## The standard Gini coefficient – a misleading measure of inequality

7 May, 2013 at 09:19 | Posted in Statistics & Econometrics | 1 Comment

It is by now generally accepted that the sharp rise in income and wealth inequality in the US and much of Western Europe over the 1990s and 2000s was one of the bulldozer forces behind the rise in financial fragility.  And it has long been accepted that the Gini coefficient is the workhorse measure of inequality.  But it is not generally recognized that the coefficient is normally defined in a way which biases the measure in a downward direction, making inequality seem less large than another version of the coefficient would suggest.  By this alternative measure inequality is much higher than is generally thought. The standard measure is misleading us into thinking that economic growth is more “inclusive’ than it is.

Recall that the Gini coefficient is a number between zero and one that measures the degree of inequality in the distribution of income in a given society (named after an Italian statistician, Corrado Gini). The coefficient is zero for a society in which each member receives exactly the same income; it reaches its maximum value (bounded from above by 1.0) for a society in which one member receives all the income and the rest nothing.

As normally defined the Gini says that inequality remains constant—growth remains ‘inclusive’—if all individuals (or countries by average income) experience the same rate of growth, and rises only when upper incomes grow faster than lower incomes. So inequality remains constant if a two person (or two country) distribution x = (10, 40) becomes y = (20, 80). Yet the income gap has grown from 10 to 40.

It is at least as plausible to say that inequality remains constant—growth remains inclusive—when all individuals (countries) experience the same absolute addition to their incomes; say from x = (10, 40) to y* = (20, 50). If upper income individuals (countries) experience bigger absolute additions, inequality increases, and growth is not inclusive.

The normal Gini could be called the Relative Gini. The Gini based on absolute changes could be called the Absolute Gini—defined as the Relative Gini multiplied by the mean income. In the above illustration, the Relative Gini for both distributions is the same, at 0.3. But as mean income doubles from 25 to 50 in the transition from x to y, the Absolute Gini doubles, from 7.5 to 15.0.

The Absolute Gini typically rises much more frequently and by much more than than the Relative Gini, and its use would make ‘income inequality’ into a more salient political issue. For obvious reasons, the Relative Gini could be called a ‘rightist’ measure, and the Absolute Gini a ‘leftist’ measure …

## Yours truly i intervju

7 May, 2013 at 08:05 | Posted in Varia | Comments Off on Yours truly i intervju

JÖNKÖPING – FOLK. En intervju med Lars Pålsson Syll, professor.

Du har skrivit en bok om ekonomen John Maynard Keynes. Vad var det stora med honom?

– Keynes gjorde upp med laissez-faire-ideologin inom nationalekonomin och visade att samhället kan behöva gripa in för att skapa sysselsättning. Hans betonande av att verkligheten genomsyras av genuin osäkerhet (och inte av kalkylerbar risk) har också haft stor betydelse för min syn på ekonomi.

När Sverige skulle ta ställning till EMU, var du en aktiv motståndare. Nu när du kan summera vad som har hänt, vad kan du då ge för kommentarer?

– Att utvecklingen tveklöst visat att vi hade rätt! Ett ja till EMU strider mot all ekonomisk klokskap och även vanligt sunt förnuft. Följdriktigt är det idag inte mer än var tionde som i Sverige förespråkar ett svenskt medlemskap I EMU

Non-profit tog LO ställning för, medan Socialdemokraterna tagit ställning för en modell med begränsat vinstuttag. Vad är dina kommentarer till det?

– Här är jag odelat på LO:s sida. Överväldigande forskning – för att inte tala om verkligheten i form av Carema-skandaler och friskoleplundrare – visar att vinst och kvalitet i skattefinansierad skola och omsorg inte går ihop.

Arbetarnas Bildningsförbund fyllde 100 år förra året och är nu inne på sitt 101:e år. Folkbildningen är stark i Sverige. Vad står ordet folkbildning för?

– En vilja att i gemenskap med andra människor bejaka vår omättliga lust att lära och bilda oss; vetgirighet, nyfikenhet.

Om du skulle beskriva ABFs roll då, nu och i framtiden, hur gör du det?

– Att i ett samhälle som bygger på kunskap bana vägen för att ALLA ska kunna ta del av framtiden.

Centerpartiet vände på bladet och tog fram Annie Lööf. Vad tycker du om den kovändingen?

– Det sämsta man kunde ha gjort. Lööf har fullständigt kört ett en gång respekterat parti i botten. Det är obegripligt att en nyliberal, tyckmyckentrutad, floskulös, Ayn Rand och Margaret Thatcher dyrkande broilerpolitiker idag kan sitta och styra över ett parti som letts av giganter som Hedlund och Fälldin. Monstruöst och sorgligt.

