Finns det lagar inom samhällsvetenskapen?

22 Mar, 2011 at 13:10 | Posted in Theory of Science & Methodology | Comments Off on Finns det lagar inom samhällsvetenskapen?

I en intressant debatt på Ekonomistas mellan kulturgeografen Bo Malmberg och nationalekonomen Jonas Vlachos debatteras den ökade segregationen i svensk skola av idag. Malmberg hävdar att orsaken till skolsegregationen främst står att finna i möjligheten till fria skolval, medan Vlachos hävdar att grunden för denna hypotes ”är skakig”. 

Som vetenskapsteoretiker är det intressant att konstatera att Malmberg appellerar till ett krav på att förklaringar för att kunna sägas vara vetenskapliga kräver att ett enskilt fall ska kunna ”föras tillbaka på en allmän lag”. En i diskussionen åberopad OECD-studie anförs som ett möjligt exempel på att ha etablerat en ”allmän lag” som säger att ”ökad differentiering leder till sämre resultat” och att Malmbergs egna forskningsresultat – som ”visar” att vi i Sverige har upplevt en ökad differentiering och försämrade skolresultat – då skulle kunna ses som en förklaring som uppfyller kraven på vetenskaplighet.

Malmbergs åberopar vidare som sin grundläggande princip en allmän lag i form av ”om A så B” och att om man i de enskilda fallen kan påvisa att om ”A och B är förhanden så har man ’förklarat’ B”.

Denna positivistisk-induktiva vetenskapssyn är dock i grunden ohållbar. Låt mig förklara varför.

Enligt en positivistisk-induktivistisk syn på vetenskapen utgör den kunskap som vetenskapen besitter bevisad kunskap. Genom att börja med helt förutsättningslösa observationer kan en ”fördomsfri vetenskaplig observatör” formulera observationspåståenden utifrån vilka man kan härleda vetenskapliga teorier och lagar. Med hjälp av induktionsprincipen blir det möjligt att utifrån de singulära observationspåståendena formulera universella påståenden i form av lagar och teorier som refererar till förekomster av egenskaper som gäller alltid och överallt. Utifrån dessa lagar och teorier kan vetenskapen härleda olika konsekvenser med vars hjälp man kan förklara och förutsäga vad som sker. Genom logisk deduktion kan påståenden härledas ur andra påståenden. Forskningslogiken följer schemat observation – induktion – deduktion.

I mer okomplicerade fall måste vetenskapsmannen genomföra experiment för att kunna rättfärdiga de induktioner med vars hjälp han upprättar sina vetenskapliga teorier och lagar. Experiment innebär – som Francis Bacon så måleriskt uttryckte det – att lägga naturen på sträckbänk och tvinga den att svara på våra frågor. Med hjälp av en uppsättning utsagor som noggrant beskriver omständigheterna kring experimentet – initialvillkor – och de vetenskapliga lagarna kan vetenskapsmannen deducera påståenden som kan förklara eller förutsäga den undersökta företeelsen.

Den hypotetisk-deduktiva metoden för vetenskapens förklaringar och förutsägelser kan beskrivas i allmänna termer på följande vis:

1 Lagar och teorier

2 Initialvillkor

——————

3 Förklaringar och förutsägelser

Enligt en av den hypotetisk-deduktiva metodens främsta förespråkare – Carl Hempel – har alla vetenskapliga förklaringar denna form, som också kan uttryckas enligt schemat nedan:

Alla A är B                    Premiss 1

                a är A                     Premiss 2

——————————

                a är B                     Konklusion

Som exempel kan vi ta följande vardagsnära företeelse:

                Vatten som värms upp till 100 grader Celsius kokar

                Denna kastrull med vatten värms till 100 grader Celsius

———————————————————————–

                Denna kastrull med vatten kokar

Problemet med den hypotetisk-deduktiva metoden ligger inte så mycket i premiss 2 eller konklusionen, utan i själva hypotesen, premiss 1. Det är denna som måste bevisas vara riktig och det är här induktionsförfarandet kommer in.

