Om de döda skall inte tigas men talas

19 januari, 2012 kl. 23:04 | Publicerat i Varia | Kommentarer inaktiverade för Om de döda skall inte tigas men talas
Till Fadime Sahindal, född 2 april 1975 i Turkiet, mördad 21 januari 2002 i Sverige


DE DÖDA

De döda skall icke tiga men tala.
Förskingrad plåga skall finna sin röst,
och när cellernas råttor och mördarnas kolvar
förvandlats till aska och urgammalt stoft
skall kometens parabel och stjärnornas vågspel
ännu vittna om dessa som föll mot sin mur:
tvagna i eld men inte förbrunna till glöd,
förtrampade slagna men utan ett sår på sin kropp,
och ögon som stirrat i fasa skall öppnas i frid,
och de döda skall icke tiga men tala.

 

Om de döda skall inte tigas men talas.
Fast stympade strypta i maktens cell,
glasartade beledda i cyniska väntrum
där döden har klistrat sin freds propaganda,
skall de vila länge i samvetets montrar.
balsamerade av sanning och tvagna i eld,
och de som redan har stupat skall icke brytas,
och den som tiggde nåd i ett ögonblicks glömska
skall resa sig och vittna om det som inte brytes,
för de döda skall inte tiga men tala.

 

Nej, de döda skall icke tiga men tala.
De som kände triumf på sin nacke skall höja sitt huvud,
och de som kvävdes av rök skall se klart,
de som pinades galna skall flöda som källor,
de som föll för sin motsats skall själva fälla,
de som dräptes med bly skall dräpa med eld,
de som vräktes av vågor skall själva bli storm.
Och de döda skall icke tiga men tala.

                                           Erik Lindegren

 

Does Austerity Promote Growth?

19 januari, 2012 kl. 18:40 | Publicerat i Economics, Politics & Society | Kommentarer inaktiverade för Does Austerity Promote Growth?

No! And Robert Shiller, Professor of Economics at Yale University, gives some reasons why not, here:

Jaime Guajardo, Daniel Leigh, and Andrea Pescatori of the International Monetary Fund recently studied austerity plans implemented by governments in 17 countries in the last 30 years … Their analysis found a clear tendency for austerity programs to reduce consumption expenditure and weaken the economy. That conclusion, if valid, stands as a stern warning to policymakers today.

Ultimately, the problem of judging austerity programs is that economists cannot run fully controlled experiments. When researchers tested Prozac on depressed patients, they divided their subjects randomly into control and experimental groups, and conducted many trials. We cannot do that with national debt.

So do we have to conclude that historical analysis teaches us no useful lessons? Do we have to return to the abstract reasoning of Mandeville and some of his successors, including John Maynard Keynes, who thought that there were reasons to expect that austerity would produce depressions?

There is no abstract theory that can predict how people will react to an austerity program. We have no alternative but to look at the historical evidence. And the evidence of Guajardo and his co-authors does show that deliberate government decisions to adopt austerity programs have tended to be followed by hard times.

Policymakers cannot afford to wait decades for economists to figure out a definitive answer, which may never be found at all. But, judging by the evidence that we have, austerity programs in Europe and elsewhere appear likely to yield disappointing results.

Stiglitz evaluates Ricardian equivalence with due care

19 januari, 2012 kl. 18:26 | Publicerat i Economics | Kommentarer inaktiverade för Stiglitz evaluates Ricardian equivalence with due care

Ricardian equivalence is taught in every graduate school in the country. It is also sheer nonsense.

Joseph E. Stiglitz, twitter 

[On Ricardian equivalence and the alleged impossibility of fiscal stimulus, see here, here, here, here, and here.]

Regeringen Reinfeldts största misslyckande – jobb, jobb, jobb

19 januari, 2012 kl. 09:24 | Publicerat i Economics | 1 kommentar


                               Källa: SCB

Studentexamen? Javisst!

18 januari, 2012 kl. 14:01 | Publicerat i Education & School | 1 kommentar

Helena von Schantz skriver idag i Sydsvenskan om varför ett införande av en studentexamen vore bra:

Behovet av att få kunskapsmålen i fokus är den viktigaste orsaken till att vi behöver en studentexamen. I dagens skola går omsorg, dokumentation, arbetssätt och betyg före kunskap. Ska skolan ha kunskap i centrum måste det vara kunskapsresultaten som kontrolleras, inte som idag allt det övriga.

Vi har också skolkonkurrens, men inte heller det har lett till att kunskapen kommit i centrum. Skolorna konkurrerar med betyg, marknadsföring och skollunch när de borde konkurrera med skickliga lärare och goda kunskapsresultat.

Ytterligare en invändning är att reformen söker bakåt i tiden efter lösningar. Men den studentexamen som avskaffades 1968 rättades av undervisande lärare. Att införa en centralrättad examen är alltså inte … att titta tillbaka på ett föråldrat system. Det är tvärtom att titta framåt och att söka inspiration från resten av världen.

En studentexamen räddar inte skolan. Men den ger eleverna rättssäkerhet och likvärdighet, den ger Skolinspektionen underlag för att identifiera skolor som inte håller måttet, den ger oss forskningsunderlag och resultatkontroll av lärarna. Något som förhoppningsvis kan återge lärarna den professionella frihet som är en förutsättning för god undervisning och för yrkets attraktionskraft.

