Carl B. Hamilton och andra euro-pellejönsar har haft fel — från början till slut

31 Aug, 2013 at 17:27 | Posted in Economics, Politics & Society | 8 Comments

För tio år sedan fick yours truly utstå inte så lite spott och spe från ekonomkollegor runt om i landet därför att han — i likhet med personer som Nils Lundgren och Sören Wibe — vägrade att blunda för fakta och inte sätta sin tillit till alla fina modellbaserade framtidsprognoser som etablissemangsekonomer och tyckmyckentrutade tankekedjefundamentalister spottade ur sig i parti och minut och som alla visade hur fördelaktigt det skulle bli för Sverige om vi bara röstade för EMU och anammade euron.

CarlBHamiltonMen fakta sparkar. Alla fakta visar med eftertryck att Syll, Lundgren, Wibe et consortes hade rätt och pellejönsarna fel.

Enligt ny statistik från EU är nu arbetslösheten i eurozonen rekordhög — 12 procent och en ungdomsarbetslöshet på 24 procent.

Det här är tyvärr inget nytt. Månad för månad har vi under de fyra senaste åren via medierna kunnat se hur konflikterna och problemen med EMU tydliggörs. I land efter land utspelas nu tragedier inför våra ögon därför att EMU-tvångströjan bara kommer i en storlek och uppenbarligen inte passar alla. Nationer och deras ekonomier är i nästintill fritt fall. Precis som i flera andra euroländer klarar man inte – med de handlingsrestriktioner som den monetära gemenskapen sätter – att på ett adekvat sätt ta sig ur den sociala och ekonomiska kris man hamnat i.

Förvisso är deras problem inte bara – eller huvudsakligen – en effekt av EMU-medlemskapet. Självklart har dessa EMU-länder många självförvållade problem. Kritiken handlar om att dessa problem delvis emanerar ur – och förvärras av – EMU-medlemskapets autonomibegränsningar. Ett medlemskap som inte underlättar problemlösandet, eftersom deflationspolitik och frånvaro av möjlighet att bedriva egen valuta- och penningpolitik gör det näst intill omöjligt att få fart på efterfråga och export.

Istället för att fundera över om inte nödhjälp och massdemonstrationer borde vara en tankeställare, hänger sig en del politiker och ekonomer åt en makaber uppvisning i konsten att vara både blinda och döva för det stålbadsliknande test som EMU genomgår.

Hela argumentationen visar med eftertryck att EMU inte bara är ett ekonomiskt projekt, utan i minst lika stor utsträckning ett politiskt. Det som nyliberalismen inte klarade av på 1980-och 1990-talen ska nu EMU åstadkomma. Men vill vi verkligen avhända oss ekonomisk-politisk autonomi och tvingas sänka löner och sociala skyddsnät så fort det börjar knaka i ekonomins fogar? Är ökade löneklyftor och en federal överstat verkligen det stoff våra drömmar är gjorda av?

I stället för äreräddning av EMU med hänvisning till ekonomiska modeller – som till stor del bygger på diskutabla vetenskapsteoretiska och metodologiska antaganden – borde man se sig om i verklighetens euroland.

Som sagt – fakta sparkar. De senaste årens ekonomiska utveckling visar att valutaunionen knappast leder till någon ekonomisk nettofördel. Om vi jämför Sverige och euroländerna kan Sverige uppvisa bättre siffror på nästan alla centrala ekonomiska områden. Om vi tittar på tillväxt, inflation och sysselsättning utgör euron helt enkelt inget argument för att ge upp vår ekonomisk-politiska självständighet. Vår rätt att själva bestämma över hur vi på bästa sätt skall kunna möta en oviss framtid och kunna föra en ekonomisk politik som motsvarar våra behov – finns det ingen anledning att sälja ut för en gemensam valuta som så tydligt visat sig vara ett i grunden feltänkt och gigantiskt misslyckande.

don-quijoteDen mycket prekära utveckling som vi idag ser i euroland efter euroland visar på den hämsko som EMU utgör när kristyngda ekonomier ska försöka hitta en väg ut ur krisen. Förmågan att ta sig ur finanskrisens efterdyningar blir nästintill obefintlig. Att inte fullt ut ha möjlighet att bedriva en egen ekonomisk politik skapar ett hårt tryck på statsbudgeten och bäddar för de missnöjesyttringar som vi ser rada upp sig i land efter land.

Historien borde förskräcka. Den här sortens förkeynesiansk deflationspolitik provades under 1920- och 1930-talen och var antagligen den främsta enskilda orsaken till depressionen. Ekonomierna tog sig inte ur moraset förrän dåtidens dårskap – guldmyntfoten – kastades på historiens gravhög.

Så nu väntar vi bara på att vår egen Don Quijote – folkpartiets ekonomiske talesman Carl Bastiat Hamilton – och andra euro-pellejönsar med osviklig tajming åter igen ska föra fram krav på att Sverige omedelbart går med i EMU …

8 Comments

  1. Fakta sparkar som sagt.

    http://research.stlouisfed.org/fredgraph.png?g=lXI

    För att säga något om eurons effekt så ska vi nog inte jämföra Sverige med Grekland. Det är att jämföra äpplen och päron. Däremot så ger de nordiska länderna utrymme för ett ganska så intressant experiment.