Den mest uppenbara svagheten i den hypotetisk-deduktiva metoden är själva induktionsprincipen. Det vanligaste rättfärdigandet av den ser ut som följer:

Induktionsprincipen fungerade vid tillfälle 1

Induktionsprincipen fungerade vid tillfälle 2

…

Induktionsprincipen fungerade vid tillfälle n

—————————————————–

Induktionsprincipen fungerar alltid

Detta är dock tveksamt eftersom ”beviset” använder induktion för att rättfärdiga induktion. Man kan inte använda singulära påståenden om induktionsprincipens giltighet för att härleda ett universellt påstående om induktionsprincipens giltighet.

Induktion är tänkt att spela två roller. Dels ska den göra det möjligt att generalisera och dels antas den utgöra bevis för slutsatsernas riktighet. Som induktionsproblemet visar klarar induktionen inte av båda dessa uppgifter. Den kan stärka sannolikheten av slutsatserna (under förutsättning att induktionsprincipen är riktig, vilket man dock inte kan bevisa utan att hamna i ett cirkelresonemang) men säger inte att dessa nödvändigtvis är sanna.

En annan ofta påpekad svaghet hos den hypotetisk-deduktiva metoden är att teorier alltid föregår observationspåståenden och experiment och att det därför är fel att hävda att vetenskapen börjar med observationer och experiment. Till detta kommer att observationspåståenden och experiment inte kan antas vara okomplicerat tillförlitliga och att de för sin giltighetsprövning kräver att man hänvisar till teori. Att även teorierna i sin tur kan vara otillförlitliga löser man inte främst med fler observationer och experiment, utan med andra och bättre teorier. Man kan också invända att induktionen inte på något sätt gör det möjligt för oss att få kunskap om verklighetens djupareliggande strukturer och mekanismer, utan endast om empiriska generaliseringar och lagbundenheter. Inom vetenskapen är det oftast så att förklaringen av händelser på en nivå står att finna i orsaker på en annan, djupare, nivå. Induktivismens syn på vetenskap leder till att vetenskapens huvuduppgift beskrivs som att ange hur något äger rum, medan andra vetenskapsteorier menar att vetenskapens kardinaluppgift måste vara att förklara varför det äger rum.

Till följd av de ovan anförda problemen har mer moderata empirister resonerat som att kommit att eftersom det i regel inte existerar något logiskt tillvägagångssätt för hur man upptäcker en lag eller teori startar man helt enkelt med lagar och teorier utifrån vilka man deducerar fram en rad påståenden som fungerar som förklaringar eller prediktioner. I stället för att undersöka hur man kommit fram till vetenskapens lagar och teorier försöker man att förklara vad en vetenskaplig förklaring och prediktion är, vilken roll teorier och modeller spelar i dessa, och hur man ska kunna värdera dem.

I den positivistiska (hypotetisk-deduktiva, deduktiv-nomologiska) förklarings-modellen avser man med förklaring en underordning eller härledning av specifika fenomen ur universella lagbundenheter. Att förklara en företeelse (explanandum) är detsamma som att deducera fram en beskrivning av den från en uppsättning premisser och universella lagar av typen ”Om A, så B” (explanans). Att förklara innebär helt enkelt att kunna inordna något under en bestämd lagmässighet och ansatsen kallas därför också ibland ”covering law-modellen”. Men teorierna ska inte användas till att förklara specifika enskilda fenomen utan för att förklara de universella lagbundenheterna som ingår i en hypotetisk-deduktiv förklaring. [Men det finns problem med denna uppfattning t. o. m. inom naturvetenskapen. Många av naturvetenskapens lagar säger egentligen inte något om vad saker gör, utan om vad de tenderar att göra. Detta beror till stor del på att lagarna beskriver olika delars beteende, snarare än hela fenomenet som sådant (utom möjligen i experimentsituationer). Och många av naturvetenskapens lagar gäller egentligen inte verkliga entiteter, utan bara fiktiva entiteter. Ofta är detta en följd av matematikens användande inom den enskilda vetenskapen och leder till att dess lagar bara kan exemplifieras i modeller (och inte i verkligheten). Se t. ex. vetenskapsteoretikern Nancy Cartwrights The Dappled World (1999).]  Den positivistiska förklaringsmodellen finns också i en svagare variant. Det är den probabilistiska förklaringsvarianten, enligt vilken att förklara i princip innebär att visa att sannolikheten för en händelse B är mycket stor om händelse A inträffar. I samhällsvetenskaper dominerar denna variant. Ur metodologisk synpunkt gör denna probabilistiska relativisering av den positivistiska förklaringsansatsen ingen större skillnad. 

