LARS P. SYLL

The non-existence of economic laws

In mainstream economics, there’s — still — a lot of talk about ‘economic laws.’ The crux of these laws — and regularities — that allegedly exist in economics, is that they only hold ceteris paribus. That fundamentally means that these laws/regularities only hold when the right conditions are at hand to give rise to them. Unfortunately, from an empirical point of view, those conditions are only at hand in artificially closed nomological models purposely designed to give rise to the kind of regular associations that economists want to explain. But, really, since these laws/regularities do not exist outside these ‘socio-economic machines,’ what’s the point in constructing thought experimental models showing these non-existent laws/regularities? When the almost endless list of narrow and specific assumptions necessary to allow the ‘rigorous’ deductions are known to be at odds with reality, what good do these models do?

Deducing laws in theoretical models is of no avail if you cannot show that the models — and the assumptions they build on — are realistic representations of what goes on in real life.

Conclusion? Instead of restricting our methodological endeavours to building ever more rigorous and precise deducible models, we ought to spend much more time improving our methods for choosing models!

Formalistic deductive “Glasperlenspiel” can be very impressive and seductive. But in science, it ought to be considered of little or no value to simply make claims about the model and lose sight of reality.

There is a difference between having evidence for some hypothesis and having evidence for the hypothesis relevant for a given purpose. The difference is important because scientific methods tend to be good at addressing hypotheses of a certain kind and not others: scientific methods come with particular applications built into them … The advantage of mathematical modelling is that its method of deriving a result is that of mathemtical proof: the conclusion is guaranteed to hold given the assumptions. However, the evidence generated in this way is valid only in abstract model worlds while we would like to evaluate hypotheses about what happens in economies in the real world … The upshot is that valid evidence does not seem to be enough. What we also need is to evaluate the relevance of the evidence in the context of a given purpose.

Cutting-edge macroeconomics …

No sooner had I finished my comment on the irrelevancy of economics but I had confirmation — albeit unwittingly — in this morning’s Financial Times.  There on the editorial page was a short column by Soumaya Keynes talking about the rise of Hank.

For those of you not on the cutting edge, “Hank” stands for Heterogeneous Agent New Keynesian, as in a complicated model of the economy.

Hank is a whole new way of looking at model economies, with the really big breakthrough being that it includes — roll the drums please — more than one household.

Yes, economists are moving at a rapid pace.  Their research has shown that the economy includes more than one household.

Gasp.

If you are a sociologist or anthropologist you are forgiven at this point for laughing out loud.

Reflect, if you will, on the enormous hubris expressed by Steve Levitt when he criticized economics for becoming too inwardly focused and potentially irrelevant.  His condemnation was absolute.  He said that economics risked falling into the kind of disrepair that, in his mind at least, make sociology and anthropology laughingstocks.  Now, I don’t know sociology or anthropology all that well, but I imagine they don’t base a substantial amount of their theoretical effort on the notion that America has only one household.  Even if that household is “representative”.

Representative of what?  Some Chicago-trained logician masquerading as an economist?

Peter Radford

Yes indeed, ‘Hank’ and similar modelling approaches are nothing but convenient untruths — and still economists rely on them to derive policy implications!

Mainstream economists seem to be impressed by the ‘rigour’ brought to macroeconomics by New-Classical-New-Keynesian DSGE models and its rational expectations and representative agent micro-foundations. It is difficult to see why.

Take the rational expectations assumption. Rational expectations in the mainstream economists’ world imply that relevant distributions have to be time-independent. This amounts to assuming that an economy is like a closed system with known stochastic probability distributions for all different events. In reality, it is straining one’s beliefs to try to represent economies as outcomes of stochastic processes. An existing economy is a single realization tout court, and hardly conceivable as one realization out of an ensemble of economy-worlds since an economy can hardly be conceived as being completely replicated over time. It is — to say the least — very difficult to see any similarity between these modelling assumptions and the expectations of real persons. In the world of the rational expectations hypothesis, we are never disappointed in any other way than when we lose at the roulette wheels. But real life is not an urn or a roulette wheel. And that’s also the reason why allowing for cases where agents make ‘predictable errors’ in DSGE models doesn’t take us any closer to a relevant and realist depiction of actual economic decisions and behaviours. If we really want to have anything of interest to say on real economies, financial crises and the decisions and choices real people make we have to replace the rational expectations hypothesis with more relevant and realistic assumptions concerning economic agents and their expectations than childish roulette and urn analogies.

