Konjunkturrådets rapport 2012

27 Jan, 2012 at 14:17 | Posted in Economics | Comments Off on Konjunkturrådets rapport 2012

Konjunkturrådets rapport 2012, som presenterades i förra veckan, har gett upphov till en del intressanta ekonomisk-politiska diskussioner.

Bland annat föreslog man införandet av ett golv för statens investeringsutgifter (i analogi med det nuvarande systemet med utgiftstak för de offentliga utgifterna). Skälen till detta är dels att de svenska infrastruktur- och fastighetsinvesteringarna är ovanligt låga sett ur ett internationellt perspektiv, och dels att det snäva finanspolitiska ramverk vi infört i Sverige under de senaste tjugo åren ger litet utrymme för ett långt blickfält vad avser de offentliga utgifternas sammansättning, vilket tenderar leda till att nödiga investeringar skjuts på framtiden.

Ett annat förslag som Konjunkturrådet för fram är att Riksbanken bör få ansvar för den finansiella makrostabiliteten – något som inte direkt mötts med jubel från Anders Borg och andra i regeringskretsen.

Det i mitt tycke intressantaste i rapporten är dock inte dessa förslag – som jag per se inte kan uppbåda några tungt vägande invändningar mot givet den normpolitik som nu gäller – utan den analys som görs i rapportens kapitel 2, där man diskuterar rationalen bakom regelverk för ekonomisk politik. Här kommer man nämligen mer explicit in på hur den ekonomiska politiken bäst förs i en “extrem situation” – en situation som den vi har idag. Inte ens den mest utrerade normpolitiken klarar sig utan en viss grad av flexibilitet.

Här visar det sig också att man landar väldigt nära de resonemang som en del (post)keynesianska forskare (inklusive yours truly) fört kring hur penning- och finanspolitik ska bedrivas när vi befinner oss i en situation nära ”zero lower bound” och likviditetsfällor gör det svårt att föra en nödig expansiv finanspolitik. Här visar det sig nämligen ofta vara optimalt att göra avvikelser från uppställda inflationsmål och tillämpa undantagsklausuler som ger centralbanker flexibilitet nog att avvika från den normpolitiskt styrda låginflationspolitiken.

Som flera forskare kunnat visa kan multiplikatoreffekterna mycket väl vara större än ett i dylika likviditetsfällor och att en skattesänkning därför (s 63) ”är kontraproduktiv eftersom den höjer realräntan och stimulerar sparandet i den privata sektorn” – ett resultat som ifrågasätter politiken ”i de länder som har genomfört skattesänkningar, däribland Sverige.” I likviditetsfällor ger helt enkelt offentliga utgifter regelmässigt större ”bang for the buck” än skattesänkningar.

Konjunkturrådet vidhåller dock att det i mer normala lägen inte finns någon anledning att överge det normala finanspolitiska regelverket. Men om nu likviditetsfällor och skulddeflation är återkommande inslag i vår samhällsekonomi borde detta vara en klen tröst för inflationshökar i riksbanker och finansdepartement. Då tror jag inte heller att det räcker att som Konjunkturrådet säga att (s 65) ”en viss försiktighet kan emellertid vara att föredra.”

Vi lever i en ekonomiskt brydsam och omtumlande tid. Då räcker det inte med halvmessyrer och harhjärtade förslag som endast på marginalen ändrar på de institutionella ramverken. Så även om förslagen som förs fram är i rätt riktning givet det rådande ramverket, så hjälper det antagligen föga eftersom det med stor sannolikhet är så att ramverket per se själv bidrar till att omöjliggöra en adekvat krisbekämpning i en “extrem situation” som den vi lever i idag.

.

Tillägg: Det kan ju också vara värt notera att Konjunkturrådet efter att ha gått igenom en del av forskningen kring nivån på inflationsmålet rätt så godtyckligt konkluderar (s 163) att Riksbankens inflationsmål på 2% “inte bör höjas”.  Paul Krugman och IMF delar – med rätta – inte detta smått religiösa vidhållande av målet på just 2%:

But why is the inflation target only 2 percent?

Actually, I understand why; the inflation hawks are still a powerful force that must be appeased. But the truth is that recent experience has made an overwhelming case for the proposition that the 2 percent or so implicit target prior to the Great Recession was too low, that 4 or 5 percent would be much better. Even the chief economist at the IMF says so …

The thing is, if we’re going to lock in a formal inflation target, now would be a good time to get it right, instead of waiting until the memory of the crisis fades and everyone gets complacent again.

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.