Ginikoefficienten och inkomstojämlikhet

17 januari, 2012 kl. 09:06 | Publicerat i Economics, Politics & Society | 3 kommentarer

Ginikoefficienten är ett mått på ojämlikhet för till exempel inkomstfördelningen. Ju högre värde, ju större ojämlikhet. För Sverige ser den ut så här för perioden 1980-2009:

                    Källa: SCB

Det senaste året har diskussionerna gått heta världen över om de ökade inkomst- och förmögenhetsklyftor som uppstått i kölvattnet på de senaste trettio årens avregleringar, privatiseringar och nymodernt tygellös girighet. Inte minst Occupy Wall Street-rörelsen har satt fingret på denna marknadsfundamentalismens ömma punkt.

Även vi i forskarvärlden har kommit att ägna mer uppmärksamhet åt fenomenet. I SNS Välfärdsrapport 2011Inkomstfördelningen i Sverige – slås det fast att inkomstskillnaderna i Sverige ökat från år 1980 till idag. Ett i mina ögon lite irriterande – och apologetiskt –  drag i rapporten är dock att den gång på gång gör stort väsen av att utvecklingen i Sverige inte är lika illa som i den anglosaxiska världen, enkannerligen i USA. Detta är dock föga trösterikt när vi som i diagrammet ovan entydigt kan se hur inkomstutvecklingen i Sverige under tre decennier fört oss bort från vad som en gång var en hyllad ”svensk modell”.

[Tillägg: För mer om ojämlikhet och Ginin, se diskussionen på ekonomistas idag.]

Sju principer att använda när du argumenterar med nationalekonomer

16 januari, 2012 kl. 16:59 | Publicerat i Economics, Theory of Science & Methodology | 1 kommentar
Principle 1: Credentials are not an argument.
 
Example: ”You say Theory X is wrong…but don’t you know that Theory X is supported by Nobel Prize winners A, B, and C, not to mention famous and distinguished professors D, E, F, G, and H?”
 
Suggested Retort: Loud, barking laughter.
 
Alternative Suggested Retort: ”Richard Feynman said that ‘Science is the belief in the ignorance of experts.’ And you’re not going to argue with HIM, are you?”
 
Reason You’re Right: Credentials? Gimme a break. Nobody accepts received wisdom from sages these days. Show me the argument!
 
 
Principle #2: ”All theories are wrong” is false.
 
Example: ”Sure, Theory X fails to forecast any variable of interest or match important features of the data. But don’t you know that all models are wrong? I mean, look at Newton’s Laws…THOSE ended up turning out to be wrong, ha ha ha.”
 
Suggested Retort: Empty an entire can of Silly String onto anyone who says this. (I carry Silly String expressly for this purpose.)
 
Alternative Suggested Retort: ”Yeah, well, when your theory is anywhere near as useful as Newton’s Laws, come back and see me, K?”
 
Reason You’re Right: To say models are ”wrong” is fatuous semantics; philosophically, models can only have degrees of predictive power within domains of validity. Newton’s Laws are only ”wrong” if you are studying something very small or moving very fast. For most everyday applications, Newton’s Laws are very, very right.
 
 
Principle 3: ”We have theories for that” is not good enough.
 
Example: ”How can you say that macroeconomists have ignored Phenomenon X? We have theories in which X plays a role! Several, in fact!”
 
Suggested Retort: ”Then how come no one was paying attention to those theories before Phenomenon X emerged and slapped us upside the head?”
 
Reason You’re Right: Actually, there are two reasons. Reason 1 is that it is possible to make many models to describe any phenomenon, and thus there is no guarantee that Phenomenon X is correctly describe by Theory Y rather than some other theory, unless there is good solid evidence that Theory Y is right, in which case economists should be paying more a lot attention to Theory Y. Reason 2 is that if the profession doesn’t have a good way to choose which theories to apply and when, then simply having a bunch of theories sitting around gathering dust is a little pointless.
 
 
Principle 4: Argument by accounting identity almost never works.
 
Example: ”But your theory is wrong, because Y = C + I + G!”
 
Suggested Retort: ”If my theory violates an accounting identity, wouldn’t people have noticed that before? Wouldn’t this fact be common knowledge?”
 
Reason You’re Right: Accounting identities are mostly just definitions. Very rarely do definitions tell us anything useful about the behavior of variables in the real world. The only exception is when you have a very good understanding of the behavior of all but one of the variables in an accounting identity, in which case of course it is useful. But that is a very rare situation indeed.
 
 
Principle 5: The Efficient Markets Hypothesis does not automatically render all models useless.
 
Example: ”But if your model could predict financial crises, then people could use it to conduct a riskless arbitrage; therefore, by the EMH, your model cannot predict financial crises.”
 
Suggested Retort: ”By your logic, astrophysics can never predict when an asteroid is going to hit the Earth.”
 
Reason You’re Right: Conditional predictions are different than unconditional predictions. A macro model that is useful for making policy will not say ”Tomorrow X will happen.” It will say ”Tomorrow X will happen unless you do something to stop it.” If policy is taken to be exogenous to a model (a ”shock”), then the EMH does not say anything about whether you can see an event coming and do something about it.
 
 
Principle 6: Models that only fit one piece of the data are not very good models.
 
Example: ”Sure, this model doesn’t fit facts A, B, and C, but it does fit fact D, and therefore it is a ‘laboratory’ that we can use to study the impact of changes in the factors that affect D.”
 