‘Rigorous’ and ‘precise’ DSGE models cannot be considered anything else than unsubstantiated conjectures as long as they aren’t supported by evidence from outside the theory or model. To my knowledge no in any way decisive empirical evidence has been presented.

No matter how precise and rigorous the analysis, and no matter how hard one tries to cast the argument in modern mathematical form, they do not push economic science forward one single millimetre if they do not stand the acid test of relevance to the target. No matter how clear, precise, rigorous or certain the inferences delivered inside these models are, they do not say anything about real-world economies.

Proving things ‘rigorously’ in DSGE models is at most a starting point for doing an interesting and relevant economic analysis. Forgetting to supply export warrants to the real world makes the analysis an empty exercise in formalism without real scientific value.

The kind of knowledge and information we seek in science is something different from what we look for in fiction. Building ‘fictional’ models that we all know are false — not only in the sense that they idealize or abstract from some things (all models do) — in the sense that no matter how many corrections, amendments or ‘successive approximations’ are made, they will never be true of the real-world phenomenon they try to describe or analyze, can’t be the right way to proceed in science. Although that kind of model assumption (often of a mathematical kind) is necessary from a tractability point of view, they are far from harmless since they usually are not possible to ‘relax.’ What drives them is their exact necessary form without which the sought-after results would never obtain. If this kind of economic model — as argued by some economic methodologists — gives us the same kind of knowledge as we get in ordinary fiction, well, then surely we should seriously reconsider what we are doing. Letting tractability, rather than reason, decide what assumptions we make in our theories and models, is not what we need if we want to build a realist and relevant economic science.

Mainstream economists think there is a gain from the DSGE style of modelling in its capacity to offer some kind of structure around which to organise discussions. To me, that sounds more like religious theoretical-methodological dogma, where one paradigm rules in divine hegemony. That’s not progress. That’s the death of economics as a science.

Showing that something is possible in a ‘possible world’ doesn’t give us a justified license to infer that it therefore also is possible in the real world. ‘The Great Gatsby’ is a wonderful novel, but if you truly want to learn about what is going on in the world of finance, I would recommend rather reading Minsky or Keynes and directly confronting real-world finance.

The assumptions and descriptions we use in our modelling have to be true — or at least ‘harmlessly’ false — and give a sufficiently detailed characterization of the mechanisms and forces at work. Models in mainstream economics do nothing of the kind.

Our aspirations have to be more far-reaching than just constructing coherent and ‘credible’ models about ‘possible worlds’. We want to understand and explain ‘difference-making’ in the real world and not just in some made-up fantasy world.  Science has to be something more than just more or less realistic ‘story-telling’ or ‘explanatory fictionalism’. You have to provide decisive empirical evidence that what you can infer in your model also helps us to uncover what actually goes on in the real world.  If you fail to support your models in that way,  you come up with nothing that holds as an explanation of what goes on in the world in which we live.

Postulating ‘representative agents’ equipped with ‘rational expectations’ may help mainstream economists derive sought-after results like ‘equilibrium’, ‘stability’ and downward-sloping demand curves. But telling us that something is possible in a patently artificial fictional world inhabited by ‘representative agents’ equipped with ‘rational expectations’ is not enough. Showing us that something possibly can happen in a model world, is not enough to explain what actually happens in the real world.

Tourism — a critical perspective

It may be noted in passing that essentially the same process, in which participation in an activity changes its form, occurs in tourism … The fact that some tourists are not in search of something different does not remove the anomaly. For if the increased activity of tourists at large deprives only one of their number of a satisfaction previously available, orthodox economic analysis provides no basis for judging the increase in tourism to be of net benefit. The victim has no way of indicating his valuation of the opportunity he has lost— no travel agency can provide him with a charter flight to the past …The key point is that more than a distributional issue is involved. Wider participation affects not just how much different participants get out of the game, but changes the game itself. It changes the set of choices available to all.

