Hur länge ska vi tillåta giriga storbanker att sko sig på oss?

19 Feb, 2014 at 20:35 | Posted in Economics, Politics & Society | 2 Comments

bankDe fyra stor-bankernas rekordvinster på nära 92 miljarder kronor har upprört många. I en stillastående svensk ekonomi tjänar en liten del stora pengar på alla andra. Men hur går det till? Det finns två delar av bankernas verksamhet som skapar övervinsterna. Den första kallas räntenetto. Den andra avgifter. Bägge betyder att pengar flyttas från de som har lite, till de som har mer …

Tillsammans gjorde bankerna förra året ett räntenettorekord på 116 miljarder kronor. Det här är pengar man får ta in utan att egentligen göra något för dem. Det är bara skillnaden mellan kostnaden för banken när folk sparar och intäkten när folk lånar …

Bankerna höjer räntenettot för att man kan. Inte för att det behövs.

Den andra stora intäktskällan är avgifter. På betalkort, på lån, på flytt av lån, på kontantuttag, på betalning – ja, på att kunderna existerar …

Det digitala samhället har gjort att det mesta kan skötas via datorn eller mobilen. Att avgifterna då samtidigt kan öka för banken säger något om den maktlöshet kunderna står inför.

Avgifterna stiger medan bankens insats minskar.

Räntenettot är politiskt oreglerat i Sverige … Politiskt motiveras den här friheten med att konkurrensen mellan banker om kunderna ska sänka kostnaderna. I verkligheten gäller motsatsen. Bankerna tar ut övervinster gemensamt. För att de kan. Och för att de får.

Johan Ehrenberg & Sten Ljunggren

[h/t Jan Milch]

Big data forecasting and the conundrum of unknown unknowns

19 Feb, 2014 at 17:54 | Posted in Economics | 1 Comment

Short-term weather forecasting is possible because most of the factors that determine tomorrow’s weather are, in a sense, already there … But when you look further ahead you encounter the intractable problem that, in non-linear systems, small changes in initial conditions can lead to cumulatively larger and larger changes in outcomes over time. In these circumstances imperfect knowledge may be no more useful than no knowledge at all.

economic_forecastingMuch the same is true in economics and business. What gross domestic product will be tomorrow is, like tomorrow’s rain or the 1987 hurricane, more or less already there: tomorrow’s output is already in production, tomorrow’s sales are already on the shelves, tomorrow’s business appointments already made. Big data will help us analyse this. We will know more accurately and more quickly what GDP is, we will be more successful in predicting output in the next quarter, and our estimates will be subject to fewer revisions …

Big data can help us understand the past and the present but it can help us understand the future only to the extent that the future is, in some relevant way, contained in the present. That requires a constancy of underlying structure that is true of some physical processes but can never be true of a world that contains Hitler and Napoleon, Henry Ford and Steve Jobs; a world in which important decisions or discoveries are made by processes that are inherently unpredictable and not susceptible to quantitative description.

John Kay

Ulysses’ Gaze

19 Feb, 2014 at 17:28 | Posted in Varia | Comments Off on Ulysses’ Gaze

 

För en skola bortom elevers tidsbundna och kontingenta fakticitet

19 Feb, 2014 at 09:59 | Posted in Education & School | Comments Off on För en skola bortom elevers tidsbundna och kontingenta fakticitet

Skolpedagogiska reformimpulser borde så småningom sluta att förlita sig på sjuttiotalets motiv, innebörder och semantik. Annars går det som när en orkester orubbligt fortsätter att spela de gamla välkända melodierna utan att bry sig om att publiken för länge sedan har lämnat salen. Det är på tiden att spela något nytt, man borde våga en ny början. Farväl till sjuttiotalet!
Thomas Ziehe, ”Adjö till sjuttiotalet”, KRUT 2/1998

År efter år kommer larmrapporter om hur illa det står till i svensk skola. PISA och andra studier visar otvetydigt att svenska skolelever presterar sämre och sämre. Och vi som arbetar inom universitetsvärlden märker av att våra studneter i allt större utsträckning saknar nödiga förkunskaper för att kunna bedriva seriösa studier.

År efter år ser vi hur viljan att bli lärare minskar. I början på 1980-talet fanns det nästan åtta sökande per plats på lågstadielärarutbildningen. Idag är det en sökande per plats på grundlärarutbildningen. Detta är en samhällskatastrof som vi borde tala om. I en värld där allt hänger på kunskap är det på sikt avgörande för svensk ekonomi att åter göra läraryrket attraktivt.

År efter år ser vi hur lärarlönerna urholkas. Så sent som igår presenterade OECD en rapport där man menar sig kunna visa att framgångsrika skolnationer tenderar att prioritera höga lärarlöner. Lärarlönerna som andel av BNP per capita är i Sverige väsentligt lägre än i de länder som ligger i topp i PISA-studierna.

År efter år ser vi hur ojämlikheten ökar på många områden. Inte minst vad avser inkomster och förmögenhet. Skillnader i livsbetingelser för olika grupper vad avser klass, etnicitet och genus är oacceptabelt stora.

År efter år kan vi konstatera att i skolans värld har uppenbarligen familjebakgrunden fortfarande stor betydelse för elevers prestationer. Självklart kan det inte uppfattas som annat än ett kapitalt misslyckande för en skola med kompensatoriska aspirationer.

tilsam

År efter år kan vi notera att tvärtemot alla reformpedagogiska utfästelser så är det främst barn ur hem utan studietraditioner som förlorat i den omläggning i synen på skolan som skett under det senaste halvseklet. I dag – med skolpengar, fria skolval och friskolor – har utvecklingen tvärtemot alla kompensatoriska utfästelser bara ytterligare stärkt de högutbildade föräldrarnas möjligheter att styra de egna barnens skolgång och framtid. Det är svårt att se vilka som med dagens skola ska kunna göra den ”klassresa” så många i min generation har gjort.