    I grafen ovan finner du Sveriges (EU, ej EMU), Danmarks (EU, ej EMU), Norge (ej EU, ej EMU), samt Finlands (EU, EMU) arbetslöshet från 1998. Jag har normaliserat arbetslösheten till 100 den 1:a Jan 2001 då Euron infördes.

    Tycker du verkligen Eurons misslyckande är så tydligt? Bäst i klassen är alltså Euro-medlemmen Finland tätt följd av oljestinna Norge.

    Men kanske övertygar det mer om jag även inkluderar Tyskland (EU samt EMU)?

    http://research.stlouisfed.org/fredgraph.png?g=lXK

    Häpp! Av 5 länder så befinner sig alltså de två euroländerna på plats 1 och 2. Hur rimmar detta med Eurons katastrofala konsekvenser på dessa ekonomier?

    Att blanda ihop korten och säga att Sverige hade mer fungerat som Spanien eller Italien istället för Finland eller Tysklan under ett eventuellt EMU medlemskap är extremt magstarkt. För att inte säga rent missvisande.

    • När det gäller Finland — ett av herr Hamiltons älsklingsexempel när det gäller försök att blanda bort korten — kan jag bara vidhålla min tidigare ståndpunkt här: https://larspsyll.wordpress.com/2012/02/11/carl-b-hamilton-har-fel-om-finland-och-sverige/.
      I övrigt kan jag bara konstatera att ingen seriös euroskeptiker någonsin sagt att euron nödvändigtvis skulle vara dålig för ALLA dess användarländer. Tvärtom brukar vi peka på asymmetrier – av både politisk, och ekonomisk karaktär — som gör det troligt att icke-optimala valutaområden skapar både vinnare och förlorare.
      Så, ja, fakta sparkar och med rekordhöga genomsnittliga arbetslöshetstal och fullständigt katastrofala arbetslöshets- och tillväxttal för nästan alla europeriferiländerna, måste man nog vara något av politisk vettvilling om man förespråkar ett svenskt medlemskap. Vi vet som väl är från de senaste årens gallupundersökningar att folk inte köper vettvillingarnas dumheter. Tvärtom, euroskepticismen idag är rekordhög. Liksom euroarbetslösheten!

      • “Varning satir!- Bengt Bengt Silfverstrand”
        http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1427&blogg=4178

        “När botanikprofessorn och socialdemokraten Bengt Lidforss i tidigt 1900-tal gisslade den akademiska överheten vidtog denna alla tänkbara repressalier. I det längsta försökte föremålen för hans polemik förhindra den utnämning till professor i botanik han var mycket kvalificerad för. I längden gick dock denna inte att stoppa och sedan han fått ”fly” till Uppsala för att där få sin välförtjänta professur 1910 kallades han följande år till professuren i samma ämne – botanik – i Lund. Ty som Alvar Alsterdal och Ove Sandell i förordet till boken ”Bengt Lidforss i urval skriver: ”Själv var han kanske inte tänkbar någon annanstans än i det Lund, där förstockelse och frisinne dagligen möttes.”
        Undantagsgubbar
        En av hans främsta polemiskt-satiriska artiklar heter ”Akademiska undantagsgubbar”. Den handlar om professorerna Hamilton, Lindgren, Leander och Quennerstredt, som anhållit om avsked från sina respektive professurer. Lidforss kommenterar detta: ”Det kan ej betvivlas att kungl. M:t med nådigt välbehag kommer att gå deras önskningar till mötes.” Och han fortsätter: ”De har varit akademiska undantagsgubbar, långt innan pensionstanken glimmat upp i deras hjärnor, och då undantagen som bekant alltid är intressantare än regln, kan det måhända vara skäl att ägna en spalts uppmärksamhet åt denna akademiska kvartett, som nu förklarat sig ej längre vilja sjunga.”
        Hamiltons slutsats
        Professorn i nationalekonomi greve Gustav Adolf Hamilton beskrivs på följande sätt: ”Det är svårt att i korta drag teckna bilden av denne berömde nationalekonom; hans mest framstående egenskaper torde dock vara hans kärnfriska, nästan glättiga konservatism och hans ordrika djupsinne. Betecknande härvidlag är – bland mycket annat ett yttrande, som professor H: nyligen fällt med hänsyn till frågan om större och små jordegendomars relativa fördelaktighet, och stenografiskt upptecknat lyder så här: ”Om man tar i betraktande de avseenden, som i avseende på jordegendomen böra tagas i betraktande, så finner man, att det är allra bäst, precist som det nu är.” Längre i konservativt djupsinne torde man knappast kunna gå. Men som redan Schopenhauer anmärkt, i praktiska livet har det geniala djupsinnet lika litet användning som stjärnkikaren på teatern….