Var det bättre under Maud Olofssons tid?

– Med eftertryck – nej! Det var Olofsson som påbörjade partiets kräftgång in i nyliberalism och sålde ut partiets själ.

Jönköpingssonen Dag Hammarskjöld var en fredens man. Hur skulle du med tre ord kunna beskriva hans livsgärning?

– Imponerande engagerande förebild.

Finns det barnfattigdom i Sverige?

– Utan tvekan.

Hela 780 miljoner människor i världen får inte vatten varje dag. Vad får det dig att tänka på?

– Att det är fullständigt oacceptabelt och i hög utsträckning faktiskt beror på att marknadsfundamentalister inte begriper att vatten precis som luft är något som tillhör oss alla och inte ska fördelas utifrån monetära förutsättningar. Jag var på en internationell konferens för några år sedan, och det grep mig starkt när en sydafrikansk delegat berättade att han numera fick fråga middagsgäster vad de skulle göra på toaletten, just på grund av att vattentillförseln var så erbarmligt undermålig sedan vattenförsörjningen privatiserats. Sådana erfarenheter ger perspektiv för en akademiker som annars mest tänker på det här i teoretiska termer.

Vilka goda råd vill du ge till högskolan i Jönköping för att få en positiv framtid?

– Satsa på gott ledarskap. Jag arbetade själv vid högskolan i fem år i början på 2000-talet och såg då hur ett dåligt ledarskap kunde köra en annars god verksamhet i botten.

Har du någon dröm?

– Att politiker idag slutar upp med sin huvudlösa besparingspolitik och börjar tillämpa en mer Keynes-influerad ekonomisk politik. I annat fall är jag rädd för att den ekonomiska krisen kommer att fortsätta förvärras och att vi snart är tillbaka i ett läge som påminner om den stora depressionen.

Hans Mannefred

## How dare you ask us about the real world! We’re economists!

6 May, 2013 at 16:54 | Posted in Economics | 6 Comments

Added: For a longer version of the conference  –  here.

## Stödet för euron rekordlågt

6 May, 2013 at 11:18 | Posted in Politics & Society | 2 Comments

Enligt en färsk undersökning från SOM-institutet är stödet för ett svenskt EMU-medlemskap rekordlåga 9 procent. Euromisslyckandet har som väntat också smittat av sig på svenskarnas inställning till EU. Stödet för EU-medlemskapet har sjunkit till 42 procent.

Varje vecka kan vi via medierna se hur konflikterna och problemen med EMU tydliggörs. I land efter land utspelas nu tragedier inför våra ögon därför att EMU-tvångströjan bara kommer i en storlek och uppenbarligen inte passar alla. Nationer och deras ekonomier är i nästintill fritt fall. Precis som i flera andra euroländer klarar man inte – med de handlingsrestriktioner som den monetära gemenskapen sätter – att på ett adekvat sätt ta sig ur den sociala och ekonomiska kris man hamnat i.

Förvisso är deras problem inte bara – eller huvudsakligen – en effekt av EMU-medlemskapet. Självklart har dessa EMU-länder många självförvållade problem. Kritiken handlar om att dessa problem delvis emanerar ur – och förvärras av – EMU-medlemskapets autonomibegränsningar. Ett medlemskap som inte underlättar problemlösandet, eftersom deflationspolitik och frånvaro av möjlighet att bedriva egen valuta- och penningpolitik gör det näst intill omöjligt att få fart på efterfråga och export.

Istället för att fundera över om inte nödhjälp och massdemonstrationer borde vara en tankeställare, hänger sig en del politiker och ekonomer åt en makaber uppvisning i konsten att vara både blinda och döva för det stålbadsliknande test som EMU nu genomgår.

Hela argumentationen visar med eftertryck att EMU inte bara är ett ekonomiskt projekt, utan i minst lika stor utsträckning ett politiskt. Det som nyliberalismen inte klarade av på 1980-och 1990-talen ska nu EMU åstadkomma. Men vill vi verkligen avhända oss ekonomisk-politisk autonomi och tvingas sänka löner och sociala skyddsnät så fort det börjar knaka i ekonomins fogar? Är ökade löneklyftor och en federal överstat verkligen det stoff våra drömmar är gjorda av?

I stället för äreräddning av EMU med hänvisning till ekonomiska modeller – som till stor del bygger på diskutabla vetenskapsteoretiska och metodologiska antaganden – borde man se sig om i verklighetens euroland.