Suggested Retort: ”Nope!”
 
Reason You’re Right: Suppose you make a different model to fit each phenomenon. Only if all your models don’t interact will you be able to use each different model to study its own phenomenon. And this is highly unlikely to happen. Also, it’s generally pretty easy to make a large number of different models that fit any one given fact, but very hard to make models that fit a whole bunch of facts at once. For these reasons, many philosophers of science claim that science theories should explain a whole bunch of phenomena in terms of some smaller, simpler subset of underlying phenomena. Or, in other words, wrong theories are wrong.
 
 
Principle 7: The message is not the messenger.
 
Example: ”Well, that argument is being made by Person X, who is obviously just angry/a political hack/ignorant/not a real economist/a commie/stupid/corrupt.”
 
Suggested Retort: ”Well, now it’s me making the argument! So what are you going to say about me?”
 
Reason You’re Right: This should be fairly obvious, but people seem to forget it. Even angry hackish ignorant stupid communist corrupt non-economists can make good cogent correct arguments (or, at least, repeat them from some more reputable source!). Arguments should be argued on the merits. This is the converse of Principle 1.
 
 
There are, of course, a lot more principles than these, and I’ll include some in a later post. The set of silly things that people can and will say to try to beat an interlocutor down is, well, very large. But I think these seven principles will guard you against much of the worst of the silliness. Keep them always with you at your side…Happy arguing!
.

Noah Smith: Seven principles for arguing with economists

S = I ?

16 januari, 2012 kl. 11:09 | Publicerat i Economics | 1 kommentar

For those still having problems with understanding the nuts and bolts of what’s wrong with textbook versions of the savings and investment nexus, perhaps this little lecture might help:

 

Q: If consumers spend less and save more, does this mean investment must increase? 

A: Absolutely not. Someone increasing their saving does not automatically imply that some firm will decide to buy more capital goods.

Q: But surely savings equals investment by identity in the national accounts.

A: Indeed. Total output = total income = total expenditure = Y. In the most simple model of a closed economy without government, income (Y) = consumption (C) + saving (S), but also expenditure (Y) = consumption (C) + investment (I). So S=I by definition. But here investment includes what is called ‘stockbuilding’ or ‘inventory accumulation’, which includes goods that firms wanted to sell but could not. To make this clear, lets split measured investment (I) into these two components: I=DK (buying new capital goods) +DS (stockbuilding). So if people consume less (C falls), but investment in new capital (DK) stays the same, measured investment rises because firms accumulate inventories of the goods that consumers did not buy (DS rises).

Q: But this situation cannot continue, as firms may be losing money.

A: Exactly. They will cut back on their output, incomes will fall, consumption may fall further, and savings will also fall, cutting back on the initial increase that we started with.

Q: When will this process stop?

A: When firms stop accumulating inventories i.e. when DS=0. Then, and only then, will S=DK.

Q: But how can this be? We have assumed that DK stayed the same, and we started with an increase in S?

A: You have not been paying attention. Each time firms reduce their output to match lower demand, incomes and savings fall. Eventually the initial rise in savings is reversed, because overall income has fallen.

Q: Got it. But textbooks make a big thing about aggregate savings equalling investment. If it is just an accounting identity, why is it important?

A: What the textbooks really mean is that we eventually end up with a position in which S=DK. And that is important, for the reasons we have just discussed. It is called the paradox of thrift. A desire by consumers to increase savings ends up just reducing output, and savings do not increase at all. (Of course they are still saving more of their income: S/Y has gone up, but because Y has fallen, not because S has increased.)

Q: But I thought with all this ‘just in time’ production stuff, firms did not hold many inventories any more.

A: Well we could short circuit the story by forgetting about inventories and having firms accurately forecast what demand will be, and therefore what their output should be. In practice what we call involuntary inventory accumulation can still be important when looking at quarterly movements in national output.

Q: But is it realistic to assume investment – I mean DK – stays the same if savings are initially higher? If there are more savings around, it becomes cheaper to borrow, which will encourage investment, right?

A:  It might, but it might not. In particular, if output is falling, firms may be reluctant to add to their capital stock.

Q: But won’t interest rates keep falling until they do? After all, the asset market has to clear.

A: Savers have an alternative, which is to just keep their savings as money.

Q: But they will put the money in a bank, and the bank will lend it.

A: Maybe, but the bank may just decide to hold on to the cash.

Q: It seems to be really important what people do with their additional savings.

A: Perhaps. But I think the key point is that, most of the time, the person doing the saving is different from, and has different motives to, the person doing any investing. A highly complex financial system links the two. And in that system, there will be lots of opportunities for the additional savings to be parked as money.

Q: Money seems very important here. It is why the extra saving does not have to find its way into more investment.

A: I think that’s right.

Q: If people hold the extra savings as money, will that not increase money demand. What happens if the central bank keeps the money supply fixed?

A: People hold money not just as a way of saving, but also to buy and sell things. And if less is being consumed, there is less need for money on this account. It is difficult to predict what will happen to the total demand for money, which is why central banks nowadays focus on determining short term interest rates rather than the money supply.

Q: That’s not what it says in my textbook. It says the central bank fixes the money supply.

A: Yes I know. I’m afraid it’s a bit out of date. Don’t ask me why.

Q: So if the central bank determines the interest rate, why don’t they ensure the interest rate is low enough to encourage firms to buy more capital goods?

