Paul Samuelson and the logic of the fiscal cliff

17 Dec, 2012 at 14:58 | Posted in Economics | 2 Comments

[The interview was given to Mark Blaug in 1995. In transcript: “I think there is an element of truth in the view that the superstition that the budget must be balanced at all times [is necessary]. Once it is debunked, [it] takes away one of the bulwarks that every society must have against expenditure out of control. There must be discipline in the allocation of resources or you will have anarchistic chaos and inefficiency. And one of the functions of old fashioned religion was to scare people by sometimes what might be regarded as myths into behaving in a way that the long-run civilized life requires. We have taken away a belief in the intrinsic necessity of balancing the budget if not in every year, [and then] in every short period of time. If Prime Minister Gladstone came back to life he would say “oh, oh what you have done” and James Buchanan argues in those terms. I have to say that I see merit in that view.”]

Samuelson’s statement makes me come to think of the following passage in Keynes‘s General Theory:

The ideas of economists and political philosophers, both when they are right and when they are wrong, are more powerful than is com­monly understood. Indeed the world is ruled by little else. Practical men, who believe themselves to be exempt from any intellectual influences, are usually the slaves of some defunct economist. Madmen in authori­ty, who hear voices in the air, are distilling their frenzy from some academic scribbler of a few years back.

I wonder why …

How much whipping can democracy take?

16 Dec, 2012 at 18:26 | Posted in Economics, Politics & Society | 2 Comments

The 17-nation eurozone has contracted for forteen straight months. And now it’s not only getting worse in the periphery countries, but also in France and Germany. Unemployment is on the rise everywhere within the eurozone. These are very alarming facts and should be taken seriously.

Richard Koo warns  us that the problems – created to a large extent by the euro – may not only endanger our economies, but also our democracy itself:

The question is how long democracy can survive with governments and EU institutions forcing the patient to undergo treatment for the wrong disease. Eurozone social security programs have made great strides since the prewar era, and as a result a recession will not lead to an immediate collapse of democratic government.

However, the term “democratic deficit” is appearing more frequently in Western newspapers, as more governments are implementing policies without going through proper democratic channels. The complete inability of leaders in the countries already experiencing double dips to present a plan for addressing the situation also casts a shadow over the outlook for democracy.

In Germany’s Weimar Republic, the unemployment rate was at 28% when the government pushed through austerity measures in the midst of a balance sheet recession, causing democratic structures to collapse.

In that sense I am deeply concerned about eurozone unemployment, which now stands at 24.8% in Spain (June, Eurostat) and 23.1% in Greece (May, National Statistical Service of Greece). Even more worrying, policymakers have been unable to present the public with a single persuasive scenario showing a way out of the current predicament.

The Weimar Republic collapsed in 1933 after Chancellor Heinrich Brüning’s insistence on fiscal consolidation triggered an economic implosion. It is extremely unfortunate that the countries of Europe are repeating his mistake some eighty years later.

The one difference is that this time it is the lack of understanding of balance sheet recessions at the ECB, the EU, and the German government that is pushing the eurozone (ex Germany) in the wrong direction.

How much whipping can democracy take? How many more are going to get seriously hurt and ruined before we end this madness and put the euro where it belongs – in the dustbin of history!

Snart kommer änglarna att landa

15 Dec, 2012 at 20:41 | Posted in Varia | Comments Off on Snart kommer änglarna att landa

Ibland räcker orden bara inte till. Idag är en sådan dag. När mörkret breder ut sig och oskyldiga människors livslåga släcks i vansinnesdåd drabbas vi alla. Så håll om dina nära och kära. Ta vara på den stund vi fått på jorden.

The fiscal cliff explained

15 Dec, 2012 at 17:59 | Posted in Economics, Politics & Society | 1 Comment


REH – assuming we know what in fact we never know

15 Dec, 2012 at 10:27 | Posted in Economics, Statistics & Econometrics, Theory of Science & Methodology | 2 Comments

With over a million copies of its papers downloaded per year, Real-World Economics Review is now probably the world’s most read economics journal. The latest issue – no. 62 – is out today. And yours truly has a paper in it – Rational expectations – a fallacious foundation for macroeconomics in a non-ergodic world:

The financial crisis of 2007-08 hit most laymen and economists with surprise. What was it that went wrong with mainstream neoclassical macroeconomic models, since they obviously did not foresee the collapse or even make it conceivable?
As I have tried to show in this essay, one important reason ultimately goes back to how these models handle data. In REH-based modern neoclassical macroeconomics – Dynamic Stochastic General Equilibrium (DSGE), New Synthesis, New Classical, “New Keynesian” – variables are treated as if drawn from a known “data-generating process” that unfolds over time and on which one therefore have access to heaps of historical time-series. If one does not assume the “data-generating process” to be known – if there is no “true” model – the whole edifice collapses.

