Om kvantitet och kvalitet i högskolevärlden

25 July, 2017 at 10:33 | Posted in Education & School | Comments Off on Om kvantitet och kvalitet i högskolevärlden

Den som kommer in på högskolan ska också gå ut med avlagd examen, anser regeringen. Enligt Helene Hellmark Knutsson (S), minister för högre utbildning, ska universitet och högskolor “se till att när man väl kommit in på sin utbildning, har sin behörighet, att man också får det stöd man behöver för att fullfölja sina studier”.

Det låter lite väl enkelt.

elite-daily-sleeping-studentHögskolelagens nuvarande formulering om att högskolorna ska “aktivt främja och bredda rekryteringen” ändras därför till “aktivt främja ett brett deltagande i utbildningen”, enligt det förslag som i veckan skickades ut på remiss.

Å ena sidan framställer Hellmark Knutsson förslaget som ett viktigt steg mot minskad social snedrekrytering. Å andra sidan beskrivs förändringen i remissen närmast som en formalitet, en anpassning av lagens bokstav till hur universitet och högskolor redan arbetar. Några ökade ekonomiska resurser ges utbildningsanstalterna heller inte av regeringen. Så vilket gäller?

Den sociala snedrekryteringen till högre utbildning har visat sig vara svår att komma till rätta med. Och visst är det viktigt att alla som vill studera och har förutsättningar att klara studierna också får chansen. Oavsett bakgrund.

Universitet och högskolor måste ge ett stöd avpassat efter studenternas skilda förutsättningar – inom rimliga gränser. Men det är inte självklart att den som blir antagen också har vad som faktiskt krävs. Det är länge sedan det behövdes toppbetyg för att komma in på universitet. I många fall räcker det att med nöd och näppe ha klarat gymnasiet.

Att ge sken av att det inte finns en motsättning mellan kvantitet och kvalitet är oseriöst. Lärare vid universitet och högskolor har länge uttryckt oro över att studenter är dåligt förberedda, har besvärande kunskapsluckor och svårigheter att uttrycka sig i skrift.

Sydsvenskan

2989556_1200_675Svenska universitet och högskolor brottas idag med många problem. Två av de mer akuta är hur man ska hantera en situation med krympande ekonomi och att allt fler av studenterna är dåligt förberedda för högskolestudier.
Varför har det blivit så här? Yours truly har vid upprepade tillfällen blivit approcherad av media apropå dessa frågor, och har då utöver ‘the usual suspects’ också försökt lyfta en problematik som sällan — av rädsla för att inte vara ‘politiskt korrekt’ — lyfts i debatten.

De senaste femtio åren har vi haft en fullständig explosion av nya studentgrupper som går vidare till universitets- och högskolestudier. Detta är på ett sätt klart glädjande. Idag har vi lika många doktorander i vårt utbildningssystem som vi hade gymnasister på 1950-talet. Men denna utbildningsexpansion har tyvärr i mycket skett till priset av försämrade möjligheter för studenterna att tillgodogöra sig högskoleutbildningens kompetenskrav. Många utbildningar har fallit till föga och sänkt kraven.

Tyvärr är de studenter vi får till universitet och högskolor över lag allt sämre rustade för sina studier. Omstruktureringen av skolan i form av decentralisering, avreglering och målstyrning har tvärtemot politiska utfästelser inte levererat. I takt med den eftergymnasiala utbildningsexpansionen har en motsvarande kunskapskontraktion hos stora studentgrupper ägt rum. Den skolpolitik som lett till denna situation slår hårdast mot dem den utger sig för att värna — de med litet eller inget ‘kulturkapital’ i bagaget hemifrån.

Mot denna bakgrund är det egentligen anmärkningsvärt att man inte i större utsträckning problematiserat vad utbildningsexplosionen i sig kan leda till.

gaussEftersom vi för femtio år sedan vid våra universitet utbildade enbart en bråkdel av befolkningen, är det ingen djärv gissning — under antagande av att ‘begåvning’ i en population är åtminstone approximativt normalfördelad — att lejonparten av dessa studenter ‘begåvningsmässigt’ låg till höger om mittpunkten på normalfördelningskurvan. Om vi idag tar in fem gånger så många studenter på våra högskolor och universitet kan vi — under samma antagande — knappast räkna med att en lika stor del av dessa utgörs av individer som ligger till höger om normalfördelningskurvans mittpunkt. Rimligen torde detta — ceteris paribus — innebära att i takt med att proportionen av befolkningen som går vidare till högskola och universitet ökar, så ökar svårigheterna för många av dessa att uppnå traditionellt högt ställda akademiska kravnivåer.

Här borde i så fall statsmakterna ha ytterligare en stark anledning till att öka resurserna till högskola och universitet, istället för att som idag bedriva utbildningar på mager kost och med få lärarledda föreläsningar i rekordstora studentgrupper. Med nya kategorier av studenter, som i allt större utsträckning rekryteras från studieovana hem, är det svårt att se hur vi med knappare resursramar ska kunna lösa dilemmat med högre krav på meritmässigt allt mer svagpresterande studenter.

Advertisements

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.