So the choice made by each individual in a piecemeal way ceases to be a valid guide to what individuals would choose if they could see the results of their choices along with other peoples’ choices. Suppose everyone spoils it a bit for everyone else. Without mutual coordination, the best tactic for every isolated individual will be to rush in before others have spoiled it even more. Each individual might nonetheless prefer a regime in which all agreed to hold back, and in which no one had the “freedom” to renege on such agreement.

Eurofanatiker försöker köra över folket igen

Efter att ha misslyckats med att få in Sverige i euron på demokratisk väg försöker nu marknadsliberaler andra metoder.

”Jag ser inget behov av en ny folkomröstning om euron” säger Liberalernas ordförande Johan Pehrson …

Syftet med demokrati är inte att folket alltid vet bäst. Det är att eliter alltid lider av grupptänk och hybris, och att någonting behövs för att hejda dem när de drar i väg med sina galna idéer.

Demokrati är en radikal kraft, men den har också konservatismens trygga drag: förmågan att tänka efter innan man tar förhastade beslut. Att rätta till misstag. Att inte riva ner och förstöra saker innan man funderar på om de fyller en funktion. Det är värt att försvara.

Max Jerneck

Euron har avlägsnat möjligheten för nationella regeringar att hantera sina ekonomier på ett meningsfullt sätt — och i Italien, Spanien, Portugal och Grekland för några år sedan var folket tvungna att betala de verkliga kostnaderna för dess huvudlösa åtstramningspolitik.

Utvecklingen av de upprepade ekonomiska kriserna i Euroland har — som yours truly påpekade i en offentlig föreläsning redan för tio år sedan — visat bortom allt tvivel att euron inte bara är ett ekonomiskt projekt, utan lika mycket ett politiskt. Det som den neoliberala revolutionen under 1980- och 1990-talet inte lyckades åstadkomma, ska nu euron tvinga på dem.

Men vill Europas folk verkligen beröva sig själva ekonomisk autonomi, tvingas acceptera lägre löner och skära ned på socialvården vid minsta tecken på ekonomisk nöd? Är ökande inkomstklyftor och en federal överstat verkligen det våra drömmar är gjorda av? Jag tvivlar.

Historien borde avskräcka. Under 1930-talet kom våra ekonomier inte ur depressionen förrän dåtidens dårskap, guldmyntfoten, slängdes på historiens sophög. Förhoppningsvis kommer euron snart att följa efter.

Ekonomer har en tendens att bli förtrollade av sina teorier och modeller och glömmer att bakom siffrorna och abstraktionerna finns en verklig värld med verkliga människor. Verkliga människor som får betala dyrt för felaktiga doktriner och rekommendationer.

Låt oss tala, och tala tydligt.

Demokrati är något vi ska vara stolta över. Vi har inte fått den gratis. Vi har fått kämpa för den. Den måste oupphörligen försvaras och erövras.

Europas medborgare accepterar inte att det politiska etablissemanget begår våldtäk på vår demokrati. Principen måste vara enkel — när folket berörs direkt ska det också tillfrågas direkt. Om den ekonomiska dårskapen EMU ska utvidgas eller omvandlas till en fiskal union ska folket också tillfrågas direkt — för demokratins skull!

Spekulationsbubblor

Spekulationsbubblor får konsekvenser för hela samhället. Men hur skapas de? Priserna på finansmarknaden sätts efter en annan logik än varor i vår vardag, säger professor Lars Pålsson Syll. Man köper tillgångar, inte för att använda dem, utan för att sälja dem vidare. Tulpanmanin i Holland på 1600-talet är den först kända spekulationsbubblan. Då drabbades bara de som handlade med lökar. Men i dagens globaliserade värld påverkas många fler när marknaden kraschar.

Här kan du lyssna på programmet.