En följd av att man accepterar den hypotetisk-deduktiva förklaringsmodellen är oftast att man också accepterar den s. k. symmetritesen. Enligt denna är den enda skillnaden mellan förutsägelse och förklaring att man i den förstnämnda antar explanansen vara känd och försöker göra en prediktion, medan man i den senare antar explanandum vara känd och försöker finna initialvillkor och lagar ur vilka det undersökta fenomenet kan härledas.

Ett problem med symmetritesen äer dock att den inte tar hänsyn till att orsaker kan förväxlas med korrelationer. Att storken dyker upp samtidigt med människobarnen utgör inte någon förklaring till barns tillkomst.

Symmetritesen tar inte heller hänsyn till att orsaker kan vara tillräckliga men inte nödvändiga. Att en cancersjuk individ blir överkörd gör inte cancern till dödsorsak. Cancern skulle kunna ha varit den riktiga förklaringen till individens död. Men även om vi t. o. m. skulle kunna konstruera en medicinsk lag – i överensstämmelse med den deduktivistiska modellen – som säger att individer med den aktuella typen av cancer kommer att dö av denna cancer, förklarar likväl inte lagen denna individs död. Därför är tesen helt enkelt inte riktig.

Att finna ett mönster är inte detsamma som att förklara något. Att på frågan varför bussen är försenad få till svar att den brukar vara det, utgör inte någon acceptabel förklaring. Ontologi och naturlig nödvändighet måste ingå i ett relevant svar, åtminstone om man i en förklaring söker något mer än ”constant conjunctions of events”.

Den ursprungliga tanken bakom den positivistiska förklaringsmodellen var att den skulle ge ett fullständigt klargörande av vad en förklaring är och visa att en förklaring som inte uppfyllde dess krav i själva verket var en pseudoförklaring, ge en metod för testning av förklaringar, och visa att förklaringar i enlighet med modellen var vetenskapens mål. Man kan uppenbarligen på goda grunder ifrågasätta alla anspråken.

En viktig anledning till att denna modell fått sånt genomslag i vetenskapen är att den gav sken av att kunna förklara saker utan att behöva använda ”metafysiska” kausalbegrepp. Många vetenskapsmän ser kausalitet som ett problematiskt begrepp, som man helst ska undvika att använda. Det ska räcka med enkla, observerbara storheter. Problemet är bara att angivandet av dessa storheter och deras eventuella korrelationer inte förklarar något alls. Att fackföreningsrepresentanter ofta uppträder i grå kavajer och arbetsgivarrepresentanter i kritstrecksrandiga kostymer förklarar inte varför ungdomsarbetslösheten i Sverige är så hög idag. Vad som saknas i dessa ”förklaringar” är den nödvändiga adekvans, relevans och det kausala djup varförutan vetenskap riskerar att bli tom science fiction och modellek för lekens egen skull.

Malmberg tycks vara övertygad om att forskning för att räknas som vetenskap måste tillämpa någon variant av hypotetisk-deduktiv metod. Ur verklighetens komplicerade vimmel av fakta och händelser ska man vaska fram några gemensamma lagbundna korrelationer som kan fungera som förklaringar. Inom delar av samhällsvetenskapen har denna strävan att kunna reducera förklaringar av de samhälleliga fenomen till några få generella principer eller lagar varit en viktig drivkraft. Med hjälp av några få generella antaganden vill man förklara vad hela det makrofenomen som vi kallar ett samhälle utgör. Tyvärr ger man inga riktigt hållbara argument för varför det faktum att en teori kan förklara olika fenomen på ett enhetligt sätt skulle vara ett avgörande skäl för att acceptera eller föredra den. Enhetlighet och adekvans är inte liktydigt.