Kriminalitet och forskning

15 Sep, 2020 at 23:07 | Posted in Politics & Society | 2 Comments

Men kartläggning och analyser av detta slags släktbaserade nätverk som genom hot om våld och trakasserier ut­övar stor makt i invandrartäta förortsområden och genom detta allvarligt förhindrar integration lyser med sin frånvaro …

I Sverige får man ha vilka värderingar man vill. Att omfatta och propagera för till exempel kommunistiska, islamistiska, kristna, reaktionära, feministiska, patriarkala och även totalitära värderingar ingår i de fri- och rättigheter som grundlagen stadgar.

1570096648Men, i Sverige måste man, vilka värderingar man än har och vill propagera för, följa den svenska lagstiftningen. Och det är på denna punkt som den typ av kriminella släktbaserade nätverk som Bäckström Lerneby så förtjänstfullt lagt i dagen är synnerligen problematiska. Vad boken visar är att dessa nätverk i sin lokala miljö etablerar en egen rättsordning som i långa stycken strider mot svensk lag.

Man måste fråga sig varför det är journalistiska insatser och inte forskning som kartlagt och belyst konsekvenserna av detta problem. Ett möjligt skäl till bristen på forskning kan vara områdets ideologiska och politiska laddning. Detta kan ha lett till att forskare som velat ifrågasätta den etablerade bilden av integrationsproblematiken som ett strukturellt problem drivet av majoritetsbefolkningens diskriminering, inte har kunnat verka inom området.

Peter Esaiasson & Bo Rothstein

Att det finns en ideologisk och politisk laddning tror jag är en riktig  hypotes när det gäller förklaringen till att så lite forskning bedrivs på området.

Ett talande exempel är reaktionerna på Brottsförebyggande rådets rapport från ifjol där kopplingen mellan den stora migrantströmmen år 2015 och den efterföljande ökningen av rapporterade sexbrott diskuterades. Slutsatsen av de övergripande tentativa analyserna och osäkra skattningarna var att sambandet är “svagt”.

jerzyDetta hindrade dock inte Jerzy Sarnecki från att i DN påstå att studien ”visar att invandringsvågen inte har påverkat antalet sexualbrott”. Vilket ju är minst sagt anmärkningsvärt eftersom Brå:s rapport inte över huvud bygger på härkomstdata!

Män födda i utlandet är kraftigt överrepresenterade bland de som dömts för att ha begått våldtäkt i Sverige. Detta är fakta — och just därför kan man ju undra varför ledande svenska politiker och brottsforskare inte tyckt att det har varit viktigt eller speciellt intressant att statistiskt belägga våldtäktsmännens etnicitet. Skälet som åberopats — inte minst av Sarnecki — är att man TROR sig veta att de huvudsakliga orsaksfaktorerna är socio-ekonomiska och att fokus på etnicitet bara skulle spela rasism och utlänningsfientlighet i händerna.

Detta försök till bortförklaring är inget konstigt eller ovanligt — åtminstone om vi talar om politik och medier. Där sysslar man dagligen med den typen av resonemang som bygger på haltande logik och halvsanningar. Mer anmärkningsvärt och mer kritisabelt är det när även forskare hänger sig åt dylikt.

För de flesta sociala fenomen föreligger mekanismer och orsakskedjor som till stor del ytterst går att hänföra till socio-ekonomiska faktorer. Så även med stor sannolikhet när det gäller våldsbrott och mer specifikt våldtäktsbrott. Detta betyder dock ingalunda att man vid exempelvis en statistisk regressionsanalys med ‘konstanthållande’ av socio-ekonomiska variabler helt restlöst skulle i någon kausal mening kunna trolla bort andra viktiga faktorer som etnicitet, kultur, etc.

Och detta är pudelns kärna! Socio-ekonomiska faktorer ÄR viktiga. Men så även andra faktorer. Att dessa i någon mening skulle kunna uppfattas som ‘känsliga’ att kartlägga är inget försvar för att i vetenskapliga sammanhang blunda för dem — något som borde vara självklart för alla forskare och myndighetsföreträdare.