Som ung vetenskap var nationalekonomin intimt sammanknippad med andra vetenskaper som filosofi och psykologi. Adam Smith, till exempel, var ju en av sin tids främsta moralfilosofer. Med tiden sökte många ekonomer medvetet att distansera sig från andra vetenskaper. Den ekonomiska vetenskapen skulle bygga på egna fundament i stället för de skakiga grunder en omogen och ovetenskaplig psykologi kunde förse den med.

På senare tid har dock allt fler ekonomer börjat inse behovet av att bygga sina modeller på mer realistiska psykologiska fundament. Beteendeekonomi har snabbt etablerat sig som en bärkraftig del av ekonomiämnet med ett stort inflytande inom särskilt finansiell ekonomi. Att inte beakta finansmarknadens djuppsykologiska dimensioner uppfattas mer och mer som att spela Hamlet utan prinsen av Danmark.

I den traditionella ekonomiska klokskapen har hypotesen om effektiva marknader länge varit central. Hypotesen säger i korthet att de priser som etableras på finansiella marknader motsvarar ekonomins fundamentala värden eftersom alla investerare är rationella och eliminerar förekomsten av priser som avviker från fundamenta.

Finansiell beteendeteori har dock kunnat visa att bilden av investerare som rationella är svår att förena med fakta hämtade från verkliga finansmarknader. Investerare verkar handla mer med utgångspunkt i brus än information. De extrapolerar utifrån korta tidsförlopp, är känsliga för hur problem presenteras, är dåliga på att revidera sina riskbedömningar och ofta överkänsliga för humörsvängningar. Följden blir att en tillgångs pris och verkliga värde kan avvika under en längre tid. Irrationalitet är inte irrelevant på finansmarknader.

MMT — coming to an economy near you!

Överskottsmålet är ett hål i huvudet. Riksbanken kommer inte att nå sitt inflationsmål. Euron är dysfunktionell och eurokrisen kommer tillbaka vid nästa recession. Se där tre bra utgångspunkter för den som vill förstå hur ekonomin kommer att utvecklas det närmaste året.

Låter det både stolligt, alarmistiskt och populistiskt? Möjligt, men det finns en röd tråd i dessa utsagor. De bygger på de insikter som vuxit fram i det som kallas Modern Monetary Theory, MMT.

I Sverige har MMT knappt nämnts i den publika diskussionen överhuvudtaget. En genomsökning av tidningsdatabasen Retriever, som samlar upp det mesta som skrivs i detta land med någorlunda regelbundenhet finns MMT nämnt i ett par artiklar …

Men de som har hållit sig till den tråden har också fått sina makroantaganden besannade – både före och efter den senaste finanskrisen. Det gäller såväl risken för bubblor och den under de senaste årens extremt överdrivna faran för inflation och skenande räntor, samt inte minst centralbankernas impotens …

Ett epicentrum för denna teoribildning har varit och är Levi Institute vid Bard College där professorerna L Randal Wrey och Stepanie Kelton hör till de mest omtalade. Här har man vårdat det intellektuella arvet efter ekonomen och Keyneslärjungen Hyman Minsky …

MMT har gjort Keynes insikter till en mer generell utgångspunkt för ekonomin. Det vill säga, inte något som enbart gäller när räntan går mot noll och ekonomin riskerar att fastna i likviditetsfällan, som var Keynes scenario. Med andra ord kan ett land som har en egen valuta alltid spendera mer än sina skatteintäkter utan risk för att behöva ställa in sina betalningar …

Med detta faller mycket av den ortodoxi som har styrt policybesluten under de senaste decennierna. Inte minst i Sverige och i Europa. De stora intellektuella bautastenar som välts överända är demoniseringen av statliga budgetunderskott och statsskulder. Det vill säga sådant som har satts upp som bindande restriktioner i Sverige och framför allt inom eurozonen …

Så lägg det på minnet – MMT – Modern Monetary Theory – It´s coming to an economy near you!