Allt detta känner vi väl till. Men jag tror att det också finns andra — och kanske än viktigare — djupgående strukturella orsaker bakom den svenska skolans kräftgång de senaste decennierna.

I stället för skolans samhällsövergripande funktioner, skulle jag här vilja fokusera på några kultur- och subjektteoretiska aspekter av skolan som institution. Hur bör skolan vara relaterat till samhället i stort? Vad kan och bör skolan göra och vara för något?

Vi lever numera i ett samhälle där identitet är något som skapas, och inte så mycket som förr, något som ärvs. Detta kan upplevas både som en befrielse och som en börda. Många unga människor upplever idag en ambivalens inför den frihet som avtraditionaliseringen av våra sociala liv inneburit. Detta kommer också i hög grad till uttryck i skolan. Mycket av de orienteringsproblem som unga ger uttryck för hänger samman med den norm- och värdeupplösning som den genomgripande omvandlingen av det moderna samhällslivet lett till. Förr definierades man tydligare av en ärvd social identitet. Idag är bilden ungdomar gör sig av livet att det i mycket större utsträckning handlar om vad de själva som individer vill göra av livet. Varje individ skapar sin egen identitet. Men detta gör också att ryggstödet att luta sig mot inte finns. Det är ”fri” rörelse under eget ansvar och egna våndor och rotlöshet.

När jag växte upp och gick i skolan på 1960- och 70-talen var det fortfarande en hyfsat klar demarkationslinje mellan skolan – som tog hand om våra kognitiva färdigheter – och familjen – som tog hand om det uppväxande släktets socialisationsmässiga och emotiva behov – och samhället i stort.

Ziehe---Oer-af-intensitet-i-et-hav-af-rutine-pDet som en gång är nytt blir gammalt. Reformpedagogikens uppror mot en förstelnad skolinstitution med sina förlegade normer och lärostilar var nytt och radikalt på 1970-talet. Idag har verkligheten sprungit förbi den. När alla redan uppfattar sig göra som de själva vill och tar utgångspunkt i sina egna erfarenheter och liv, är det inte längre radikalt att säga till eleverna: ”Gör som ni vill”. Svaret blir då ofta: ”Kan vi inte slippa att behöva göra som vi själva vill? Det gör vi ju redan så mycket i våra vardagsliv och i den moderna skolan. Det ger oss ingen emancipatorisk upplevelse längre. Det blir bara mer av samma slappa och likgiltiga låt-gå-anda!”

Den innovativa kraften i avformalisering och subjektivering har sedan länge uttömt sin potential. Att då i dagens skola driva krav på ökad informalisering, närhet och subjektivitet är hopplöst otidsenligt. Att i någon mening ta sin utgångspunkt i elevernas verklighet får inte vara liktydigt med att restlöst anamma och bejaka den. Tvärtom måste man hålla fram en motbild, ett alternativ. Inte identitet, men skillnad.

Skolan ska lära för ett annat liv än det som finns i skolan. Framför allt ska den se till att fullt ut ta vara på varje elevs potential att leva ett annat liv än det de lever i dag. När kontinuitet, stabilitet och traditioner mister sin betydelse och självlegitimerande aura blir detta än viktigare. Skolan måste odla ”hoppets princip”. Utan det framtidsinriktade hoppet om en bättre värld kan inte skolan fullgöra sin uppgift. Därför kan inte heller socialisationsteoretiska explikationer kring frågan ”hur man blivit den man är” vara utgångspunkten. I skolans värld måste den bildningsteoretiska frågan ”hur man i framtiden blir det man har potential att bli” vara den riktgivande utgångspunkten.

Idag när livsvärlden, vardagen och subjektivitet bejakas fullt ut i skolans värld behövs inte mer av samma. Reformpedagogiken har varit så framgångsrik att den nu faller på eget grepp. Subjektiveringen har sedan länge nått mättnadsstadiet och mättnad har lett till att marginalnyttan är negativ. Nyhetens eufori har övergått i övermättnadens obehag. Då hjälper det inte längre att åberopa fraser från en annan tid – en icke-mätt tid – där dessa krav kanske kunde verka emancipatoriskt. Idag blir responsen från eleverna oftast bara: ”We’ve been there. We’ve seen that. We’ve done that. Peka på något som går utanför oss själva och gör att vi kan växa istället!” Det som var högsta radikalitet på 70-talet när jag studerade på lärarhögskolan – ”ta utgångspunkt i ditt eget intresse för mopeder och skriv teknologihistorien utifrån det” – har i dag bara ett löjets skimmer. När alla redan skriver sin ”mopedhistoria” behövs något annat.

Avstånd och avskiljande ger perspektiv. Skolan ska vara en ö i ett hav av samhälleliga rutiner. Att insistera på att skolan ska fortsätta närma sig elevernas upplevelsehorisonter är inte längre gångbart. Skolan får inte vara en reality-serie-värld där människor exponerar sina privata och intima liv för att tillfredsställa exhibitionistiska självbekräftelseimpulser. Vi behöver idag inte mer av nivellering mellan elevernas livsvärld och skolan. Tvärtom. Vi behöver mer respekt för den nödvändiga skillnaden mellan dessa världar. Lärandet i skolan måste erkänna som utgångspunkt skillnaden mellan elevernas livsvärld och skolan själv för att kunna fungera som en framtidsinriktad broslagning.

