Why the Ricardian equivalence argument is so wrong

28 December, 2011 at 12:57 | Posted in Economics | 5 Comments

Paul Krugman had a nice piece – a couple of weeks ago – on what’s wrong with Ricardian equivalence:

It’s one thing to have an argument about whether consumers are perfectly rational and have perfect access to the capital markets; it’s another to have the big advocates of all that perfection not understand the implications of their own model.

So let me try this one more time.

Here’s what we agree on: if consumers have perfect foresight, live forever, have perfect access to capital markets, etc., then they will take into account the expected future burden of taxes to pay for government spending. If the government introduces a new program that will spend $100 billion a year forever, then taxes must ultimately go up by the present-value equivalent of $100 billion forever. Assume that consumers want to reduce consumption by the same amount every year to offset this tax burden; then consumer spending will fall by $100 billion per year to compensate, wiping out any expansionary effect of the government spending.

But suppose that the increase in government spending is temporary, not permanent — that it will increase spending by $100 billion per year for only 1 or 2 years, not forever. This clearly implies a lower future tax burden than $100 billion a year forever, and therefore implies a fall in consumer spending of less than $100 billion per year. So the spending program IS expansionary in this case, EVEN IF you have full Ricardian equivalence.

Is that explanation clear enough to get through? Is there anybody out there?

And the answer is that there isn’t.

The fact that these guys don’t even get the implications of their own models right tells us that the problem runs deeper than believing too much in abstract math. At some level it has to be political: they want to declare government policy ineffectual so badly that for all their vaunted modeling mojo they can’t be bothered to think it through, or listen to other people who point out their error.

In a new post on his blog, Krugman gives an even more persuasive picture of what goes wrong  when people like Robert Lucas and those with similar views apply their models based on Ricardian equivalence:

[T]hink about what happens when a family buys a house with a 30-year mortgage.

Suppose that the family takes out a $100,000 home loan (I know, it’s hard to find houses that cheap, but I just want a round number). If the house is newly built, that’s $100,000 of spending that takes place in the economy. But the family has also taken on debt, and will presumably spend less because it knows that it has to pay off that debt.

But the debt won’t be paid off all at once — and there’s no reason to expect the family to cut its spending right now by $100,000. Its annual mortgage payment will be something like $6,000, so maybe you would expect a fall in spending by $6000; that offsets only a small fraction of the debt-financed purchase.

Now notice that this family is very much like the representative household in a Ricardian equivalence economy, reacting to a deficit financed infrastructure project like Lucas’s bridge; in this case the household really does know that today’s spending will reduce its future disposable income. And even so, its reaction involves very little offset to the initial spending.

How could anyone who thought about this for even a minute — let alone someone with an economics training — get this wrong? And yet as far as I can tell almost everyone on the freshwater side of this divide did get it wrong, and has yet to acknowledge the error.

As I see it Ricardian equivalence is false mainly because it requires rational expectations. As Kevin Hoover has it in his The New Classical Macroeconomics (Basil Blackwell 1988):

Ricardian equivalence is the claim that whether a given path of government expenditure is financed through taxes or debt is unimportant: substituting debt for taxes appears to increase disposable income today. But since the debt must be repaid with interest, a rational taxpayer would save the entire windfall in order to afford the future tax bill, leaving his expenditure unchanged. Ricardian equivalence remains controversial because it depends on assumptions about the public’s foresight and grasp of the fiscal system closely related to the rational-expectations hypothesis and on debatable assumptions about the incidence of taxes and expenditure.

And a rather ironic fact is that Ricardo himself didn’t believe in Ricardian equivalence. In “Essay on the Funding System” (1820) he writes:

But the people who paid the taxes never so estimate them, and therefore do not manage their private affairs accordingly. We are too apt to think that the war is burdensome only in proportion to what we are at the moment called to pay for it in taxes, without reflecting on the probable duration of such taxes. It would be difficult to convince a man possessed of £20,000, or any other sum, that a perpetual payment of £50 per annum was equally burdensome with a single tax of £1000.