Fakta sparkar. De senaste årens ekonomiska utveckling visar att valutaunionen knappast leder till någon ekonomisk nettofördel. Om vi jämför Sverige och euroländerna kan Sverige uppvisa bättre siffror på nästan alla centrala ekonomiska områden. Om vi tittar på tillväxt, inflation och sysselsättning utgör euron helt enkelt inget argument för att ge upp vår ekonomisk-politiska självständighet. Vår rätt att själva bestämma över hur vi på bästa sätt skall kunna möta en oviss framtid och kunna föra en ekonomisk politik som motsvarar våra behov – finns det ingen anledning att sälja ut för en gemensam valuta som så tydligt visat sig vara ett i grunden feltänkt och gigantiskt misslyckande.

Den mycket prekära utveckling som vi idag ser i Grekland, Portugal, Spanien, Italien och Irland visar på den hämsko som EMU utgör när dessa kristyngda ekonomier ska försöka hitta en väg ut ur krisen. Förmågan att ta sig ur finanskrisens efterdyningar blir onödigt långdragen och låg. Att inte fullt ut ha möjlighet att bedriva en egen ekonomisk politik skapar ett hårt tryck på statsbudgeten och bäddar för de missnöjesyttringar som vi ser rada upp sig i land efter land.

Historien borde förskräcka. Den här sortens förkeynesiansk deflationspolitik provades under 1920- och 1930-talen och var antagligen den främsta enskilda orsaken till depressionen. Ekonomierna tog sig inte ur moraset förrän dåtidens dårskap – guldmyntfoten – kastades på historiens gravhög.

Så nu väntar vi bara på att vår egen Don Quijote – folkpartiets ekonomiske talesman Carl Bastiat Hamilton – med osviklig tajming åter igen ska föra fram krav på att Sverige omedelbart går med i EMU …

## Regression analysis and causal inference (wonkish)

5 May, 2013 at 15:36 | Posted in Statistics & Econometrics | Comments Off on Regression analysis and causal inference (wonkish)

As a descriptive exercise, all is well. One can compare the average salary of men and women, holding constant potential confounders. The result is a summary of how salaries differ on the average by gender, conditional on the values of one or more covariates. Why the salaries may on the average differ is not represented explicitly in the regression model …

Moving to causal inference is an enormous step that needs to be thoroughly considered. To begin, one must ponder … whether the causal variable of interest can be usefully conceptualized as an intervention within a response schedule framework [a formal structure in which to consider what the value of the response y would be if an input x were set to some vaue]. Once again consider gender. Imagine a particular faculty member. Now imagine intervening so that the faculty member’s gender could be set to ‘male.’ One would do this while altering nothing else about this person …

Clearly, the fit between the requisite response schedule and the academic world in which salaries are determined fails for at least two reasons: The idea of setting gender to male or female is an enormous stretch, and even, if gender could be manipulated, it is hard to accept that only gender would be changed. In short, the causal story is in deep trouble even before the matter of holding constant surfaces …

This is not to imply that it never makes sense to apply regression-based adjustments in causal modeling. The critical issue is that the real world must cooperate by providing interventions that could be delivered separately …

As a technical move, it is easy to apply regression-based adjustmens to confounders. Whether it is sensible to do so is an entirely different matter …

The most demanding material [is] the examination of what it means to ‘hold constant’ … The problem [is] the potential incongruence between the mechanics of regression-based adjustments and the natural or social world under study.

## När dåliga prognoser är bättre än bra

5 May, 2013 at 11:35 | Posted in Economics | Comments Off on När dåliga prognoser är bättre än bra

I veckan som gick hade jag bjudit in fondförvaltare Alf Riple – med bakgrund som chefsanalytiker på Nordea och rådgivare på norska Finansdepartementet – att föreläsa på min kurs Finanskriser – orsaker, förlopp och konsekvenser. Det visade sig att Alf inte bara är en god skribent, utan också en synnerligen kompetent och medryckande föreläsare. En oslagbar kombination.

Vad är värst, en dålig prognos eller ingen prognos? Svaret är enkelt. Så fort du exponeras för en prognos är du i en sämre position än du var innan …

Expertprognoser gör med all sannolikhet mer skada än nytta. Det är därför det lönar sig att snabbt bläddra förbi tidningsartiklar med rubriker som ‘Så kommer börsen gå i år’ …

Tänk dig att du har som jobb att sköta ditt företags valutaväxlingar … Du måste bestämma att antingen säkra växelkursen redan nu, eller vänta tills beloppet anländer och växla till den kurs som gäller då … Som tur är har du analytikernas dollarprognoser till hjälp. De gör det inte ett dugg lättare att förutspå dollarkursen. Men de kan hjälpa dig ändå.