Skola är inte samhälle eller familj. Skolan ska inte vara en förlängning av elevernas liv utanför skolan. Tvärtom. Den ska vara ett alternativ. Något annat. I sin annorlundahet ska den skapa betingelser för framtid och inte hålla fast elevers upplevelsehorisont i nutid. Skolan ska inte ge självbekräftelse för vad eleverna är, utan hjälpa dem till vad de kan bli.

Framtiden är osäker. Och just därför är det så viktigt att skolan förhåller sig till framtiden och inte till nutiden. Därför ska också skolan vara något annorlunda och inte en spegel av samhället. Genom sin annorlundahet ska skolan kunna ge handlingsberedskap för ett nytt liv och en ny värld. När vi talar om vad skolan behöver ge eleverna måste detta stå i centrum

Ofta frågar man sig vad för slags elever samhället har behov av. Jag tycker den frågan är felställd. Kravet måste vara ett rättighetskrav som transcenderar elevernas egna upplevelsehorisonter och är framtidsinriktat genom att ta sikte på elevernas potential och inte deras kontingenta för-stunden-fakticitet.

Reformpedagogiken närde uppfattningen att avståndet mellan skola och samhälle skulle försvinna och att en identitet skulle råda. Den upplever sig fortfarande som progressiv (ofta med samma oreflekterade utgångspunkter som vad avser identitetspolitik i stort i våra moderna mångkulturella samhällen). Jag ser på det tvärtom. Håll fast vid skillnaden och avståndet mellan skola och samhälle. Liksom Adorno en gång talade om ”falsk intimitet” skulle jag vilja påstå att det här handlar om ”falsk identitet”. Skolan bör vara en egen entitet med egna spelregler och normer. Där går vi in med en del av våra identiteter under en del av våra liv. Skolan ska ställa krav på och utmana eleverna. Det kan få dem att växa och förverkliga deras potential. Att stryka medhårs och bygga falsk intimitet och identitet stjälper snarare än hjälper dessa framtidsriktade aspirationer.

För att kunna lära måste man kunna ”ta in” skillnader. Det innebär också ett krav på distansering. Elever är inte hjälpta av att skolan enbart speglar och bejakar deras egen livsvärld. Den ska vidga och fördjupa den. Här blir det också viktigt med teoretiska kunskaper. Utan dem kan fördjupning och perspektivering på den egna livsvärlden inte äga rum. En identitet skola-samhälle skulle cementera eleverna i nutiden istället för att förbereda för en okänd och osäker framtid.

Skolan ska vara den fasta punkt i unga människors tillvaro dit de kan komma och – liksom lärare – temporärt dra sig undan familje- och samhällslivets stormar. Skolan ska vara en ö i en värld full av intensiva förändringar. För att kunna lära sig saker krävs koncentration och möjligheter till avskärmning. I vår hypermedialiserade värld är kanske just det sistnämnda speciellt viktigt. I det ständiga digitala brus som unga människor omger sig av dygnet runt, behövs öar av distans, lugn och möjligheter till reflektion, sållning av brus och bearbetning av information till kunskaper. Inte för att permanent dra sig undan livsvärldens bekymmer och besvär, utan för att – med den styrka, färdigheter och perspektiv som en kunskaps- och medborgarskapsgrundad skola kan ge – bättre kunna tackla de ständiga reala omvandlingar som kännetecknar våra liv.

Arbetsdelning är en förutsättning för civilisation. Det gäller också skolan i relation till samhället. Skolan kan och ska inte lösa eller ackommodera för alla de problem som en ständigt föränderlig öppen värld skapar. Skolan kan inte kompensera för moderniseringsprocessens alla risker. Familj och föräldrar – liksom samhället i stort – har ett ansvar som inte skolan bara kan förutsättas gå in och ersätta eller kompensera för. Många samhällsforskare beskriver familj, normer och samhällsliv som stadda i upplösning över allt idag. Just därför är det så viktigt att skolan inte i första hand ska fungera som en kompensatorisk samhällsinstitution. Då förlorar den sin själ. Då förlorar den sin aura och förmåga att fungera som energigivande dröm om att allt kan vara annorlunda och att skolan kan bidra till att det också blir annorlunda.

Vi har alla flera olika identiteter. Vi har alla olika aspirationer, bakgrunder och drömmar. Men i skolan ska vi mötas som jämlikar. Olika, men jämlika. När vi går in igenom skolporten är vi alla jämlikar. Att gå in i skolan innebär samtidigt att du (temporärt) lämnar familj och samhälle och går in i ett begränsat rum med egna spelregler och mål. För en del av dagen går vi in i en värld där vi gemensamt skapar oss själva som medborgare och kunskapsutövare.

Ska man lära något nytt i skolan måste den vara något annat än en förlängning av elevers vardag och liv. Ska skolan kunna katalysera och förändra måste den vara något annat och inte identiskt med sin omgivning. I dagens samhälle måste skolan få fungera som något annorlunda, ett alternativ till de eroderande marknadskrafter som idag hotar samhällsbygget genom att reducera samhällsmedborgare till konsumenter. Kunskap är en nödvändig förutsättning för att kunna bjuda stånd mot denna utveckling. När inte familjen eller samhället står emot måste skolan kunna stå upp och ta tillvara det uppväxande släktets genuina emancipatoriska intressen

prinziphoffnungEn bra skola – inte minst i vårt meritokratiska kunskapssamhälle – är en viktig förutsättning för att unga människor ska kunna förverkliga sina drömmar om att i framtiden kunna förbättra sina villkor. Den ska hjälpa eleverna att komma ur den självcentrerade identitetsfixering de utvecklingsmässigt befinner sig i. Då fungerar det väldigt illa med dagens övertro på att skolan ska ta sin utgångspunkt i elevernas individuella, högst privata och subjektiva livsvärld. Idag skapar denna individualiseringsövertro mer problem än den löser.

