Hur får vi en mer likvärdig skola?

27 Apr, 2020 at 08:06 | Posted in Education & School | 1 Comment

Utredningen om en mer likvärdig skola lämnar i dag förslag om ett förändrat skolval och en förändrad resurstilldelning till skolan för att alla elever ska få samma chans. Den övergripande slutsatsen är att staten behöver ta ett större ansvar för att skolan ska bli mer likvärdig …

skolvalEn viktig förklaring till den ökade skolsegregationen är den allt större boendesegregationen men skolvalet och den ökade andelen elever i fristående skolor har bidragit till utvecklingen. Sett ur skolans hela uppdrag är allsidigt sammansatta skolor och klasser väsentligt. Skolans funktion kan beskrivas i termer av kvalifikation för arbetsliv och för ett aktivt samhällsliv, socialisering och personlig utveckling. Allsidigt sammansatta skolor och klasser ger goda möjligheter för alla elevers utveckling i samtliga avseenden och stärker skolans demokratiska roll som mötesplats. Det är centralt att alla elever går i skolor som håller hög kvalitet.

Internationellt sett är den svenska grundskolan som helhet relativt likvärdig och skolsegregationen begränsad. Detta beror dock i hög grad på att svensk grundskola är sammanhållen relativt högt upp i åldrarna. Svensk skola är däremot internationellt sett endast medelmåttig vad gäller att klara det så kallade kompensatoriska uppdraget och uppväga elevernas socio­ekonomiska förutsättningar och vad värre är, utvecklingen går åt fel håll. Skolsegregationen ökar, vi ser tecken på minskad likvärdighet och att skolan klarar det kompensatoriska uppdraget allt sämre. Detta är allvarligt och en utveckling som måste brytas.

Utredningens analyser av skolors resurser per elev visar på mycket stora skillnader mellan olika delar av landet. Skolor i en del av landet har dubbelt så stora resurser tillgängliga per elev som skolor i en annan. Det kan finnas helt rimliga förklaringar till varför skillnaderna är stora, till exempel påverkar glesbygdsgrad, lokalt löneläge och elevernas förutsättningar kostnaderna. Utredningen finner dock att endast ungefär hälften av variationen mellan kommuner förklaras av de faktorer som utredningen prövat. Det faktum att till exempel kommunens finansieringsförmåga får genomslag i sambandsanalyserna utgör ett tydligt problem i ett likvärdighetshänseende.

Björn Åstrand

I Sverige år 2020 låter vi friskolekoncerner med undermålig verksamhet få plocka ut skyhöga vinster — vinster som den svenska staten gladeligen låter dessa koncerner ta av vår skattefinansierade skolpeng. Dessa smarta välfärdsplundrare har överlag en högre lönsamhet än näringslivet i sin helhet, men när man väl plundrat färdigt lämnar man över problemen och eleverna till den förkättrade offentliga sektorn.

Många är med rätta upprörda och de som är kritiska till privatisering av vård och skola har haft gyllene tillfällen att tydligt och klart tala om att man nu vill se till att undanröja möjligheterna för vinstdrivande bolag att verka inom vård, omsorg och skola.

vinstmaskinenMen så har inte skett. Istället har det kommit en jämn ström av krav på ökad kontroll, tuffare granskning och inspektioner. När nu privatiseringsvåtdrömmen visar sig vara en mardröm så tror man att just det som man ville bli av med — regelverk och ‘byråkratisk’ tillsyn och kontroll — skulle vara lösningen.

Ett flertal undersökningar har på senare år  visat att det system vi har i Sverige med vinstdrivande skolor leder till att våra skolor blir allt mindre likvärdiga — och att detta i sin tur bidrar till allt sämre resultat. Ska vi råda bot på detta måste vi ha ett skolsystem som inte bygger på ett marknadsmässigt konkurrenstänk där skolor istället för att utbilda främst ägnar sig åt att ragga elever och skolpeng, utan drivs som icke-vinstdrivna verksamheter med kvalitet och ett klart och tydligt samhällsuppdrag och elevernas bästa för ögonen.

Sverige har varit internationellt unikt genom att tillåta vinstuttag i friskolor. En lagändring skulle här innebära att Sverige i likhet med andra länder omöjliggör vinstutdelning på friskolor finansierade med offentliga medel. Detta skulle också innebära att vi får en lagstiftning som går hand i hand med vad svenska folket tycker, eftersom opinionsundersökningar gång visat att en klar majoritet anser att friskolor ska vara skyldiga att återinvestera hela överskottet i skolan.

Man ska komma ihåg att det striden gäller egentligen inte är om verksamheter får gå med vinst eller inte, eftersom en vinst — ett överskott — som återinvesteras i verksamheten är en förutsättning för att skolor ska kunna överleva och utvecklas på sikt. Vad striden gäller är vinstdelning — om vinsten ska få lov att lämna verksamheten i form av t. ex. aktieutdelning. Detta avspeglas också i val av bolagsform och vilka aktörer skolföreträdare värnar. De som prioriterar lönsamhet och finansiärer, väljer ofta att driva verksamheten i bolagsform eftersom det underlättar för externa finansiärer att få avkastning på satsat kapital. De flesta av dagens friskolor drivs i bolagsform och de största skolkoncernerna ägs numera av riskkapitalbolag vars huvudsakliga syfte är att förvärva företag för att så snart som möjligt avyttra dem med vinst.