A: That is what they would like to do. There are two problems. First, it may take some time for the monetary authorities to work out what is happening, and what the right interest rate is. (I could talk about real and nominal rates here, but let’s leave that for another day.) Second, nominal interest rates cannot go below zero, and maybe we would need negative interest rates to persuade firms to raise investment enough.

Q: My textbook also says that the classical model assumes interest rates adjust so S=I, by which I assume they mean S=DK. Does that mean the classical model is wrong?

A: Only if you think it applies at all times, and that there is no other reason why output cannot fall. However if we assume that the monetary authorities eventually are able to chose the right interest rate, then the classical model is fine when thinking about economies over a long enough time horizon.

Q: This all seems like common sense. I feel a bit stupid not to have understood this before.

A: Don’t worry, you are not alone.

Simon Wren-Lewis: Savings Equals Investment?

Perssons argument för euron håller inte

16 januari, 2012 kl. 08:28 | Publicerat i Economics, Politics & Society | Kommentarer inaktiverade för Perssons argument för euron håller inte

Newsmill publicerade igår en artikel av yours truly om de minst sagt svaga argument som nu förs fram av Göran Persson, EU-minister Birgitta Ohlsson och andra eurokramare för att Sverige bör gå med i både euron och stabilitetspakten:

Den föreslagna stabilitetsunionen är ju i själva verket precis motsatsen. Förslaget innebär att unionens ekonomiska politik ytterligare kommer att förstärka ekonomins nedgång.

Här är euromörkrets hjärta.

Istället för att hjälpa till och lösa krisande länders problem kommer den att entydigt förvärra dem, eftersom det inte ges något som helst utrymme för att öka efterfrågan i delar av unionen när den sjunker i andra delar av unionen. Utan sådana balanserande motkrafter går en valutaunion mot en säker undergång.

Vi kommer tyvärr att få se fler sådana här räddningsplaner så länge man inte på allvar vågar ta tjuren vid hornen och medge att problemet i grunden handlar om att en gemensam valuta innebär att väldigt olika länder är sammanbundna av en enda valuta och att detta bara fungerar om länderna tvärtom är väldigt lika.

Unionen grundar sig på antagandet att de krisande euroländerna ska få ordning på sina ekonomier. Men hur ska det gå till när länder som Grekland, Spanien, Portugal och Italien uppenbart inte är konkurrenskraftiga nog att hävda sig på en global marknad? Hur ska man utan att kraftigt höja produktiviteten (ekonomiskt mycket svårt) och/eller sänka produktionskostnaderna (socialt mycket svårt) kunna få fart på ekonomin?

Den medicin som unionen föreslår löser inga av dessa problem. Dels kommer antagligen patienterna – europeriferländernas medborgare – med rätta vägra att svälja medicinen. Och även om man sväljer medicinen kommer den att leda till en situation med bara förlorare där länder i ett ”race to the bottom” försöker övertrumfa varandra i åtstramningar och nedskärningar.

Att tvinga europeriferiländernas regeringar att mitt under en ekonomisk recession minska på sina underskott genom att skära i kostnader och höja skatter är dömt att misslyckas. Minskade löner, högre skatter och lägre efterfrågan gör ju bara arbetslösheten och budgetunderskotten ännu större!

Som nationalekonom kan man inte annat än stegra sig inför dessa oförnuftets profeter och deras utbasunerande av tankeludd och katastrofrecept som ”steg på rätt väg”. Jag skulle kunna förstå det om vi skrev år 1911. Men år 2011? Mer än ett halvsekel efter den stora depressionen? Nej!

Fakta sparkar. Den enda rimliga slutsatsen vi kan dra av eurosamarbetets återkommande kriser är att det nu är kört för euron.

Det katastrofala misslyckande som euron varit och är, borde innebära att den läggs på historiens skräphög. Att någon mitt uppe i de tragedier som utspelas inför våra ögon i Grekland och andra europeriferiländer skulle kunna dra någon annan slutsats övergår väl varje tänkande människas förstånd.

Chill out

15 januari, 2012 kl. 15:38 | Publicerat i Varia | Kommentarer inaktiverade för Chill out

S&P bekräftar min euroanalys – mirabile dictu!

14 januari, 2012 kl. 18:15 | Publicerat i Economics | Kommentarer inaktiverade för S&P bekräftar min euroanalys – mirabile dictu!

I går skrev yours truly här på bloggen:

Många ledande nationalekonomer som kommenterar eurokrisen brukar lägga skulden på slöa, slappa, lata och loja europeriferiländer och deras (påstådda) expansiva finanspolitik som lett till ett eroderande förtroende för statens möjligheter att betala för sig och lösa in sina skulder. Krisen sägs i första hand bero på de betalnings- och budgetbalansproblem detta lett till.

Är detta en rimlig förklaring? Nej, inte om man tittar på fakta. De visar nämligen att den huvudsakliga anledningen till eurokrisen står att finna i de obalanser mellan kärna och periferi som är inneboende i en valutaunion där länder är ekonomiskt extremt heterogena.
Före krisen år 2007-2008 har europeriferiländerna kontroll på budgetunderskotten (som under åren fram till krisen genomgående inte är större än kärnländernas). När väl euroanpassningen och avregleringen av finansmarknaderna i princip var avklarad år 2002 visade det sig att kärnländerna endast kunde föra sin exportledda tillväxtpolitik till priset av ökande obalanser och skulder i periferiländerna (se Eurostat yearbook 2011).