Skolan ska fostra kunskapande medborgare. En skola med religiösa, etniska, eller vinstgivande bevekelsegrunder är ingen bra skola. Skolan ska möta eleverna utifrån vad de kan bli och inte utifrån vad de är. Skolan ska förse elever med kompass i framtidslandskapet så att de kan lära sig manövrera i osäkra farvatten. För att kunna uppfylla hoppets princip måste skolan få vara en ö av god annorlundahet – ofjättrad av allehanda former av identitetspolitik. Ju mer skolan dras in i samhällets kumulativa dynamiker, desto mer förlorar den sin nödvändiga status och egenlogik.

Om skolan ska kunna utgöra ett förverkligande av varje elevs potential snarare än tidsbundna och kontingenta fakticitet måste den kunna bygga broar till elevens livsvärld, samtidigt som den behåller distansen och avståndet mellan skola och samhälle.

Maktelitens inkomstutveckling

18 Feb, 2014 at 11:21 | Posted in Economics, Politics & Society | 2 Comments

Maktelitens genomsnittliga inkomster före skatt jämfört med en industriarbetares motsvarade 16,8 industriarbetarlöner 2012. Det innebär att maktelitens relativa inkomster har legat på samma nivå de senaste 3 åren …

christinDen inkomst som vi mäter för makteliten är arbetsinkomst samt inkomster från kapital och näringsverksamhet. År 2012 var den genomsnittliga sammanräknade inkomsten före skatt i makteliten 5,5 miljoner kronor, att jämföra med en genomsnittlig industriarbetarlön på 328 000 kronor.

År 1950, denna undersöknings första år, var maktelitens genomsnittliga inkomst 11,1 industriarbetarlöner. Det år när skillnaden i inkomster mellan maktelit och industriarbetare var som minst, 1980, var maktelitens genomsnittliga inkomst 4,9 industriarbetarlöner …

Jämställdheten går mycket långsamt framåt i den ekonomiska makteliten. Före år 2000 fanns inte någon kvinna i denna grupp och 2012 är enbart tre av näringslivets 50 ledande chefer kvinnor …

Den genomsnittliga inkomsten för kvinnorna i hela makteliten är 2012 cirka 32 procent av männens. Andelen har varit på denna nivå efter år 2004 då den var 45 procent. Samtidigt som antalet kvinnor inom makteliten ökar något så fortsätter männens inkomster att vara betydligt högre.

Landsorganisationen i Sverige

[h/t Jan Milch]

Och enligt nyreviderade data från SCB har utvecklingen av disponibel inkomst per konsumtionsenhet (exklusive kapitalvinst efter deciler, samtliga personer 1995-2010, medelvärden i tusen kr per k.e. i 2010 års priser) de senaste åren sett ut så här:

Och ännu värre är det om man tittar på förmögenhetsutvecklingen. Utvecklingen vittnar i mycket om klassamhällets återkomst. Undrar just vilken roll sänkta skatter för de som tjänar mest och minskade ersättningar för låginkomsttagare, sjuka och arbetslösa spelat …

Mankiw’s problem

17 Feb, 2014 at 18:05 | Posted in Economics, Politics & Society | 1 Comment

mankiwfI won’t attempt to take on Greg Mankiw’s latest defense of the 1 percent …

But, in his defense of his defense, Mankiw does make a curious admission: capitalism is fatally flawed.

The admission actually occurs in his textbook, where … he admits that financial crises “do occur from time to time.”

“Finally, keep in mind that this financial crisis was not the first one in history. Such events, though fortunately rare, do occur from time to time. Rather than looking for a culprit to blame for this singular event, perhaps we should view speculative excess and its ramifications as an inherent feature of market economies. Policymakers can respond to financial crises as they happen, and they can take steps to reduce the likelihood and severity of such crises, but preventing them entirely may be too much to ask given our current knowledge.”

Yes, indeed, “speculative excess and its ramifications” are in fact “an inherent feature” of capitalist economies. But then, Mankiw adds, “preventing them entirely may be too much to ask given our current knowledge.”

What Mankiw sees as a problem of knowledge is what the rest of us see as a problem of economic institutions. It’s precisely because the economic system is arranged so that a tiny minority at the top is able to continue to capture the surplus that financial crises occur on a regular basis.

What the rest of us know is that defending the 1 percent is precisely what will guarantee more financial crises in the future.

David Ruccio

Irrational Exuberance – a modern classic

17 Feb, 2014 at 13:23 | Posted in Economics | Comments Off on Irrational Exuberance – a modern classic

irratI början av år 2000 utkom en bok med den slående titeln Irrational Exuberance. Den amerikanske ekonomiprofessorn och Nobelpristagaren Robert Shiller varnade där för att de omfattande avregleringar på den finansiella marknaden som ägt rum sedan Thatcher-Reagan-eran medfört en alltför snabb kreditexpansion. Bankernas och finansbolagens utlåning ökade lavinartat och satsningen på att vinna allt större marknadsandelar gjorde att kreditvärdighetskontrollen eftersattes och dåliga kundförbindelser kom att accepteras. Framför allt IT-aktiernas värden var oproportionerligt höga. Det skulle oundvikligen leda till en finansiell kris.