Per Lindvall / Realtid.se

Om ändå vårt land hade fler ekonomijournalister som Per Lindvall. Kunnig och orädd. Och som till skillnad från de vi dagligen ser på TV har förstått att riktiga journalisters uppgift inte är att bara rapa upp etablissemangets färdigtuggade snabbmat.

I artikeln nämns med rätta Hyman Minsky som en av de stora föregångarna inom MMT.

Som ung forskarstipendat i USA i början på 1980-talet hade yours truly förmånen och privilegiet att ha Minsky som lärare.

Han var en stor inspiration då.

Och är det fortfarande!

Vid sidan om Keynes är han nog den som mer än någon annan påverkat mig som ekonomikritiker och forskare under nu snart fyra decennier.

Egentligen är det märkligt att den neoklassiska — mainstream — nationalekonomiska teorins företrädare inget verkar vilja lära av historien och gång på gång står handfallna inför de återkommande blodbaden på börserna runtom i världen. Speciellt erfarenheterna av den stora depressionen under mellankrigstiden borde annars vara lärorika.

Att den neoklassiska ekonomiska teorin stod handfallen när denna bröt ut i slutet på 1920-talet var kanske inte så konstigt när man ser på hur den etablerade teorin vid tiden såg ut. Det centrala antagandet var att utbudet skapade sin egen efterfrågan. Var investeringarna för stora i förhållande till efterfrågan, höjde man räntan och folk efterfrågade lånemedel mindre och sparade mer. Räntan var ett känsligt instrument med vars hjälp man kunde uppnå jämvikt mellan investeringar och sparande.

Som inte minst utvecklingen under 1920-talet skulle visa kan produktionen i en modern ekonomi inte betraktas som given. När priserna började sjunka sjönk också sysselsättningen och produktionen. Detta tolkade de ortodoxa ekonomerna som en följd av att lönerna var trögrörliga. Kunde man bara öka löneflexibiliteten skulle arbetslösheten försvinna och produktionen öka. Utifrån en rent mikroekonomisk analys av individers rationella valhandlingar kom man fram till att ofrivillig arbetslöshet inte var möjlig om lönerna bara föll snabbt nog.

När depressionen drabbade 1920-talets industrivärld visade sig den ortodoxa teorin inte vara till någon större hjälp att komma ur situationen. Den engelske nationalekonomen John Maynard Keynes såg behovet av att utveckla en ny teori som på bröt mot den etablerade sanningen. I The General Theory of Employment, Interest and Money (1936) presenterade han sitt alternativ.

Keynes angrepp på den neoklassiska teorin kom att främst inrikta sig på dess penningteoretiska fundament. Enligt Keynes höll sig människor med likvida medel både för att de hade ett motiv att hålla sig med en viss betalningsberedskap och för att de delvis kunde ha motiv att spekulera. Om räntan befann sig på en låg nivå och förväntades stiga i framtiden fanns det oftast goda ekonomiska skäl att ha hög likviditetspreferens och ”spara i madrassen”.

För Keynes är framtidens ovisshet och kunskapens ofullständighet oeftergivliga förutsättningar för verkliga valhandlingar och tidens betydelse. Och det är också här pengars avgörande betydelse kommer in. Om vi inte vet vad framtiden bär med sig försöker vi på olika sätt att gardera oss och kanske skjuta upp beslut. Om vi är osäkra på avkastningen på en tänkt investering väljer vi kanske att ha kvar våra medel i likvid form – pengar – och skjuta upp investeringsbeslutet på framtiden då osäkerheten kanske minskat. Att välja att hålla sina tillgångar i penningform är detsamma som att skjuta upp beslut som man upplever som idag för osäkra till en förhoppningsvis mindre osäker framtid. I stället för att göra en felinvestering idag hoppas man göra en vinstgivande investering i morgon. Och under mellantiden håller vi på våra pengar eller förräntar dem på banken. Detta skapar en ökad frihet åt individen, men ökar tyvärr också de ekonomiska riskerna på främst samhällsnivå.