Dessa obalanser och skulder blir tydliga efter krisen år 2007-2008. Högre relativa arbetskraftskostnader i europeriferin (2000-2007 ökar de 30% i periferiländerna och 16% i kärnländerna) leder till försämrad konkurrenskraft och betalningsbalansunderskott. Följden av detta blir en accelererande budget- och skuldkris, som i avsaknad av möjligheter till devalvering och mellannationella transfereringar (av det slag som föreligger mellan stater i exempelvis USA) inte ger länderna några andra möjligheter att försöka uppnå extern balans än via åtstramning.

Åtstramning är dock en självförgörande strategi eftersom den ökar arbetslösheten – redan idag i snitt 15% i periferiländerna (Eurostat yearbook 2011) – och minskar efterfrågan.

Och idag gör S&P  väsentligen precis samma analys när man förklarar varför man nedgraderar flera av euroländernas kreditvärdighet:

The outcomes from the EU summit on Dec. 9, 2011, and subsequent statements
from policymakers lead us to believe that the agreement reached has not
produced a breakthrough of sufficient size and scope to fully address the
eurozone’s financial problems. In our opinion, the political agreement does
not supply sufficient additional resources or operational flexibility to
bolster European rescue operations, or extend enough support for those
eurozone sovereigns subjected to heightened market pressures.

We also believe that the agreement is predicated on only a partial recognition
of the source of the crisis: that the current financial turmoil stems
primarily from fiscal profligacy at the periphery of the eurozone. In our
view, however, the financial problems facing the eurozone are as much a
consequence of rising external imbalances and divergences in competitiveness
between the EMU’s core and the so-called ”periphery”. As such, we believe that
a reform process based on a pillar of fiscal austerity alone risks becoming
self-defeating, as domestic demand falls in line with consumers’ rising
concerns about job security and disposable incomes, eroding national tax
revenues.

Och hur reagerar då våra ”ansvarsfulla” statsmän inför dessa samstämmiga analyser? Angela Merkel:

We are now challenged to implement the fiscal compact even quicker and to do it resolutely, not to try to soften it.

Kan det bli tydligare? EU-topparna har uppenbarligen bestämt sig för att fortsätta sin självmordspolitik. Man tar sig för pannan!

 

Markovs olikhet

14 januari, 2012 kl. 12:04 | Publicerat i Statistics & Econometrics | Kommentarer inaktiverade för Markovs olikhet

Ett av sannolikhetsteorins vackraste resultat är i mitt tycke Markovs olikhet (efter den ryske matematikern Andrei Markov (1856-1922):

Om X är en icke-negativ stokastisk variabel (X ≥ 0) med ändligt väntevärde E(X), gäller för varje a > 0

 P{X ≥ a} ≤ E(X)/a

Om produktionen av bilar i en fabrik under en vecka antas vara en stokastisk variabel med ett genomsnittsvärde på  50 enheter kan vi med hjälp av olikheten exempelvis konkludera att sannolikheten för att produktionen en vecka skulle vara mer än 100 enheter inte överstiger  50% [P(X≥100)≤(50/100)=0.5 = 50%]

Jag kan fortfarande känna en ödmjuk vördnad inför detta oerhört kraftfulla resultat. Även om vi alltså inte känner till någonting som helst mer än väntevärdet på en sannolikhetsfördelning, så kan vi ändå härleda övre gränser för sannolikheter. Resultatet slår mig som lika överraskande idag som för trettio år sedan, då jag stiftade bekantskap med det för första gången.

[För härledning av olikheten, se  t ex Sheldon Ross, Introduction to Probability and Statistics for Engineers and Scientists, Academic Press, 2009, s 129]

Pinta, Nina, Santa Maria – Into Eternity

14 januari, 2012 kl. 00:02 | Publicerat i Varia | Kommentarer inaktiverade för Pinta, Nina, Santa Maria – Into Eternity

I’ll find my way home

13 januari, 2012 kl. 21:47 | Publicerat i Varia | Kommentarer inaktiverade för I’ll find my way home


This one is for you – again – Jeanette Meyer.

Keynes ger svaret på hur eurokrisen kan lösas

13 januari, 2012 kl. 17:38 | Publicerat i Economics | 5 kommentarer

Många ledande nationalekonomer som kommenterar eurokrisen brukar lägga skulden på slöa, slappa, lata och loja europeriferiländer och deras (påstådda) expansiva finanspolitik som lett till ett eroderande förtroende för statens möjligheter att betala för sig och lösa in sina skulder. Krisen sägs i första hand bero på de betalnings- och budgetbalansproblem detta lett till.

Är detta en rimlig förklaring? Nej, inte om man tittar på fakta. De visar nämligen att den huvudsakliga anledningen till eurokrisen står att finna i de obalanser mellan kärna och periferi som är inneboende i en valutaunion där länder är ekonomiskt extremt heterogena.

Före krisen år 2007-2008 har europeriferiländerna kontroll på budgetunderskotten (som under åren fram till krisen genomgående inte är större än kärnländernas). När väl euroanpassningen och avregleringen av finansmarknaderna i princip var avklarad år 2002 visade det sig att kärnländerna endast kunde föra sin exportledda tillväxtpolitik till priset av ökande obalanser och skulder i periferiländerna (se Eurostat yearbook 2011).

