“Covering law explanation” i nationalekonomi och andra samhällsvetenskaper

21 Apr, 2013 at 18:12 | Posted in Economics, Theory of Science & Methodology | 4 Comments

ExplanationSom vetenskapsteoretiker är det intressant att konstatera att många ekonomer och andra samhällsvetare appellerar till ett krav på att förklaringar för att kunna sägas vara vetenskapliga kräver att ett enskilt fall ska kunna ”föras tillbaka på en allmän lag”. Som grundläggande princip åberopas ofta en allmän lag i form av ”om A så B” och att om man i de enskilda fallen kan påvisa att om ”A och B är förhanden så har man ’förklarat’ B”.

Denna positivistisk-induktiva vetenskapssyn är dock i grunden ohållbar. Låt mig förklara varför.

 
Enligt en positivistisk-induktivistisk syn på vetenskapen utgör den kunskap som vetenskapen besitter bevisad kunskap. Genom att börja med helt förutsättningslösa observationer kan en ”fördomsfri vetenskaplig observatör” formulera observationspåståenden utifrån vilka man kan härleda vetenskapliga teorier och lagar. Med hjälp av induktionsprincipen blir det möjligt att utifrån de singulära observationspåståendena formulera universella påståenden i form av lagar och teorier som refererar till förekomster av egenskaper som gäller alltid och överallt. Utifrån dessa lagar och teorier kan vetenskapen härleda olika konsekvenser med vars hjälp man kan förklara och förutsäga vad som sker. Genom logisk deduktion kan påståenden härledas ur andra påståenden. Forskningslogiken följer schemat observation – induktion – deduktion.

sdI mer okomplicerade fall måste vetenskapsmannen genomföra experiment för att kunna rättfärdiga de induktioner med vars hjälp han upprättar sina vetenskapliga teorier och lagar. Experiment innebär – som Francis Bacon så måleriskt uttryckte det – att lägga naturen på sträckbänk och tvinga den att svara på våra frågor. Med hjälp av en uppsättning utsagor som noggrant beskriver omständigheterna kring experimentet – initialvillkor – och de vetenskapliga lagarna kan vetenskapsmannen deducera påståenden som kan förklara eller förutsäga den undersökta företeelsen.

Den hypotetisk-deduktiva metoden för vetenskapens förklaringar och förutsägelser kan beskrivas i allmänna termer på följande vis:

1 Lagar och teorier

2 Initialvillkor

——————

3 Förklaringar och förutsägelser

Enligt en av den hypotetisk-deduktiva metodens främsta förespråkare – Carl Hempel – har alla vetenskapliga förklaringar denna form, som också kan uttryckas enligt schemat nedan:

Alla A är B Premiss 1

a är A Premiss 2

——————————

a är B Konklusion

Som exempel kan vi ta följande vardagsnära företeelse:

Vatten som värms upp till 100 grader Celsius kokar

Denna kastrull med vatten värms till 100 grader Celsius

———————————————————————–

Denna kastrull med vatten kokar

Problemet med den hypotetisk-deduktiva metoden ligger inte så mycket i premiss 2 eller konklusionen, utan i själva hypotesen, premiss 1. Det är denna som måste bevisas vara riktig och det är här induktionsförfarandet kommer in.

Den mest uppenbara svagheten i den hypotetisk-deduktiva metoden är själva induktionsprincipen. Det vanligaste rättfärdigandet av den ser ut som följer:

Induktionsprincipen fungerade vid tillfälle 1

Induktionsprincipen fungerade vid tillfälle 2

Induktionsprincipen fungerade vid tillfälle n

—————————————————–

Induktionsprincipen fungerar alltid

Detta är dock tveksamt eftersom ”beviset” använder induktion för att rättfärdiga induktion. Man kan inte använda singulära påståenden om induktionsprincipens giltighet för att härleda ett universellt påstående om induktionsprincipens giltighet.

