Molins fontän

28 Feb, 2015 at 10:11 | Posted in Varia | 4 Comments

 

Tillägnad alla gamla radikala vänner och kollegor som numera glatt traskar patrull och omfamnar allt de en gång i tiden hade modet att våga kritisera och ifrågasätta …

4 Comments

  1. Jag hoppas den i så fall inte är tillägnad mig, eftersom jag blivit om möjligt mer vänstervriden med åren. Exempelvis har jag större förståelse för Stalin ju äldre jag blir. Vidare var Athena Farrokhzads sommarprogram en stor njutning att lyssna till, liksom den skitnödiga liberala kommentariatparnassens konvulsioner som reaktion på samma program. Hennes program var den överlägset bästa radiohändelsen 2014.
    Så tala för dig själv, du som tycker Piketty är marxist och ska rädda världen (skojar bara).
    Frågan är väl bara om det nu är så att “livet är betalt” eller om det finns mer att betala, i den bemärkelsen. Att man betalar till bankerna i kapitalismen även efter sin död är ett välkänt faktum. Men i vilket fall är bourgeoisien fortfarande feta svin och det bör hängas upp i sina k…, precis som förr i tiden.
    Det enda som egentligen har ändrats är priset på mitt rödvin. Kan ju inte köpa Vino Tinto längre, har utgått ur sortimentet.

    • Undantaget som bekräftar regeln … 🙂

      • Hmpf, du som är vetenskapligt utbildad borde veta att undantag aldrig kan bekräfta regler eller hypoteser, det vet till och med A… som tillbringat tio år med ett tummat exemplar av “Open Society” i portföljen.
        Men tack i alla fall. Tror jag.
        Nu ska jag med Joachim på patisseriet… (host, host)

      • Underbart Lars!Arbetarpojkar som heter Lars och hamnar i Academia är inga vindflöjlar synes det!Ni förtjänar stor respekt och heder för det! Här är en annan Lars,fast från Sandviken och nu på Högskolan i Gävle som inte heller glömt var han kommer ifrån:

        Lasse Ekstrand funderar kring forskning och framsteg.
        http://www.gd.se/kultur/68-var-en-harlig-tid-basta

        ESSÄ
        ”Forskning visar”, heter det titt som tätt i gammalmedierna. ”Forskare” intervjuas om ditten och datten, med ett implicit anspråk på att utgöra opartiska experter och sanningsvittnen. Presenteras med akademiska titlar som förmodas signalera formell auktoritet och kunskapsmässig tyngd. Kan till och med tilldelas orakelstatus. Som valforskaren Sören Holmberg vid Göteborgs Universitet, en person vi brukar se mycket av i valtider, presenterande sina prognoser och spekulationer.
        När jag var ung samhällsstuderande på den röda tiden i Uppsala skiljde vi teoretiskt sammansvurna, inte så lite dogmatiskt kunde det kanske tyckas en utomstående, mellan kritisk forskning och okritisk ideologiproduktion. Den förra ägnade vi, enligt egen uppfattning nota bene, marxister oss åt. Med syftet att skingra dimridåer och visa på den objektiva verklighet som dolde sig bakom dessa. Klassamhället. Utsugningen. Förtrycket.

        Ideologiproduktion sysslade däremot våra borgerliga kolleger med. Dessa som med sina alster strävade efter att dölja verkligheten. De som skrev okritiskt och trivialiserande om allt från utbildningsfrågor till u-hjälp. Tjänande det beståendes intressen och hegemoni. Även om de aldrig tillstod det.

        På Sociologiska Institutionen svallade diskussionerna heta på seminarier och i korridorer. Till och med på institutionsfesterna. Ibland hängde smockan i luften. En stimulerande tid! Därför har jag också aldrig gått med på, som förväntat är, att göra avbön och klä mig i säck och aska. Som många i min generation, kappvändarna och parvenyerna som Hannah Arendt skulle kalla dem. Med kända namn som Göran Skytte, Robert Aschberg och andra i spetsen. Det förstnämnde allra värst.

        68 VAR en härlig tid! Basta. Därefter började förfallet och den dystra utvecklingen mot förflackande bolognisering och disciplinerande New Public Management. Genomströmning och avnämaranpassning. Universiteten och högskolorna organiserades om till yrkesskolor och gnuggar sig numera inställsamt mot privata näringslivet.

        Diskussionen om vad som förtjänar kallas det ena eller det andra, kritik eller ideologi, verkar stendöd. Man kan ”forska” om allt, hur trivialt det än kan förefalla. Exemplen på det ”beforskade” förefaller inte sällan löjeväckande. ”Forskare” kan ägna sig åt att utreda hur mycket mjölk folk dricker och vilken sort. Hur företag kränger sina produkter. Det kan man bli både docent och (befordrings)professor på.

        Lägg till att man inte behöver kunna skriva för att meritera sig akademiskt. De flesta legitimerade forskare skriver undermåligt. Men stilistik bedöms inte, stilpoäng delas inte ut.

        Lars von Trier har om sina filmer deklarerat, att han vill att de skall vara som ”stenen i skon”. Irriterande och inte lämnande skons bärare ifred. Naivt, som det gamla rödskägg jag obotligt är, inbillar jag mig att samhället, för att inte stagnera, behöver kritisk forskning. Kollektiv självreflektion. Forskning som är stenen i skon och inte tar något för givet.

        På den punkten var vi i och för sig klandervärda som brinnande marxister. Vi ifrågasatte inte våra egna utgångspunkter. Men kritiska var vi. Radikala. Och att vara radikal betyder ju att gå till roten med allt. Och det gjorde vi. Själv skrev jag, utan att först lyfta fingret i skyn och läsa av vad som var passande, en inopportun och kritisk avhandling om LO, och hur facket avlägsnat sig från medlemmarna och gjort sig medlemsoberoende. Tvingades för denna bedrift löpa gatlopp i fackförbundspressen.

        Mycket av det som i dag passerar som forskning borde snarare och mer rättvisande betecknas ovetenskaplig ideologiproduktion. Ett aktuellt exempel är allt samlat under det ymnigt förekommande modebegreppet ”hållbarhet”. Eller ta det flitigt förekommande ”CSR”: Corporate Social Responsibility. Företags sociala ansvarstagande. I stället för att kritiskt granska det senare begreppet tar man det för givet, anammar det. Och låter barnarbete och annat döljas – den råa verkligheten bortom de ideologiskt genomdränkta framställningarna.

        En ideologiproducerande, okritisk verksamhet pågår som spelar den politiska och ekonomiska makten i händerna. Ideologiproducenterna mottager därtill ogenerat pengar från samma makt, som de avstår från att granska i sömmarna. Med det nyspråk som kännetecknar den fördunklade samtiden kallas det att ”samverka”.

        Förskingrat är det autonoma universitetet. Priset för att vägra ideologisera sig är att inte komma i fråga. För tjänster och forskningsmedel. Integritet kostar. Men uppvägs av att kunna se sig själv i spegeln. Och som Castro sa när han rannsakades: “Historien skall frikänna mig”.

        Lasse Ekstrand


Sorry, the comment form is closed at this time.

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.