Det är bättre att ha vagt rätt än exakt fel

26 Aug, 2011 at 08:33 | Posted in Economics | Comments Off on Det är bättre att ha vagt rätt än exakt fel

Efterkrigstidens matematiseringsvåg har gjort traditionella – neoklassiska – ekonomer alltför fixerade vid formella, matematisk-deduktiva modeller. Ställda inför kritiken att de inte löser verkliga problem, reagerar man ofta som Saint-Exupérys Store Geograf, som på den Lille Prinsens frågor svarar att han är för upptagen med sitt vetenskapliga arbete för att kunna säga något om verkligheten. Ställd inför den ekonomiska teorins uppenbart bristande relevans och förmåga att tackla problem i verkligheten, retirerar man till modellernas underbara värld.

Modellantaganden om jämvikt, rationalitet och kalkylerbara risker är i regel i dålig överensstämmelse med verkligheten – där ojämvikt, irrationalitet och genuin osäkerhet är legio. Detta väljer dock många neoklassiska nationalekonomer att blunda för och hävdar att antagandenas realism är betydelselös så länge teorins förutsägelser är korrekta.

Men när förutsägelserna sällan eller aldrig slår in, vad gör man då? Det naturliga vore kanske att se sig om efter andra, bättre teorier. Bygga nytt. Men nationalekonomerna drar i stället oftast åt skyddsbältet ännu hårdare om teorins kärna och reparerar. Man går in i redskapsboden – och stannar där inne. Där hänger man sig i världsfrånvändhet åt avancerade ekonom(etr)iska analyser som inte tillför någon substantiellt ny kunskap om verklighetens ekonomi. Medan de ekonomiska problemen ute i verkligheten växer, leker man glatt vidare med den matematiska verktygslådans senaste inneprylar.

Den alltid lika läsvärde Paul Krugman var inne på liknande kritiska tankar häromdagen. Under rubriken Irregular Economics skriver han:

Why, exactly, are we to have such faith in “regular economics”? What is the compelling evidence that the vision of a competitive, efficient economy allocating resources to the right uses is actually a good description of the world we live in?

I mean, it’s a lovely model, and one I, like everyone else in economics, use a lot. But I would not have said that it’s a model backed by lots of evidence. We do know that demand curves generally slope down; it’s a lot harder to give good examples of supply curves that slope up (as a textbook author, believe me, I’ve looked); and it’s a very long way from there to the vision of Pareto efficiency and all that which Barro wants us to take as the true economics. Realistically, imperfect competition, market failure, and more are everywhere.

Meanwhile, there’s actually a lot of evidence for a broadly Keynesian view of the world. Not, to be fair, for fiscal policy, mainly because clean fiscal experiments are rare. But there’s huge evidence for sticky prices, lots of evidence that monetary shocks have real effects — and it’s hard to produce a coherent model in which that’s true that doesn’t also leave room for fiscal policy.

In short, there’s no reason at all to consider microeconomics the “real” economics and macroeconomics some kind of flaky impostor. Yes, micro is a lot more rigorous — but if it’s rigorously wrong, who cares?

I stället för att göra matematik och overkliga modellantaganden till självändamål är vi nog mer betjänta av ekonomer som försöker bidra till lösandet av verkliga problem. Och då gäller – som alltid – John Maynard Keynes devis:

It is better to be vaguely right than precisely wrong

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.