Induktion är tänkt att spela två roller. Dels ska den göra det möjligt att generalisera och dels antas den utgöra bevis för slutsatsernas riktighet. Som induktionsproblemet visar klarar induktionen inte av båda dessa uppgifter. Den kan stärka sannolikheten av slutsatserna (under förutsättning att induktionsprincipen är riktig, vilket man dock inte kan bevisa utan att hamna i ett cirkelresonemang) men säger inte att dessa nödvändigtvis är sanna.

En annan ofta påpekad svaghet hos den hypotetisk-deduktiva metoden är att teorier alltid föregår observationspåståenden och experiment och att det därför är fel att hävda att vetenskapen börjar med observationer och experiment. Till detta kommer att observationspåståenden och experiment inte kan antas vara okomplicerat tillförlitliga och att de för sin giltighetsprövning kräver att man hänvisar till teori. Att även teorierna i sin tur kan vara otillförlitliga löser man inte främst med fler observationer och experiment, utan med andra och bättre teorier. Man kan också invända att induktionen inte på något sätt gör det möjligt för oss att få kunskap om verklighetens djupareliggande strukturer och mekanismer, utan endast om empiriska generaliseringar och lagbundenheter. Inom vetenskapen är det oftast så att förklaringen av händelser på en nivå står att finna i orsaker på en annan, djupare, nivå. Induktivismens syn på vetenskap leder till att vetenskapens huvuduppgift beskrivs som att ange hur något äger rum, medan andra vetenskapsteorier menar att vetenskapens kardinaluppgift måste vara att förklara varför det äger rum.

Till följd av de ovan anförda problemen har mer moderata empirister resonerat som att kommit att eftersom det i regel inte existerar något logiskt tillvägagångssätt för hur man upptäcker en lag eller teori startar man helt enkelt med lagar och teorier utifrån vilka man deducerar fram en rad påståenden som fungerar som förklaringar eller prediktioner. I stället för att undersöka hur man kommit fram till vetenskapens lagar och teorier försöker man att förklara vad en vetenskaplig förklaring och prediktion är, vilken roll teorier och modeller spelar i dessa, och hur man ska kunna värdera dem.

I den positivistiska (hypotetisk-deduktiva, deduktiv-nomologiska) förklarings-modellen avser man med förklaring en underordning eller härledning av specifika fenomen ur universella lagbundenheter. Att förklara en företeelse (explanandum) är detsamma som att deducera fram en beskrivning av den från en uppsättning premisser och universella lagar av typen ”Om A, så B” (explanans). Att förklara innebär helt enkelt att kunna inordna något under en bestämd lagmässighet och ansatsen kallas därför också ibland ”covering law-modellen”. Men teorierna ska inte användas till att förklara specifika enskilda fenomen utan för att förklara de universella lagbundenheterna som ingår i en hypotetisk-deduktiv förklaring. [Men det finns problem med denna uppfattning t. o. m. inom naturvetenskapen. Många av naturvetenskapens lagar säger egentligen inte något om vad saker gör, utan om vad de tenderar att göra. Detta beror till stor del på att lagarna beskriver olika delars beteende, snarare än hela fenomenet som sådant (utom möjligen i experimentsituationer). Och många av naturvetenskapens lagar gäller egentligen inte verkliga entiteter, utan bara fiktiva entiteter. Ofta är detta en följd av matematikens användande inom den enskilda vetenskapen och leder till att dess lagar bara kan exemplifieras i modeller (och inte i verkligheten).] Den positivistiska förklaringsmodellen finns också i en svagare variant. Det är den probabilistiska förklaringsvarianten, enligt vilken att förklara i princip innebär att visa att sannolikheten för en händelse B är mycket stor om händelse A inträffar. I samhällsvetenskaper dominerar denna variant. Ur metodologisk synpunkt gör denna probabilistiska relativisering av den positivistiska förklaringsansatsen ingen större skillnad.

En följd av att man accepterar den hypotetisk-deduktiva förklaringsmodellen är oftast att man också accepterar den s. k. symmetritesen. Enligt denna är den enda skillnaden mellan förutsägelse och förklaring att man i den förstnämnda antar explanansen vara känd och försöker göra en prediktion, medan man i den senare antar explanandum vara känd och försöker finna initialvillkor och lagar ur vilka det undersökta fenomenet kan härledas.

