contexts make it futile to search for knowledge by making such reductionist assumptions. Real-world individuals are not reducible to contentless atoms and so not susceptible to atomistic analysis. The world is not reducible to a set of atomistic ‘individuals’ and ‘states.’ How variable X works and influences real-world economies in situation A cannot simply be assumed to be understood or explained by looking at how X works in situation B. Knowledge of X probably does not tell us much if we do not take into consideration how it depends on Y and Z. It can never be legitimate just to assume that the world is ‘atomistic.’ Assuming real-world additivity cannot be the right thing to do if the things we have around us rather than being ‘atoms’ are ‘organic’ entities.

If we want to develop new and better economics we have to give up on the single-minded insistence on using a deductivist straitjacket methodology and the ‘analytical’ method. To focus scientific endeavours on proving things in models is a gross misapprehension of the purpose of economic theory. Deductivist models and ‘analytical’ methods disconnected from reality are not relevant to predicting, explaining or understanding real-world economies

To have ‘consistent’ models and ‘valid’ evidence is not enough. What economics needs are real-world relevant models and sound evidence. Aiming only for ‘consistency’ and ‘validity’ is setting the economics aspirations level too low for developing a realist and relevant science.

Economics is not mathematics or logic. It’s about society. The real world.

Models may help us think through problems. But we should never forget that the formalism we use in our models is not self-evidently transportable to a largely unknown and uncertain reality. The tragedy with mainstream economic theory is that it thinks that the logic and mathematics used are sufficient for dealing with our real-world problems. They are not! Model deductions based on questionable assumptions can never be anything but pure exercises in hypothetical reasoning.

The world in which we live is inherently uncertain and quantifiable probabilities are the exception rather than the rule. To every statement about it is attached a ‘weight of argument’ that makes it impossible to reduce our beliefs and expectations to a one-dimensional stochastic probability distribution. If “God does not play dice” as Einstein maintained, I would add “nor do people.” The world as we know it has limited scope for certainty and perfect knowledge. Its intrinsic and almost unlimited complexity and the interrelatedness of its organic parts prevent the possibility of treating it as constituted by ‘legal atoms’ with discretely distinct, separable and stable causal relations. Our knowledge accordingly has to be of a rather fallible kind.

If the real world is fuzzy, vague and indeterminate, then why should our models build upon a desire to describe it as precise and predictable? Even if there always has to be a trade-off between theory-internal validity and external validity, we have to ask ourselves if our models are relevant.

‘Human logic’ has to supplant the classical — formal — logic of deductivism if we want to have anything of interest to say of the real world we inhabit. Logic is a marvellous tool in mathematics and axiomatic-deductivist systems, but a poor guide for action in real-world systems, in which concepts and entities are without clear boundaries and continually interact and overlap. In this world, I would say we are better served with a methodology that takes into account that the more we know, the more we know we do not know.

Clara Mattei och åtstramningspolitiken

Methodology — the main problem with mainstream economics

The basic problems mostly originate at the level of methodology, and in particular with the current emphasis on methods of mathematical modelling. The latter emphasis is an error given the lack of match of the methods in question to the conditions in which they are applied. So long as the critical focus remains only, or even mainly or centrally, at the level of substantive economic theory and/or policy matters, then no amount of alternative text books, popular monographs, introductory pocketbooks, journal and magazine articles, newspaper columns, blogs, even student protests, petitions, and ‘reclaiming economics’ campaigns and events, new institutes and/or centres, alternative programmes, conferences, workshops, plenary speeches, videos, comic strips, or whatever, are going to get at the nub of the problems and so have the wherewithal to help make economics a sufficiently relevant discipline. It is the methods and the manner of their usage that are the basic problem.

The point is simply that all methods are appropriate under some conditions but not others. Hammers and pens have their uses. But if the task at hand is, say, to mow the lawn neither a hammer nor a pen is likely to be up to the job. Similarly the sorts of mathematical methods economists insist upon have their uses. But social analysis is not one of them. This is because the methods in questions, to be successful, require closed systems, i.e. those in which correlations occur, where the guaranteeing of the latter closures require worlds of isolated atoms …

It is easy enough to demonstrate that social reality is not like this. Rather social reality is generally open, with everything (from social structures to embodied personalities) in process, being transformed through human practice (thus undermining atomism), with all aspects constituted in relation to (and not merely linked to and certainly not organised independently of) each other (thus undermining any requirement of isolationism).

Tony Lawson

Many economists have over time tried to diagnose what’s the problem behind the ‘intellectual poverty’ that characterizes modern mainstream economics. The questionable reduction of uncertainty into probabilistic risk, rationality postulates, rational expectations, market fundamentalism, general equilibrium, atomism, and over-mathematisation, are some things one has been pointing at. But although these assumptions/axioms/practices are deeply problematic, they are mainly reflections of a deeper and more fundamental problem.

The main problem with mainstream economics is its methodology.

The fixation on constructing models showing the certainty of logical entailment has been detrimental to the development of relevant and realist economics. Insisting on formalistic (mathematical) modelling forces the economist to give up on realism and substitute axiomatics for real-world relevance. The price for rigour and precision is far too high for anyone who is ultimately interested in using economics to pose and answer real-world questions and problems.

This deductivist orientation is, as argued by Lawson, the main reason behind the difficulty that mainstream economics has in terms of understanding, explaining and predicting what takes place in our societies. But it has also given mainstream economics much of its discursive power — at least as long as no one starts asking tough questions on the veracity of — and justification for — the assumptions on which the deductivist foundation is erected. Asking these questions is an important ingredient in a sustained critical effort to show how nonsensical the embellishing of a smorgasbord of models founded on wanting (often hidden) methodological foundations is.

The mathematical-deductivist straitjacket used in mainstream economics presupposes atomistic closed systems — i.e., something that we find very little of in the real world, a world significantly at odds with an (implicitly) assumed logic world where deductive entailment rules the roost. Ultimately then, the failings of modern mainstream economics have their roots in a deficient ontology. The kind of formal-analytical and axiomatic-deductive mathematical modelling that makes up the core of mainstream economics is hard to make compatible with a real-world ontology. It is also the reason why so many critics find mainstream economic analysis patently and utterly unrealistic and irrelevant.

Although there has been a clearly discernible increase and focus on “empirical” economics in recent decades, the results in these research fields have not fundamentally challenged the main deductivist direction of mainstream economics. They are still mainly framed and interpreted within the core ‘axiomatic’ assumptions of individualism, instrumentalism and equilibrium that make up even the ‘new’ mainstream economics. Although, perhaps, a sign of an increasing — but highly path-dependent — theoretical pluralism, mainstream economics is still, from a methodological point of view, mainly a deductive project erected on a foundation of empty formalism.

If we want theories and models to confront reality there are obvious limits to what can be said ‘rigorously’ in economics. Although it is generally a good aspiration to search for scientific claims that are both rigorous and precise, we have to accept that the chosen level of precision and rigour must be relative to the subject matter studied. An economics that is relevant to the world in which we live can never achieve the same degree of rigour and precision as in logic, mathematics or the natural sciences. Collapsing the gap between model and reality in that way will never give anything else than empty formalist economics.

In mainstream economics, with its addiction to the deductivist approach of formal-mathematical modelling, model consistency trumps coherence with the real world. That is surely getting the priorities wrong. Creating models for their own sake is not an acceptable scientific aspiration — impressive-looking formal-deductive models should never be mistaken for truth. It is still a fact that within mainstream economics internal validity is everything and external validity nothing. Why anyone should be interested in those kinds of theories and models is beyond imagination. As long as mainstream economists do not come up with any export licenses for their theories and models to the real world in which we live, they really should not be surprised if people say that this is not science.

When applying deductivist thinking to economics, economists usually set up “as if” models based on a set of tight axiomatic assumptions from which consistent and precise inferences are made. The beauty of this procedure is of course that if the axiomatic premises are true, the conclusions necessarily follow. The snag is that if the models are to be relevant, we also have to argue that their precision and rigour still hold when they are applied to real-world situations. They often don’t. When addressing real economies, the idealizations necessary for the deductivist machinery to work, simply don’t hold.

So how should we evaluate the search for ever greater precision and the concomitant arsenal of mathematical and formalist models? To a large extent, the answer hinges on what we want our models to perform and how we basically understand the world.

To search for precision and rigour in such a world is self-defeating, at least if precision and rigour are supposed to assure external validity. The only way to defend such an endeavour is to turn a blind eye to ontology and restrict oneself to proving things in closed model worlds. Why we should care about these and not ask questions of relevance is hard to see. We have to at least justify our disregard for the gap between the nature of the real world and our theories and models of it.

If economics is going to be useful, it has to change its methodology. Economists have to get out of their deductivist theoretical ivory towers and start asking questions about the real world. A relevant economics science presupposes adopting methods suitable to the object it is supposed to predict, explain or understand.