Inte minst Sarnecki har under lång tid och vid upprepade tillfällen tvärsäkert hävdat att våldtäkter bara kan förstås och förklaras som resultat av socio-ekonomiska faktorer. Några entydiga evidensbaserade forskningsresultat som skulle kunna utgöra grund för denna tvärsäkerhet föreligger dock inte.

Att hävda att det kan finnas andra ‘förklaringsfaktorer’ — som t ex etnicitet och kultur — stämplas som ‘farligt.’ Detta är långt ifrån första gången i historien som ny kunskap, data och vetenskapliga teorier ifrågasätts utifrån en rädsla för att de kan ha negativa samhälleliga konsekvenser (Galileos och Darwins nya fakta och kunskaper om astronomi och evolution möttes först med invändningar och krav på hemlighållande från dåtidens etablissemang).

‘Fakta sparkar’ som Gunnar Myrdal brukade säga. Att av rädsla för att fakta kan missbrukas välja att mörklägga information om stora och viktiga samhällsproblem som brott och våld är fullständigt oacceptabelt. Det är ett svek både mot samhället i stort och de personer som utsätts för brotten och våldet.

Mer — inte mindre — fakta och kunskap, är en förutsättning för att på ett effektivt sätt kunna minska förekomsten av våld och brott i vårt samhälle. Ett samhälle måste ha förtroende för sina medborgares förmåga att hantera information. Avsaknad av det förtroendet är något som vi förknippar med auktoritära samhällen. I en demokrati mörklägger man inte information!

2 Comments »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. “Läget är jävligt allvarligt.”

    Orden är Jerzy Sarneckis, och han syftar på det ökande dödliga våldet och skjutandet i Sverige. Jerzy Sarnecki, professor i allmän kriminologi vid Stockholms universitet, är inte känd för att vara alarmistisk när det gäller brottslighet – tvärtom. Men nu är han bekymrad.

    – Detta har tagit oss och polisen med total överraskning, fortsätter han. Det tar tid att lära sig att bekämpa detta. Det kräver gigantiska resurser. Och det ser faktiskt väldigt illa ut just nu…

    Även om Jerzy Sarnecki är förvånad över utvecklingen, så finns det andra som inte är det, till exempel Per-Olof Wikström, som är professor i kriminologi vid Cambridge university. Han fick år 2016 som förste svensk det prestigefulla Stockholm criminology price för sin forskning om ungdomsbrottslighet. Han har tidigare arbetat på Stockholms universitet, varit forskningschef på Brå och jobbat på Polishögskolans forskningsenhet. Han har nu varit forskare i Cambridge i tjugo år, och följer utvecklingen i Sverige via medier. Han avstår i regel från att själv medverka i medier.

    – Redan när jag jobbade på Brå på 1990-talet varnade vi för utvecklingen i vissa stadsdelar, säger han.

    Gävlemålet från uppväxten i Brynäs, i staden som då kallades för ”Sveriges Chicago”, sitter i. Det är denna uppväxt som fick honom intresserad av våldsbrott.

    – Det kan ta en 10–15 år att vända en sådan här utveckling, suckar han. Redan på 1980-talet undersökte vi våldet i ett antal svenska städer, och det är samma bostadsområden som nämns i dag – men då var det ju på en helt annan nivå. Folk sprang inte runt och sköt på varandra på den tiden.

    Även han beklagar att det har fått gå så långt, och att det därför blir desto svårare att åtgärda problemet.

    Hur kan den här trenden vändas?

    – Vi vet ganska bra vad som är de grundläggande orsakerna till problemet, säger han, men det behövs mer forskning och utvecklingsarbete. Det är till att börja med nödvändigt att ta den här brottsligheten på allvar. Vi måste omvandla vad vi vet om brottslighetens orsaker till effektiva åtgärdsprogram baserade på kunskap. Tyvärr görs det väldigt lite avancerad forskning på området i Sverige. Bra forskning kostar pengar.

    er-Olof Wikström och hans kolleger har tidigare bland annat följt 700 ungdomar i Storbritannien i 15 år, i deras forskning om betydelsen av samspelet mellan individ och miljö, med särskilt fokus på samspelet mellan personlig moral och de moraliska sammanhang som ungdomarna befinner sig i.