Building on REH, modern macroeconomics obviously did not anticipate the enormity of the problems that unregulated “efficient” financial markets created. Why? Because it builds on the myth of us knowing the “data-generating process” and that we can describe the variables of our evolving economies as drawn from an urn containing stochastic probability functions with known means and variances …

In the end this is what it all boils down to. We all know that many activities, relations, processes and events are of the Keynesian uncertainty type. The data do not – as REH models assume – unequivocally single out one decision as the only “rational” one. Neither the economist, nor the deciding individual, can fully pre-specify how people will decide when facing uncertainties and ambiguities that are ontological facts of the way the world works.

Some macroeconomists, however, still want to be able to use their hammer. So they decide to pretend that the world looks like a nail, and pretend that uncertainty can be reduced to risk. So they construct their mathematical models on that assumption. The result: financial crises and economic havoc.

How much better – how much bigger chance that we do not lull us into the comforting thought that we know everything and that everything is measurable and we have everything under control – if instead we would just admit that we often “simply do not know,” and that we have to live with that uncertainty as well as it goes. Fooling people into believing that one can cope with an unknown economic future in a way similar to playing at the roulette wheels, is a sure recipe for only one thing – economic catastrophy. The unknown knowns – the things we fool ourselves to believe we know – often have more dangerous repercussions than the “Black Swans” of Knightian unknown unknowns, something quantitative risk management – based on the hypotheses of market efficiency and rational expectations – has given ample evidence of during the latest financial crisis.

R2 and the crow’s triangular flight

14 Dec, 2012 at 15:30 | Posted in Statistics & Econometrics | Comments Off on R2 and the crow’s triangular flight

In many statistical and econometric studies R2 is used to measure goodness of fit – or more technically, the fraction of variance ”explained” by a regression.

But it’s actually a rather weird measure. As eminent mathematical statistician David Freedman writes:

The math is fine, but the concept is a little peculiar … Let’s take an example. Sacramento is about 78 miles from San Francisco, as the crow flies. Or, the crow could fly 60 miles East and 50 miles North, passing near Stockton at the turn. If we take the 60 and 50 as exact, Pythagoras tells us that the squared hypotenuse in the triangle is

602 + 502 = 3600 + 2500 = 6100 miles2.

With “explained” as in “explained variance”, the geography lesson can be cruelly summarized. The area – squared distance – between San Francisco and Sacramen-to is 6100 miles2, of which 3600 is explained by East …

The theory of explained variance boils down to Pythagoras’ theorem on the crow’s triangular flight. Explainig the area between San Francisco and Sacra-mento by East is zany, and explained variance may not be much better.

The Hours

13 Dec, 2012 at 18:53 | Posted in Varia | Comments Off on The Hours


An MMT perspective on the Fiscal Cliff

13 Dec, 2012 at 14:39 | Posted in Economics | Comments Off on An MMT perspective on the Fiscal Cliff


Lägg ner SvT

13 Dec, 2012 at 08:35 | Posted in Politics & Society | 8 Comments

Ett nytt år är snart här, så vad vore då bättre än att ge Sveriges Televisions ledning några funderingar om det egna public service-företagets framtid.

tvTid är en bristvara i tv. Om man likväl – som så ofta nu för tiden – använder dyrbar sändnings-tid till struntsaker och menlös ”underhåll-ning” måste det finnas ett skäl. Televisionen är – fortfarande – för en stor del av befolkningen den viktigaste källan till information och världsbild. Att fylla ut programtablåerna med trivialiteter blir därför ett effektivt medel att – istället för att fungera som ett effektivt instrument för åsiktsbildning och reflektion – tränga undan viktig information som medborgarna skulle behöver för att kunna utöva och utveckla sina demokratiska förmågor.

Televisionen skapar via sin personfixering och banaliserande fokusering på allehanda ”affärer” en dålig grogrund för verklig kunskapsspridning. Istället för seriös opinionsbildning får vi demagogiska program där snabbtänkta tyckmyckentrutar med lätt kunskapsbagage får breda ut sig om allt och inget, men speciellt om sådant som de ingenting vet. Brådska är legio och utrymme för tanke litet, så det gäller att snabbt servera den färdigtuggade kultursnabbmaten. Och alltyckarna är alltid lika redo att haspla ur sig något klatschigt och käckt svar på programledarnas alltid lika omöjliga frågor.

Eller så har vi nyhets- och debattprogram där kompetenta och duktiga forskare och sakkunniga för dyra pengar flygs in från landets alla håll för att under tjugo sekunder försöka göra sin röst hörd när en narcissistiskt självbespeglande och obildad programledare ständigt avbryter och tar ordet ur munnen på dem. Vi förväntas samtidigt kunna lyssna på vad debattörer säger och läsa mer eller mindre intelligensbefriade sms-meddelanden som löper i bildrutans nederkant. Programmakarna är uppenbarligen mer rädda för att någon till äventyrs ska tröttna på de ständigt avbrutna försöken att få prata till punkt än för informationsinfarkt.

