Riksbanken och den negativa räntan — ett kvitto på misslyckad ekonomisk politik

12 Feb, 2015 at 14:29 | Posted in Economics, Politics & Society | 6 Comments

Sveriges_Radio_P4_VRiksbanken sänkte idag reporäntan till minus 0.1%. I den här radiointervjun från tidigare idag ger jag min syn på denna unika åtgärd i svensk histora — men låt mig elaborera lite på de tankegångar jag för fram där.

Grundproblemet i dag för Sveriges krisdrabbade ekonomi är att det är svårt att få fart på hjulen. Ingen vill investera, arbetslösheten är hög och BNP vill inte riktigt öka. I det läget måste målet för en hållbar ekonomisk politik vara att expandera den effektiva efterfrågan för att få kugghjulen att greppa tag och ge ny utväxling.

Den etablerade ekonomiska klokskapen verkar dock vara rörande överens om att Riksbankens reporänta och penningpolitiken är de enda verkningsfulla medlen.

Riksbanken sänkte i dag reporäntan till -0.1%. Men även om det är första gången i modern svensk historia som räntan är negativ, är idén om negativ ränta ingalunda ny.

Den tysk-argentinske ekonomen Silvio Gesell pekade redan vid förra seklets början på att sedlar kunde förses med stämplar som minskar deras värde med ett visst antal procent per år. Vid årsskiftena skulle innehavarna byta ut sina gamla sedlar mot nya, vilket skulle göra det möjligt att ”beskatta” innehavet av pengar.

fSystemet med stämplade pengar (”stamp scrip”) fick den ledande amerikanske nationalekonomen Irving Fishers välsignelse och Keynes menade att idén var ”fullt hållbar”. Man skulle bara se till att kostnaden för stämpelmärkena sattes på en nivå som garanterade en investeringsvolym som var förenlig med uppnåendet av full sysselsättning. Keynes skrev: ”Följaktligen har de reformatorer varit inne på rätt spår, som sökt ett botemedel i skapandet av konstlade förvaringskostnader för pengar genom att kräva att de lagliga betalningsmedlen, för att behålla sin egenskap av pengar, periodiskt skulle stämplas mot en viss kostnad, eller att några liknande åtgärder skulle erfordras.”

Även Maurice Allais – fransk nobelpristagare i ekonomi – framförde på 1940-talet nära besläktade idéer. Allais ville ”underlätta och förbättra konkurrensekonomins funktionssätt”. För att uppnå detta skulle incitamentet för madrassparande elimineras genom en kontinuerlig värdeminskning av pengarna som skulle pressa ner räntan till noll.

Ännu en annan nobelpristagare i ekonomi – norrmannen Ragnar Frisch – fann Gesells idé om en automatisk värdeminskning på pengar ”intressant”.

Dessa ekonomers idéer skulle kunna ge oss värdefull vägledning för hur penningpolitik ska kunna bedrivas i en ekonomi med deflation (i Sverige idag på minus 0.3 %) och det traditionella räntevapnet förefaller allt mer tandlöst.

Kruxet är bara att det inte räcker med att sänka reporäntan. Vi måste också börja våga använda finanspolitiken. Att bara stå på ett ben gör det svårt att balansera. På två ben går det mycket lättare. För att få fart på ekonomin behöver vi både en penningpolitisk och en finanspolitisk dynamo. Det är med andra ord hög tid att skrota förlegade och kontraproduktiva överskottsmål och utgiftstak!

Riksbanken var idag också väldigt tydlig med att räntesänkningen gör läget på tillgångsmarknader — läs bolån — ännu mer prekärt än vad det redan är och att därför andra aktörer måste agera effektivt och kraftfullt för att hindra framför allt bostadsbubblan från att fortsätta att bara växa och växa.

Räntesänkningen idag är mer än något annat ett kvitto på att den nyliberala åtstramningspolitiken nått vägs ände. Om den inte ersätts — och det snart — med en mer expansiv ekonomisk politik ser den svenska ekonomins framtid verkligt mörk ut.

Tillägg 16.30: Mer om “räntevansinnet” hittar du här.

Tillägg 17.30: Efter att ha blivit intervjuad flera gånger idag av media och försökt förklara (t ex i Expressen) varför det är så viktigt att vi har en måttlig inflation — 3-4 % — istället för dagens sanslösa och i grunden onödiga deflation, kom jag att tänka på att det kanske är lättare att förstå resonemanget med hjälp av en parabel. Så …

Anta att du har ett kooperativ där en grupp föräldrar ställer upp och sitter barnvakt mot betalning i form av andelsbevis (kuponger) som berättigar innehavaren en timmes barnvakt. Anta vidare att systemet garanterar att varje förälder sitter barnvakt lika många timmar som man själv använder barnvakt.

Problemet med denna form av barnvaktssystem är att det kräver tillräckligt många kuponger i cirkulation. Risken finns att föräldrar som för tillfället inte har behov av barnvakt bjuder ut sina tjänster i större omfattning för att kunna ackumulera reserver av kuponger för användning i framtiden, när man tror sig ha mer behov av barnvakt.

