Stephanie Kelton läxar upp Sveriges finansminister

15 Apr, 2021 at 22:48 | Posted in Economics | 2 Comments

Underskottsmyten – verbal förlagEn av USA:s mest uppmärksammade och omdebatterade nationalekonomer, Stephanie Kelton, kritiserar nu finansminister Magdalena Andersson. Enligt Kelton hade regeringen i vårbudgeten kunnat välja att låna ännu mer för att få fart på ekonomin.

När finansministern på torsdagen presenterade vårbudgeten pratade hon åter igen om att regeringen har sparat i ladorna och därför kan satsa nu under pandemin. Hon har också sagt att de lånade pengarna måste betalas tillbaka och ladorna fyllas igen. Men det här är ett helt felaktigt sätt att resonera och Sverige kan göra mycket mer, säger hon till SVT.

– Det är en självpåtagen restriktion, som förhindrar det ekonomiska välmåendet. Du håller dig själv gisslan, säger Stephanie Kelton.

SvT Nyheter

Yours truly har under ett par års tid nu frågat sig varför vi i det här landet har en regering som inte vågar satsa kraftfullt på en offensiv finanspolitik och låna mer. Inte minst mot bakgrund av de historiskt låga räntorna är det ett gyllene tillfälle att satsa på investeringar inom infrastruktur, vård, skola och välfärd.

Tyvärr verkar det som om Magdalena Andersson har rejäla kunskapsluckor. Lite ‘functional finance’ och MMT kanske inte skulle skada. Eller varför inte ta och läsa Keltons nyligen till svenska översatta bok?

Ett lands statsskuld är sällan en orsak till ekonomisk kris, utan snarare ett symtom på en kris som sannolikt blir värre om inte underskotten i de offentliga finan­serna får öka.

Den ­svenska utlandsskulden är historiskt låg. Statsskulden ligger idag på lite över 25 procent av BNP. Med tanke på de stora utmaningar som Sverige står inför i coronavirusets kölvatten är fortsatt tal om “ansvar” för statsbudgeten minst sagt oansvarigt. I stället för att prata om “sparande i ladorna” och att ”värna om statsfinanserna” bör en ansvarsfull rege­ringen se till att värna om samhällets framtid. Det är kontraproduktivt att föra en ekonomisk politik med syfte att minska statsskulden. Det minst sagt bedrövligt när en regering inte insett att problemet med en statsskuld i en situation med nästintill negativa räntor inte är att den är för stor, utan för liten.

Att staten nu under coronaåret behövt spendera mer för att hålla igång ekonomin innebär inte att den måste spara framöver för att få “balans” i ekonomin. Pengarna tar inte slut. Och behöver vi mer för att hålla igång de ekonomiska hjulen är det bara att “trycka” nya.

Vad många politiker och mediala så kallade experter inte verkar (vilja) förstå är att det finns en avgörande skillnad mellan privata och offentliga skulder. Om en individ försöker spara och dra ner på sina skulder, så kan det mycket väl vara rationellt. Men om alla försöker göra det, blir följden att den aggregerade efterfrågan sjunker och arbetslösheten riskerar ökar.

En enskild individ måste alltid betala sina skulder. Men en stat kan alltid betala tillbaka sina gamla skulder med nya skulder. Staten är inte en individ. Statliga skulder är inte som privata skulder. En stats skulder är väsentligen en skuld till den själv, till dess medborgare.

När regeringen för lite drygt ett år sedan bestämde sig för att skjuta till nya miljarder och låta statsskulden öka för att få fart på ekonomin under och efter coronaepidemin, trodde nog en del att vi stod inför ett paradigmskifte. Tyvärr visar det sig nu, som så många gånger förut — när väl den värsta krisen är över, är det ‘business as usual’ och Göran Perssons mantra ”den som är satt i skuld är icke fri” dammas av igen.

Men en statsskuld är varken bra eller dålig. Den ska vara ett medel att uppnå två övergripande makroekonomiska mål — full sysselsättning och prisstabilitet. Vad som är ‘heligt’ är inte att ha en balanserad budget eller att hålla nere statsskulden. Om idén om ‘sunda’ statsfinanser leder till ökad arbetslöshet och instabila priser borde det vara självklart att den överges. ‘Sunda’ statsfinanser är osunt.

2 Comments

  1. Jag tror det var Thomas Macaulay som i början av 1800-talet gjorde sig lustig över rädsla för statsskuld. Under kriget mot Ludvig XIV i slutet av 1600-talet ökade statsskulden till en miljon pund och engelsmännen trodde sig stå inför ruin. Sen när det tycktes gå bra glömde dom bort alltihop. Sen utbröt sjuårskriget i mitten av 1700-talet, statsskulden ökade till tio miljoner och paniken bröt ut igen. Sen glömde dom bort alltihop igen fram till Napoleonkrigen då statsskulden ökade till hundra miljoner pund och paniken var där igen.

    Macaulay tyckte det var dumt eftersom England lånade av sig själv. Så redan på den tiden begrep man hur det hängde ihop. Det tycks som vi sen dess har råkat in i en inlärd okunnighet.

    • Ja, men verkligen. Det enda vi verkar lära av historien är att många”lärda” män och kvinnor inget lär av den …


Sorry, the comment form is closed at this time.

Blog at WordPress.com.
Entries and Comments feeds.