Shiller fick rätt. Mindre än två månader efter att boken kommit ut gick det som det brukar. Bubblan sprack och finansmarknadskrisen var ett faktum.

Eftersom människans minne är kort, tornade nya orosmoln åter upp sig efter några år. Den kris den amerikanska ekonomin på nytt hamnade i hade sitt ursprung i den spekulativa bubbla som utvecklades på den amerikanska bolånemarknaden mellan 1997 och 2006. Trots att räntor och byggnadskostnader sjönk kom huspriserna under de tio år då bubblan blåstes upp att stiga med i genomsnitt 85 procent.

Det genomgående mönstret är detsamma i nästan alla finanskriser. Av någon anledning uppstår en förskjutning (krig, innovationer, nya spelregler med mera) i det ekonomiska kretsloppet som leder till förändringar i bankers och företags vinstmöjligheter. Efterfrågan och priser stiger och drar med sig allt fler delar av en ekonomi som hamnar i ett slags eufori. Fler och fler dras med och snart är spekulationsmanin – vare sig det gäller tulpanlökar, fastigheter eller bolån – ett faktum. Förr eller senare säljer någon för att ta ut sina vinster och en rusning efter likviditet sätter in. Det har blivit dags att hoppa av karusellen och lösa in sina värdepapper och andra tillgångar i reda pengar. Ett finansiellt nödläge uppstår och breder ut sig. Priserna börjar sjunka, konkurserna ökar och krisen påskyndas och går över i panik.

För att hindra den slutliga kraschen dras krediten åt och man börjar ropa på en långivare som i sista hand kan garantera tillgången på de efterfrågade kontanta medlen och återupprätta förtroendet. Lyckas inte det är kraschen ett faktum.

Precis som sina föregångare Hyman Minsky och Charles Kindleberger betonar Shiller att bubblor är ett oundvikligen återkommande inslag i en ekonomi med fritt spelrum för väsentligen oreglerade marknader. Men Shiller menar också att vår tids omvärdering av arbete och rikedom spelar in. Under de senaste årtiondena har människors syn på sin roll i ekonomin genomgått en avgörande omvandling. Från att ut­ifrån en protestantisk arbetsetik i grunden se på arbete som basen för vår välfärd har idén om att vi ska förvänta oss göra pengar på investeringar i allt större utsträckning spritt sig. Dagens hjälte är inte den hårt arbetande industriarbetaren utan den smarte investeraren, för vilken pengar inte längre är ett medel utan ett mål i sig. Enligt Shiller är detta omtänkande den djupast liggande orsaken till krisen. Här är mörkrets hjärta.

Att Shiller betonar just de psykologiska aspekterna är inte så märkligt mot bakgrund av att han är en ledande företrädare för den forskningsinriktning inom finansiell ekonomi som kallas finansiell beteendeteori.

Som ung vetenskap var nationalekonomin intimt sammanknippad med andra vetenskaper som filosofi och psykologi. Adam Smith, till exempel, var ju en av sin tids främsta moralfilosofer. Med tiden sökte många ekonomer medvetet att distansera sig från andra vetenskaper. Den ekonomiska vetenskapen skulle bygga på egna fundament i stället för de skakiga grunder en omogen och ovetenskaplig psykologi kunde förse den med.

På senare tid har dock allt fler ekonomer börjat inse behovet av att bygga sina modeller på mer realistiska psykologiska fundament. Beteendeekonomi har snabbt etablerat sig som en bärkraftig del av ekonomiämnet med ett stort inflytande inom särskilt finansiell ekonomi. Att inte beakta finansmarknadens djuppsykologiska dimensioner uppfattas mer och mer som att spela “Hamlet” utan prinsen av Danmark.

I den traditionella ekonomiska klokskapen har hypotesen om effektiva marknader länge varit central. Hypotesen säger i korthet att de priser som etableras på finansiella marknader motsvarar ekonomins fundamentala värden eftersom alla investerare är rationella och eliminerar förekomsten av priser som avviker från fundamenta.

Finansiell beteendeteori har dock kunnat visa att bilden av investerare som rationella är svår att förena med fakta hämtade från verkliga finansmarknader. Investerare verkar handla mer med utgångspunkt i brus än information. De extrapolerar utifrån korta tidsförlopp, är känsliga för hur problem presenteras, är dåliga på att revidera sina riskbedömningar och ofta överkänsliga för humörsvängningar. Följden blir att en tillgångs pris och verkliga värde kan avvika under en längre tid. Irrationalitet är inte irrelevant på finansmarknader.

Shiller visar i Irrational Exuberance utifrån egna empiriska undersökningar av finansmarknadens fluktuationer att aktievärdenas svängningar var väsentligt högre än vad som är förenligt med hypotesen om den effektiva marknaden. Och när olika aktörstyper inter­agerar med varandra kan vi inte alltid förvänta oss att marknaden är effektiv. För att förstå vad som händer på finansmarknaden måste vi försöka få kunskap om hur verkliga investerare agerar. Finansiell beteendeteori har redan tagit oss en bra bit på vägen.

