Sänkta löner löser ingenting

24 Mar, 2012 at 14:53 | Posted in Economics | 14 Comments

För varje månad som går vinner konjunkturnedgången i Sverige i oavbruten styrka. De närmsta åren hotar bjuda på en långvarig konjunkturnedgång i den svenska ekonomin.

I detta minst sagt svåra läge – när ekonomin åter börjar hänga på repen – har vi de senaste veckorna kunnat läsa hur man från både regerings- och arbetsgivare-håll föreslagit att man ska försöka lösa krisen med hjälp av lönesänkningar i en eller annan form (inte minst ungdomslönerna har varit på tapeten).

Egentligen ska man nog främst se detta som ett tecken på hur lågt förtroendet för det ekonomiska systemet sjunkit. Från gårdagens nyliberala våtdrömmar om ekonomins kommandohöjder har vi sjunkit till den ekonomiska verklighetens bankkrascher, företagsnedläggelser och galopperande arbetslöshet. För det är ju självklart inte så att lönesänkningar räddar jobb. I en situation där krisen som började kring 2007-08 långt ifrån är över, varken globalt eller här hemma, har vi mer än något annat behov av stimulansåtgärder och en ekonomisk politik som leder till ökad effektiv efterfrågan.

På samhällsnivå ökar lönesänkningar bara risken för att ännu fler kommer att stå utan jobb. Att tro sig kunna lösa kriser på detta sätt är en tillbakagång till den förfelade ekonomiska teori och politik som John Maynard Keynes slutgiltigt gjorde upp med redan på 1930-talet. Det var en politik som gjorde miljontals människor världen över arbetslösa. Trettiotalsdepressionen åtföljdes av deflation som visserligen kunde innebära höjda reallöner – men bara för dem som lyckades behålla sina jobb.

Visst kan det kortsiktigt fungera för enskilda företag och fackföreningar att satsa på frysta eller sänkta löner. Men det är ett atomistiskt felslut att tro att en generell lönesänkningspolitik skulle främja ekonomin. Tvärtom. Som Keynes visade blir den aggregerade effekten av lönesänkningar katastrofal. De sätter igång en kumulativ prissänknings-spiral som får företags och enskildas skulder att realt öka eftersom skulderna nominellt inte påverkas av den allmänna pris- och löneutvecklingen. I en ekonomi som alltmer kommit att bygga på ökat låntagande och skuldsättning blir detta inkörsporten till en deflationskris. Detta i sin tur leder till att ingen vill låna pengar och kapital eftersom betalningsbördan över tiden blir för betungande. Företag blir insolventa, investeringarna minskar, arbetslösheten ökar och depressionen står för dörren.

Låt oss tala. Och tala tydligt. Risken för skulddeflation kan aldrig bagatelliseras. Ser vi på svenska data över inflationsförändring och BNP för åren 1980-2008 kan vi konstatera att för varje punkt som den reala BNP understiger den potentiella BNP så tenderar inflationstakten att minska med en halv punkt. Detta måste tas på fullt allvar. Om gapet mellan real och potentiell BNP ökar de närmsta åren innebär detta att deflationen snart riskerar bli ett faktum.

Det överhängande problemet för svensk ekonomi är att vi inte får fart på konsumtion och kreditgivning. Förtroende och effektiv efterfrågan måste återupprättas. Vi kan självklart inte bara sitta med armarna i kors och vänta på att ovädret drar vidare – men att föreslå krislösning byggd på sänkta löner är att skriva ut recept på än värre katastrofer. Vill regering och arbetsgivare ta samhällsansvar – och inte låta enfald få ersätta analysförmåga och besinning – måste de klart och tydligt ta avstånd från allehanda kortsiktiga och kontraproduktiva lönesänkningsstrategier. Skall man ta sig ur djupa ekonomiska svackor krävs vassare, bättre och effektivare instrument – som exempelvis en aktiv och offensiv finanspolitik.