        Om folkpartiets nuvarande talesman, likaledes nationalekonomiprofessorn Carl Hamilton är en sentida släkting till förrförra sekelskiftets Gustav Adolf H. är mig obekant. Att däremot de båda herrarna företer uppenbara likheter ifråga om humorfrihet och att ta sig själv på knastertorrt gravallvar torde det inte råda några tvivel om..

        Följaktligen gick också nämnde Carl H. i taket, när jag i en betraktelse någon gång under det nya seklets första vacklande steg, jämförde ”explosionen” i Gustav Adolf Hamiltons privatekonomi – ”anställande en icke obetydlig förödelse i omgivningen” (allt enligt Lidforss) med Carl Hamiltons, folkpartiets och den samlade borgerlighetens icke obetydliga förödelse av den svenska ekonomin under de för vårt land mörka åren 1991-1994.”

      • Det är fortfarande mycket oklart vad genomsnittsarbetslösheten hos Euroländerna (eller ännu värre europeriferiländerna!) säger om vad som hade skett med svensk arbetslöhet om vi eventuellt hade varit medlemmar.

        Ett rimligare sätt att försöka utröna det kontrafaktiska scenariot är att titta på länder som är mer lika Sverige än t.ex. Grekland, och utvärdera deras utfall. Jag påstår att från ett ekonomiskt perspektiv så är våra nordiska grannländer mer liknande Sverige än europereferin. Och utifrån den jämförelsen så verkar inte Euron ha varit ett enormt sänke för länder som Finland eller Tyskland.

        Och eftersom euron inte har varit dålig för Finland eller Tyskland, hur vet du då att den hade varit dålig för Sverige?

  2. Vad skulle ett “optimalt valutaområde” definieras som? Vilka parametrar används? Förstår inte heller “assymmetrier”. Jag försöker verkligen förstå vad euroskepticismen vilar på för resonemang. Hur jag än vänder och vrider på det så ser jag alla länder som delar av helheter – norden, europa, världen. Om vi devalverar vår valuta så kanske vi kan rädda svenska jobb på kort sikt eftersom var och en av medborgarna får mindre köpkraft. På vilket sätt gagnar det alla länder på sikt att ta den vägen snarare än att effektivisera och öka handel? Jag ser fortfarande bara att det sker på andras bekostnad. Om det står alla fritt att göra samma sak så borde det väl bara minska incitamenten att göra riktiga framsteg?
    Tacksam för svar

    • Några svar på dina frågor ges i den här artikeln: https://larspsyll.wordpress.com/2012/09/12/the-true-purpose-of-the-euro/
      När det gäller mer “tekniska” frågor kring optimala valutaunioner får jag hänvisa till Obstfeld & Krugmans International economics (och om du föredrar svenska, kanske min De ekonomiska teoriernas historia, där jag i kapitlet om handelsteori också behandlar frågan om valutaunioners ekonomiska rational, kan vara behjälplig).

    • Wynne Godley (1992) i Maastricht And All That: “If a country or region has no power to devalue, and if it is not the beneficiary of a system of fiscal equalisation, then there is nothing to stop it suffering a process of cumulative and terminal decline leading, in the end, to emigration as the only alternative to poverty or starvation.” (http://www.lrb.co.uk/v14/n19/wynne-godley/maastricht-and-all-that)

      Vi har ett starkt merkantilistiskt Tyskland i hjärtat av EMU. Problemet är att det inte finns fungerande utjämningsmekanismer mellan exporterade och importerande nationer, fastän dessa tillhör samma valutaområde. Att vara nettoexportör betyder alltid att det också finns en nettoimportör någon annanstans. Nu tillhör nettoexportörer och importörer alltså samma system, där alla inte kan vara nettoexportörer samtidigt. Nettoexportörerna tenderar dessutom utgöra samma land, år efter år. Åtminstone den största och starkaste gör allt för att behålla status quo.

      Det betyder också att starka länder ogärna går med på att utveckla sådan gemensam politik som kan tänkas förminska aggregerad snedvridning i bytesbalanserna. Strukturellt har enskilda länder över tid byggt upp sina egna ekonomiska strukturer enligt rådande förhållanden. Över tid betyder detta att vissa länder hamnar i en situation där de hela tiden drar på sig mera skuld. Andra (nettoexportörerna) kanske även känner det lämpligt att driva sådan politik som gör det billigt för banksektorn att låna ut pengar till importörerna, inte minst för att vidhålla fördelaktiga bytesbalanser. När lånekarusellens hastighet avtar uppstår problemen, och därjämte i allt synligare skepnad.

      Ett exportbetonat Finland har sedan länge tillhört de länder som gynnades av systemet. Nu har marknaden för Finlands begränsade sortiment av exportgods dock minskat en hel del. Idag är Finland på “B-spåret”. Finland har blivit nettoimportör med ökande skuldsättningsgrad som resultat. Det ända man tänker på är att försöka hitta tillbaka till “A-spåret”. Den stora lånefesten är emellertid slut vilket torde göra detta betydligt svårare än tidigare. Men beggar-thy-neighbour politik kommer detta till trots att länge triumfera över försök till genuin EMU-reform.


Sorry, the comment form is closed at this time.

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.