Ett problem med symmetritesen äer dock att den inte tar hänsyn till att orsaker kan förväxlas med korrelationer. Att storken dyker upp samtidigt med människobarnen utgör inte någon förklaring till barns tillkomst.

Symmetritesen tar inte heller hänsyn till att orsaker kan vara tillräckliga men inte nödvändiga. Att en cancersjuk individ blir överkörd gör inte cancern till dödsorsak. Cancern skulle kunna ha varit den riktiga förklaringen till individens död. Men även om vi t. o. m. skulle kunna konstruera en medicinsk lag – i överensstämmelse med den deduktivistiska modellen – som säger att individer med den aktuella typen av cancer kommer att dö av denna cancer, förklarar likväl inte lagen denna individs död. Därför är tesen helt enkelt inte riktig.

Att finna ett mönster är inte detsamma som att förklara något. Att på frågan varför bussen är försenad få till svar att den brukar vara det, utgör inte någon acceptabel förklaring. Ontologi och naturlig nödvändighet måste ingå i ett relevant svar, åtminstone om man i en förklaring söker något mer än ”constant conjunctions of events”.

Den ursprungliga tanken bakom den positivistiska förklaringsmodellen var att den skulle ge ett fullständigt klargörande av vad en förklaring är och visa att en förklaring som inte uppfyllde dess krav i själva verket var en pseudoförklaring, ge en metod för testning av förklaringar, och visa att förklaringar i enlighet med modellen var vetenskapens mål. Man kan uppenbarligen på goda grunder ifrågasätta alla anspråken.

En viktig anledning till att denna modell fått sånt genomslag i vetenskapen är att den gav sken av att kunna förklara saker utan att behöva använda ”metafysiska” kausalbegrepp. Många vetenskapsmän ser kausalitet som ett problematiskt begrepp, som man helst ska undvika att använda. Det ska räcka med enkla, observerbara storheter. Problemet är bara att angivandet av dessa storheter och deras eventuella korrelationer inte förklarar något alls. Att fackföreningsrepresentanter ofta uppträder i grå kavajer och arbetsgivarrepresentanter i kritstrecksrandiga kostymer förklarar inte varför ungdomsarbetslösheten i Sverige är så hög idag. Vad som saknas i dessa ”förklaringar” är den nödvändiga adekvans, relevans och det kausala djup varförutan vetenskap riskerar att bli tom science fiction och modellek för lekens egen skull.

Många samhällsvetare tycks vara övertygade om att forskning för att räknas som vetenskap måste tillämpa någon variant av hypotetisk-deduktiv metod. Ur verklighetens komplicerade vimmel av fakta och händelser ska man vaska fram några gemensamma lagbundna korrelationer som kan fungera som förklaringar. Inom delar av samhällsvetenskapen har denna strävan att kunna reducera förklaringar av de samhälleliga fenomen till några få generella principer eller lagar varit en viktig drivkraft. Med hjälp av några få generella antaganden vill man förklara vad hela det makrofenomen som vi kallar ett samhälle utgör. Tyvärr ger man inga riktigt hållbara argument för varför det faktum att en teori kan förklara olika fenomen på ett enhetligt sätt skulle vara ett avgörande skäl för att acceptera eller föredra den. Enhetlighet och adekvans är inte liktydigt.

4 Comments

  1. Du är rättmätigt mycket kritisk till de kvantitativa metoder du ofta tar upp i din blogg. Jag har förut frågat vad du själv föredrar för vetenskapliga metoder när samhällsproblem ska belysas eller beskrivas. Är det några kvantititativa metoder du trots allt tillgriper eller föredrar du kvalitiva metoder av något slag?

    • Bertil,när det gäller frågan om kvantitativa eller kvalitativa metoder, måste grundprincipen vara att det är frågeställningen och objektet för undersökningen som måste vara utgångspunkten. Ontologin först, epistemologin därefter.

