Coaseteoremet

30 Aug, 2013 at 11:16 | Posted in Economics | 1 Comment

coase2

I den etablerade ekonomiska teorin tog man länge institutioner för givna. I takt med att de institutionella antagandenas långtgående konsekvenser blivit allt svårare att blunda för har ekonomer på senare tid i ökad utsträckning försökt inkorporera institutionerna i sina modeller. Detta förnyade intresse att bredda den ekonomiska teorin till att också omfatta ekonomiska och politiska institutioner har kommit att centreras kring analysen av äganderätter och transaktionskostnader. Ronald Coases arbeten har här spelat en helt avgörande roll och hans forskning har givit viktiga impulser till inte bara välfärdsekonomi, utan också områden som rättsvetenskap, rättsekonomi och finansiell ekonomi. Den alternativa lösning på de externa effekternas problematik som det s k coaseteoremet utgör kommer att beskrivas nedan. Därefter diskuteras teoretiska och praktiska problem med dess tillämpning vid analys av offentlig verksamhet.

I sin nu klassiska artikel “The problem of social cost”  (Journal of Law and Economics, 1960) ville Coase visa att ekonomiska modeller för att bli relevanta måste inkorporera positiva transaktionskostnader. Men i stället har diskussionerna nästan helt kommit att centreras kring det så kallade Coaseteoremet, vilket beskriver en värld utan transaktionskostnader.

Låt oss följa Coases exempel och föreställa oss att det föreligger en enkel situation där två ekonomiska aktörer är engagerade i två olika ekonomiska verksamheter, där den ene åsamkar den andre icke-kompenserade kostnader genom skadliga effekter på dennes produktion, negativa externa effekter. Antag till exempel att bonden Adam och boskapsuppfödaren Beda bedriver sina verksamheter på ägor som ligger intill varandra. Eftersom det inte finns något stängsel mellan ägorna, kan Bedas lösgående boskap förstöra Adams gröda. Ju större boskapshjorden är, desto större blir de totala skadorna på grödan.

Denna situation tolkas ofta som ett exempel på marknadssammanbrott, kännetecknat av att det föreligger en skillnad mellan privata och samhälleliga kostnader/intäkter.

Det traditionella sättet att lösa de problem som uppstår på grund av denna divergens är att låta den förfördelande parten betala (via en skatt) den förfördelade en summa som motsvarar de kostnader denne utsatts för. Eller så försöker man uppnå en optimal produktionsnivå genom att låta båda verksamheterna fortgå men organiserar om produktionen så att den äger rum inom ett företag som reglerar kostnaderna internt. Man brukar följaktligen tala om att de externa kostnaderna internaliseras.

Ett annat sätt att lösa problemen är att låta parterna förhandla om hur kostnaderna ska bäras. Detta är Coases lösning. Coase hävdar – förutsatt att prissystemet arbetar utan några kostnader – att fördelningen av rättigheter mellan Adam och Beda är utan betydelse för resursallokeringen.

Om Beda är skadeansvarig kommer hon i sina kostnadsberäkningar att inbegripa skadeersättningen och endast utöka sin hjord om det ökade produktionsvärdet överstiger de ytterligare kostnader som ökningen medför. Kanske sätter Beda upp ett stängsel. Eller så låter hon djuren gå fritt och betalar för den förstörda grödan. Vilket det blir beror på vad som blir billigast.

Det kan kanske tyckas som om Bedas skadeansvar skulle kunna utgöra ett incitament för Adam att odla mer på de intilliggande ägorna (för att skaffa sig en bättre förhandlingssituation), men enligt Coase är effekten på lång sikt snarare att Adam, genom att sluta ett avtal med Beda om att inte odla marken, odlar mindre. Hur detta avtal kommer att se ut beror självklart på vilken skicklighet och vilka förutsättningar att förhandla de båda aktörerna besitter. Oavsett detta sägs avtalet dock inte ha någon effekt på resursallokeringen.

