Georgescu-Roegen – the greatest Nobel Prize scandal of all time

13 May, 2012 at 14:33 | Posted in Economics | Comments Off on Georgescu-Roegen – the greatest Nobel Prize scandal of all time

Under efterkrigstiden har det stått allt klarare att den ekonomiska tillväxten och industri- och tjänstesamhällets fortsatta expansion inte bara har inneburit ökad välfärd. Tillväxtens baksida i form av miljöföroreningar, nedsmutsning och resursslöseri har allt mer trätt fram som vår tids kanske största utmaning. Om nu industri- och tjänstesamhället resulterar i en allt fortare nedbrytning av vår miljö, hur ska vi då se på den?

I stort kan man säga att den traditionella nationalekonomiska teorin – enkannerligen den neoklassiska – i princip hävdat att en ytterligare satsning på teknisk och ekonomisk utveckling är den enda lösningen på de miljömässiga problem vi har att brottas med. Bioteknik och andra tekniska landvinningar gör att man kan minimera resurs- och energiåtgång och återanvända de avfallsprodukter som uppstår. Naturen är i grunden tålig och motståndskraftig. Den läker snabbt de skador miljöförstöringen innebär. Många neoklassiska så kallade miljö- och resursekonomer har använt sig av kostnads- och intäktsanalys, välfärds- och prisbildningsteori för att utsträcka den traditionella ekonomiska teorins appliceringsområde till att även omfatta miljön. Detta har dock inte inneburit något paradigmskifte i synen på tillväxt och miljö, utan man har oftast inskränkt sig till att i möjligaste mån kvantifiera de samhälleliga kostnaderna i samband med produktionens negativa miljöeffekter.

Mot denna syn på sambandet mellan ekonomisk tillväxt och miljö har främst ekologer hävdat att miljöproblemen kan leda till irreparabla skador på naturen. Mot den neoklassiska teorins syn på ekonomin som ett balanserat och harmoniskt system där tillväxt och miljö går hand i hand, har ekologiska ekonomer invänt att det snarare kan karakteriseras som ett instabilt system som i allt snabbare takt förbrukar energi och materia, och därigenom utgör ett hot mot själva basen för dess överlevnad.

Den rumänsk-amerikanske ekonomen Nicholas Georgescu-Roegen (1906–1994) hävdade i sin epokgörande The Entropy Law and the Economic Process (1971) att ekonomin egentligen var ett gigantiskt termodynamiskt system där entropin obönhörligen ökar och vår materiebas med tiden försvinner. Om vi väljer att fortsätta att producera med de tekniker vi utvecklat kommer vårt samhälle och jorden att försvinna snabbare än om vi inför småskalig produktion, resursbesparande teknik, begränsad konsumtion och minskat överflöd.

I Georgescu-Roegens efterföljd har ekologiska ekonomer hävdat att industrisamhället ofelbart leder till ökad miljöförstöring, energikriser och en ohållbar tillväxt.

Georgescu-Roegen och den ekologiska ekonomin har vänt sig mot den neoklassiska teorins fixering vid rent penningmässiga faktorer. Den monetära reduktionismen leder lätt till att man blundar för andra faktorer som har betydelse för människans samspel med miljön.

Månne om inte det här är pudelns kärna. Att hävda något sådant är verkligen att svära i den neoklassiska etablissemangskyrkan och utesluter en väl på förhand från att få det prestigeladdade så kallade Nobelpriset i ekonomi.

Efter en radiodebatt med en av ledamöterna i priskommittén för si så där tjugo år sedan frågade jag varför Georgescu-Roegen inte fått priset. Svaret var – mirabile dictu – att han ”aldrig bildat skola”. Jag blev minst sagt förvånad och undrade om ledamoten möjligen hört talas om miljörörelsen. Jo, det hade han – men det var ”fel sorts skolbildning”! Kan det sägas mycket tydligare än så här vad det handlar om? Har du inte jobbat inom det rådande neoklassiska paradigmet – då är du utesluten på förhand från att komma i fråga för Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne!