Gesell och Keynes om räntans bestämningsfaktorer

30 juni, 2013 kl. 12:12 | Publicerat i Economics | Kommentarer inaktiverade för Gesell och Keynes om räntans bestämningsfaktorer

I Silvio Gesells Die natürliche Wirtschaftsordnung (1916) pekar författaren på pengarnas benägenhet att sänka kostnader för varuutbyte (vad som i moderna termer kan kallas deras förmåga att sänka transaktionskostnader). Emellertid gäller också att pengar till skillnad från varor är lätta att lagra eftersom de inte ”rostar”. De fungerar alltså inte bara som bytesmedel, utan också som värdebevarare.

Pengarnas användbarhet och smidighet leder till en efterfrågan att disponera dem, vilket är orsaken till att det existerar ränta. Gesell menar att bruttoräntan innehåller en riskpremie för utlånaren och att det också finns en ”hausse-premie” som ska ersätta den spekulationsvinst (genom att köpa och därefter sälja varaktiga varor) som utlånaren anser sig gå miste om genom att i stället låna ut sina pengar.

Tar man bort dessa båda pålägg, återstår vad Gesell kallar ”urräntan”. Den motsvarar i huvudsak vad som annars kallas ren ränta eller nettoränta. Gesell menar sig ha historiskt stöd för att urräntan har varit ungefär densamma sedan pengarnas uppkomst, nämligen 3-5 procent per år. Den grundar sig nämligen på pengarnas inneboende fördelar för innehavaren.

Räntan – som liksom hos John Maynard Keynes främst ses som en betalning för att motverka tendensen att spara i madrassen – är inte Gesells primära måltavla. Den ses i stället som ett symptom på det som enligt Gesell är grundproblemet – pengarnas funktion som kapital. Räntan är emellertid ett problem därför att den styr inkomstflöden till dem som har pengar. Detta anses dels vara orättvist, dels leda till att man inte får någon riktig avstämning mellan produktion och konsumtion på varumarknaden. Personer som lever på ränteinkomster har nämligen en överskottslikviditet (överskott på pengar) som inte direkt används till varuinköp. Detta leder till en osäker avsättning för varulagren och därigenom till kriser med sjunkande varupriser och arbetslöshet.

Räntan är alltså ett rent penningfenomen. Avkastningen på realkapital bestäms av den. Genom jämviktsmekanismen på kredit- och varumarknaderna söker den sig på lång sikt till samma nivå som urräntan (3-5 procent), även om den sjunker i samband med kriserna. På grund av sparandet, menar Gesell, stämmer inte kvantitetsteorin i sin mest naiva form (tron att prisnivån direkt bestäms av penningmängden). Pengarnas omloppshastighet är nämligen inte given. Däremot anses det önskvärt att införa ett penningsystem som gör kvantitetsteorin giltig. Då skulle nämligen staten kunna kontrollera priserna via sedelpressarna.

Hur vill Gesell då reformera pengarna? Till att börja med måste guldmyntfoten avskaffas. Guldet gör nämligen tillgången på pengar knapp, vilket leder till stagnation och konflikter. Riksbanken ska ersättas av en ”riksvalutamyndighet” som uteslutande ska syssla med att ge ut sedlar. Sedlarna ska vecko- eller månadsvis förses med värdeminskningsstämplar, som minskar deras värde med 5-6 procent per år. Vid årsskiftet ska innehavarna byta ut sina gamla sedlar mot nya. Innehavet av pengar beskattas därigenom att de överskjutande 5-6 procenten sedlar går in i statskassan. Utrikes transaktioner ska skötas genom växling i en flytande växelkurs. För stabilisering av denna föreslås en internationell organisation för valutasamarbete.

Istället för att belöna kreditgivning ska pengar i madrassen bestraffas, . Gesell menar sig därmed ha behållit pengars betalningsfunktion men avskaffat dess kapitalfunktion. Sammanfattningsvis bedömer Gesell att reformen ska öka varuutbytet.

Enligt Gesell måste låneräntan alltid vara lika med kapitalräntan, även efter det att man ersatt de vanliga pengarna med stämpelpengar. Vad man kunde hoppas på var att stämpelpengarna med tiden skulle skapa full sysselsättning och ökad kapitalackumulation som skulle driva ner både låneränta och kapitalränta.

Hos Gesell och hans efterföljare (t. ex. Margret Kennedy och Dieter Suhr) finns en fokusering på pengarnas roll som vanligtvis förknippas med Keynes. Med tanke på att Gesells Die natürliche Wirtschaftsordnung utkom tjugo år före Keynes General Theory kan det vara intressant att fråga sig hur Gesell eventuellt har inspirerat Keynes.
I ett förarbete till General Theory kritiserar Keynes det neoklassiska antagandet att pengarna enbart är ett bytesmedel och därmed inte påverkar producenternas investeringsbeslut. Keynes menar att pengarnas funktion av värdebevarare gör det möjligt för arbetsgivare att föredra ränteplaceringar framför investeringar eftersom räntorna kan vara högre än investeringarnas avkastning. Han tangerar tydligt Gesell när han konkluderar att vårt penningsystem tenderar att gynna undersysselsättning framför översysselsättning och att det skulle vara annorlunda om pengarna hade en sämre ”hållbarhet”. Sådana pengar benämns ”neutrala”. Keynes hänvisar emellertid inte uttryckligen till Gesell i förarbetet.

Att Keynes dock läst Gesell framgår i den slutliga versionen av General Theory. Gesell nämns här som en bland flera revoltörer som på ett hälsosamt sätt motsätter sig Says lag om att utbudet skapar sin egen efterfrågan. Keynes slår fast räntans beroende av monetära faktorer. Räntan framställs som en kompensation för kontanternas likviditet, en så kallad likviditetspremie. Denna premie är den räntesats man som sparare är beredd att gå miste om för att hålla ett visst belopp i kontanter. Likviditetspreferensen blir därmed indirekt (via räntan) en av de avgörande faktorerna bakom nationalinkomst och sysselsättning. Preferensen är dessutom instabil eftersom den innehåller ett moment av spekulation, beroende på osäkerhet om framtida räntor. Allmänhetens förväntningar om framtida räntenivåer kan därför bli självuppfyllande.

Vissa element i Gesells idéer om räntan fick en renässans under 30-talsdepressionen. För att genomföra Gesells program i praktiken gällde det att sänka låneräntan. Detta skulle ske genom att stämplingen av pengar innebar att de påfördes en lagringskostnad. Systemet med stämplade pengar fick den ledande amerikanske ekonomen Irving Fishers välsignelse och Keynes menade i General Theory att idén var ”fullt hållbar” och tillämpbar i begränsad skala. Man skulle bara se till att kostnaden för stämpelmärkena sattes på en nivå som garanterade en investeringsvolym som var förenlig med uppnåendet av full sysselsättning. Keynes skriver:

Följaktligen har de reformatorer varit inne på rätt spår, som sökt ett botemedel i skapandet av konstlade förvaringskostnader för pengar genom att kräva att de lagliga betalningsmedlen, för att behålla sin egenskap av pengar, periodiskt skulle stämplas mot en viss kostnad, eller att några liknande åtgärder skulle erfordras.

Liksom Keynes betonade Gesell att räntan bestämdes av monetära faktorer och att den i huvudsak utgjorde en kompensation för pengarnas likviditet. Gesell hade dock inte – enligt Keynes – till fullo insett räntans roll som styrmedel för att allokera investeringarna i samhället.

Även Maurice Allais – fransk nobelpristagaren i ekonomi – har framfört idéer nära besläktade med Gesells. I Économie & Intérêt (1947) är utgångspunkten för analysen att produktionsfaktorerna når sin optimala användning först när räntan försvunnit. För att uppnå detta måste man enligt Allais se till att incitamentet att undandra pengar ur cirkulationen elimineras. Detta skulle ske genom en kontinuerlig värdeminskning av pengarna (10 procent per år). Liksom Gesell, Fisher och Keynes baserar Allais sitt förslag på medvetandet om att införandet av bärarkostnader på pengar gör dem ”neutrala”. Syftet med Allais förslag är inte ”moraliskt” eller ”revolutionärt”. Han vill bara ”underlätta och förbättra konkurrensekonomins funktionssätt” genom att i ”kollektivets intresse” pressa ner räntan till noll.

Ännu en annan nobelpristagare i ekonomi – norrmannen Ragnar Frisch – framförde under 1930-talet idéer besläktade med Gesells. Frisch var god vän med Fisher, som räknade Frisch till en av de ”ytterst få” i världen som ”förstod sig på pengars verkliga mening”. Frisch menade att den främsta orsaken till 1930-talsdepressionen låg i bristande effektiv efterfrågan och koordination. För att råda bot på dessa missförhållanden föreslog han en reformering av det norska bankväsendet. Även om Frisch fann Gesells idé om en automatisk värdeminskning på pengar ”intressant,” kom han själv att främst föreslå inrättande av ett slags multilateralt penninglöst bytessystem som påminner om de bytesringar och så kallade LETS som växte upp under 1930- och 1990-talen över hela världen. Idén var att skapa ett center för multilateralt byte som skulle kunna förse ekonomins aktörer med bättre information än det traditionella banksystemet mäktade. Även om systemet inte skulle ersätta marknadssystemet, utan snarare utgöra ett komplement, skulle det ändå enligt Frisch vara en möjlig tredje väg vid sidan om kommunism och privatkapitalism.

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.