Osäkerheten inverkar dubbelt på investeringarna. Direkt genom att göra investeraren mindre benägen att satsa på ett osäkert projekt och indirekt genom att höja räntorna och därigenom minska investeringarna. För Keynes är de fall då osäkerheten är stor mest intressanta eftersom denna ovisshet i normalfallet reducerar investeringsverksamheten och därigenom bidrar till sysselsättningsproblemets förvärrande. I sådana situationer väljer investerare ofta att hålla sina tillgångar i form av pengar. Vår benägenhet att hålla pengar fungerar på så vis som ett slags mätare på hur stor tillit vi har till våra framtidsförväntningar. Ju osäkrare vi känner oss, desto högre premium kräver vi för att skilja oss från våra pengar. Räntan är ett mått på hur stort detta premium är. Den likviditetspreferens individer oftast har beror i grunden på ovissheten i den framtida ränteutvecklingen och måste på något sätt kompenseras om vi ska avstå från den.

Investeringsbeslut beror främst på relationen mellan kapitalets marginalproduktivitet och låneräntan. Är låneräntan högre än den förväntade framtida avkastningen på investerat kapital avstår man från att investera. Problemet med investeringarna är att de är känsliga för affärsvärldens förväntningar och framtidsbedömningar och att förändringar i dessa mycket snabbt kan leda till att effekterna av eventuella ränteförändringar neutraliseras. Det är därför inte säkert att en expansion av penningmängden med påföljande räntesänkning leder till ökade investeringar. Staten måste därför ta en mer aktiv del i skapandet av en större effektiv efterfrågan som kan skapa arbete och välstånd.

Keynes analys visar med eftertryck att mainstream ekonomernas penningpolitik är ett alldeles för trubbigt instrument för att åtgärda ekonomins mer fundamentala systembrister och konjunkturella problem. Vad värre är – när likviditetsfällan slår igen under lågkonjunkturen hjälper inga räntesänkningar. Även om penningpolitiken skulle resultera i sänkt ränta skulle affärsvärldens pessimistiska framtidsförväntningar mycket väl kunna neutralisera dess effekter. Skall man ta sig ur lågkonjunkturer och ekonomiska depressioner krävs vassare och effektivare instrument. En aktiv finanspolitik behövs om inte massarbetslösheten ska riskera att leda till en helt okontrollerbar utveckling.

Ser vi på de kriser som världsekonomin återkommande  går igenom så ser vi ett genomgående mönster. Av någon anledning uppstår en förskjutning (krig, innovationer, nya spelregler m m) i det ekonomiska kretsloppet som leder till förändringar i bankers och företags vinstmöjligheter. Efterfrågan och priser stiger och drar med sig allt fler delar av en ekonomi som hamnar i ett slags eufori. Fler och fler dras med och snart är spekulationsmanin – vare sig det gäller tulpanlökar, fastigheter eller bolån – ett faktum. Förr eller senare säljer någon för att ta ut sina vinster och en rusning efter likviditet sätter in. Det har blivit dags att hoppa av karusellen och lösa in sina värdepapper och andra tillgångar i reda pengar. Ett finansiellt nödläge uppstår och breder ut sig. Priserna börjar sjunka, konkurserna ökar och krisen påskyndas och går över i panik. För att hindra den slutliga kraschen dras krediten åt och man börjar ropa på en långivare som i sista hand kan garantera tillgången på de efterfrågade kontanta medlen och återupprätta förtroendet. Lyckas inte detta är kraschen ett faktum.

Vår tids kanske främste finanskristeoretiker — Hyman Minsky — hade som bärande idé i sina arbeten att kriserna är endogena (systeminterna) företeelser där stabilitet skapar instabilitet och minskade säkerhetsmarginaler för finansiella transaktioner med allt för höga hävstångseffekter. Under finansbubblornas uppgångsfas minskar säkerhetsmarginalerna och även den minsta motgång kan leda till att förväntningar inte infrias och tvinga företag och investerare att revidera sina planer för att överhuvud kunna klara av sina ”cash-flow commitments”. Följden kan bli att man måste sälja av tillgångar, vilket bidrar till en skulddeflationsprocess med ständigt större reala skuldbördor och problem att lösa likviditetsproblem genom avyttring av tillgångar.

