Ekonomi och matematik

11 Aug, 2022 at 10:01 | Posted in Economics | 1 Comment

Nationalekonomin har under de senaste femtio åren kommit att i allt högre grad innebära ett granskande av världen genom “matematikens järngaller”. Precis som Bertrand Russell har många ekonomer hoppats på att med tiden konstruera “en matematik för mänskligt beteende som är lika exakt som matematiken för maskiner.” För ekonomerna har detta ofta kommit att innebära att om ett fenomen inte låter sig passas in i gallret så avvisas det som falskt. Och tyvärr har trivialitet och irrelevans ofta blivit det pris de fått betala för formalism och deduktivism.

Fotolia_44095455_XSDe regler som gäller för manipulerandet av matematiska storheter behöver inte motsvaras av de regler och lagar som styr det verkliga systemet. Detta är säkert också en av orsakerna till att så många matematiska ekonomiska teorier varit utan framgång. Istället för att okritiskt anamma en matematisk representationsform borde man fråga sig vilka förutsättningar som de reala processerna och objekten måste uppfylla för att matematiska representationer av dem ska vara adekvata.

Att ekonomisk vetenskap är mer kvantitativ än andra samhällsvetenskaper beror till en viss del på att dess studieobjekt naturligt till stor del är kvantitativa (pengar, räkenskaper, löner, vinster, m m). Detta kan dock inte utgöra ett försvar för att driva matematiseringen in absurdum eller för att avstå från att fråga sig vad de matematiska modellerna och kvantitativa måtten är modeller för och mått av.

Att så mycket av dagens ekonomiska vetenskap — fortfarande — struntar i att söka orsaksrelationer och istället nöjer sig med att fastslå korrelationer och ömsesidiga samband beror till del på det matematiska språk man använder sig av. Matematik kan användas för att kalkylera och för logisk härledning. Men axiom och teorem förklarar per se inte ett fenomen i termer av orsak. Det matematiska språket räcker ofta inte till för våra förklaringsaspirationer.

En av de främsta orsakerna till att många ekonomiska fenomen aldrig fått någon förklaring kan vara att många i sig intressanta egenskaper hos ekonomin (processer, strukturer, etc) bara beaktas i den mån de låter sig reduceras till regelbundna händelser och matematiskt identifierbara mönster.

Matematik kan inte representera interna relationer och strukturer. De som utvecklar de ekonomiska matematiska modellerna har därför en tendens att avstå från förklaringar av vad det ekonomiska handlandet beror på och nöjer sig i stället med att kalkylera och beräkna effekterna av handlandet. Detta gör att de matematiska ekonomerna ofta förblir påfallande omedvetna om de samhälleliga relationer och strukturer som styr de variabler man laborerar med i sina modeller. Komplext handlande reduceras till en kombination av enkla handlingar, som i sin tur reduceras till responser på stimuli – som om stimuli och respons var oberoende av det kontextuella sammanhanget. Kunskap om kvalitativa förhållanden kastas bort för att man i stället ska kunna koncentrera sig på tillvarons kvantifierbara dimensioner. Resultatet blir allt för ofta att modeller och matematik får bli ett substitut för tänkande. Den franske 1800-talsdiplomaten Charles Talleyrand hävdade att människor fått talets gåva för att dölja sina tankar. Ibland kan man tyvärr få intrycket att ekonomernas matematiska modeller fyller samma funktion.

Matematiseringsvågen har gjort ekonomerna alltför fixerade vid sina formella, matematiska modeller. Ställda inför kritiken att de inte löser verkliga problem reagerar många av dagens matematiska ekonomer likt Saint-Exupérys Store Geograf som på den Lille Prinsens frågor svarar att han är för upptagen med sitt vetenskapliga arbete för att kunna säga något om verkligheten. Ställd inför den ekonomiska teorins uppenbart dåliga verklighetsförankring retirerar man till modellernas underbara värld. Istället för att konstruera teorier utifrån empiriska fakta överger man den verkliga världen och bevisar saker om tänkta världar. Istället för att acceptera att en lägre grad av säkerhet är oundviklig ägnar man sig åt axiomatiska och rationalistiska modellkonstruktioner som möjliggör säker kunskap. Om målet är kunskap om den verkliga världen, är värdet av dessa dock minst sagt oklart.

