Juridikprofessor Joakim Nergelius pratar strunt om europakten

22 Dec, 2011 at 10:14 | Posted in Economics, Politics & Society | Comments Off on Juridikprofessor Joakim Nergelius pratar strunt om europakten

I dagens Sydsvenska Dagladet har Joakim Nergelius – professor i juridik vid Örebro universitet – en mer än vanligt floskulös artikel om det svarta hål av utanförskap som sägs vänta Sverige om vi inte tillträder Markozys nya Europluspakt.

I linje med det folkpartistiska eurostolleriet – främst företrätt av partiets ekonomisk-politiske talesperson Carl Bastiat Hamilton och EU-minister Birgitta Ohlsson – tycker Nergelius uppenbarligen att Sverige av “solidaritetsskäl” borde “delta i överenskommelsen och i det framtida arbetet med att stärka euron”. Att vi år 2003 röstat mot euron viftar han lättsinnigt undan med att omröstningen juridiskt sett var “helt betydelselös”. 

Han påstår också – och nu börjar det bli nästintill tragikomiskt – att

euron haft många positiva effekter genom att dämpa inflation och avskaffa devalveringar. Euron är, trots sina svagheter, en naturlig utveckling och fördjupning av den inre marknaden. Med förbättrad övervakning kan den lägga grunden för en sund ekonomisk återhämtning i Europa.

Man tar sig för pannan. Herre du min milde! Och detta grodors plums och ankors plask ska tas för argument! 

Den föreslagna “finanspolitiska stabilitetsunionen”  innebär att utbrytarunionens ekonomiska politik ytterligare kommer att verka procykliskt. Istället för att hjälpa till och lösa krisande länders problem kommer den att entydigt förvärra dem, eftersom det inte ges något som helst utrymme för att öka efterfrågan i delar av unionen när den sjunker i andra delar av unionen. Utan sådana balanserande motkrafter går en valutaunion mot en säker undergång. Att tro att ökad centralstyrning av ekonomisk politik skulle långsiktigt lösa eurons problem är en tro för vilken det inte finns någon annan grund än hoppet.

Problemet handlar i grunden om att en gemensam valuta innebär att väldigt olika länder är sammanbundna av en enda valuta och att detta bara fungerar om länderna tvärtom är väldigt lika.

Brysselöverenskommelsen grundar sig på antagandet att de krisande euroländerna ska få ordning på sina ekonomier. Men hur ska det gå till när länder som t ex Grekland, Spanien, Portugal och Italien uppenbart inte är konkurrenskraftiga nog att hävda sig på en global marknad? Hur ska man – utan möjligheter att föra en expansiv ekonomisk politik – kunna få fart på ekonominutan att kraftigt höja produktiviteten (hur det nu ska gå till) eller sänka produktionskostnaderna (vilket leder till social oro och instabilitet)?

Den medicin som utbrytarunionen föreslår löser inga av dessa problem. Dels kommer antagligen patienterna – europeriferländernas medborgare –  med rätta vägra att svälja medicinen. Och även om man sväljer medicinen kommer den att leda till en situation med bara förlorare där länder i ett ”race to the bottom” försöker övertrumfa varandra i åtstramningar och nedskärningar.

Att tvinga europeriferiländernas regeringar att mitt under en ekonomisk recession minska på sina underskott genom att skära i kostnader och höja skatter är dömt att misslyckas. Minskade löner, högre skatter och lägre efterfrågan gör ju bara arbetslösheten och budgetunderskotten ännu större!

När Spanien, Portugal, Italien, Irland och Grekland stramar åt får detta så klart återverkningar även på övriga EU-länders ekonomier. Efterfrågan minskar, lönerna minskar, statsinkomsterna minskar och deflationsspiral snurrar på. Vem ska då köpa de exportprodukter som man tror ska få fart på tillväxten? Vad som behövs är ju att på något sätt få efterfrågan att riktas mot länderna med underskott. Men hur får vi Tyskland och Frankrike att spendera euro och direktinvestera i europeriferiländerna med den självpåtagna  ekonomisk-politiska tvångströja utbrytarunionen erbjuder?

Mot denna bakgrund är det fullt begripligt att den svenska regeringen inte tillträder den så kallade Europluspakten. Därför ger det inte heller intryck av vett och sans i verktygslådan när Nergelius och folkpartistiska eurofundamentalister ondgör sig över att Sverige inte vill vara en tjänande syster som ska städa upp där andra lortar ner. Som nationalekonom kan man inte annat än stegra sig inför dessa oförnuftets profeter och deras tyckmyckentrutade utbasunerande av tankeludd och katastrofrecept som ”steg på rätt väg”. 

Och när det kommer till “solidaritet” finns det bara ett svar – av solidaritet med Europas medborgare och för att försvara demokratin bör Sveriges riksdag avvisa den föreslagna pakten.