Vad är en bra förklaring?

23 Mar, 2011 at 07:56 | Posted in Theory of Science & Methodology | Comments Off on Vad är en bra förklaring?

I ett svar på mitt tidigare inlägg om förekomsten av samhällsvetenskapliga lagar säger Bo Malmberg att jag ”far iväg lite långt” i förhållande till den fråga han menade sig ha rest – ”vad menas med en förklaring?”. Han hävdar också att poängen med Hempels modell är att ”den ger tydliga spelregler” och efterlyser mitt förslag till alternativ modell.

Låt mig här försöka klargöra min syn på hur bra förklaringar inom samhällsvetenskapen kan se ut och varför Malmbergs Hempel-inspirerade syn är hopplöst inadekvat enkannerligen för samhällsvetenskaperna.

Inom samhällsvetenskapen har positivistiskt influerad metodologi som Poppers falsifikationism och olika varianter av induktivism haft ett starkt fäste. Kriteriet för en bra teori har varit att den ska vara tidlös och allmängiltig. Man har ofta följt Hempels (som tydligen också är Bo Malmbergs) devis om att en förklaring inte är helt adekvat om den inte går att subsumera under en ”allmän lag”.

Vetenskapens främsta mål är att förklara och att förklara samhällsfenomenhändelse innebär att med hjälp av retroduktion blottlägga de mekanismer som producerade den. Därigenom får vi kunskap om villkoren bakom och de mekanismer och tendenser som utlöser händelsen.

Metodologiskt innebär detta att den fundamentala fråga man bör ställa när man studerar samhällsfenomen är vilka de grundläggande relationer är, utan vilka förhållandena och händelserna skulle upphöra att existera. Svaret kommer att peka ut kausala mekanismer och tendenser som verkar i de konkreta samhälleliga sammanhang vi studerar. Om dessa mekanismer aktiveras och vilka effekter de i så fall får, går inte att förutsäga eftersom det beror på kontingenta och föränderliga relationer. Varje samhällelig företeelse är bestämd av en mängd både nödvändiga och tillfälliga relationer och det är i praktiken omöjligt att ha fullständig kunskap om dessa ständigt och snabbt föränderliga relationer. Vad vi kan göra, genom att lära känna samhällsstrukturens mekanismer, är att identifiera drivkrafterna bakom dem och därigenom möjligen kunna ange i vilken riktning saker och ting tenderar att utvecklas.

Samhället är ett öppet system där regelbundenheter bara uppträder sporadiskt, vilket gör det omöjligt att göra prediktioner med mer än begränsat värde och tillförlitlighet. I samhällsvetenskapen existerar helt enkelt inte hypotetisk-deduktiva lagar av typen ”Om A, så B” (som Malmberg åberopar). 

Att förklara en händelse eller ett förlopp är att ange varför något inträffade, att ange ett svar på frågan ”varför?”. Ofta innebär detta att ange dess orsak. Orsaken måste på något sätt kunna visas ha frambringat, determinerat eller nödvändiggjort sin verkan. Det krävs att man kan identifiera en nödvändiggörande egenskap hos orsaksfaktorn för att den ska kunna räknas som en förklaringsfaktor. Förklaringen måste kunna ge svar på våra frågor om vad det var som ledde till Y eller varför Y nödvändigtvis inträffade och vad det i så fall var som nödvändiggjorde Y.

I vetenskapsteorin har man ofta beskrivit fastställandet av orsaker i en förklaring med hjälp av den hypotetisk-deduktiva metodens induktiva och deduktiva slutledningar. Denna metod bygger i stor utsträckning på att man i en experimentsituation kan kontrollera och manipulera olika möjliga orsaksfaktorer. I samhällsvetenskapen har man inte den möjligheten och därför har man i dessa ofta fått tillgripa andra metoder.

Abduktion är en metod (ofta förespråkad av kritiska realister). Schematiskt kan den beskrivas på följande sätt:

 1 Alla som får löneförhöjning ökar sin konsumtion

2 Bo ökar sin konsumtion

——————————-

3 Bo har fått löneförhöjning

Utifrån en regel och ett resultat kan vi dra slutsatsen. Resultatet är här något vi inledningsvis inte har en förklaring till men som vi kan ge en möjlig förklaring när vi tolkar den utifrån en regel. Men till skillnad från deduktionens nödvändiga och induktionens sannolika slutsatser är abduktionens slutsatser bara möjliga (Bo kan ha ärvt pengarna).

Abduktion är inte som deduktionen logiskt nödvändig eller som induktionen en empirisk generalisering. Abduktionen påminner i själva verket mycket om ett detektivarbete. Olika tolkningsramar prövas tentativt, problemet rekontextualiseras och med hjälp av kreativitet och fantasi upptäcks nya sammanhang och innebörder som gör att man kan lösa gåtan eller förklara en händelse eller ett förlopp. Vi kan inte med säkerhet veta att de nya sammanhangen och innebörderna ger en sann kunskap, men det finns en möjlighet att de ger bättre och fördjupad kunskap. Istället för att bara se ett konsumtionsmönster kan man, genom att inom ramen för ett inkomst- och fördelningssammanhang, se att Bo:s inköp av en ny Mercedes (som ersätter den gamla Folkan) avspeglar högre inkomster och förväntat statusbeteende (rika människor kör Mercedes).