[For more on this issue: https://larspsyll.wordpress.com/2011/05/16/robert-lucas-rational-expectations-and-the-understanding-of-business-cycles/ ]


RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. Men om en individ har 1000:- och staten lånar 200:-, har inte individen samma disponibla belopp kvar då som när staten beskattar 200:-?

    Så varför beter sig individen annorlunda åt? Samma belopp är fortfarande draget ifrån hennes bankkonto.

    Och även om jag accepterar att konsumtionsbeteendet är annorlunda beroende på exakt hur pengarna försvinner från kontot, så infinner ju sig frågan varifrån individen ska finna resurser till att konsumera på samma nivå som före statens ingrepp. Låna går givetvis inte i “the aggregate”.

    Dessa frågor måste ni stimulansentusiaster kunna ge ett svar på.

  2. Poängen i min (och Pauls också antar jag) argumentation är att modellantagandet om rationella förväntningar inte stämmer med verkligheten och att därför verkliga aktörer inte nödvändigtvis (eller ens sannolikt) sparar ett belopp motsvarande hela summan i SAMMA tidsperiod som stimulansen eller skattesänkningen genomförs (vilket a fortiori leder till att stimulanseffekter kan uppstå). Sen tillkommer ju också att statlig expansion inte nödvändigtvis och omedelbart ger upphov till full privat “crowding out” (speciellt inte i en likviditetsfällesituation). Skuldfinansiering kan också ge upphov till intertemporala substitutionseffekter i arbetskraftsutbudet med åtföljande stimulanseffekter. Om vi till det också lägger Fisher-Keynes-Minsky aspekter på aktörers kreditrestriktioner kan vi mycket väl få en ökad konsumtion här och nu ÄVEN OM aktörerna inser att de i framtiden måste betala i form av högre skatt. I sin senaste artikel var väl också Pauls exempel menat som en påminnelse om att 200 kr i dag som senare ska betalas av under t ex 10 år à 20 kr SJÄLVKLART i en värld utan rationella förväntningsaktörer ger upphov till stimulanser i dag!

  3. Ursäkta mig Lars, men min fråga är långt mycket simplare: Om staten skall spendera 200:-, måste inte då staten ha 200:-? I så fall så kan den låna, eller beskatta. Oavsett så måste staten ha in 200:- INNAN den spenderar 200:-, och den privata sektorn måste ha samma belopp på minuskontot.

    Det känns som väldigt enkel aritmetik, och har ingenting med framtida förväntningar att göra. Det handlar om vad som händer här och nu.

    Krugman undviker ständigt den frågan, och det gör du med.

  4. Ja men är det bara det du menar är ju din fråga både lättbesvarad och (tyvärr) också tämligen ointressant. Självklart måste staten om den ska spendera X kr ha X kr (vilket den om den inte har, kan skaffa sig genom att trycka nya sedlar eller ställa ut IOU:s). Analogt med t ex bankers utlåning kan detta spenderande ge upphov (via multiplikator/hävstångseffekter) till att efterfrågan i ekonomin ökar med ett än större belopp. Poängen – åter igen – i mitt och Pauls resonemang är att det har stor betydelse VEM det är som spenderar (skuldsätter sig) och NÄR man spenderar (skuldsätter sig). Om staten använder X kr (som man fått in via skatt eller skuldsättning) för att skapa efterfrågan och jobb i en likviditetsfällesituation i stället för att X kr ligger oanvända i din madrass eller företags tillgodokonton kan detta ha en avgörande betydelse för ekonomin.

  5. Att trycka nya sedlar eller handla på kredit är penningpolitik, och inte finanspolitik. Det är du säkert medveten om. Och det finns ytterst få ekonomer som motsätter sig det. Som Lucas skriver:

    “If the government builds a bridge, and then the Fed prints up some money to pay the bridge builders, that’s just a monetary policy. We don’t need the bridge to do that.”

    När du kommer till likviditetsfällan så har du en poäng. Är pengarna helt oanvända så säger Ricardiansk ekvivalens att multiplikatoreffekten maximalt är ett (och då antar vi att Aggregerat Utbudskurvan är helt horisontell).

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.