Om i stället Adam är skadeansvarig, måste han försöka förmå Beda att inte utöka sin hjord och därigenom öka de skadliga effekterna. Även om Beda i samband med förhandlingar och slutande av avtal skulle ha ett incitament att utöka sin hjord för att få Adam att betala mer, skulle manövrer av det slaget inte påverka det långsiktiga jämviktsläget, som är ”detsamma oavsett om boskapsuppfödaren är ansvarig eller inte ansvarig för gröda som skadats av boskapen.” [Coase, Företaget, marknaden och lagarna, Ratio 1992 s 114]

Enligt Coase visar detta att det slutliga resultatet som maximerar produktionsvärdet ”är oberoende av rättighetstilldelningen, om prissystemet förutsätts fungera utan kostnader.” [A a s. 115]

Kärnan i marknadssammanbrottsproblem av den typ som Coase diskuterar ligger i den rättighetsstruktur som föreligger. De rättigheter som Coase laborerar med är dock i några avseenden av rätt märkligt slag. Att Adam skulle vara skadeståndsansvarig gentemot Beda är ju ekvivalent med att Adam också skulle behöva betala Beda för att hon inte ska parkera sin bil i hans garage. Denna typ av rättigheter ser vi dock sällan. Att Coase överhuvud taget laborerar med dem beror på att han är ointresserad av vem det är som orsakar externaliteten. Ett ointresse som långt ifrån delas av domstolarna. Man måste vidare vara uppmärksam på att Coase bara behandlar externa effekter i relationer mellan producenter. Om Adam får sina inkomster från majsförsäljning eller skadestånd – och om Beda får sina inkomster från boskapsförsäljning och/eller skadestånd – kan ju göra detsamma. Men om man i stället behandlar externa effekter i relationer mellan producenter och konsumenter blir situationen helt annorlunda p.g.a. förekomsten av inkomst- och förmögenhetseffekter. Anledningen är det faktum att preferensstrukturernas utseende antas vara olika för företag och individer på ett sätt som gör att antagandet om att rättighetsfördelningen är irrelevant för produktionsutfallet inte är giltigt. Ett exempel får illustrera denna centrala invändning mot Coases teorem.

Ett kommunalt Fastighetsbolag önskar bygga nya bostäder. För att ordna tomtmark bestämmer man sig för att hugga ner ett skogsområde som medborgarna i kommunen använder som friluftsområde. Om rättigheten till området tilldelas fastighetsbolaget kommer, om betalningsviljan är tillräckligt hög, förhandlingar mellan fastighetsbolaget och kommuninvånarna att vidta för att fastställa den exakta användningen av resursen. En förhandlingslösning antas uppnås som går ut på att mot en viss betalning så kommer hälften av det aktuella området att lämnas orört. Ersättningen går in i företaget som kommer att använda denna intäkt på ett sådant sätt att avkastningen maximeras precis som i fallet med Adam och Beda ovan. Om vi nu istället tänker oss att rätten överförs till medborgarna kommer återigen en förhandling att inledas, men det går inte som i fallet med förhandlingen mellan vinstmaximerande företag att a priori förutse att produktionsutfallet kommer att bli detsamma. Anledningen är att individers preferensstruktur antas ha ett utseende som innebär att förändringar i det totala konsumtionsutrymmet påverkar vad och hur mycket en individ väljer att konsumera. Följden av detta blir att det inte är irrelevant för produktionsutfallet vem som blir tilldelad rättigheten. Att slippa betala för rättigheten att utnyttja friluftsområdet kan exempelvis innebära att medborgarna väljer att använda hela området och därmed avstå från ersättningen från fastighetsbolaget, eftersom man nu har högre potentiell inkomst än i det fall man är ersättningsskyldig. Dessutom får förändringar i rättighetsstrukturen effekter på produktionen i övriga ekonomin genom att överföringar av resurser mellan företag och individer även resulterar i förändringar i efterfrågan på alla andra varor som en individ konsumerar.

Coase hävdar dock att förmögenhetsfördelningen, givet att det existerar etablerade rättigheter, inte blir en annan om rättighetsfördelningen ändras genom att en annan lagregel väljs, och att det följaktligen inte heller finns några efterfrågeeffekter att ta hänsyn till. Men om skadeansvaret förändras påverkas självklart de olika verksamheternas lönsamhet, och den uppkomna ojämvikten för självklart på lång sikt med sig en reallokering av resurser och följaktligen förmögenheten och efterfrågan.