      Detta sagt är det tyvärr ändå så att det inom många utbildningar (inte minst de där du och jag har långvarig erfarenhet) ges väldigt dåliga förutsättningar för att lära våra studenter att använda kvantitativt-vetenskapliga metoder, vilket realiter innebär att många studenter är hänvisade till enbart kvalitativa undersökningar, ÄVEN där det uppenbart hade varit framkomligt att med kvantitativa metoder och exempelvis inferentiell statistik kunna testa förutsättningarna och möjligheterna för generaliseringar sample => population. Istället för att höja ambitionsnivån vad gäller räckvid och generaliserbarhet – och också ta risken att “lyss till den sträng som brast” – tvingas dessa metodvalslösa studenter inskränka sina aspirationsnivåer till att uttala sig om vad “5 X i Y-köpinge tycker om Z”.

      [Sen finns det en omvänd fara också, som inte minst bland ekonomistudenter är tydlig, där man okritiskt hamrar på med sin gottköpskvantitativa hammare i glad och okunnig låtsasförvissning om att världen är en spik!]

      • Gunnar Myrdal -Hur styrs landet? /
        Tre metodfrågor -1982

        http://runeberg.org/hurstyrs/0016.html

        ” På grund av arten av de problem jag i min forskning kommit att arbeta
        med har jag drivits att bli vad jag kallar en “institutionell” ekonom, en
        i vårt vetenskapliga klimat hemma i Sverige sällsynt variant, trots att vi
        ekonomer nu blivit så ofantligt många. Jag har lärt mig att det i
        verkligheten inte finns några ekonomiska, sociologiska, psykologiska
        etc problem utan bara problem, och att alla problemen är sammansatta
        och lika komplicerade som verkligheten själv.

        Även när ett studium ges en huvudinriktning på vad vi kallar
        ekonomiska problem, t ex vår krispolitik just nu, måste det vägas in i
        kunskap om alla andra betydelsefulla samhällsförhållanden och
        samhällsförändringar. När t ex våra och hela västvärldens nationalekonomiska
        prognosmakare och planerare stod alldeles överraskade i den ena
        oljekrisen efter den andra, borde vi förstått faran av att ha hållit oss
        okunniga om vad som då var väl känt och diskuterat av forskare inom
        andra discipliner.

        På grund av bokens ärende och de problem jag diskuterar gissar jag
        att innehållet i många kapitel närmast skulle falla inom disciplinen
        statsrätt, statskunskap och ibland nutidshistoria. Det generar mig som
        institutionell ekonom inte det ringaste. Reglerna för utforskning av
        vad som är faktiskt och sant är i grunden desamma för all
        samhällsforskning.

        Jag har vidare av samma forskningserfarenheter drivits att se de
        mänskliga värderingarnas roll i forskningen. Värderingarna spelar sin
        roll inte bara när vi drar politiska slutsatser från vår forskning, utan
        redan vid utforskningen av vad som är faktiskt och sant. Jag begär
        därför redovisning av de värdepremisser som styr forskaren.

        Dessa båda grundsatser, som jag ursprungligen inte spekulerat mig
        till utan drivits fram emot på grund av de problem jag brottats med i
        min forskning, finns genomarbetade och utlagda i inledningar och
        metodiska bilagor till mina vetenskapliga arbeten, och de var
        förebådade redan i min för mer än femtio år sedan utgivna
        Vetenskap och politik i
        nationalekonomin, 1930, som nu finns i en nyutgåva från 1972.

        Vad gäller dessa två metodfrågor nöjer jag mig i denna mindre
        tekniska bok med att hänvisa till de hårdare arbetena.8 Speciellt i fråga
        om kravet på värdepremisser blir de i denna bok även redovisade
        genom ett avsiktligt personligt skrivsätt.

        Den tredje metodfrågan gäller mitt krav på enkelhet i begripandet av
        verkligheten. Detta krav blir ju å ena sidan desto svårare att
        tillfredsställa med min utvidgning av forskningshorisonten genom att jag är
        institutionalist, men blir å andra sidan också viktigare av samma skäl,
        eftersom vi eljest hamnar i mångfaldens förvirring.