Över tiden kan detta resultera i en kumulativ process som gör att alldeles för få kuponger cirkulerar. De som vill ackumulera kuponger efterfrågar ingen barnpassning, de som behöver barnpassning har svårt att hitta barnvaktsuppdrag, vilket i sin tur gör att föräldrar är ännu ovilligare att spendera sina reserver o s v. Lågkonjunktur för barnvaktskooperativet är ett faktum. Orsak: för låg effektiv efterfrågan. Istället för att konsumera barnvaktstid ackumulerar man kuponger.

Hur tar man sig ur denna lågkonjunktur? Man ökar helt enkelt utbudet på kuponger! Genom att utfärda fler kuponger, ökar kupongreserverna hos föräldrarna, som därigenom blir både mer villiga att sitta barnvakt och efterfråga banvakt o s v. Genom att trycka fler kuponger vänder man konjunkturnedgången.

Men ibland händer det likväl att vissa föräldrar kanske behöver mer barnvakt på kort tid än vad de hinner ackumulera i form av kuponger att betala med. Kooperativet kan då bestämma att föräldrar kan låna ett extra antal kuponger mot att man i framtiden betalar tillbaka dessa. För att systemet inte ska utnyttjas av rent okynne bestämmer man också att låntagarna utöver de lånade kupongerna betalar tillbaka ett antal ytterligare kuponger (ränta).

I normalfallet fungerar detta väl. Men om säsongsvariationen är stor (alla vill kanske helst ha barnpassning på våren) skulle man kunna hamna i en situation där även om kuponglånen kunde betalas tillbaka med noll procents ränta så skulle det finnas fler föräldrar som vill sitta barnvakt än föräldrar som efterfrågar barnvakt. Kooperativet befinner sig i en likviditetsfälla och lågkonjunkturen står åter för dörren.

Vad gör man? Man sätter priset på barnvaktstjänsten rätt – så klart. Värdet på de kuponger som tjänas in under ”lågsäsong” skrivs helt enkelt ner om föräldrar håller på dem till ”högsäsong”. Det innebär att föräldrar har incitament att spendera sina barnvaktskuponger snabbare istället för att lägga dem på hög (tesaurera), eftersom kupongernas reala värde minskar över tiden. Ungefär som pengar när man har inflation. Nedskrivning – och redan förväntningen om en framtida nedskrivning – av kupongernas respektive pengarnas värde innebär på så vis att man kan ta sig ur likviditetsfällan och få fart på kooperativ och ekonomi.

Vad säger oss då denna lilla parabel? Jo, att inflation kan hjälpa oss ta oss ur ekonomiska lågkonjunkturer och depressioner. Inflation får oss att spendera nu – vare sig det gäller barnvaktskuponger eller pengar – och ökar den effektiva efterfrågan och får fart på både kooperativ och ekonomin.

Litteraturtips:
Keynes, John Maynard (1994(1936)): Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar  Pontes
Krugman, Paul (2009): Krisen – orsaker, verkan, åtgärder  Leopards Förlag

6 Comments

  1. I Danmark finns det nu negativa 3-åriga bolån. Det här kan väl inte fungera i längden?

  2. Detta var interesant. En fråga bara. I din parabel säger du att man bör skyffla in fler kuponger i systemet om föräldrarna hamstrat allihop. Men med pengar så sjunker väl värdet om man gör så? Alltså så skulle redan vid den åtgärden värdet av varje kupong inte längre motsvara 1/1 passa/ledig? Detta alltså långt innan hög-lågsäsong värderingen kickat in. Vad har detta för inverkan på din parabel?

  3. “Lågkonjunktur för barnvaktskooperativet är ett faktum. Orsak: för låg effektiv efterfrågan.”

    Orsaken är faktiskt oflexibla priser, så parabeln är förvånantsvärt neoklassisk.

    I sann Keynesiansk anda skulle du skriva att visserligen hade priset kunnat falla, men att det hade skapat sådana vilda prisfluktueringar (viftar med armarna!) att efterfrågan hade fallit ännu mer! Precis som Keynes mycket övertygande argumenterade.

    (Att det verkar stå i kontrast med att senare prisfall är av god natur sopar vi under mattan!)

  4. Låter som hård bedömning av Svensk politik. Negativ ränta är kanske inte bra men å andra sidan ser jag påståenden om låg tillväxt i Sverige som en myt. Räknat i dollar är tillväxten i sverige inte så dålig och det borde för en export beroende ekonomi vara viktigare än antalet kronor på banken. World bank graf om detta http://data.worldbank.org/indicator/NY.GNP.PCAP.CD/countries/SE–XS-DE?display=graph

    • Uppenbarligen är den där tillväxten inte stor nog att anställa bort den massiva massarbetslösheten.

  5. […] höjer efterfrågan och sätter igång ekonomin. Flera hävdar att detta är ett kvitto på en misslyckad ekonomisk politik. Det finns uppenbara risker att Sverige exempelvis hamnar i en likviditetsfälla. Det innebär att […]


Sorry, the comment form is closed at this time.

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.