Vad kan man då göra för att minimera risken för framtida kriser? Finansmarknadens aktörer genererar uppenbarligen kostnader som de inte själva står för. När vår tids främste nationalekonom – John Maynard Keynes – efter börskraschen 1929 förespråkade införandet av en allmän finansmarknadsskatt var det för att han menade att marknaden då får stå för de kostnader som dess instabilitet, obalanser och störningar ger upphov till. De som i sin vinsthunger är beredda att ta onödiga risker och varaktigt skada samhällsekonomin måste själva vara med och betala notan. Det svider. Och det ska det göra om läxan ska läras.

Shiller betonar – precis som Keynes – att man när det gäller krislösningar måste skilja på kort och lång sikt. I det korta tidsperspektivet är det nödvändigt att med olika åtgärdspaket dämpa effekterna av prisfallen på hus och andra tillgångar. Det finns inga garantier för att det ska hjälpa, men i grunden finns inte några hållbara alternativ. Att inget göra skulle bara underblåsa en redan smått förlamande osäkerhet. När huset står i ljusan låga kan vi inte bara stå vid sidan om och diskutera vilken metod som är den bästa för att släcka. Bränder – liksom finansbubblor – har en otäck förmåga att sprida sig.

På lång sikt är det uppenbart bra att tillgångspriserna faller tillbaka till en nivå som motsvarar tillgångens realvärde. Att priset på ens hus sjunker gör det inte mindre beboeligt. Skulle däremot ekonomins hjul stanna blir verkningarna i högs­ta grad reella.

Shiller argumenterar med förslag kraftfulla som yxhugg för en lösning som han kallar finansiell demokrati. Sunda finansprinciper ska utsträckas till att omfatta större delar av samhället. Inte bara finansmarknadens aktörer ska ha tillgång till god information och sakkunskap. I stället för att undvika alla risker — vilket vore förödande för ett samhälles vitalitet och kreativitet – ska vi lära oss hantera försäkringsbara risker på ett rationellt sätt. Grundidén är att omfattande institutionella förändringar, förbättrad finansiell rådgivning, ökad transparens, fritt tillgängliga finansdatabaser med mera ska reducera den långsiktiga risken för uppkomst av spekulativa bubblor.

Det är tvivlet, och inte tron, som skapar ny kunskap. Shiller har i sin forskning med eftertryck visat att vi inte kan både ha kakan och äta den. Så länge vi har en ekonomi med oreglerade finansiella marknader kommer vi också att få dras med periodiskt återkommande kriser.

Shiller förser oss med både karta och kompass och hans förslag kan — tillsammans med skärpt reglering av finansmarknaden — aktivt bidra till att på sikt minska riskerna för kostsamma finansiella systemkriser. Om vi däremot reflexmässigt vägrar att se vidden av problemen kommer vi åter att stå handfallna när nästa kris tornar upp sig.

Macroeconomic machine dreams

16 Feb, 2014 at 21:15 | Posted in Economics | 6 Comments

blog_robot_overlordsAre macro-economists doomed to always “fight the last war”? Are they doomed to always be explaining the last problem we had, even as a completely different problem is building on the horizon?

Well, maybe. But I think the hope is that microfoundations might prevent this. If you can really figure out some timeless rules that describe the behavior of consumers, firms, financial markets, governments, etc., then you might be able to predict problems before they happen. So far, that dream has not been realized. But maybe the current round of “financial friction macro” will produce something more timeless. I hope so.

Noah Smith (emphasis added)

So there we have it! This is nothing but the age-old machine dream of neoclassical economics — an epistemologically founded cyborg dream that disregards the fundamental ontological fact that economies and societies are open — not closed — systems.

If we are going to be able to show that the mechanisms or causes that we isolate and handle in our models are stable in the sense that they do not change when we “export” them to our “target systems”, they do only hold under ceteris paribus conditions and are a fortiori of limited value to our understanding, explanations or predictions of real economic systems. Or as the always eminently quotable Keynes wrote in Treatise on Probability(1921):

The kind of fundamental assumption about the character of material laws, on which scientists appear commonly to act, seems to me to be [that] the system of the material universe must consist of bodies … such that each of them exercises its own separate, independent, and invariable effect, a change of the total state being compounded of a number of separate changes each of which is solely due to a separate portion of the preceding state … Yet there might well be quite different laws for wholes of different degrees of complexity, and laws of connection between complexes which could not be stated in terms of laws connecting individual parts … If different wholes were subject to different laws qua wholes and not simply on account of and in proportion to the differences of their parts, knowledge of a part could not lead, it would seem, even to presumptive or probable knowledge as to its association with other parts … These considerations do not show us a way by which we can justify induction … /427 No one supposes that a good induction can be arrived at merely by counting cases. The business of strengthening the argument chiefly consists in determining whether the alleged association is stable, when accompanying conditions are varied … /468 In my judgment, the practical usefulness of those modes of inference … on which the boasted knowledge of modern science depends, can only exist … if the universe of phenomena does in fact present those peculiar characteristics of atomism and limited variety which appears more and more clearly as the ultimate result to which material science is tending.

Greg Mankiw — the inequality defender

16 Feb, 2014 at 18:00 | Posted in Economics, Politics & Society | 5 Comments

Walked-out Harvard economist Greg Mankiw once again has felt it necessary to ride out and defend the 0.1 %. This time also invoking Adam Smith’s invisible hand:

[B]y delivering extraordinary performances in hit films, top stars may do more than entertain millions of moviegoers and make themselves rich in the process. They may also contribute many millions in federal taxes, and other millions in state taxes. And those millions help fund schools, police departments and national defense for the rest of us …

[T]he richest 1 percent aren’t motivated by an altruistic desire to advance the public good. But, in most cases, that is precisely their effect.

negotiation1When reading Mankiw’s articles on the “just desert” of the 0.1 % one gets a strong feeling that Mankiw is really trying to argue that a market economy is some kind of moral free zone where, if left undisturbed, people get what they “deserve.”