Effektivitet är inte ett absolut utan ett relativt begrepp. Förändra omgivningen och effektiviteten förändras den med. Om inte alla frivilligt går med på att ändra existerande rättigheter, kan man alltid använda makt för att tvinga andra att mot sin vilja acceptera nya rättigheter. Coases argumentation vilar på ett ogrundat antagande om att väldefinierade äganderätter är mer effektiva och därför mer önskvärda än andra former av rättigheter. Detta är enligt många kritiker fel. En effektiv (paretosanktionerad) förändring är i den ekonomiska litteraturen bara definierad om en förändrad resursallokering medför att ingen får det sämre och att någon får det bättre. Men i valet mellan olika rättighetsstrukturer kan man inte säga att en är bättre än någon annan. De är bara olika. I valet mellan olika rättighetsstrukturer är effektivitets¬begreppet helt enkelt inte tillämpbart. Det är däremot i högsta grad maktbegreppet.

Coase tar inte hänsyn till asymmetrier i förhandlingsstyrka, förmögenhet och förmåga att använda tillgängliga resurser. Även om en förändring av regeln om skadeansvar inte kommer att leda till någon förändring i förmögenhetsfördelningen, ger detta ingen antydan om vilka effekter asymmetrierna ovan har på slutande och genomdrivande av kontrakt. Den starkare parten kan sluta ett bättre avtal och övervältra kostnader på den svagare. Det räcker således inte med att känna till den ursprungliga resursfördelningen.

Marknader och ekonomiska relationer är alltid delar i en större samhällelig kontext där normer, regler och andra institutioner spelar en avgörande roll. Väldefinierade rättigheter specificerar vem som får göra vad, mot vem, och när. Rättigheter ger individer och klasser makt. Det gäller också de speciella rättigheter vi kallar äganderätter. Utan sådana samhälleligt upprättade och sanktionerade rättigheter existerar varken marknader eller samhälle.

Coase och hans efterföljare har analyserat vilka effekter dessa rättigheter har, men man har sällan frågat varifrån dessa rättigheter kommer och hur de etablerats. Det borde man göra. Etablerandet av rättigheter involverar nämligen makt. Och där makt förekommer finns det alltid någon som vinner och någon som förlorar. De flesta stora konflikter i historien handlar just om hur nya rättigheter växer fram.

Det avgörande antagandet i Coases resonemang är att prissystemet arbetar kostnadsfritt, eller annorlunda uttryckt, utan transaktionskostnader. Denna typ av kostnader, som är kostnader för de aktiviteter en marknad kräver – kontakt, kon¬trakt och kontroll – hade Coase analyserat 1937 i artikeln Varför finns företag? De är företagets kostnader för att skaffa relevant prisinformation, för att förhandla och sluta avtal, och för att kontrollera att kontraktsvillkoren uppfylls. Om själva begreppet (kanske) är rätt okomplicerat, är det desto svårare att bruka det inom ramen för en användbar teori eller att föreställa sig exakt hur en värld utan transaktionskostnader egentligen ser ut. Detta ställer till stora problem.
Coaseteoremet vilar på det implicita antagandet att aktörerna har perfekt information. Detta är ett orealistiskt antagande. I ett externalitetsproblem är det vanligtvis så att aktörer känner sina egna kostnader men har begränsad information om de andras kostnader. Om vi utgår från denna typ av ofullständig information kan man visa att parterna normalt inte kan nå effektiva förhandlingslösningar och att graden av effektivitet beror på vem som är skadeståndsskyldig och vilken förhandlingsprocedur som används.

I Coases analys tas det för givet att (om inga transaktionskostnader föreligger) alla potentiella bytesvinster tas tillvara genom köpslående på en marknad och att effektivitet uppnås. Teoremet säger i sig inget om att marknaden som mekanism är överlägsen vid alla tillfällen. Vad Coase snarare framhäver är att det inte föreligger något prima facie skäl för kollektiva lösningar à la Pigou och den traditionella välfärdsteorin. Externaliteter behöver inte vara ett tecken på marknadsmisslyckande. För att göra en värdering av marknadens ef¬fektivitet när det gäller handhavande av externa effekter, får man försöka komma fram till under vilka omständigheter som marknaden kan anses för att vara ett effektivt sätt att allokera resurser och när det inte är det. När är det troligt att en internalisering av externaliteterna genom specificering av äganderätter och användande av marknadsmekanismen är relativt kostnadskrävande? Generellt torde alla som sysslat med frågan vara överens om att ju fler parter som är inblandade i externalitetsrelationen, desto mindre chans är det att internalisering utgör en bättre lösning. I dessa fall är det troligt att transaktionskostnaderna för att utnyttja de implicita välfärdsökningar som ligger i att internalisera överstiger intäkterna. I sådana fall kommer inte marknadstransaktioner att äga rum, eftersom förlusterna överstiger vinsterna.

