Stat och politiker har svikit landets alla skolelever

30 Jan, 2018 at 19:53 | Posted in Education & School | 1 Comment

Sedan länge är det känt och påtalat att många av de utbildningar som bedrivs vid landets högskolor och universitet idag har en mager kost att leva på. Resultatet blir därefter – få lärarledda föreläsningar i rekordstora studentgrupper.

130608_okx6abTill detta kommer explosionen av nya studentgrupper som går vidare till universitetsstudier. Detta är på ett sätt klart glädjande. Idag har vi lika många doktorander i vårt utbildningssystem som vi hade gymnasister på 1950-talet! Men denna utbildningsexpansion har tyvärr i mycket skett till priset av försämrade möjligheter för studenterna att tillgodogöra sig högskoleutbildningens kompetenskrav. Många har fallit till föga och sänkt kraven.

Tyvärr är de studenter vi får till universitet och högskolor över lag allt sämre rustade för sina studier. Omstruktureringen av skolan i form av decentralisering, avreglering och målstyrning har tvärtemot politiska utfästelser inte levererat. Den pålagda professionaliseringen av lärarkåren har snarare resulterat i deprofessionalisering i takt med att resurser minskat och uppgifter och ansvarsområden ökat.

I takt med den eftergymnasiala utbildningsexpansionen har en motsvarande kunskapskontraktion hos stora studentgrupper ägt rum. Den skolpolitik som lett till denna situation slår hårdast mot dem den utger sig för att värna – de med litet eller inget ”kulturkapital” i bagaget hemifrån.

Kanske är de här trenderna och problemen speciellt tydliga inom den del av vårt universitets- och högskoleväsende som ägnar sig åt lärarutbildning.

Lärarstudenter rekryteras i dag i allt större utsträckning från studieovana hem. Lärarstudenters betyg och resultat på högskoleprov har också minskat under en längre tid. Samtidigt som rekryteringen av lärarstudenter med höga studieresultat således försvårats, har det i allt högre grad ställts krav på lärarutbildningens akademiska nivå. Hur vi med knappare resursramar ska kunna lösa dilemmat med högre krav på meritmässigt allt mer svagpresterande studenter är svårt att se.

Enligt Högskoleverkets egen statistik har lärarprogrammen genomgående lågt söktryck med i genomsnitt knappt över en sökande per plats, vilket självklart återspeglas i betygskraven. Detta innebär också att studenter med högre betyg saknar utmaningar och söker sig till andra utbildningar.

Lärarnas relativlöner har minskat under en längre tid. För 50 år sedan tjänade en folkskollärare i genomsnitt nästan lika mycket som en ingenjör. Idag är en grundskolelärarlön i snitt 65 procent av en civilingenjörslön. För 50 år sedan tjänade en läroverkslärare i genomsnitt 35 procent mer än en ingenjör. Idag är en gymnasielärarlön i snitt 75 procent av en civilingenjörslön.

Den allmänna lärarlönenivån måste öka. Men detta är bara möjligt om kommunernas kamrerarattityd till skolan blir ett minne blott och staten också är beredd att satsa på det som på sikt ger högre tillväxt och välfärd i ett kunskapssamhälle – kunskap! Ingen kan ta del av modern utbildningspolitisk forskning utan att inse hur huvudlös de senaste decenniernas skolpolitik varit när det gäller dessa fundamenta. Skolans problem går i grunden inte att lösa utan att höja lärares relativlöner och ge dem drägliga arbetsvillkor. Detta är inte möjligt att uppnå med kommunalt huvudmannaskap. Historien förskräcker.

Egentligen är det märkligt att lärarlönetappet ohämmat fått fortgå så länge. Få åtgärder torde ha större långsiktig avkastning än att satsa på att få duktiga lärare som kan förmedla kunskaper till nästkommande generationer.