Om du lyckas göra rätt spelar inte analyserna någon större roll. Men om dollarn faller som en sten och du har valt att inte säkra växelkursen, kommer företagsledningen att vilja veta varför du har sumpat bort företagets penga … Du kan dra en lång historia om historiska valutatrender, ekonomisk tillväxt, betalningbalans och ränteskillnader. Till slut kommer alla att hålla med om att du agerade rätt mot bakgrund av den information du hade på förhand.

Analyserna gör att du kommer undan. Särskilt de som hade mest fel … Prognoserna har inget ekonomiskt värde, vare sig för företaget eller samhället. Värdet är att de räddar ditt skinn.

## Hayek – the illusions of right-wing economics

5 May, 2013 at 10:30 | Posted in Economics | 2 Comments

Just as I was wondering how to start this review, along came the Sunday New York Times Magazine with a short article by Adam Davidson with the title “Made in Austria: Will Friedrich von Hayek be the Tea Party’s Karl Marx?” One Tea Party activist reported that his group’s goal is to fill Congress with Hayekians. This project is unlikely to go smoothly if the price of admission includes an extensive reading of Hayek’s writings. As Davidson remarks, some of Hayek’s ideas would not go down well at all with the American far right: among them is a willingness to entertain a national health care program, and even a state-provided basic income for the poor.

The source of confusion here is that there was a Good Hayek and a Bad Hayek. The Good Hayek was a serious scholar who was particularly interested in the role of knowledge in the economy (and in the rest of society). Since knowledge—about technological possibilities, about citizens’ preferences, about the interconnections of these, about still more—is inevitably and thoroughly decentralized, the centralization of decisions is bound to generate errors and then fail to correct them. The consequences for society can be calamitous, as the history of central planning confirms. That is where markets come in. All economists know that a system of competitive markets is a remarkably efficient way to aggregate all that knowledge while preserving decentralization.

The Good Hayek also knew that unrestricted laissez-faire is unworkable. It has serious defects: successful actors reach for monopoly power, and some of them succeed in grasping it; better-informed actors can exploit the relatively ignorant, creating an inefficiency in the process; the resulting distribution of income may be grossly unequal and widely perceived as intolerably unfair; industrial market economies have been vulnerable to excessively long episodes of unemployment and underutilized capacity, not accidentally but intrinsically; environmental damage is encouraged as a way of reducing private costs—the list is long. Half of Angus Burgin’s book is about the Good Hayek’s attempts to formulate and to propagate a modified version of laissez-faire that would work better and meet his standards for a liberal society. (Hayek and his friends were never able to settle on a name for this kind of society: “liberal” in the European tradition was associated with bad old Manchester liberalism, and neither “neo-liberal” nor “libertarian” seemed to be satisfactory.)

The Bad Hayek emerged when he aimed to convert a wider public. Then, as often happens, he tended to overreach, and to suggest more than he had legitimately argued. The Road to Serfdom was a popular success but was not a good book. Leaving aside the irrelevant extremes, or even including them, it would be perverse to read the history, as of 1944 or as of now, as suggesting that the standard regulatory interventions in the economy have any inherent tendency to snowball into “serfdom.” The correlations often run the other way. Sixty-five years later, Hayek’s implicit prediction is a failure, rather like Marx’s forecast of the coming “immiserization of the working class.”

Robert Solow

## Niall Ferguson’s offensive remarks on Keynes – unmitigated sycophancy

4 May, 2013 at 17:29 | Posted in Varia | 8 Comments

Harvard professor and famous historian Niall Ferguson reportedly made some bizarre and offensive remarks about economist John Maynard Keynes at an investment conference yesterday.

According to financial writer Tom Kostigen, the editor at large of Private Wealth and Financial Advisor magazines, Ferguson made two startling suggestions about Keynes at the Tenth Annual Altegris Conference in Carlsbad, California:

Keynes’ economic philosophy, Ferguson reportedly suggested, was the result of Keynes not caring about future generations.
Keynes didn’t care about future generations, Ferguson reportedly suggested, because Keynes was gay and did not have children.

Dan Jamieson at Investment News, also reported the remarks.

Specifically, Kostigen reported the following:

[I]n front of a group of more than 500 investors, Ferguson responded to a question about Keynes’ famous philosophy of self-interest versus the economic philosophy of Edmund Burke, who believed there was a social contract among the living, as well as the dead. Ferguson asked the audience how many children Keynes had. He explained that Keynes had none because he was a homosexual and was married to a ballerina, with whom he likely talked of “poetry” rather than procreated. The audience went quiet at the remark. Some attendees later said they found the remarks offensive. …

Ferguson, who is the Laurence A. Tisch Professor of History at Harvard University, and author of The Great Degeneration: How Institutions Decay and Economies Die, says it’s only logical that Keynes would take this selfish worldview because he was an “effete” member of society. Apparently, in Ferguson’s world, if you are gay or childless, you cannot care about future generations nor society.