Hade nationalekonomerna varit lika exakta och matematiska när de väl använder sina modeller på verkligheten som när de bygger modellerna, hade det kanske inte varit så farligt. Men i stället är det oftast så att de är extremt oansvariga när de etablerar sambandet mellan teori och verklighet. De samband de menar sig kunna bevisa i sina ”tänkta” ekonomier används kritiklöst för att hävda saker om verkliga ekonomier. Problemet är alltså att ekonomerna sällan etablerar ett samband mellan sina teorier och verkligheten, och när de väl gör det sker det på ett felaktigt sätt.

De antaganden som nationalekonomerna utgår från i form av jämvikt, rationalitet och kalkylerbara risker är som jag visat i dålig överensstämmelse med verkligheten, där ojämvikt, irrationalitet och genuin osäkerhet är legio. Detta väljer dock många nationalekonomer att blunda för med hänvisning till Milton Friedmans tes att antagandenas realism är betydelselös så länge teorins förutsägelser är korrekta. Den ekonomiska teorins bristande överensstämmelse med verkligheten förnekas inte. En nobelpristagare i ekonomi – Robert Lucas – medger till exempel att teorin beskriver en “patenterat artificiell värld” med “robotimitationer av människor”. Andra förespråkare har framhållit att den självklart är overklig och till och med att detta skulle vara meningen med den.

Men när förutsägelserna sällan eller aldrig slår in, vad gör man då? Det naturliga vore kanske att se sig om efter andra, bättre teorier. Bygga nytt. Men nationalekonomerna drar i stället oftast åt skyddsbältet ännu hårdare om teorins kärna och reparerar. Man går in i redskapsboden – och stannar där inne. Där hänger man sig i världsfrånvändhet åt avancerade teknisk-matematiska analyser som inte tillför någon substantiellt ny kunskap om verklighetens ekonomi. Medan de ekonomiska problemen ute i verkligheten växer, leker man glatt vidare med den matematiska verktygslådans senaste inneprylar.

Matematiseringen skapar också en ny obegriplighet. Den snäva inriktningen på att bygga abstrakta matematiska modeller och teorier, där precision, elegans och förfining får gå före relevans, leder till att man saknar överblick och att nationalekonomin idag mer bidrar till den tillämpade matematikens utveckling än till samhällsvetenskapernas. I stället för att göra matematiken till ett självändamål hävdar kritiker att de som tvingas leva i den av de möjliga världar som kallas den verkliga nog hade varit mer betjänta av att man försökt bidra till lösandet av verkliga problem. Kanske var det detta den amerikanske ekonomen Kenneth Boulding avsåg när han kallade den moderna nationalekonomin för “en icke-existerande världs himmelska mekanik”.

1 Comment

  1. När jag läste om den skrivna matematikens ursprung i Mesopotamien för mer än 5000 år sedan, och dess dåvarande roll som ett extremt klass-språk, kom jag att fundera på om inte det som vi ser som svagheter hos den matematiska national-ekonomin faktiskt egentligen är dess ursprungliga centrala uppgift. Att eliminera den mera naturliga mänskliga strävan efter att bedriva ekonomi (mänsklighetens ämnesomsättning med naturen) på ett sådant sätt att alla bidrar efter förmåga och envar får sina behov tillfredsställda, och i stället etablera ett skrivet system där den inre logiken i systemet och varaktigheten hos det skrivna (kilskrift som brändes till keramik – finns kvar idag) dolde klassorättvisan. Man kan till och med urskilja en medelklass bestående av administratörer – bland annat just skrivare – som befordrades från det fysiskt hårda arbetet till relativ arbetsfrihet.
    En läsbar sammanställning av Atrahasis-eposet, som det kallas, gjordes inte förrän 1965. En annan lertavla med ungefär samma berättelse kallas Enki och Ninmah och översattes 1969.
    Först kommer en lägesbeskrivning: Inledningsvis var alla i befolkningen gudar. Fast det fanns redan då gudar som var mer jämlika än andra gudar…
    Atrahasis-eposet blev nedtecknat någon gång ca 1700 år före vår tideräknings början.

    De högsta gudarnas barnmorska hade tillsammans med en av de andra högsta gudarna, Enki skött om genomförandet av programmet. Hon sa därefter att till de lägre gudarna:
    – Jag har avskaffat det tunga tvångsarbetet för er del och jag har överfört ert elände till mänskligheten.
    – Jag har lyft av er oket, jag har återställt er ställning.
    De lägre gudarna sprang då sorglöst omkring, kysste hennes fötter och sa att ”Förr brukade vi kalla dig Mami, nu skall ditt namn vara Belet-kala-ili, alla gudars käresta.”


Sorry, the comment form is closed at this time.

Blog at WordPress.com.
Entries and Comments feeds.