Annie Lööfs unkna hyllning av Ayn Rand

24 Aug, 2011 at 19:57 | Posted in Politics & Society | 13 Comments

Vad har Alan Greenspan , Johan Norberg och centerpartiets favorittippade kommande partiledare, Annie Lööf, gemensamt? Jo de hyllar alla den fullständiga och iskalla egoismens företrädare framför alla andra – Ayn Rand.
.

Att välkända nyliberaler som Greenspan och Norberg vurmar för Ayn Rands övermänniskoideal är kanske inte så förvånande. Att Annie Lööf också gör det och kallar Rand “en av 1900-talets största tänkare” kanske förvånar en del. För mig är det bara ytterligare en bekräftelse på vad jag under flera år hävdat och skrivit om centerpartiet.

I takt med att moderaterna under Fredrik Reinfeldt rört sig mot den politiska mitten har centerpartiet under Maud Olofsson rört sig lika tydligt åt höger. I dag är det centerpartiet som är högerpartiet. Och ett nyliberalt sådant.

Under Maud Olofssons partiledarskap har centerpartiet genomgått en nyliberal utveckling utan motstycke. Förr var det jordbruk, kärnkraft och decentralisering som partiet profilerade sig kring. Nu är det kraftiga skattesänkningar, marknadshyror och ifrågasättande av svensk arbetsrätt och fackföreningar som gäller. Och genomgående är det nyliberala argument som ligger till grund för politiken.

Det nya centerpartiet har till och från diskuterat möjligheten av att ersätta den svenska socialpolitikens grundpelare – inkomstbortfallsprincipen – med ett system byggt på vad man kallar “grundtrygghet”. Vad den typen av socialpolitiska system leder till hade vi under många år möjlighet att studera i USA. De utan resurser hänvisades till undermålig vård och omsorg utan tillräckligt försäkringsskydd och låga ersättningsnivåer. Det är vad som döljer sig bakom blomsterspråket. Detta är ingen ny politik. Det är samma gamla unkna manchesterliberala syn som styrde svensk välfärdspolitik fram till 1930-talet.

Ser man på den nyliberala idétraditionen så har man där alltid varit nogsam med att inskränka definitionen av människors rättigheter till att nästan uteslutande handla om äganderätt och rätten att sköta sig själv. Rätten till välfärd lyser fullständigt med sin frånvaro. Frihet blir här mest en fråga om frånvaro av inblandning från samhällets sida. Kanske är detta frihet för marknadens övermänniskor. Men för alla oss andra som inte accepterar nyliberalismens omvärdering av alla värden? För alla gamla, sjuka och fattiga? Var det verkligen en frihetsinskränkning som gjorde det möjligt för den fattige arbetargrabben från Kirseberg att via en frikostig utbildningspolitik bli dubbeldoktor och professor? Utgör det verkligen en frihetsinskränkning för uteliggarna om kommuner försöker förse dem med hyggligt boende? Och är det verkligen en frihetsinskränkning för vanligt folk att ha hyresrätter som gör det möjligt också för dem att bo centralt utan att betala skyhöga marknadshyror? Är det inte i själva verket mer troligt att deras verkliga frihet ökar och att de känner tacksamhet och stolthet över de som en gång byggde upp det välfärdssamhälle som Maud Olofsson och Annie Lööf är ute efter att rasera.

Är Ayn Rands unkna iskalla egoism verkligen det stoff vanliga centerväljares drömmar är gjorda av? Jag hoppas och tror inte det. Därför är det också bra att vi nu vet var vi har Annie Lööf. Receptet borde skriva sig självt för riktiga centerpartister – se till att någon annan än denna nyliberala egoismens Stureplansmegafon blir vald till partiledare.