Not surprisingly, Kostigen’s report has already drawn considerable attention to, and criticism of, Ferguson. We have reached out to Professor Ferguson for comment. We will update this article when we hear from him.

In addition to the offensive suggestion that those who don’t have children don’t care about the future or society, Professor Ferguson’s reported remarks are bizarre and insulting to Keynes on two levels.

First, this is the first time we have heard a respectable academic tie another economist’s beliefs to his or her personal situation rather than his or her research. Saying that Keynes’ economic philosophy was based on him being childless would be like saying that Ferguson’s own economic philosophy is based on him being rich and famous and therefore not caring about the plight of poor unemployed people.

Second, Keynes’ policies did not suggest that he did not care about future generations. On the contrary. … For the sake of both future generations and current generations, Keynes believed that governments should run deficits during recessions and then run surpluses during economic booms. Politicians have never seemed to be able to follow the second part of Keynes’ proscription — they tend to run deficits at all times — but it seems unfair to blame this latter failing on Keynes.

## Changing the economics curriculum

3 May, 2013 at 12:55 | Posted in Economics | 1 Comment

World Economics Association started its conference on economics curriculum today. Yours truly contributes with the paper Economics textbooks – anomalies and transmogrification of truth.

## What is economic theory?

3 May, 2013 at 10:48 | Posted in Economics, Theory of Science & Methodology | Comments Off on What is economic theory?

Economics is a discipline with the avowed ambition to produce theory for the real world. But it fails in this ambition, Lars Pålsson Syll asserts in Chapter 12, at least as far as the dominant mainstream neoclassical economic theory is concerned. Overly confident in deductivistic Euclidian methodology, neoclassical economic theory lines up series of mathematical models that display elaborate internal consistency but lack clear counterparts in the real world. Such models are at best unhelpful, if not outright harmful, and it is time for economic theory to take a critical realist perspective and explain economic life in depth rather than merely modeling it axiomatically.

The state of economic theory is not as bad as Pålsson Syll describes, Fredrik Hansen retorts in Chapter 13. Looking outside the mainstream neoclassic tradition, one can find numerous economic perspectives that are open to other disciplines and manifest growing interest in methodological matters. He is confident that theoretical and methodological pluralism will be able to refresh the debate on economic theory, particularly concerning the nature of realism in economic theory, a matter about which Pålsson Syll and Hansen clearly disagree.

## Michael Kumhof on monetary fairy tales and the Chicago Plan

2 May, 2013 at 10:18 | Posted in Economics | 6 Comments

## Niall Ferguson – oh dear, oh dear, so wrong, so wrong

1 May, 2013 at 09:56 | Posted in Economics | 6 Comments

It’s actually embarrassing to listen to a history professor of some fame that doesn’t understand the difference between a government and a bank.

So, for the benefit of history professors and others, here comes a little reminder from someone who does know his Macro 101:

The economy isn’t like an individual family that earns a certain amount and spends some other amount, with no relationship between the two. My spending is your income and your spending is my income. If we both slash spending, both of our incomes fall …

Things aren’t always this way, but when they are, the government is not in competition with the private sector. Government purchases don’t use resources that would otherwise be producing private goods, they put unemployed resources to work. Government borrowing doesn’t crowd out private borrowing, it puts idle funds to work. As a result, now is a time when the government should be spending more, not less. If we ignore this insight and cut government spending instead, the economy will shrink and unemployment will rise. In fact, even private spending will shrink, because of falling incomes …

Yes, the government must pay its bills in the long run. But spending cuts and/or tax increases should wait until the economy is no longer depressed, and the private sector is willing to spend enough to produce full employment.

Paul Krugman

## 1 maj

1 May, 2013 at 09:29 | Posted in Politics & Society | 1 Comment

Idag är det första maj. Själv kan jag inte låta bli att en sådan här dag tänka på alla toppar inom skattefinansierade vårdföretag, friskolor och pensionsfonder som tjänat miljarder på att misshushålla med våra pengar.

Oh, ni marknadens matadorer! Ödets vagn löper förvisso inte på skenor, men er stund ska också komma. Som August Strindberg så riktigt konstaterade för snart hundrafemtio år sedan i Röda rummet – det här är olidligt. Men –

det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar. Begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis, så att era magar stå som trumskinn, alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi …

« Previous Page