Axel Leijonhufvud (1933-2022)

18 May, 2022 at 07:41 | Posted in Economics | 5 Comments

The orthodox Keynesianism of the time did have a theoretical explanation for recessions and depressions. Proponents saw the economy as a self-regulating machine in which individual decisions typically lead to a situation of full employment and healthy growth. The primary reason for periods of recession and depression was because wages did not fall quickly enough. If wages could fall rapidly and extensively enough, then the economy would absorb the unemployed. Orthodox Keynesians also took Keynes’ approach to monetary economics to be similar to the classical economists.

axel_press_highresLeijonhufvud got something entirely different from reading the General Theory. The more he looked at his footnotes, originally written in puzzlement at the disparity between what he took to be the Keynesian message and the orthodox Keynesianism of his time, the confident he felt. The implications were amazing. Had the whole discipline catastrophically misunderstood Keynes’ deeply revolutionary ideas? Was the dominant economics paradigm deeply flawed and a fatally wrong turn in macroeconomic thinking? And if this was the case, what was Keynes actually proposing?

Leijonhufvud’s “Keynesian Economics and the Economics of Keynes” exploded onto the academic stage the following year; no mean feat for an economics book that did not contain a single equation. The book took no prisoners and aimed squarely at the prevailing metaphor about the self-regulating economy and the economics of the orthodoxy. He forcefully argued that the free movement of wages and prices can sometimes be destabilizing and could move the economy away from full employment.

Arjun Jayadev

Fortunately, when you’ve got tired of the kind of macroeconomic apologetics produced by ‘New Keynesian’ macroeconomics, there are still some real Keynesian macroeconomists to read. One of them will always be Axel Leijonhufvud.

5 Comments

  1. Professor Leijonhufvud was that unfortunately rare individual among the Econ, a people passionate about their cant, who did want to think about how the actual political economy worked and how participants in the economy experienced it. Like Minsky, he read the General Theory and wanted to improve on it, build on it, not reduce it to a fossil trapped in amber.

    Leijonhufvud did wrestle with concepts of general equilibrium, as much as a necessity in trying to make some sense of what other economists were saying as from some lodestar of his own choosing. He suggested that the economy might adjust well enough to small shocks but large ones could still leave the economy stranded on the sandbar of a Keynesian equilibrium both too shallow and too far from shore to float all boats. He recognized that the “efficient markets” premise of perfectly functioning institutions opened a door for the kind of coordination failures such as signal racing or feedback noise that seemed to interest him, but too few of his colleagues.
    He was one of the last who could write articulately and not get lost in esoteric abstractions, not in the least because he was interested in observing the actual economy and how participants experienced it, as I said.

  2. Analogt med det expanderande universum där ljushastigheten sätter gränsen och rumtiden börjar krökas när massa närmar sig ljushastigheten så finns en liknande macro konstant. Sparandet dvs det som inte konsumeras ur en inkomst är vad som sätter gränsen för expansionen. Sparandet, överskottet lånas ut och de krediter som skapas investeras för att ge avkastning. Det är en process över tid där de utlånade medlen investeras och skapar nya inkomster som i sin tur ger ett överskott och kan investeras. I detta ekonomiska universum finns många entiteter, många grupper, många organisationer och många varor och tjänster som får ett pris på marknader. De relativa priserna förändras och styr vart investeringar går.

    Detta skulle kunna vara en oändlig process men sparande måste vara lika med investering och avkastningen måste vara tillräckligt hög, större än räntekostnaden, för att investeringen ska bli av och efterfrågan på det som produceras måste finnas. Vad händer då om avkastningen blir allt mindre (förväntad avkastning framåt i tiden)? Vissa investeringar sker inte då det saknas efterfrågan pga inkomstbegränsningar. Produktivitetsökningen kan vara för liten för att avkastningen ska bli tillräcklig. En kombination av utbudsbegränsningar och externa händelser som invandring eller krig kan begränsa inkomstökningen ochn efterfrågan. Investeringar kan ske utifrån psykologi, bubblor, snarare än realia tex. Ponzifinansiering eller icke produktiva investeringar som olönsam infrastruktur eller bostäder eller bankpalats eller något annat. När avkastningen faller som framtida vinst på börsen eller fastigheter så kan enligt min hemmasnickrade teori den ekonomiska nebulosan börja kollapsa och vi får recession och arbetslöshet och sjunkande inkomster och övervärderade tillgångar faller i pris och vi får olika spiraler.

    Ett intressant fenomen som inflation hänger ihop med överefterfrågan och/eller utbudsrestriktioner. Priserna ökar. Varför? Hur skapas efterfrågan trots att utbudet är för litet eller om man så vill inkomsterna ur produktionen för låga? Vanligast är nog statliga budgetunderskott som finansieras utan att man lånar in motsvarande belopp internt i landet eller externt. USA med dollarns funktion som reservvaluta lånar alltid internt i egen valuta även från andra länder. Kan egentligen inte gå i konkurs. Statspapper i USA är säkra! Och söker man säkerhet så placerar man görna i amerikanska statspapper.

    Hur skulle det kunna ge en bild av läget nu? Finansiella obalanser och briustande eftterfrågan och låg ränta har styrt investeringar till mindre produktiva sådana som andrahandsmarknaden för värdepapper, fastigheter mm där framtida avkastning troligen är låg utifrån de priser som gäller idag. Låga räntekostnader och bristande efterfrågan har drivit kapital till den typen av investeringar.

    Nåja. Tänkte väl mest avsluta diskussionen. Du får gärna invända. Det jag ger uttryck för är väl den stora undran ekonomiämnet haft att tampas med under 200 år nu utan att finna ett svar på varför lågkonjunktur ersätter högkonjunktur.

  3. Tråkigt att det inte går att köpa boken nu.

  4. Having said that Leijonhufvud could be set in the Neoclassical Keynesian corner, it should be said he was on a branch that he grew for himself. The standard neoclassical Keynesian believed in sticky wages as the main destabilizing factor. Leijonhufvud argued that it was co-ordination and information failures which was the prime culprit. This has to place him closer to neoclassical general equilibrium theory than to Keynesian theory.

  5. It’s very sad to hear of the passing of Axel Leijonhufvud.
    .
    I began studying economics a couple of years after “On Keynesian Economics and the Economics of Keynes” was published. I didn’t understand it then and I probably still don’t understand it. And luckily, I was able to gain a foothold on Keynesian economics before Lucasianism was to sweep the economic world a short few years later.
    .
    However, I wonder whether it is entirely appropriate to call Leijonhufvud a Keynesian economist.
    .
    One of his more important papers, I think, was “The Wicksell Connection”.
    .
    It seems to me that in that paper he revealed himself.
    .
    What comes through is that he is more in the mould of a general equilibrium theorist with some Keynesian predilections and equally, or perhaps more so, neoclassical prediilections. Underpinning all that was Swedish economics.
    .
    In this paper, he outlined the genealogy of macroeconomics as he saw it. The relevant bottom branch diverged into two – Cambridge Keynsesians and Neoclassical Keynesians.
    .
    I would say he could safely be pigeonholed with the later.


Sorry, the comment form is closed at this time.

Blog at WordPress.com.
Entries and Comments feeds.