    – Vi har försökt skaffa oss en helhetsbild av dessa ungdomar, med hjälp av detaljerade data om ungdomarna själva och hur de lever sina liv – genom att studera vad de gör, i vilka miljöer och tillsammans med vem, säger han.

    Den viktigaste lärdomen är att brottslighet bygger på acceptans av vissa beteenden, och att dessa beteenden ofta grundläggs tidigt i livet.

    – Det gäller att fråga sig varför brottslighet blivit acceptabelt i vissa bostadsområden i Sverige. Det finns alltså miljöer där sådana här beteenden främjas.

    Per-Olof Wikström poängterar att de flesta som växer upp i dessa miljöer inte blir brottslingar, trots dåliga förutsättningar.

    – Socioekonomiska faktorer är inte så viktiga som många tror. Att försöka förutsäga någons brottslighet utifrån föräldrarnas utbildning och ekonomi och så vidare är svårt, då sambandet är mycket svagt. Men eftersom polis och socialtjänst oftast kommer i kontakt med personer med sådan bakgrund, så tror många att det finns ett starkt samband. Men merparten blir ju inte kriminella, trots dessa faktorer, säger han.

    De som begår brott är de som uppfattar att det är acceptabelt, eller inte kan motstå kamrattryck på grund av svag självkontroll. Det handlar mycket om i vilket moraliskt sammanhang man växer upp och verkar.

    – Familjen och skolan är två av de viktigaste källorna till moralbildning hos barn och ungdomar, även om kamratgruppen sedan får ökad betydelse under tonårsperioden, säger Per-Olof Wikström.

    I de socialt utsatta områdena handlar det snarare om att det finns många dysfunktionella familjer och dysfunktionella skolor. Enligt hans och hans kollegers senaste systematiska forskningsgenomgång i frågan, så förklarar social utsatthet oftast runt 3–4 procent av variationen i befolkningens brottslighet. Men däremot kan moraluppfattning och självkontroll, i kombination med de moraliska sammanhang som man vistas i, förklara uppåt 60 procent av variationen bland ungdomar. Dessa resultat är bland annat presenterade i boken Breaking rules, som publicerades 2012.

    – Förmågan till självkontroll tycks delvis vara medfödd, men den kan även tränas upp, säger Per-Olof Wikström. Det är en viktig faktor för att kunna motstå kamrattryck.

    Han ser även segregationen som ett stort bidragande problem.

    – Att koncentrera många människor med många problem – allt ifrån drogproblem och problem förknippade med att man är ny i landet – är mycket tveksamt och troligen de främsta orsakerna till att vi har vissa bostadsområden med en hög kriminalitet bland de boende.

    Per-Olof Wikström är apropå denna fråga dessutom kritisk till att Brå valt att sluta publicera statistik över invandring och brottslighet. Senast detta skedde var år 2005.

    – Det har troligen motsatt effekt jämfört med vad man önskar. När det gäller en så komplicerad fråga som invandring och brottslighet behöver vi mer – inte mindre – kunskap.

    Ibland rekryteras före detta kriminella i projekt mot kriminaliteten. Per-Olof Wikström är tveksam till detta som en effektiv brottsförebyggande åtgärd.

    – Om man över huvud taget ska ta hjälp av boende i det brottsförebyggande arbetet borde man kanske snarast ta hjälp av dem som växer upp i dessa områden och som det ändå går bra för…” Forskning och Framsteg https://fof.se/tidning/2018/2/artikel/laget-ar-javligt-allvarligt

  2. Antar att det också beror på vilka alternativ det finns. Om arbetslösheten för 20-30-åringar ligger runt 50 % i vissa stadsdelar, och om de som har jobb har det i halvskumma företag där sociala rättigheter saknas, är det stor risk att många tonåringar drar slutsatsen att alla andra vägar än kriminalitet är stängda.

    Det behövs “överfull sysselsättning” (som William Vickrey kallade det) för att kriminella karriärer ska förlora sin lyster bland tonåringar.

    Vilket, om Keynes hade rätt, innebär stora offentliga investeringar!


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.