Coaseteoremet implicerar alltså att marknaden har stora förutsättningar för att kunna internalisera externaliteterna när antalet inblandade parter är få och när konkurrens råder på marknaden. Problemet är bara att dessa två villkor är oförenliga i det sammanhang som de här används. Normalt sett förutses att det existerar ett stort antal aktörer för att vi ska ha en fungerande marknad. Men om det är många aktörer kommer som vi sett transaktionskostnaderna att bli för stora för att marknaden ska kunna lösa externalitetsproblemet. Om vi å andra sidan inte har konkurrens kan vi få problem med improduktivt beteende i förhandlingssituationer.

Skillnaden mellan Coase och den traditionella välfärdsteorin gäller i hög grad hur man beskriver status quo, och alltså inte bara de olika föreslagna lösningarna på problemen. För Coase var den traditionella välfärdsteorins lösning, som oftast gick ut på att genom beskattning få sociala och privata kostnader att sammanfalla, bara att ersätta en externalitet med en annan. För Coase är problemet symmetriskt – att ge rättigheter till någon innebär samtidigt att ta dem ifrån någon annan. Vad det handlar om är alltså en reallokering via skatt. Debatten kring dessa skatter rör sig kring huruvida dessa i någon bemärkelse innebär ett orättvist intrång i någons rättigheter. I den traditionella välfärdsteorins värld är det mer eller mindre självklart – även om det aldrig explicitgörs – att det är den som skapar externaliteten (nedskräparen, utsläpparen) som ska betala de sociala kostnaderna eller avhålla sig helt från den skadliga verksamheten. Coase däremot ser alltid externalitetssituationen som en logiskt sett symmetrisk relation, vilket blir särskilt klart i Coaseteoremet. Detta är en central punkt, eftersom det innebär att man medvetet avstår från att anlägga ett historiskt perspektiv på frågan. En externalitet kräver minst två parter, och frågan blir då vems skadeanspråk som ska prioriteras. Enligt Coase är den traditionella välfärdsteorins lösning godtycklig. Den är dessutom ineffektiv, eftersom man, sägs det, skulle kunna förhandla fram en bättre lösning på marknaden än skatter. Men är denna marknadslösning, som förutsätts minimera transaktionskostnaderna i ett givet resursallokeringsproblem, självklar när man också tar i beaktande effekter på ekonomiska möjligheter och fördelning? Skillnaden mellan den traditionella välfärdsteorin och Coase blir tydligare om man ser problemet som ett problem om hur externalitetssituationer och fördelningsmässiga konflikter uppstår och utvecklas över tiden, snarare än som ett allokeringsproblem som ska lösas i en statisk partiell jämviktssituation.

Även om Coase aldrig explicit säger att rättigheter inte spelar någon roll för inkomstfördelningen, så innebär hans fokusering på resursallokeringsproblemet att intresset riktas bort från fördelningsfrågorna. Coase hävdar att problemet med den optimala fördelningen av in¬komster och förmögenheter ”är delvis men inte helt en fråga om etik” men att han eftersom han endast befattar sig med problemet om det optimala prissystemet antar att ”inkomst- och förmögenhetsfördelningen är optimal.”[A. a. s. 89]

1 Comment

  1. Jag har en känsla av att Coase bara klarar av förhållanden som är oändligt graderbara. Men vad händer om A är beroende för sin existens av att inte B inkräktar? På något vis verkar det som om Coase är ideolog för ett beskyddarbolag – om du betalar oss så slår vi inte ihjäl dig. Då har vi nått en förhandlingslösning som båda är nöjda med.


Sorry, the comment form is closed at this time.

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.