En bra förklaring ska skingra vår undran inför det studerade problemet. Men med Hempels och Malmbergs ”covering law”-modell som utgångspunkt blir förklaring liktydigt med att hitta konstanta korrelationer mellan beroende och oberoende variabler. Med dessa utgångspunkter kan man anse sig vara en riktig vetenskapsman utan att ha någon teori eller utföra några riktiga experiment. Allt som behövs är en mängd data och en dator med ett kraftfullt statistikprogram.

Självklart måste också statistiska och ekonometriska analyser bygga på teoretiska förutsättningar. I annat fall skulle man inte ha någon aning om vad för slags variabler man ska leta efter eller observera. Problemet är snarast att teorierna inte har någon självständig status, utan bara ska användas som underlag för hypotesformulering eller tolkning av datakorrelationer och regressionsskattningar. Har man funnit korrelationer som är konsistenta med en viss teori, tas korrelationerna ofta som indikation på teorins riktighet. Att de operationaliserade variabler man använt sig av sedan fås via denna teori bekymrar en inte alltid (och inte heller förfarandets cirkelkaraktär).

Det är alltså inte så att ekonometriska och statistiska undersökningar i sig skulle vara fel. Problemet är snarare att forskning som ensidigt inriktar sig på att söka händelseregelbundenheter och korrelationer utgör en kraftig begränsning av vetenskapens förklaringspotential.

De flesta samhällsvetare torde egentligen vara överens om att vetenskapens forskningsobjekt inte enbart består av observerbara storheter. Samhällsrelationer, processer och strukturer existerar och för att få kunskap om dessa krävs användandet av abstraktion och teorier. Men att nå den kunskapen inom ramen för den deduktivistiska metoden och dess sökande efter ”ytliga” korrelationer är svårt. Ska vi verkligen få kunskap om de kausala processer som kan förklara de observerade korrelationerna räcker det inte att vi bara samlar på oss mer och bättre data. För hur mycket och hur bra data vi än har så kommer vi inte ifrån det faktum att det är den teori vi använder oss av som på förhand bestämmer vilka verkliga förhållanden som våra variabler ska anses motsvara (och som därför också indirekt bestämmer fördelningen av de olika variablernas förklaringskraft). Vi måste av denna anledning också ha en annan – kritisk-realistisk – metodologisk grundsyn om vi vill uppnå våra fundamentala kunskapsmål.

Spindelns förmåga att spinna ett nät av sig själv är – som redan Francis Bacon påpekade – ingen garanti för att hans verklighetssyn och förklaringar är riktiga. Medan ”covering-law”-modellens förklaringar försöker utveckla ett generellt a priori-kriterium för värdering av vetenskapliga förklaringar, tror jag inte att adekvata förklaringar går att frikoppla från de specifika, kontingenta omständigheter som alltid vidlåter det som ska förklaras.

Även om samhällsvetare uppfostrade i den humeska traditionen hävdar att vi aldrig kan komma längre än till att visa på händelseregelbundenheter och korrelationer, kan vi i själva verket inte avhända oss kausalitetsbegreppet. Ska vi kunna använda oss av samhällsvetenskapen för att påverka samhället räcker det inte att fastslå att x och y är korrelerade. Vi måste – för att över huvud kunna ge några relevanta praktiska rekommendationer – veta vad som är orsak och vad som är verkan.

Vetenskapliga teorier gör (eller borde göra) mer än att bara beskriva händelseregelbundenheter. De analyserar och beskriver också de mekanismer, strukturer och processer som existerar. De försöker fastställa de relationer som föreligger mellan dessa olika företeelser och systematiska krafter som verkar inom verklighetens olika områden.

Om vi som samhällsvetare lägger någon som helst vikt vid att våra teorier ska vara empiriskt relevanta och adekvata måste förklaringskraften spela en central roll för vårt teorival. Och den rimligaste förklaringen till att en teori har större förklaringskraft än andra är att de mekanismer, kausala krafter, strukturer och processer den talar om verkligen existerar.

Om jag försöker sammanfatta några av de resonemang jag fört i det här svaret på Malmbergs fråga om förklaringar skulle man kunna säga att för att en förklaring ska vara relevant och adekvat måste den (1) ta sikte på att ange möjliga mekanismer bakom det studerade fenomenet, (2) värdera argument för och mot existensen av dessa mekanismer, och (3) eliminera andra möjliga förklaringar. Om vi kan konstatera att (1) de angivna mekanismerna verkligen kan förklara fenomenet, (2) att vi har starka skäl att tro på deras existens, och (3) att inga andra lika bra alternativ existerar eller kan antas existera, då har vi en relevant och adekvat förklaring.

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.