Att bara föra ett lugnt och bildat samtal duger minsann inte i vår tids tv-sända gladiatorspel. Finns inga meningsmotsättningar snickras de snabbt ihop så att ett fiktivt meningsutbyte kan äga rum inför tv-kamerorna. Och trots att de ofta inte får säga något ställer ”experterna” vecka efter vecka upp i Debatt och de andra tyckarprogrammen. Tydligen är man beredd till vilka förödmjukelser som helst bara för att få synas och mingla på tv-parnassens estrad.

Tv-tittande har blivit ett av vår tids populäraste legala sedativ. Från arbetslivets stress och otrygghet kommer vi hem till den konstlade tryggheten i tv:s ställföreträdande av våra liv. När vi inte själva orkar leva våra liv kopplar vi upp oss på tv:n. Där får vi i karikerad form ett återsken av det liv vi kunnat leva. För att inte gå under i enstöringens andliga vanmakt anpassar vi oss. Antingen hänger du förbehållslöst med eller så blir du oeftergivligt avhängd. Ve den som inte kan delta i dagen–efter–snacket om kvällen–före–avsnittet av innesåpan! Därför sitter vi där, dag efter dag, av rädsla för att kanske gå miste om något. Vi vet inte vad, men något måste det vara och den som inte tittar riskerar alltid att gå miste om det.

I tv-rutan odlas framgångsmyten och förverkligas våra önskedrömmar. Tv sanktionerar kravet på smörja genom knäsättandet av den totala harmonin. ”Ge folk vad folk vill ha”. Det vill säga låt folk få den tv som tv själv frambesvurit. Konformismens credo – ständig upprepning – reproducerar ständigt samma krimskrams.

Tv-underhållning har blivit en förlängning av arbetet där verklighetens efterbildningar ska ge oss ny ork. Såpornas falskhet är till för att vi som åskådare ska kunna värja oss från vår egen. Vår förtvivlan blir i såpornas värld ett löfte om en – trots allt – fortsatt framtid. Verklig tragik upplöses i ett intet. Mänsklig kontakt blir ytlig beröring. Djup blir glättig yta. Television har blivit vår tids känsloindustri, där djupa mänskliga emotioner omvandlas till varor som via etern kan köpas och säljas. Allt ska hämningslöst levas ut. Att följden av att ständigt matas med falska känslor blir en utarmning av våra själsliv och svårigheter att känna igen äkta känslor oroar inte medieindustrin och dess apologeter.

Människor och mänsklighet reduceras till ett maskeradspel av stereotyp förljugenhet där endast överdriften är sann. Världen och verkligheten måste till varje pris filtreras genom såpornas sammanhangslösa ordning. På så vis skapas illusionen att verkligheten är en förlängning av det artificiella liv som utspelas på tv-skärmen. I tv-såporna förverkligas postmodernisternas avskaffande av individen i form av de pseudoindivider som flimrar förbi på rutan. I såporna är varje person utbytbar och kan till och med vid behov återvända från de döda.

Såporna är ett sätt att fly undan vardagen med syntetiska dagdrömmar där förespeglad tillfredsställelse ska kompensera verklig försakelse. Med såporna har kulturen avsvurit sig sin autonomi för att – som Adorno och Horkheimer uttrycker det – ”stolt inordna sig bland konsumtionsartiklarna.” De är ett av de synliga tecknen på bildningens barbariska förfall i den globala kulturmarknadens kolonisering av vår livsvärld.

Tv behöver inte längre utges för att vara kultur. Att den inte är något annat än geschäft används i själva verket som legitimitet för den hänsynslöst nivellerande smörja som tillhandahålls dess tittare.

Såporna är ytans non plus ultra. Deras uniformitet och schematiserade klichéer utmynnar i en odifferentierad smörja vars enda fördel är fullständig utbytbarhet. Skapa din egen såpa –zappa mellan kanalerna och du får en mer ätbar gröt än den såpornas manusförfattare själva kokar ihop!

Såporna har blivit ett system av icke-kultur, ”ett stiliserat barbari” som bara i liten utsträckning skiljer sig från reklamfilm. I själva verket är det väl så att många upplever den kommersiella televisionens reklamavbrott som en befriande andhämtning från alla de fördummande lek- och frågeprogram, såpor och andra sopor som vi förorenar mediet med.

Att våga kritisera televisionen bannlyses som förhävelse från den som tror sig bättre än andra. Televisionens apologeter ser på sin produkt som folkets kultur befriad från onödig och skrymmande estetik och etik. Kritisk distans är bara kultursnobberi. Vad som ovillkorligen måste motarbetas är den tänkande människan. Att utveckla egen tankeverksamhet är farligt. Mångfald får bli enfald. Och skapande och kritiskt tänkande ersättas av passivt och avhumaniserande konsumerande.