Enligt Minsky var detta oundvikliga processer. ”Stability creates instability” även utan euforier och överdriven optimism Under uppgångsfasen bekräftas bankernas lånepraxis och validerar även de mer riskfyllda projekten. I enlighet med informationskaskadtanken får vi en logik där det som från början framstått som riskabelt i slutändan upplevs som helt riskfritt. Bankerna blir mer och mer självsäkra.

Värdepapperiseringen har inneburit att traditionell kreditvärdering ersatts av kreditvärdering som utförs ratingföretag utan förstahandskunskaper om låntagarna. Detta bygger på ett slags stokastiserande av bedömningarna där man i stället för att utgå från varje enskild låntagares kredithistorik försöker betrakta låntagarna som slumpmässiga realisationer av en ”representativ” låntagare med risker som följer en normalfördelningskurva med givet medelvärde och variation. Men om verklighetens låntagare inte uppvisar den grad av homogenitet som ett sådant statistiskt förfarande bygger på bli modellkonstruktionens brister uppenbara. När risken visar sig vara ”fat tail” förbyts uppsåtet att minska och fördela riskerna i sin motsats. Kruxet är bara att detta inte syns riktigt förrän krisen är i full blom och det ”representativa” låntagaren hänger på repen. Tillgångar som bankerna försökt flytta utanför balansräkningen med hjälp av värdepapperisering dyker upp igen när de institut man skapat utanför balansräkningen tvingas be om hjälp för att lösa akuta likviditetsproblem.

Kriserna visar hur systematiskt otillräckliga kreditvärderingar är i dagens finanssystem. En av de grundläggande orsakerna är att de som tar riskerna inte längre är ansvariga för att värdera låntagarnas förmåga att bära sina kostnader. De instrument som av finansmarknadens egna representanter brukar sägas vara skapade för att fördela risken på ett optimalt sätt mellan olika aktörer klarar inte av att fylla sin uppgift när det inte finns något trovärdig mekanism för att bedöma riskerna. Inte ens på kapitalismens flaggskepp, de finansiella marknaderna, lyckas man reducera ekonomins genuina osäkerhet till hanterbara stokastiska risker (stokastiska processer är typ dem vi har när vi singlar slant och vi vet att utfallen med säkerhet är antingen krona eller klave och där slumpmässigheten gör att vi vid upprepade slantsinglingar har lika stor chans att få krona som klave). Om värdepapper och andra tillgångar prissätts utifrån de risker som skattas med antaganden som gäller för stokastiska normalfördelningsmodeller kan dessa priser aldrig bli bättre än de modellantaganden de bygger på. I normala tider kan de kanske ge hyfsade approximationer, men när bubblor växer och framtiden definitivt inte ser ut som historien (ekonomier är i statistisk mening inga ergodiska system, där processer är oföränderligt desamma över tiden) stavas resultatet kris.

Kriserna bottnar i ett finansiellt system som systematiskt undervärderar risker och över värderar kreditvärdighet. Den finansiella instabilitet som Minsky menade genomsyra finansmarknaderna kan vi inte eliminera helt. Men vi kan se till att införa regelverk och institutioner som minimerar skadeverkningarna.

Det är uppenbarligen svårt för konventionell teori att förklara finansiella kriser. Oftast blir förklaringen att det beror på dumdristig spekulation av irrationella ”noise traders”. I själva verket är orsaken att vi inte har perfekt information om hur framtiden ser ut och att det är just framtidsförväntningar som styr finansmarknaden. Spekulation handlar om att försöka föregripa hur dessa framtidsförväntningar på marknaden kommer att gestalta sig. Detta är svårt att göra – marknadspsykologi är svårt att få grepp om – och leder ofta till att snabba svängningar på marknaden och lämmeltågsliknande beteende där förväntningar om vad andra spekulanter har för förväntningar spelar större roll än ekonomins fundamenta. Kriserna är i grund och botten endogena och inte exogena (informationsmisslyckanden, irrationalitet m m). Finanskriserna är inga anomalier, utan i högsta grad möjliga och förväntade inslag i en genuint osäker ekonomisk värld.