Dessa obalanser och skulder blir tydliga efter krisen år 2007-2008. Högre relativa arbetskraftskostnader i europeriferin (2000-2007 ökar de 30% i periferiländerna och 16% i kärnländerna) leder till försämrad konkurrenskraft och betalningsbalansunderskott. Följden av detta blir en accelererande budget- och skuldkris, som i avsaknad av möjligheter till devalvering och mellannationella transfereringar (av det slag som föreligger mellan stater i exempelvis USA) inte ger länderna några andra möjligheter att försöka uppnå extern balans än via åtstramning.

Åtstramning är dock en självförgörande strategi eftersom den ökar arbetslösheten – redan idag i snitt 15% i periferiländerna (Eurostat yearbook 2011) – och minskar efterfrågan.

Om man inte vill lämna EMU – vilket jag tror är det långsiktigt enda hållbara – är det enda alternativet att införa ett slags variant på den av Keynes år 1941 föreslagna ”Clearing Union”. Genom att införa ”equality of credits and debits, of assets and liabilities” skulle man få en jämviktsmekanism som möjliggör – som i USA – transfereringar av medel mellan överskotts- och underskottsstater. Istället för att bara underskotts- och skuldländerna ska ta hela smällen, får även de länder som har överskott, vara med och betala. Att ännu mer av åtstramning och stabilitetspakter skulle lösa något – vilket tydligen numera är både Göran Perssons och Fredrik Reinfeldts uppfattning – är en tro för vilken det inte finns någon stark vetenskaplig grund.

Annie Lööf och inkomstklyftorna – hur fel får det bli?

12 januari, 2012 kl. 17:19 | Publicerat i Economics | Kommentarer inaktiverade för Annie Lööf och inkomstklyftorna – hur fel får det bli?

Annie Lööf skriver på Aftonbladets debattsida:

Även i Centerpartiet ser vi ­positivt på att de som har allra lägst ­inkomster och minst ­kapital ska få möjlighet till en tjockare plånbok och trygg­are vardag. Men det är fel att skillnader i inkomst skulle­ vara det stora problemet i ­dagens Sverige. Om vi jämför inkomstspridningen i olika länder med hjälp av den så kallade gini-koefficienten så framgår att Sverige är och förblir väldigt jämlikt.

Hmm … 

Enligt nyreviderade data från SCB har utvecklingen av disponibel inkomst per konsumtionsenhet (exklusive kapitalvinst efter deciler, samtliga personer 1995-2010, medelvärden i tusen kr per k.e. i 2010 års priser) de senaste åren sett ut så här:

Även om det förvisso är ännu värre om man tittar på förmögenhetsutvecklingen, är detta ju knappast någon anledning att bagatellisera den tilltagande inkomstojämlikheten under de senaste femton åren.

Undrar just vilken roll sänkta skatter för de som tjänar mest och minskade ersättningar för låginkomsttagare, sjuka och arbetslösa spelat …

I Grekland tar åtstramningspolitiken död på ekonomin

12 januari, 2012 kl. 15:32 | Publicerat i Economics, Politics & Society | Kommentarer inaktiverade för I Grekland tar åtstramningspolitiken död på ekonomin

Den nya ”stabilitetsunion” som de 17 euroländerna enades om i december innebär att länderna förbinder sig att föra en politik med mycket hårdare budgetdisciplin. De som ansluter sig binder sig att föra en mer samordnad budget- och finanspolitik och får inte ha ett underskott på mer än en halv procent av BNP.

Göran Persson säger i en intervju (Newsmill 9/1) att ”om något land ska gå in i den nya pakten är det ju vi.” EU-minister Birgitta Ohlsson skriver i en debattartikel (SvD 13/12) att det bör vara en ”självklar utgångspunkt att Sverige ska vara med i den föreslagna stabilitetsunionen”. Och den folkpartiets ekonomiska talesman Carl B Hamilton har (Expressen 9/1) hyllat överenskommelsen som ett ”steg på rätt väg” och att de som är kritiska är ”populister och osolidariska nationalister”. Krishanteringens skiljelinje sägs gå ”mellan populism och ansvar, mellan egoism och solidaritet”.

Man tar sig för pannan! Istället för detta floskulösa snack tycker jag dessa politiker borde läsa gårdagens Washington Postartikel om vad euron – med eller utan stabilitetsunioner – innebär för dem som tvingas leva med följderna av den:

As Greece’s economy slides into free fall, critics are scanning the devastated landscape here and asking a probing question: Does austerity really work?

Unemployment has surged to 18.8 percent from 13.3 percent only a year ago. Overburdened public hospitals are facing acute shortages of everything from syringes to bandages because of budget cuts, with hiring freezes forcing the mothballing of operating rooms even as more unemployed are relying on the public health system. Rates of homelessness, suicide, crime and HIV cases from intravenous drug use are jumping.

Greece has been forced to cut spending and raise taxes in the middle of a severe downturn, slashing pensions as well as state salaries, jobs and services. As public confidence has evaporated, consumer spending — the biggest driver of the economy — has plunged, generating cascading losses at private firms. The result is a dizzying economic plummet and social crisis that is bringing the cradle of Western civilization to its knees. “Conditions have deteriorated so dramatically that doctors in this country now believe that the Greek crisis is no longer just a financial crisis but a humanitarian crisis,” said Dimitris Varnavas, the president of the Federation of Greek Hospital Doctors’ Unions.