Vi vet idag att friskolor driver på olika former av etnisk och social segregation, påfallande ofta har låg lärartäthet och dåliga skolresultat, och i grund och botten sviker resurssvaga elever. Att dessa verksamheter ska premieras med att få plocka ut vinster på våra skattepengar är djupt stötande. I ett samhälle präglat av jämlikhet, solidaritet och demokrati borde det vara självklart att skattefinansierade skolor inte ska få drivas med vinst och vinstutdelning som främsta ledstjärnor

De politisk partierna måste droppa sina ideologiska skygglappar och inse att en och annan helig ko måste slaktas om vi ska få rätt på svensk skola. När skolfakta sparkar så får man vara så god att ändra kurs – även om det eventuellt skulle stå i strid med ideologin. När ska de politiska partierna gemensamt våga ta det steget? Ska vi verkligen behöva vänta tills nästa PISA undersökning åter igen pekar på svensk skolas katastrofala utförsåkning?

Jag har sagt det förr — och jag säger det igen: kommunaliseringen av skolan är den största floppen någonsin i svensk utbildningspolitisk historia. Men misstag går att rätta till. Som den store engelske nationalekonomen John Maynard Keynes brukade säga: “When I’m wrong, I change my mind.”

Staten bör åter — om vi ska ha en rimlig chans nå målet om en likvärdig skola — få det övergripande ansvaret för vårt skolsystem.

1 Comment

  1. Jag känner att talet om vinstdelning eller vinst som stannar i verksamheten för att det är skattepengar leder till brist på förståelse (även för mig) och tankestopp hos lyssnaren. Vänstern (vänster om mitten av S) har ju drivit frågan om hur fult vinstintresse är i alla sammanhang och det medför där som här ett stopp av förståelsen och avvisande av argumentationen. I en marknadsekonomi är det givetvis normalt med utdelning och återinvestering i mer produktiv verksamhet. Det är konkurrens som ska säkra att skolan ifråga anammar ett varumärkestänk som innebär fokus på kvalitet och likhetstecken kan inte sättas mellan antal anställda och kvalitet och samhället vill rimligen ha ut så mycket god utbildning per skattekrona som möjligt.

    I mina ögon borde argumentationen utgår från marknadsbrister som gör att en offentligt driven skola har fördelar.

    I mina ögon så tror jag resonemanget bör ha sin utgångspunkt i informations och kunskapsbrister hos föräldrar och elever (hur veta vad man ska lära sig innan man gjort det), den väldigt långa investeringsfasen (utbildningstiden) som ska ge avkastning åtminstone fram till pensionsåldern, svårigheten att rösta med fötterna när det gäller grundskola och elevers behov av en stabil bas och närliggande lokalitet, det svåra att bestämma vad kunskap är, relevans, nytta, mätbarhet. Betalande kund har svårigheter att hantera leverantörer av tjänster (skola) utan daglig insyn och mandat att styra.

    Alla utbildningssystem har brister, men för eleven är det kanske viktigare att årskullarna som helhet har ungefär samma kunskapsnivå då arbetsgivare tar hänsyn till det och varumärket dvs att arbetsgivare kan veta vad en sökande har för kunskaper är viktigare än vad specifikt kursutbud olika skolor har. Att lära tar inte slut med skolan! Mycket lär man sig bättre och djupare utanför skolan.

    Så vem ska besluta om vad man ska lära ut? Och vem ska betala för utförande av den tjänsten? (det offentliga) och skolan sedd som en central social institution borde, tänker jag, ha en djupare funktion än att förmedla kunskap från en kateder, ha ett ansvar för fostran och mandat att agera, auktoritet och ansvar (på skolnivå) och med ansvar följer utkrävande av ansvar.

    Jag förstår inte debatten. För mig är skolans karaktär av institution förankrad i samhället det mest väsentliga kännetecknet, en stabil, historiskt uthållig institution, en samhällsbärare, föränderlig men samtidigt stabil. I toppen av näringskedjan, universiteten, tycks man dessutom i hög grad ägna sig åt oväsentligheter på många samhällsorienterade institutioner inkl pedagogik. 144 professorer i pedagogik! Vid sidan av genusvetenskap, religiösa institutioner mm. Här kan man undra över kunskapsbegreppet och relevansen av utbildning. Jag undrar över hur utbildnings Sverige i sin helhet är organiserat, vem som betalar, vem som utkräver ansvar, vem lägger ned irrelevant utbildning och friställer lärare?

    Jag har som sagt svårt förstå ingångsvärdena för debatten och jag tror inte jag är ensam om det. Jag hör friskolereformens företrädare och motsatsen och tänker att de för samtliga fram en begränsad syn ungefär som när rektorer och lärare inte har mandat att skapa ordning i klasserna. Det kostar ju inget, ger stora resultat, men det enda man hör är att mer resurser behövs. Ännu värre när man långt tidigare påstod att man inte hade råd med läroböcker. eller att man inte kunde vara på plats i skolan utanför lektioner…Det här har ju pågått i olika former under fyrtio år nu medan skolan tycks bli sämre och sämre och en inte ringa del av det beror på det man aldrig får prata om nämligen migration av kulturellt annorlunda och utbildningsmässigt svagare föräldrar. Det är ju en ny verklighet (bar trettio år på nacken) och då borde man anpassa skolan till det tänker jag.

    Min tro är att ansvaret ska ned på den enskilde skolan, till rektor, inte medarbetarna. men jag är ödmjuk över min brist på förståelse och brist på insikt. Är bara trött på denna fyrtioåriga skoldebatt med den ena ministern efter den andre vid rodret och den ena skolplanen efter den andra.


Sorry, the comment form is closed at this time.

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.