Magplask på magplask

21 Oct, 2011 at 18:21 | Posted in Economics, Politics & Society | Comments Off on Magplask på magplask

Vi lever i en märklig tid. Trots att finansvärlden och dess så kallade experter – både akademiker och praktiker – gång på gång visat sig vara fullständigt ute och cykla, så verkar ledande politiker inte ha lärt ett smack av detta. Man fortsätter att lyssna på de här gynnarna och för fram förslag som fullständigt kört – och kör – ekonomin i botten. Hur svårt kan det vara att med öppna sinnen ta in verkligheten och lära av historien?

Låt mig ge fyra ganska tydliga exempel på det här från den ekonomiska politikens område.

 

1

Avkastningskurvan – skillnaden på långa och korta räntor på värdepapper – brukar vara en hyfsat säker indikator på vart marknaden tror den ekonomiska utvecklingen är på väg. Enligt vissa bedömare är den bättre som prognosinstrumet än de flesta andra finansiella och makroekonomiska indikatorer. Tumregeln brukar vara att ju lägre värde avkastningskurvan visar, ju större är risken för ekonomisk avmattning i framtiden. Om marknaden tror att ekonomin kommer att försämras, räknar man med att riksbanken sänker räntan, vilket får kurvan att luta nedåt.

Tittar man på spreaden på för 10- och 2-åriga svenska statspapper får man för perioden vecka 2 år 2009 v2 till vecka 39 år 2011 följande kurva:

Här ska man klart komma ihåg att eftersom de långa räntorna redan ligger kring noll så får vi inga negativa värden (de korta räntorna skulle då vara högre än de långa). I dagsläget kan korta räntor stiga, men knappast sjunka under noll. Trenden de senaste åren är dock glasklar – spreaden minskar.

Så även om avkastningskurvan fortsatt är positiv, har den minskat kraftigt. Det visar att utrymmet för penningpolitik i stort är lika med noll. Vad som behövs är då istället finanspolitiska åtgärder. Med en regering som verkar tycka det är viktigare att framstå som ”ansvarsfull” än få fart på ekonomin är detta inget gott tecken för svensk ekonomi.

 

2

Precis som under mellankrigstiden föreslår nu allt fler ekonomer att lönesänkningar är medicinen som ska lösa länders problem med sviktande konkurrenskraft, få fart på ekonomin,  öka sysselsättning och skapa tillväxt som får bort skuldbergen och skapar balans i statsbudgetarna.

Men att i dagens minst sagt brydsamma läge  ens antyda att man skulle kunna lösa ekonomiska problem med hjälp av lönesänkningar – vare sig detta sker via devalveringar eller ej – ska man nog främst se som ett tecken på hur lågt förtroendet för det ekonomiska systemet sjunkit. För det är ju självklart inte så att lönesänkningar räddar vare sig konkurrenskraft eller jobb. Mer än något annat behövs stimulansåtgärder och en ekonomisk politik som leder till ökad effektiv efterfrågan.

På samhällsnivå ökar lönesänkningar bara risken för att ännu fler kommer att stå utan jobb. Att tro sig kunna lösa kriser på detta sätt är en tillbakagång till den förfelade ekonomiska teori och politik som John Maynard Keynes slutgiltigt gjorde upp med redan på 1930-talet. Det var en politik som gjorde miljontals människor världen över arbetslösa. Trettiotalsdepressionen åtföljdes av deflation som visserligen kunde innebära höjda reallöner – men bara för dem som lyckades behålla sina jobb.

Visst kan det kortsiktigt fungera för enskilda företag att satsa på frysta eller sänkta löner. Men det är ett atomistiskt felslut att tro att en generell lönesänkningspolitik skulle främja ekonomin. Tvärtom. Som Keynes visade blir den aggregerade effekten av lönesänkningar katastrofal. De sätter igång en kumulativ prissänkningsspiral som får företags och enskildas skulder att realt öka eftersom skulderna nominellt inte påverkas av den allmänna pris- och löneutvecklingen. I en ekonomi som alltmer kommit att bygga på ökat låntagande och skuldsättning blir detta inkörsporten till en deflationskris. Detta i sin tur leder till att ingen vill låna pengar och kapital eftersom betalningsbördan över tiden blir för betungande. Företag blir insolventa, investeringarna minskar, arbetslösheten ökar och depressionen står för dörren.

Den överhängande faran för dagens ekonomier – på sikt – är att de inte får fart på konsumtion och kreditgivning. Förtroende och effektiv efterfrågan måste återupprättas. Vi kan självklart inte bara sitta med armarna i kors och vänta. Men att föreslå en problemlösning byggd på sänkta löner är att skriva ut recept på än värre katastrofer. Vill ekonomer och politiker ta samhällsansvar – och inte låta enfald få ersätta analysförmåga och besinning – måste de klart och tydligt ta avstånd från allehanda kortsiktiga och kontraproduktiva lönesänkningsstrategier. Skall man få bukt på den ökande arbetslösheten krävs vassare, bättre och effektivare instrument – som exempelvis en aktiv och offensiv finanspolitik. 

 
 3
 

Ett argument – dåligt – som ibland hörs även i dessa kristider är att regeringen måste föra en försiktig och ”ansvarsfull” politik för att inte inflationen ska öka. Men tittar man på t ex inflationstakten rensad från räntebetalningar – den s k underliggande inflationen – inser man snabbt  att det argumentet är rent trams. För perioden 2005:01 – 2011:08 ser det för Sveriges del ut så här:

 

4

Räntan på obligationer med tio års löptid är nu nere på under 2 procent. Det är den lägsta nivån någonsin i Sverige. Och Riksgälden kan numera låna euros åt Riksbanken med en ränta som undertiger 1 procent.

 
                   

Och för september såg räntebanan ut så här:

Det innebär att det aldrig förr i Sveriges historia varit billigare för staten att låna upp pengar via Riksgälden. Trots det låter Anders Borg med en dåres envishet statsfinanserna gå med överskott och minska på statsskulden. Man tar sig för pannan. Med en realränta som är negativ är ju detta ett gyllene tillfälle att låna. Hur ofta får man betalt för att ta ett lån?

Det enda naturliga är så klart att låna mer nu, så att vi har i kassakistorna när eurokrisen slår in över Sverige – vilket den obevekligt kommer att göra på bara några månaders sikt. Nu om någonsin är det rätt tid att sätta fart på obligationspressarna.                 

 
Det börjar bli hög tid att sluta lyssna på de här filurerna som ständigt i tv:s snackesoffor eller på presskonferenser självbelåtet berömmer sin “ansvarsfulla” politik. För det är inte alls någon ansvarsfull politik som förs. Det är en politik som helt i onödan  leder till ökad arbetslöshet, ökade inkomstskillnader och allmän ekonomisk recession.
 
Nu är det dags att tala om för kejsaren att han är naken.
 
 

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.