Increasingly, critics of the quick-cuts theory are pointing to the worsening recession here as evidence that the medicine is killing the patient, with the nation’s sharp, sustained decline leading some economists to suggest that the country has entered a more serious depression.

“This idea of cut, cut, cut and tax, tax, tax is not going to work,” said Andonis Papagiannides, an economist and editor of Greece’s Economic Review. “It has sent Greece into a depression with no end in sight. They want milk, but you don’t get milk by killing the cow.”

The swelling numbers of “new poor” using Athens shelters and soup kitchens — up as much as 25 percent since the crisis began in earnest in 2010, according to nonprofit groups and city officials — speak to the effects of the economic medicine being imposed on Greece and other troubled economies in Europe. In a country where homelessness was largely limited for generations by a culture of close family ties, officials say the roughly 1,000 beds available in Athens shelters are now fully occupied, with weeks-long waiting lists for newcomers.

The reason Chicago gets it so wrong on countercyclical fiscal policies – Ricardian equivalence redux

11 januari, 2012 kl. 01:15 | Publicerat i Economics | Kommentarer inaktiverade för The reason Chicago gets it so wrong on countercyclical fiscal policies – Ricardian equivalence redux
Simon Wren-Lewis – professor of economics at Oxford University – explains why Chicago economists like Robert Lucas and John Cochrane make ridiculously simple errors when arguing about fiscal stimulus and Ricardian equivalence:
Imagine a Nobel Prize winner in physics, who in public debate makes elementary errors that would embarrass a good undergraduate. Now imagine other academic colleagues, from one of the best faculties in the world, making the same errors. It could not happen. However that is exactly what has happened in macro over the last few years.
Where is my evidence for such an outlandish claim? Well here is Nobel prize winner Robert Lucas:
 
”But, if we do build the bridge by taking tax money away from somebody else, and using that to pay the bridge builder — the guys who work on the bridge — then it’s just a wash.  It has no first-starter effect.  There’s no reason to expect any stimulation.  And, in some sense, there’s nothing to apply a multiplier to.  (Laughs.)  You apply a multiplier to the bridge builders, then you’ve got to apply the same multiplier with a minus sign to the people you taxed to build the bridge.” 
 
And here  is John Cochrane, also a professor at Chicago, and someone who has made important academic contributions to macroeconomic thinking:
 
”Before we spend a trillion dollars or so, it’s important to understand how it’s supposed to work.  Spending supported by taxes pretty obviously won’t work:  If the government taxes A by $1 and gives the money to B, B can spend $1 more. But A spends $1 less and we are not collectively any better off.”
 
Both make the same simple error. If you spend X at time t to build a bridge, aggregate demand increases by X at time t. If you raise taxes by X at time t, consumers will smooth this effect over time, so their spending at time t will fall by much less than X. Put the two together and aggregate demand rises.
The more interesting question for me is why the errors were made … I want to suggest two answers. The first is familiarity with models. I cannot imagine anyone who teaches New Keynesian economics, or who talked to people who teach New Keynesian economics, making this mistake … The second difference between physics and macro that could lead to more mistakes in the latter is ideology … When you are arguing out of ideological conviction, there is a danger that rhetoric will trump rigour … The problem too many macroeconomists have with fiscal stimulus lies not in opposing schools of thought, or the validity of particular theories, or the size of particular parameters, but instead with the fact that it represents intervention by the state designed to improve the working of the market economy. They have an ideological problem with countercyclical fiscal policy. But the central bank is part of the state, and it intervenes to improve how the economy works, so this ideological view would also mean that you played down the role of monetary policy in macroeconomics. So ideology may also help explain a lack of familiarity with the models central banks use to think about monetary policy. In short, an ideological view that distorts economic thinking can lead to mistakes. 

In a recent  post on his blog, Paul Krugman also gives a very persuasive picture of what goes wrong  when people like Robert Lucas and those with similar views apply their models based on Ricardian equivalence:

[T]hink about what happens when a family buys a house with a 30-year mortgage.

Suppose that the family takes out a $100,000 home loan (I know, it’s hard to find houses that cheap, but I just want a round number). If the house is newly built, that’s $100,000 of spending that takes place in the economy. But the family has also taken on debt, and will presumably spend less because it knows that it has to pay off that debt.

But the debt won’t be paid off all at once — and there’s no reason to expect the family to cut its spending right now by $100,000. Its annual mortgage payment will be something like $6,000, so maybe you would expect a fall in spending by $6000; that offsets only a small fraction of the debt-financed purchase.

Now notice that this family is very much like the representative household in a Ricardian equivalence economy, reacting to a deficit financed infrastructure project like Lucas’s bridge; in this case the household really does know that today’s spending will reduce its future disposable income. And even so, its reaction involves very little offset to the initial spending.

How could anyone who thought about this for even a minute — let alone someone with an economics training — get this wrong? And yet as far as I can tell almost everyone on the freshwater side of this divide did get it wrong, and has yet to acknowledge the error.

As I see it Ricardian equivalence is false mainly because it requires rational expectations. As Kevin Hoover has it in his The New Classical Macroeconomics (Basil Blackwell 1988):

Ricardian equivalence is the claim that whether a given path of government expenditure is financed through taxes or debt is unimportant: substituting debt for taxes appears to increase disposable income today. But since the debt must be repaid with interest, a rational taxpayer would save the entire windfall in order to afford the future tax bill, leaving his expenditure unchanged. Ricardian equivalence remains controversial because it depends on assumptions about the public’s foresight and grasp of the fiscal system closely related to the rational-expectations hypothesis and on debatable assumptions about the incidence of taxes and expenditure.