Where does this view come from? Most neoclassical economists actually have a more or less Panglossian view on unfettered markets, but maybe Mankiw has also read neoliberal philosophers like Robert Nozick or David Gauthier. The latter writes in his Morals by Agreement:
 

The rich man may feast on caviar and champagne, while the poor woman starves at his gate. And she may not even take the crumbs from his table, if that would deprive him of his pleasure in feeding them to his birds.

Mankiw has stubbornly refused to nudge on his neoliberal stance on this issue. So, rather consistently, he links on his blog to a PBS-interview with his friend, libertarian professor of law, Richard Epstein:

PAUL SOLMAN: Aren’t many of the top 1 percent or 0.1 percent in this country rich because they’re in finance?

RICHARD EPSTEIN: Yes. Many of the very richest people in the United States are rich because they are in finance.

And one of the things you have to ask is, why is anyone prepared to pay them huge sums of money if in fact they perform nothing of social value? And the answer is that when you try to knock out the financiers, what you do is you destroy the liquidity of capital markets. And when you destroy the liquidity of those markets, you make it impossible for businesses to invest, you make it impossible for people to buy home mortgages and so forth, and all sorts of other breakdowns.

So they should be rich. It doesn’t bother me.

PAUL SOLMAN: Are you worried that a small number of people controlling a disproportionate share of the wealth can control a democratic system?

RICHARD EPSTEIN: Oh, my God no.

Now, compare that mumbo jumbo with what a true liberal — John Maynard Keynes — has to say on the issue in his General Theory (1936):

The outstanding faults of the economic society in which we live are its failure to provide for full employment and its arbitrary and inequitable distribution of wealth and incomes … I believe that there is social and psychological justification for significant inequalities of income and wealth, but not for such large disparities as exist to-day.

A society where we allow the inequality of incomes and wealth to increase without bounds, sooner or later implodes. The cement that keeps us together erodes and in the end we are only left with people dipped in the ice cold water of egoism and greed.

Inequality — the bubonic plague of modern society

16 Feb, 2014 at 14:41 | Posted in Economics, Politics & Society | 3 Comments


Inequality continues to grow all over the world — so don’t even for a second think that this is only an American problem!

In case you think — like e. g. Paul Krugman — that it’s different in my own country — Sweden — you should take a look at some new data from Statistics Sweden and this (Swedish) video.

The Gini coefficient is a measure of inequality (where a higher number signifies greater inequality) and for Sweden we have this for the disposable income distribution:
SwedenGini1980to2011            Source: SCB and own calculations

What we see happen in the US and Sweden is deeply disturbing. The rising inequality is outrageous – not the least since it has to a large extent to do with income and wealth increasingly being concentrated in the hands of a very small and privileged elite.

Societies where we allow the inequality of incomes and wealth to increase without bounds, sooner or later implode. The cement that keeps us together erodes and in the end we are only left with people dipped in the ice cold water of egoism and greed. It’s high time to put an end to this the worst Juggernaut of our time!

Wicksell on the unusable Pareto criterion

16 Feb, 2014 at 13:59 | Posted in Economics | Comments Off on Wicksell on the unusable Pareto criterion

With the advent of neoclassical economics at the end of the 19th century a large amount of intellectual energy was invested in trying to formalize the stringent conditions of obtaining equilibrium and showing in what way the prices and quantities of free competition constituted some kind of social optimum.

That the equilibrium reached in free competition is an optimum for each individual – given prevailing prices and income distribution – was not, however, seen by some economists as making a very strong case for a free market economy per se. It wasn’t possible to prove that free trade and competition gave a maximum of social utility. The gains made in exchange weren’t a manifestation of a maximum social utility.

wicksell2Knut Wicksell was one of those who criticized the idea of regarding the gain in utility arising from free competition as an absolute maximum. This market fundamentalist idea of harmony in a free market system didn’t live up to Wicksell’s demand for objectivity in science – and  “the harmony economists, who endeavoured to extend the doctrine so that it might become a defence of the existing distribution of wealth” were judged severely by Wicksell (Lectures 1934 (1901) p. 39).

When propounders of the new marginalist theory – especially Walras and Pareto – overstepped the strict boundaries of science and used it in ascribing to the market properties it did not possess, Wicksell had to react. To Wicksell (Lectures 1934 (1901) p. 73) it was

almost tragic that Walras … imagined that he had found the rigorous proof … merely because he clothed in mathematical formula the very arguments which he considered insufficient when they were expressed in ordinary language.

Pareto_Front But what about the Pareto criterion? Wicksell had actually more or less anticipated it in his review (in Zeitschrift für Volkswirtschaft, Sozialpolitik und Verwaltung, 1913: 132-51) of Pareto’s Manuel, but didn’t think it really contributed anything useful. It was just the same old doctrine in a new disguise. To Wicksell the market fundamentalist doctrine of the Lausanne School obviously didn’t constitute an advance in economics.

Why male chauvinist pigs get more sex

15 Feb, 2014 at 15:56 | Posted in Statistics & Econometrics | 2 Comments

Our results suggest that sexual frequency is highest in households with traditionally gendered divisions of labor … The coefficient for men’s share of core household labor is negative: households in which men do more female-typed (core) tasks report lower sexual frequency. The coefficient for men’s share of non-core household labor, on the other hand, is positive: households in which men do more male-typed (non-core) tasks report more sex. These effects are statistically significant and substantively large. Overall, these results suggest that sexuality is governed by enactments of femininity and masculinity through appropriately gendered performances of household labor that coincide with sexual scripts organizing heterosexual desire.