Den främsta lärdom finanskristeorin och den historiska erfarenheten ger oss är att återkommande finansiella kriser är en del av vårt ekonomiska systems väsen. De beror inte bara på en rad tillfälligheter och missbedömningar. De är en följd av de djupare liggande och långsiktiga instabiliteter som kännetecknar själva det finansiella systemet och utgör en källa till ekonomins instabilitet och kriser.

Vad kan man då göra för att minimera risken för framtida kriser och att ekonomin fullständigt kör fast? Den nyliberala eran har nått vägs ände. Vad som behövs nu är upplyst handling grundad på relevant och realistisk ekonomisk teori av det slag som Keynes och Minsky står för.

Den överhängande faran är att vi inte får fart på konsumtion och kreditgivning. Förtroende och effektiv efterfrågan måste återupprättas. Vi måste inse att vi inte både kan ha tårtan och äta den. Så länge vi har en ekonomi med oreglerade finansiella marknader kommer vi också att få dras med periodiskt återkommande kriser. Det innebär inte att vi bara ska sitta med armarna i kors och vänta på att ovädret drar vidare. En Keynesskatt på finansmarknaden, skärpta regleringar och ökad transparens kan aktivt bidra till att på sikt minska riskerna för kostsamma finansiella systemkriser. Om vi däremot reflexmässigt vägrar se vidden av problemen kommer vi åter att stå handfallna när nästa kris tornar upp.

Ett av de grundläggande feltänken i dagens diskussion om pengar, finanspolitiska ramverk och statsbudgetar att man inte skiljer på skuld och skuld. Även om det på makroplanet av nödvändighet är så att skulder och tillgångar balanserar varandra så är det inte oväsentligt vem som har tillgångarna och vem som har skulderna.

I mainstream teorin framställs krislösningen oftast som att en penningpolitisk förändring – höjd ränta t ex  – skulle vara tillräcklig. Men så är det inte. En åtstramning skulle leda till sänkta löner och fallande priser – vilket i sin tur skulle göra den reala skuldbördan högre och de facto snarare förvärra det ekonomiska läget.

I dag är man minst sagt motvillig att öka de offentliga skulderna eftersom den ekonomiska krisen i mångt och mycket uppfattas som förorsakad av för mycket skulder. Men det är här fördelningen av skulder kommer in. Om staten lånar pengar för att bygga ut järnvägar, skola och hälsovård, så är ju de samhälleliga kostnaderna för detta minimala eftersom resurserna annars legat oanvända. När hjulen väl börjar snurra kan förhoppningsvis både de offentliga och de privata skulderna betalas av. Och även om detta inte skulle uppnås fullt ut så förbättras det ekonomiska läget därför att låntagare med dåliga balansräkningar ersätts med de som har bättre.

MMT är i grunden en reaktion på sätt som pengar beskrivs i mainstream ekonomisk teori, där pengar ses som något som man sparar genom att sätta in dem på banken, och som banken i sin tur kan låna ut genom att skapa krediter. Bankernas pengaskapande förutsätter alltså att privata individer sparar. Men den idén är fullständigt fel, det är inte så pengar fungerar. Det MMT lyfter fram är att pengar skapas ”ex nihilo”. Banken trycker på en knapp och skapar ett lån och skapar därmed också nya pengar.

Bankerna får på detta sätt en otrolig makt över ekonomin. De har ett egenintresse av att skapa krediter genom lån som de sedan kan göra vinster med eftersom de betalar en lägre inlåningsränta än vad de lånar ut till. Det är till stor del detta räntenetto som bankerna lever på. I en modern ekonomi skapar det rätt perversa böjelser hos bankväsendet eftersom de hela tiden vill få krediterna att expandera, vilket i sin tur leder till exempelvis fastighetsbubblor och i förlängningen ökar risken för finansiella kriser. Det var det som Hyman Minsky varnade för redan på 1960- och 1970-talen.