And a rather ironic fact is that Ricardo himself didn’t believe in Ricardian equivalence. In “Essay on the Funding System” (1820) he writes:

But the people who paid the taxes never so estimate them, and therefore do not manage their private affairs accordingly. We are too apt to think that the war is burdensome only in proportion to what we are at the moment called to pay for it in taxes, without reflecting on the probable duration of such taxes. It would be difficult to convince a man possessed of £20,000, or any other sum, that a perpetual payment of £50 per annum was equally burdensome with a single tax of £1000.

[For more on this issue: https://larspsyll.wordpress.com/2011/05/16/robert-lucas-rational-expectations-and-the-understanding-of-business-cycles/ ]

Robert Barro (!) sågar både euron och den finanspolitiska pakten

10 januari, 2012 kl. 19:53 | Publicerat i Economics | 2 kommentarer

En av de mest uttalade valutaunionsförespråkarna bland världens ledande nationalekonomer  – Robert Barro – har nu även han tvingats kasta in handsken och erkänner  –  i Wall Street Journal  –  eurons misslyckande.

Fakta sparkar. Kan man hoppas på att Göran Persson, Carl B Hamilton, Birgitta Ohlsson och landets – nästan – alla ledarskribenter inte bara är läskunniga utan också vågar ta till sig fakta och argument?

Until recently, the euro seemed destined to encompass all of Europe. No longer. None of the remaining outsider European countries seems likely to embrace the common currency. Seven Eastern European countries that recently joined the European Union (Bulgaria, Czech Republic, Hungary, Latvia, Lithuania, Poland and Romania) have announced their intention to revisit their obligations to adopt the euro.

Two non-euro members of the EU, the United Kingdom and Denmark, have explicit opt-out provisions from the common currency, and popular opinion has recently turned strongly against euro membership. In Sweden, which lacks a formal ”opt-out” provision (but has cleverly refused to fulfill one of the requirements for membership), a November poll on whether to join the euro was overwhelmingly negative—80% no, 11% yes.

In light of the political response to the ongoing fiscal and currency crisis—which is leaning strongly toward a centralized political entity that will likely be even more unpopular than the common currency—I suggest that it would be better to reverse course and eliminate the euro.

Now I think that the option of a monetary union without the rest of the baggage is an impossible dream. The single money is inevitably linked to a common central bank with lender-of-last-resort powers. This setup creates important features of fiscal union, showing up recently as bailouts in Greece, Portugal, Ireland, Italy and Spain.

The euro was a noble experiment, but it has failed. Instead of wasting more money on expanding the system’s scope and developing ever larger rescue funds, it would be better for the EU and others to think about how best to revert to a system of individual currencies.

Sydsvenska Dagbladet – vilket skämt!

8 januari, 2012 kl. 13:41 | Publicerat i Varia | Kommentarer inaktiverade för Sydsvenska Dagbladet – vilket skämt!

Med en dåres envishet har Sydsvenska Dagbladet tydligen bestämt sig för att följa folkpartiets stolliga europolitik – vi ska ha euron till vilket pris som helst.

Idag har tidningen en ledarartikel där man – trots alla problem euron ger upphov till i form av ekonomisk kris och demokratiunderskott – propagerar för att vi ska tillhöra ”EU:s kärna”. Man är uppenbarligen helt övertygad om att ingen kommer att lyssna på Sverige om vi inte är beredda att vara med i EU:s finanspolitiska pakt.

Här slår som synes logiken ordentligt slint. Med denna löjeväckande uppvisning i retorik framträder Sydsvenskan som en av dessa oförnuftets profeter som med fingrar i öronen och skygglappar för ögonen skyndar till eurons försvar just när den ligger i själatåget. Herre du min milde! Med den typen av logik skulle man lika gärna kunna ondgöra sig över att USA inte lyssnar på oss om vi inte blir en delstat i USA – eller att Sverige kommer att  ockuperas av främmande makt om vi inte är med i NATO. Argumentationen är mer än lovligt stollig.

Men så blir det väl när man så gärna vill  att något vore, och inte fullt klarar av  att ta in vad verkligheten gång på gång visat – att eurosamarbetet är ett dyrköpt politiskt prestigeprojekt som är på väg att sänka hela den europeiska unionstanken.

Detta gör mig rädd. För är det något som motarbetar ”fred, säkerhet och välstånd” idag i Europa, så är det när folkpartister och ledarskribenter  vägrar acceptera verkligheten. Samhällsforskare kan inte ta sig sådana friheter. I vetenskapens värld är det tung evidens som gäller. Och den säger klart och tydligt att euron är ett experiment som misslyckats.

Det enda riktiga är så klart att underlätta för alla dessa länder som nu hamnat i fullständigt hopplösa ekonomiska lägen till stor del på grund av att man gått med i eurosamarbetet, att så snart som möjligt kunna hoppa av detta dödfödda prestigeprojekt. Att Sverige ens skulle tänka tanken att gå med i eurosamarbetet – med eller utan den finanspolitiska pakten – är befängt.

« Föregående sidaNästa sida »

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.