Kornrich12-sex-housework

To illustrate the substantive size of these effects, Figure 1 shows predicted values for sexual frequency, varying the share of household labor performed by men while setting all other variables to their means. As the figure shows, shifting from a household in which women perform all of the core household tasks to one where women perform none of the core household tasks is associated with a decline in sexual frequency of nearly 1.6 times per month. Given a mean sexual frequency in this sample of slightly over five, this is a large difference. The figure represents two extreme values, but even households in which men do 40 percent of core household task hours report substantially lower sexual frequency than households in which women perform all core housework. The effect for men’s share of non-core housework is similar although somewhat smaller.

Sabino Kornrich et al.

[h/t Andrew Gelman]

Bayes’ Theorem (student stuff)

14 Feb, 2014 at 17:55 | Posted in Statistics & Econometrics | Comments Off on Bayes’ Theorem (student stuff)

 

Noam Chomsky on libertarian savagery

14 Feb, 2014 at 16:16 | Posted in Politics & Society | Comments Off on Noam Chomsky on libertarian savagery

 

[h/t Jan Milch]

How to make economics a realist and relevant science

13 Feb, 2014 at 11:02 | Posted in Economics | 7 Comments

As yours truly has reported repeatedly lately, university students all over Europe are increasingly beginning to question if the kind of economics they are taught — mainstream neoclassical economics — really is of any value. Some have even started to question if economics really is a science. Two Nobel laureates in economics — Robert Shiller and Paul Krugman — have responded.

This is Robert Shiller‘s view:

Critics of “economic sciences” sometimes refer to the development of a “pseudoscience” of economics, arguing that it uses the trappings of science, like dense mathematics, but only for show. For example, in his 2004 book Fooled by Randomness, Nassim Nicholas Taleb said of economic sciences: “You can disguise charlatanism under the weight of equations, and nobody can catch you since there is no such thing as a controlled experiment” …

My belief is that economics is somewhat more vulnerable than the physical sciences to models whose validity will never be clear, because the necessity for approximation is much stronger than in the physical sciences, especially given that the models describe people rather than magnetic resonances or fundamental particles. People can just change their minds and behave completely differently. They even have neuroses and identity problems, complex phenomena that the field of behavioral economics is finding relevant to understanding economic outcomes.

And this is what Paul Krugman says:

So, let’s grant that economics as practiced doesn’t look like a science. But that’s not because the subject is inherently unsuited to the scientific method. Sure, it’s highly imperfect — it’s a complex area, and our understanding is in its early stages. And sure, the economy itself changes over time, so that what was true 75 years ago may not be true today …

No, the problem lies not in the inherent unsuitability of economics for scientific thinking as in the sociology of the economics profession — a profession that somehow, at least in macro, has ceased rewarding research that produces successful predictions and rewards research that fits preconceptions and uses hard math instead.

My own take on the issue is that economics — and especially mainstream neoclassical economics — has as a science lost immensely in terms of status and prestige during the last years. Not the least because of its manifest inability to foresee the latest financial and economic crisis – and its lack of constructive and sustainable policies to take us out of the crisis.

keynes-right-and-wrong

We all know that many activities, relations, processes and events are uncertain and that the data do not unequivocally single out one decision as the only “rational” one. Neither the economist, nor the deciding individual, can fully pre-specify how people will decide when facing uncertainties and ambiguities that are ontological facts of the way the world works.

Neoclassical economists, however, have wanted to use their hammer, and so decided to pretend that the world looks like a nail. Pretending that uncertainty can be reduced to risk and construct models on that assumption have only contributed to financial crises and economic havoc.

How do we put an end to this intellectual cataclysm? How do we re-establish credence and trust in economics as a science? Five changes are absolutely decisive.

(1) Stop pretending that we have exact and rigorous answers on everything. Because we don’t. We build models and theories and tell people that we can calculate and foresee the future. But we do this based on mathematical and statistical assumptions that often have little or nothing to do with reality. By pretending that there is no really important difference between model and reality we lull people into thinking that we have things under control. We haven’t! This false feeling of security was one of the factors that contributed to the financial crisis of 2008.

(2) Stop the childish and exaggerated belief in mathematics giving answers to important economic questions. Mathematics gives exact answers to exact questions. But the relevant and interesting questions we face in the economic realm are rarely of that kind. Questions like “Is 2 + 2 = 4?” are never posed in real economies. Instead of a fundamentally misplaced reliance on abstract mathematical-deductive-axiomatic models having anything of substance to contribute to our knowledge of real economies, it would be far better if we pursued “thicker” models and relevant empirical studies and observations.

(3) Stop pretending that there are laws in economics. There are no universal laws in economics. Economies are not like planetary systems or physics labs. The most we can aspire to in real economies is establishing possible tendencies with varying degrees of generalizability.

(4) Stop treating other social sciences as poor relations. Economics has long suffered from hubris. A more broad-minded and multifarious science would enrich today’s altogether too autistic economics.

(5) Stop building models and making forecasts of the future based on totally unreal microfounded macromodels with intertemporally optimizing robot-like representative actors equipped with rational expectations. This is pure nonsense. We have to build our models on assumptions that are not so blatantly in contradiction to reality. Assuming that people are green and come from Mars is not a good – not even as a “successive approximation” – modeling strategy.

« Previous PageNext Page »

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.