Här har vi så klart också ett av huvudskälen till de problem som svensk skola brottas med i dag. Varför skulle högpresterande studenter annat än undantagsvis välja att söka sig till en utbildning som leder in i ett yrke som idag kännetecknas av låg lön och avsaknad av all prestige och status? Före kommunaliseringen av skolan skulle man kanske kunna hävda att lärares arbetsvillkor delvis kunde kompensera för dessa brister. Men nu när fyra av tio yrkesverksamma lärare på grund av låga löner och bristande arbetsvillkor överväger att byta till arbete utanför skolan, finns inga sådana motverkande kompensationer.

I detta läge behövs rejäla mediciner. Och då räcker tyvärr inte – i och för sig vällovliga — åtgärder som införande av lärarlegitimering och fler gymnasielektorer. Anledningen är helt enkelt att dessa åtgärder inte berör de fundamentala problem som jag här har berört.

Låt oss tala och tala tydligt! Det vi idag kan se av kommunaliseringens och friskolornas konsekvenser borde leda till krav på att staten tar ett större ansvar för svensk skola. Om förstatligande är svårt att svälja, borde man åtminstone kunna återgå till det system av öronmärkta statliga pengar till skolan som fanns fram till år 1993. Och ge lärare bättre lön och arbetsvillkor så kommer också bättre studenter att söka sig till lärarutbildningarna. Först då kan vi få en skola som är bäst i klassen.

Kjell-Olof Feldts och finansdepartementets ekonomistiska perspektiv var tillsammans med Ingvar Carlssons och Göran Perssons vision om en kommunaliserad skola med om att på 1980-talet driva fram ett beslut som flera socialdemokrater idag erkänner har resulterat i att en lång svensk tradition inom arbetarrörelsen kring skapande av en likvärdig skola idag fullständigt kapsejsat.

Om jag inte missminner mig var det en viss finansminister som satt i riksdagen för trettiofem år sedan och rimmade på temat ”ett jävla skit” som man ”baxat ända hit”. Samma sak kan sägas om kommunaliseringen av svensk skola. Det är dags att sätta stopp nu. Den kommunaliserade skolan har baxat färdigt!

1 Comment

  1. “Detta är på ett sätt klart glädjande. Idag har vi lika många doktorander i vårt utbildningssystem som vi hade gymnasister på 1950-talet! ”

    Måhända. Men alla dessa doktorander kostar, och det är inte självklart att det är det bästa sättet att använda pengarna.

    Exempelvis finns det något som heter Myndigheten för yrkeshögskolan. De har en budget för att utbilda folk i bristyrken. Men den budgeten är inte större än att utbildning av synpedagoger avbröts i fjol med motiveringen att det finns andra bristyrken som måste få komma till sin rätt.

    Nu råkar det vara så att praktiskt taget alla synpedagoger (det är dom som förskriver hjälpmedel åt och utbildar folk som får sin syn försämrad) anställdes på 70-80-talen och därför går i pension inom kort. Behovet är alltså på kort sikt mycket stort. Såvida inte köerna till landets syncentraler ska bli ännu längre.

    Resurserna för att utbilda folk i yrken där arbetsgivarna skriker efter folk är alltså för små. Hellre låter man folk gå arbetslösa, och ser att jobbet inte blir gjort, än man ökar den budgeten.

    Ett land som har rykte om sig att satsa i första hand på högklassiga yrkesutbildningar och först i andra hand på allmänakademiska utbildningar är Schweiz. Så sent som på 90-talet gick under 10 % av relevanta årskurser på universitet. Övriga utbildade sig i ett yrke. Och det går inte så dåligt för Schweiz, jämförelsevis.

    I och för sig spelar det kanske ingen roll vilken institution som utbildar folk, bara de får de utbildningar som “behövs”. Men ett stort problem är att universiteten enkelriktas enligt något som kallas Bologna-processen. Just utbildning av synpedagoger fungerade utmärkt (på lärarhögskolan) till ca 1990, då Bologna-processen drog igång. Med påföljd att utbildningen akademiserades och förlängdes så till den grad att den blev oattraktiv för den som siktade till jobbet. Det var ingen som ville lägga ner fem år för ett landstingsjobb med ganska medelmåttig lön.

    Så det finns fler problem än lärarutbildningen. Till och med fler problem än skolpengen, även det är allvarligt nog.


Sorry, the comment form is closed at this time.

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.