        Särskilt under de senaste decennierna har den dominerande
        riktningen bland våra ekonomer här hemma och i de anglo-sachsiska
        länderna inskränkt blickfältet mer än tidigare, alltså mer än hos
        Marshall och Adam Smith, som faktiskt var mer av institutionalister. De
        har därmed, som jag ser det, avlägsnat sig allt längre från en sann
        verklighetssyn. I sina grundläggande högteoretiska arbeten skriver de
        för varandra som inom en från all annan samhällskunskap isolerad
        sekt, vilket måste göra deras forskning allt mindre realistisk och
        relevant. Samtidigt har de byggt ut sin forskningsapparat i ekonometrisk,
        dvs matematisk, riktning vilket torde innebära en ytterligare
        inskränkning av blickfältet. I en bilaga till den andra delen av boken, “Parentes
        om nationalekonomerna”, skall jag något utveckla denna tanke.

        Gustav Cassel, som verkligen var högutbildad matematiker innan
        han blev nationalekonom, brukade säga, att när han mötte vidlyftiga
        matematiska utläggningar, läste han först den text som vanligen
        åtföljde dem för att se efter om författaren kunde ha något relevant att säga,
        och om det kunde vara riktigt. Eljest lade han skriften åsido. Formler
        kan i bästa fall bara vara illustrationer, menade han.

        Cassel hade en sällsynt förmåga att så att säga tänka konkret och
        abstrakt på samma gång. Och den konkreta kunskap han hämtade
        från flitig statistikläsning och från tidningar och samtal blev
        omedelbart och utan att formuleras infogad direkt i hans teoretiska
        generaliserande.

        I vad han själv skrev syftade han till största enkelhet och
        begriplighet. Cassel strävade att, som han brukade säga, skriva så att “en bonde
        med sunt förnuft skulle begripa honom”. Bakom denna inställning låg
        hos honom övertygelsen att “naturen i grunden är enkel”, som han
        också brukade säga. Han hade ju sin intellektuella mognadstid under
        inflytande av nydarwinismen före och kring förra sekelskiftet.

        Jag har ju tvärtom fått lära mig att mänskliga förhållanden är ytterligt
        komplicerade, och detta är den djupare innebörden av min
        institutionalism. Men just därför måste jag sträva efter största möjliga
        förenkling och begriplighet, och jag följer alltså likväl Cassel, fastän av det
        motsatta skälet.

        I inledningen till An American Dilemma, där jag verkligen stod inför
        uppgiften att intränga i ett problem av ytterligt komplicerad natur,
        skrev jag att jag tog min utgångspunkt i vanligt folks sunda förnuft
        såsom de diskuterade sina problem man och man emellan. Och jag
        lovade att, hur radikalt jag än skulle finna skäl att korrigera dessa
        populära uppfattningar i min efterföljande långa text, skulle mina
        bemödanden vara enkelhet och begriplighet och undvikande av lärd
        godtycklighet och barbarisk terminologi.

        Jag ber om tillgift för denna utflykt till försvar för enkelhet vid
        mötande av problem, vilkas komplicerade natur just är min
        utgångspunkt som institutionalist. “

  2. Bra kritik av den kvantitativa samhällsvetenskapen. Men det är toppen av ett isberg. Det finns många svagheter att peka på, en av mina favoriter i just detta ögonblick är följande:

    Det man mäter är inte nödvändigtvis det man påstår sig mäta.

    I det kokande vattnet exemplet ovan, så lade man ned ganska stora ansträngningar innan man kommit så långt på att ta reda på vad man mätte. Först då kunde man göra kvantitativ vetenskap med temperaturer. Samhällsvetenskapen är bekvämare på det sättet, genom att helt sonika påstå: Det jag säger att jag mäter är det jag mäter. Lite lagom dogmatiskt, en önskan om att springa innan man kan gå.


Sorry, the comment form is closed at this time.

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.