Men drömma kan man ju alltid. Själv hoppades jag i många år att vi i framtiden skulle kunna återskapa åtminstone två bra public-service-kanaler som sänder kvalitetsprogram utan att fjäska för publikens smak med voyeuristiska och exhibitionistiska hemma-hos-program och intelligensbefriade lek- och frågeprogram. Och som inte i fåfäng konkurrens med oräkneliga kommersiella kanaler skulle sända samma fördummande smörja i ourskiljbar förpackning. För jag trodde att även om televisionens utveckling i den nyliberala eran mest påmint om den gamla sagan om Frankenstein som skapade det vidunder han sedan själv dukade under för, var det aldrig för sent att erkänna sitt misstag och vända om.

Jag har slutat hoppas och inser numera att SvT:s ledning inte är vuxen den uppgiften.

SvT har förbrukat sitt förtroendekapital och uppenbart misshushållat med de resurser det fått sig tilldelat för att ge svenska folket en bra public-service-tv. Slutsatsen skriver sig själv. Lägg ner SvT och bygg upp en ny offentligt finansierad television som tar sitt samhällsuppdrag på allvar! Låt oss få en offentligt finansierad tv som lämnar de kommersialiserade dokusåporna, lek- och hemrenoveringsprogrammen till den reklamfinansierade televisionen och i stället satsar på vettiga program för en publik som vill ha ett verkligt alternativ till de kommersiella kanalerna.

Scholarly conduct …

13 Dec, 2012 at 08:17 | Posted in Politics & Society | 1 Comment


Probability puzzle solved

12 Dec, 2012 at 16:43 | Posted in Statistics & Econometrics | Comments Off on Probability puzzle solved


(h/t barnilsson)

Inequality and macroeconomic dynamics

12 Dec, 2012 at 10:53 | Posted in Economics | Comments Off on Inequality and macroeconomic dynamics


Lönediskriminering – en nyttig statistiklektion

12 Dec, 2012 at 10:51 | Posted in Education & School | 3 Comments

Pontus Bäckström har några intressanta reflektioner kring den svåra konsten att dra kausala slutsatser utifrån observationsdata (i det här fallet lönestatistik) på sin blogg:

I förra veckan läste jag en artikel på pendeltåget som fångade mitt nyfikna intresse. Artikeln handlade om hur löneskillnaderna ökar mellan män och kvinnor i Stockholms län:

Artikeln avslutas med att konstatera att skillnaderna inte kan förklaras av utbildningslängd i och med att kvinnorna i Stockholms län har högre utbildningsnivå än männen.

Det tycks uppenbart att detta sätter fingret på ett reellt jämställdhetsproblem, men jag undrar om det är det jämställdhetsproblem som journalisten tänker sig? Istället för att endast vara ett fall av lönediskriminering så kan detta nog också vara ett fall av snedrekrytering till den högre utbildningen.

Det den som tog fram statistiken nämligen också borde ha kollat upp direkt i undersökningen var att, utöver att endast kontrollera för kvinnors respektive mäns utbildningslängd, även kontrollera för vilken utbildning respektive kön har läst. Tyvärr är det ju nämligen som så att en hel radda långa universitetsutbildningar inte leder till höga löner och tyvärr är också kvinnor – i många fall – starkt överrepresenterade på dessa utbildningar. Solklara exempel på detta är olika lärarutbildningar och inte minst olika sjuksköterskeutbildningar med tillästa specialistutbildningar som aldrig tycks löna sig för individen.

The documentary on the debt crisis you just have to watch

11 Dec, 2012 at 17:00 | Posted in Economics | 4 Comments

In this absolutely marvelous new Swedish Television documentary (with English subtitles) on the economic crisis and the responsibility of neoclassical economics in bringing it on, the self-proclaimed emperor of social sciences (and especially its Chicago brand) is shown to be more naked than ever before.

Nobel laureate Robert Lucas answers a question (wind to 19:40) if the level of debt was a problem, by telling us that the high level of debt is not an interesting problem, since,  for a country as a whole, debt and credit always “cancel out.” Unbelievable stupidity even to come from a Chicago economist. Fortunately Dirk Bezemer and Steve Keen are also interviewed and help us sort things out and give a more sensible view on the increasing indebtedness of modern economies.

Added: In case you didn’t know – to get the English subtitles you have to start the video and then left-click on Captions (the left-most  button at the right bottom of the video).

Demand – still stuck at low levels

11 Dec, 2012 at 16:13 | Posted in Economics | Comments Off on Demand – still stuck at low levels

slow recovery

« Previous PageNext Page »

Blog at
Entries and Comments feeds.

%d bloggers like this: